Mörker

O dark dark dark They all go into the dark
The vacant interstellar spaces, the vacant into the vacant




Mörka dagar, mörka nätter, frusna övergångar mllan skymning och gryning och skymning igen.
Inget ljus.
17 minusgrader.
Inget ljus.


.
.
.
.

Ingen gran, ingen jul

Det har bestämts att vi inte har någon julgran i år. För mig, som tycker att doften av gran och stearinljus är något av det mest centrala i julen, är det både en besvikelse och en befrielse.
Besvikelse, eftersom det inte blir någon riktig jul.
Befrielse, eftersom man inte behöver jäkta med allt det andra.
Inget trixande med pepparkaksstugebygge.
Ingen jäktjakt på julklappar.
Inget pynt att jaga reda på.
Bara en vanlig helg som kommer och går.

Phil Ochs in memoriam

I dag skulle Phil Ochs ha fyllt 70 år, obegripligt nog.
Ett kort klipp av Changes, ett långt av Crucifixion





Dikt 1976

And the Ship sets the sail...
Krukan som bär vattnet och vattnet som krukan bär
Krukan som bär vattnet och krukan som spricker
När matadoren har kastat sig på sitt lånade svärd
När inte ens tystnaden är tillräcklig för att
....fylla ut de tomma rummen
och ingen trött whisky kan rensa lungorna
.... från tårgas
Krukan som bär vattnet och krukan som spricker
När regnet, regnet, regnet störtar över städerna av
.... svavel
och nyheterna är för sent ute
.... för att längre sjungas, torra nu och smattrande
.... som kpistsalvor i ruinerna
och åsnor och elefanter trampar på dockhuset
Krukan som vattnet bär och vattnet som rinner bort
.... när krukan spricker
Och var och en av oss står på bron och
.... vill se dig hoppa
Krukan som bär vattnet och krukan som spricker
.... och vattnet som svartnar där du står och
.... skriker mot stranden
Och krukan som spricker
Och bombplanen som flyger rakt in i drömmarna
Och alla ansikten fylls med med motorvägar och alla rum
.... med avlyssningsapparater, å dessa knastrande insekter
.... som kryper överallt,
dessa affischansikten som vänds i vinden men
.... ingenting ändrar, till slut
blir också uppmaningarna att härda ut bara
haltande ekon av piskslag från de omsorgsfullt slutna rum
.... där den verkliga tortyren äger rum
Krukan som bär vattnet och vattnet som krukan bär tills
.... rösten äntligen spricker


(Phil Ochs in memoriam)

Goda nyheter för terrorister

I spåren av bombdådet på Bryggargatan utlovas nu polisen bättre möjlighet att övervaka och få ut nätuppgifter kring brottsmisstankar.
Nu skall det även kunna gälla brott som endast ger böter, rapporterar medierna.

Goda nyheter för terrorister – det finns terrorbrott som bara ger böter...
Eller?

Och folk undrar varför

Socialdemokraterna meddelar nu svenska folket att
”Nyss gick vi till val med en politik som vi inte längre tror på, med en partiledare som vi kände att vi vill göra oss av med, i allians med partier som vi inte längre vill samarbeta med”.
Och så undrar folk varför partiet går bakåt.

Nu börjar snart vintern

Snövind, halvmörker, kramkyla.
Enstaka svarta strykfåglar fladdrar omkring som lösrivna stycken hopplöshet.

Det är den sextonde december och en trött erinring meddelar att det var först vid den här tiden förra året som den långa bistra vintern 2009/2010 satte in, den ändlösa och kvävande.

Fram tills nu, till nästan nu, för ett år sedan, hade hösten varit mild och utdragen, och inga tecken fanns på annat än ännu en grönvinternotering i serien om den globala uppvärmningens effekter.

Kommer det en likadan nu – och det gör det nog, nu när vi har landet snötäckt, kärn-is på sjöarna och till och med stenarna frusna - så är vad vi hittills upplevt av denna vinter bara ett preludium.

Snart börjar det på riktigt.

Mannen från Athabaska

Man snöar in på så konstiga saker. På julklappsjakt efter musik från 1972-73 fastnar jag i Joe McDonalds ”The man from Athabaska” efter Robert W Services dikt.
Med dess perspektivväxlingar från Kanadas stora skogar till Västfrontens skyttegravar, där berättarens poilu-kamrater lyssnar andäktigt till hans berättelser.
I all enkelhet en stor hyllning till freden och till arbetets vedermödor, trots det stridslystna anslaget i inledningsstroferna.

(Och så inser jag att dessa rader nu ställts på huvudet:
   Says the pacter, ”Mike, you´re crazy,
   they have soldier men a-plenty
   You´re as grizzled as a badger
   and you´re sixty year or so
   But I havent missed a scrap, says I,
   since I was one and twenty,
   Shall I miss the biggest then?
   You can bet your whiskers – No!
När jag först hörde dem var jag ju där någonstans runt one and twenty, men i dag är jag mera som sixty years or so)

Men hur som helst sitter den där sitter den där i huvudet ...oh the wife she tried to tell me...

Och eftersom allt finns på nätet, så hittar jag den, i två versioner dessutom. Länkar upp till den relativt färska live-versionen, fast den egentligen är lite svagare, iaf rent tekniskt. Men bilden på skivversionen är så himla ful :-(



Skivversionen finns här. I närheten hittar man också den sorgliga Jean Desprez och en version av inledningsdikten War War War.


Och, ja, ibland heter det Aphabaska, ibland Athabaska.
Det får man leva med. Ibland skevar det lite i tillvaron.

Vi namnsdagsbarn

   ................................   ................................& jag.

Lite måste vi väl få fira!

Terror och infrastruktur

Kanske borde jag som alla andra svenskar bloggare skriva om terrordåd och Sveriges plats i världen, men efter en dag i nyhetsströmmen orkar jag inte riktigt.

Vill dock länka till en artikel av Per Wirtén, som gör upp med dendär trista ”naiva-svenskar-måste-få-upp-ögonen”-mentaliteten (aka UlfNilsson-resonemang).
................"Att Sverige varit en skyddad vik är inte bara ett ofta upprepat tankefel. Det närmade sig status av offentlig lögn."


Tänker i stället på hur Sveriges infrastruktur verkar rasa inför våra ögon.
Tågen stannar, vägunderhållet chanserar, elpriset skjuter i höjden när kärnkraftverken inte tycks gå att reparera.
Och elevernas skolprestationer sjunker.

Jag tillhör ju som bekant dedär som var och är skeptiska inför avregleringar, marknadsutsättningar, utförsäljningar och allt vad det heter.
Men jag skulle vilja att någon som är entusiastisk för det faktiskt tog sig före att förklara för mig vad som är vinsten med processen för mig – antingen som medborgare/skattebetalare, eller som nyttjare/brukare/kund.

Det räcker med att man gör det ifråga om elmarknaden.
Vad har jag egentligen vunnit?
Jag skulle uppriktigt vilja veta det.

Uppdrag utfört

...eller mission accomplished som det heter på modern svenska.
Årets korf, eller åtminstone ett representativt urval av den (vår del, nämligen).


Provsmakad till middag i dag, befanns utmärkt ehuru något intetsägande.
Var lite orolig, eftersom fjälstren hade någon mystisk doft, men av den märktes intet vid avätandet.
Så kan det bli jul, då.

Kakor, korf, med mera

För den som som skall jobba på julafton och som just lämnat sina barndomsminnen till försäljning eller återvinning kommer inte de stundande helgerna med samma doftande lockelse som förr.

Men jag jag har i alla fall bakat kakor – de små formar som vi kallade sandbakelser hemma och som vi brukar fylla med sylter från sommaren: hjortron, blåbär, hallon – och till helgen är det dags för årets Korf.

Med min skeva tidsuppfattning betraktar jag fortfarande dethär att K och jag med familjer gör korv till jul som en ny grej.
Att vi har hållit på längre än vad våra föräldrar hade gjort när jag lämnade hemmet kan jag liksom inte ta till mig.

Lite häftigt är det dock att vi länkar in oss i en nu cirka hundraårig tradition; mammas farmor, Granny, gjorde korv efter samma recept när förra seklet var hyfsat ungt. Och sedan mormor, och så mamma och pappa och nu vi.

”Korf” heter det, eftersom det var så morfar skrev det. Ständigt denne outplånlige påstridige lille streber-patriark, som fortsätter att lägga sig i våra liv ett tredjedels sekel efter sin död. Inte lika dominerande längre, det är sant, men lik förbannat.

Hans vägran att acceptera stavningsreformen (stafningsreformen) har jag förstås lättare att begripa i dag, när jag med knarrig förundran ser mig omkring i en värld där fortfarande många tror att all förändring apriori är av godo; som ung fann jag den bara töntig och ärligt talat en smula pinsam.
Numer tänker jag mest att det var opraktiskt.

Korf skall det i alla fall bli. Med någon möda hittade jag späck (i Hötorgshallen och fick tillfälle att köpa ingefära på kuppen). Det andra nålsögat, att få tag på fjälster, passerade vi i helgen. Fast den unge charkuteristen visste inte riktigt vad ”fjälster” var.
Hur många människor gör det?


    Sandbakelser i vardande

Exakt!

Göran Rosenberg har skrivit en text i dagens DN om dagens debattklimat. Den är absolut huvudet på spiken, det känns som om det inte finns mer att tillägga.

Den finns att läsa här.

Eftersom jag inte längre håller DN höll jag så när på att missa den. Tack kollega Mikael som fäste min uppmärksamhet på den.

Så här skriver Göran R bland annat:

Misstänksamhet och bitterhet är den gränslösa debattkulturens allt vanligare drivkraft, påståenden utan gensvar dess främsta samtalsform. Möjligheten för vem som helst att anonymt skriva vad som helst under exempelvis den här kolumnen på Dagens Nyheters webbsida kan möjligen ses som ett framsteg för yttrandefriheten, men för debattkulturen tror jag det är förödande. En debattkultur värd namnet förutsätter att den som yttrar sig tar ansvar för sitt yttrande. När vad som helst kan yttras offentligt utan ansvar är det snart inte mycket kultur kvar i debatten och inte heller så mycket bett kvar i yttrandefriheten.

Så sant.
Lustigt nog skriver den förarglige men stundom underhållande Hakelius en liten drapa i dagens skymningsblad, som i sak säger samma som Rosenbergs inlägg.
Fast på Hakelius eget vis.
Vågar man hoppas på en motrörelse i tiden?
Att sådant som lyssnande, eftertänksamhet och ansvarstagande skulle komma tillbaka?

Nej, det är nog att hoppas för mycket. Men kanske en liten justering av färdriktningen trots allt.

Liv i rymden

Lite förbryllad är jag allt av rapporteringen kring den arsenikätande bakterien i saltsjön och det eventuella livet i rymden, exempelvis Expressen

Såväl forskare som journalist verkar yrvaket förtjusta över vad som presenteras som en ny insikt – att ett eventuellt liv på andra platser kanske inte behöver ha tillgång till just de kemiska ämnen som livsformerna på vår planet behöver.
Ehh, ja...?

Det trodde jag var i det närmaste självklart. Men jag kanske är onaturligt smart? Jag kan faktiskt erinra mig att ha stött på dendär uppfattningen förut, att för att hitta liv i rymden måste vi finna en planet med lagom varm atmosfär full med (lagom mycket) syre.
Och då har jag alltid tänkt att det var en korttänkt forskare – eller journalist – som sade så, för andra livsformen kan ju ha andra villkor.
Men det kanske har varit forskningsfältets egen premiss: ”liv” är lika med kolatomer och fotsyntes på syre och koldioxid?

Jag har alltid tänkt mig att eventuella varelser i rymden lika väl kunde andas kväve eller för den delen gasformigt magnesium, eller ämnen vi inte ens har här i den galaktiska trakten.
Är jag onaturligt smart? Eller är jag tvärtom dum på något vis?
Eller är det bara det att jag egentligen är tämligen ointresserad av små gröna män som gör att jag antingen ser, eller missar, något självklart?

Det finns – förstås – ingen allmänt vedertagen definition av liv, men allas vårt Wikipedia listar några centrala egenskaper:

· Livet förökar sig.
· Vid reproduktionen förs arvsanlag vidare.
· Livet har förmåga att vidareutvecklas.
· Något som är levande kan reagera på yttre stimuli
· Det som är levande söker föda och har en egen ämnesomsättning.

Jag kan inte se att det skulle kräva några av de ämnen som vi är helt beroende av.
Man kan naturligtvis tänka sig helt människoliknande varelser, som bara har en helt annan kemi, anpassat för en helt annan miljö. Att de sedan skulle få problem om de kom hit, och vice versa, är en annan sak.

Sedan kan man ju förstås – och där blir det mera spännande – tänka sig livsformer som inte alls fungerar och är uppbyggda som vi är vana; det finns som jag förstår många exempel på det i sf-litteraturen, som jag dock är dåligt bevandrad i. Är berörda forskare lika illa bevandrade?
Jag minns dock aha-upplevelsen när jag i de tidiga tonåren läste Hoyles ”Det svarta molnet”, som just snuddar vid den frågan.

Detdär sista är lite som insikten att t.ex. myror och bin blir lite mer begripliga om man betraktar stacken eller bisamhället som en individ i vissa avseenden.
Men det är, som den gode HCA skrev, en annan historia.



Not: Vår egen rapportering är inte fullt lika yrvaken, utan tar mer fasta på det vetenskapliga fyndet här på jorden.
Men även här talas om "livsformer som inte följer de regler vi trodde var allmängiltiga".

Det är nog jag som är dum.

Winter time it brings me down...

Vintern fortsätter.

Tre veckor till jul och redan tröstlöst tröttande trist. En strängvinter som börjar redan i mitten av november och sedan bara håller i, det har jag faktiskt aldrig upplevt.

Man hör faktiskt inte så ofta, längre, dendär korkade synpunkten ”ja men klimatförändringen skulle ju göra att det blir varmt, så det här visar ju att det var fel...”.

Dels har det kanske trängt fram att det är varmare än vanligt på andra delar av klotet även om vi har denna idiotvinter; dels kanske en och annan har begripit att ingen någonsin har sagt att den globala uppvärmingen skulle ge oss ett mildare och behagligare klimat apriori.
Tvärtom, det man har varnat för är ju extremare väder, större utslag, ett opålitligare klimat.
Just det som vi moderna människor har så svårt att hantera: osäkerhet.





Edit Rubrikens citat från en låt på Family´s "Music in a doll´s house", en rad som kändes rätt 1968 och rätt i dag.

Edit 2: Hittade låten på youtube: Winter

Läsvärt

Fast man ibland förtvivlar om journalistikens utveckling händer det att man hittar läsvärda och upplysande artiklar.
Här är några aktuella exempel

Att några monumentkåta politiker drev ett helt eget race när det gällde Slussen, det vet vi (jag har skrivit om det förut), men här har Svenska Dagbladet klarlagt och berättat hur.


Det var rekordhöga odds på att jag skulle rekommendera en artikel i Svenskan som lyfter fram Angela Merkel - men här är den .


Ganska höga odds var det också på att E24 skulle tycka att Göran Greider har bättre koll än Anders Borg - men här är den.

Så gick det några dagar...

...igen, och jag har inte skrivit.


Men jag har härdat ut i iskylan, och jag har arbetat. Bland annat har jag skrivit
en text som jag är ganska nöjd med, om kaoset på de svenska järnvägarna. Inte det "tågkaos" som kvällstidningarna och ibland även min egen redaktion ropar om, utan det kaos som råder på organisationens område; det närmast oöverblickbara.

Den heter "Men är det verkligen SJ:s fel...?" och hittas här.
Och det jag är nöjd med är inte texten iofs, den är inget under av stilistisk briljans, men att någon - dvs jag - tog sig före att försöka reda ut detta en liten smula.

Vinterdikter då och nu

En tid av stark förvirring
En tid av asfalt och rök
Vi höll om varandra
Vi satt i ditt slutna kök

Ja vi höll ut hos varandra
Vi väntade nån sorts besked
Jag trodde vi nådde varandra
Det tror jag att du gjorde med

Vi satt i ditt slitna kök, ja
Vinden och gasspisen skrek
Vi talade om framtiden
Den verkade mager och blek

Den hösten slingrade långsamt
Den lärde oss något om tid:
Att man kan gå åt motsatt håll
Mot den som man går bredvid

Kom så en tidig november
Luften var kall och så klar
Himlen var hög och avlägsen
Vi väntade någon sorts svar

Vi väntade någon sorts budskap
Det fick oss att hålla ut
Nånting om evigheten
Naturligtvis tog den slut

En tid av stark förvirring
När jag steg ut genom dörrn
I en doft av avfall och tystnad
Då föll den första snön   
.............................................(1978)




   ....Novemberkylan hugger oss bakifrån, skarp och avsiktslös
  .... Kristalliserad förmultning vid säsongens slut

  .... Då och då får jag tillbaka en timme av hösten
   ....som hade stulit undan den, men oftast är det tvärtom

   ....Och jag blir sittande, blank och rastlös, någon
  .... som inte förstår hur han skall kunna tömma en hel sjö

   ....Och ibland tänker man: Detta är bara en föraning

   ....Då stryker en blå skugga över huvudet      
....................................................... (8.11)....

Vinter i november

Så är det vinter.
Det är den 24 november och snön lägger sig och isen drar i stråk över vägar och trottoarer och en narig vind tjuter runt hörnen och piskar oss i ansiktet när vi går ut.

Det är den 24 november, och jag tänker på andra vintrar, andra år.

Den gång för så länge sedan då snön föll i november och låg kvar till april – men då fanns likväl en annan sorts ljusbloss i det öppnande livet.

Eller den förra, den som det känns alldeles nyss genomlidna, som kramade kraften ur oss, den redan sinande kraften, den vinter som aldrig syntes vilja ta slut, med sitt kalla mörker och sin mörka kyla, sin djupa stränghet som aldrig syntes vilja ge oss fria.

Det är inte vad jag drömmer om.

Spridda tankar

Optimisten som åker nerför vattenfallet i en tunna har MYCKET roligare än pessimisten som står på land och ser honom slå ihjäl sig.


Häromdagen var det en av mina yngre arbetskamrater som på fullt allvar hävdade att den för detta ministern som uttalade sig måste ha rätt, och jag fel, just eftersom han var en före detta minister och således borde veta.


Kanske finns det två sorters människor: de som vill ha lika mycket som de andra, och de som vill ha mer än de andra.
Och det är möjligt som sägs ibland att det är den senare sorten som drivit fram alla våra framsteg och all vår utveckling.
Men det är den första sorten som alls gjort livet uthärdligt att leva.


Vad är det i människors natur som gör att så många utgår från att en förändring skall vara en förbättring för just dem, att de är vinnare? Att deras lotteri är idel vinstlotter?
Själv tar jag en lott ibland, om den ger mig en rimlig kalkyl: att förlusten vid en nit är så liten att priset för den mikroskopiska vinstchansen är rimligt. Men jag vet att det normala i ett lotteri är nitlotter.

Tanken vandrar iväg

Hittar en notis i tidningen om hur internationella sajter allt mer tar över marknaden från nischade nationella magasin; en fransk kvinnosajt exempelvis har 37 miljoner användare, samma produkt på många språk.

Den globaliserande likriktningen tar nya grepp. Och det är inte ens en konspiration, en ond vilja, det är bara marknadsekonomisk logik.

Tanken hastar vidare från detta. Hur skall de goda krafterna stå emot?
Här finns en förlamande paradox: eftersom demokratiska rörelser, med hänsynstagande värderingar, svårligen kan underordna sig en enda bärande idé, en tanke och ett mål som genomsyrar allt och rättfärdigar allt – så riskerar de alltid att hamna i underläge mot krafter som kan just det.

Man talar till exempel om fackens behov av att samordna sig internationellt, när motparten arbetar globalt.
Men det är inte riktigt så enkelt. Om facken verkar demokratiskt, så ingår i deras roll att ta hänsyns till olika gruppers intressen, att väga särintressen, nationella och andra, att jämka – lite så som även nationalstatens uppgift är.
Men motparten har inga sådana krav. Den som inte underordnar sig det övergripande, i det här fallet företagets vinstmaximering, den försvinner.

Samma sak dyker upp när motståndaren är en anhängare av totalitär ideologi. Exemplen är legio på hur demokratins försvarare ser sig tvingade att överge dess grundläggande värderingar för att skydda den. Om man håller sig strikt till sina grundvärden, tänker man, är man förlorad. Så den öppna staden bombas och de misstänkta torteras. Och alla blir övervakade.

Paradoxen, således, är att det ser ut som om det enda som kan stå emot global totaliarianism är en global totaliarianism av en annan sort.
Och det är ju inte så kul...


Kanhända är det därför som islam upplevs som mer hotfullt än det mesta annat. Få samtida ideologier är så genomsyrande.

Och naturligtvis är det mot denna bakgrund som kapitalet har gått till offensiv i väst under de senaste decennierna.
När hotet om ett kommunistiskt alternativ inte längre är realistiskt (hur realistiskt det nu var förut...) så behöver man inte bry sig så mycket om socialdemokratiskt och socialliberalt tjafs.
Muren som föll stängde inte bara inne människor i öst.
Den gav, dessvärre, också lä åt människor i väst.

Så kan tanken driva från en notis i morgontidningen.

Elisabet av Ungern

Av för mig okänd anledning har kyrkan flyttat den heliga Elisabets dag från den 19 till den 17 november.
Förbryllande.
Inte ens våra klåfingriga kalenderskiftare här hemma har fått för sig det.

Nåväl, i dag är det alltså Elisabets dag enligt den heliga allmänneliga romersk-katolska kyrkan.

Elisabet hade mycket lite med Ungern att göra, förutom att hon var född där, men hon har en praktfull (snarare än vacker) nygotisk kyrka, komplett med staty med rosor, i Budapest; vi passerade den några gånger senast, på väg till Stadsparken.

Historien om rosorna lär vara en ren fiktion, så som ofta är fallet med vackra berättelser.
Den tål att berättas ändå.
Jag överlämnar ordet till Clive John Trevor Midgely:

Dikter; då och nyss

Eller likt fladdermössen som vi såg i Florens
Du sa: nej, det måste vara svalor
Men de var verkliga    De svävade i hundratal
Det fanns en smärta där, i solnedgången,

tidens gång, förlorad tid och vunnen, årens
stumma flykt ....Så är det ....Vi har inget val....År
efter år försvinner, smälter ner i floden ...Nya skal
gjuts om de gamla ... Och den fina sången

går förlorad, upplöst i nyanser
ohörbara för det trötta sinnet
förlorade som aldrig gripna chanser

Man måste ändå hålla fast ... Det är så ... Finn ett
sätt att gripa ... De slitna spårens
vingavtryck blir ändå alltid kvar i minnet
...............................................................................(70-tal?)



...... Snö kommer i mörkret
...... Den bär med sig en annan sorts ensamhet
...... En som inte har någon lustig liten hatt på huvudet
...... Och som inte har tid att stanna på kaffe
...... Alltid på väg någonstans
...... Med sin sånglöshet
...... Och alltid från sidan
...... Som i det ogarderade
...... Som just i mörkret
...... Just nu
...... I november ......................................... 9.11

Femtonde november

15 november
Skulle ha länkat upp Monica Törnells låt om den funnits på youtube. Den sorgsna sången om november, om livet och det som följer.
Och regnet som öser ner.
Och hans avsked blev till höstens sista dikt

Men, dystra som dagarna är, hoppas jag ändå att dagens dikt inte är höstens sista.
Jag vill fortsätta att skriva, här och annorstädes.
Ibland, har jag förstått, händer det att något man skriver – någonting som jag skriver – tränger fram och igenom.

Det behöver inte vara något märkvärdigt med det, Men det är skäl nog att fortsätta.
Att fortsätta skriva.
Att fortsätta leva.
Att fortsätta.

Också den femtonde november.





Hade egentligen tänkt lägga in en gammal dikt igen, ensorts tröstedikt om svalor och fladdermöss i en stad på F.
Det blir en annan gång.



Edit: Några sekunder av 15 november finns här

Musik

Fångad i bältans grepp, när jag varken kunde läsa eller ens se på TV, lyssnade jag mycket på musik; ofta slumpvis, för trött att styra eller riktigt välja.
Bland det som tröstade och styrkte fanns detta fynd från youtube.
Mary H är inte bara den lilla söta flickan från Wales som fick ett one hit wonder.
Hon är inte ens bara tjejen som gjorde Gallagher & Lyles ”Sparrow” minnesvärt nog att matcha både Noel Harrisons version och originalet.
Hon har ytterligare något att komma med.

Un bel di är en favorit från Butterfly, som klarar språnget till engelska mer än väl – att Hopkin inte är Maria Callas (bara nästan...) är ingen nackdel, hon gör en låt av en aria

Ett omstartsbidrag

Fortfarande inte riktigt återställd från bältan och dess följdverkningar, men jag tänkte att jag iaf skulle komma igång igen med bloggen.

Har facebokat något en tid, men känner mig inte riktigt hemma där; det verkar paradoxalt nog finnas mera narcissism på facebook än i bloggvärlden, dvs åtminstone de delar av den senare där jag har rört mig.
Den allvarligt menande bloggen, där man är sig själv på djupet och kommunicerar endast med dem som verkligen vill det, har i alla fall potentialen att nå längre och djupare och vidare än förbi-bruset på FB. Sedan skall gudarna veta att det finns mycket som inte gör det.

Bloggen ger ju också en i dagens värld sällsynt möjlighet att få tala till punkt. Både för bloggaren och bloggarens eventuella gäster.

Nåväl, här är jag igen, saknad av ingen eller nästan nästan ingen.

Utom, kanske, mig själv och min spegelbild.
Därute.

Bältros

Att odla rosor har aldrig varit min starka sida, men nu har jag i alla fall lyckats skaffa mig en - bältros.
Komplett med ögoninflammation och allt.

En tämligen misslyckad bröllopsreserepris blev det på kuppen, särskilt som jag förlorade min kamera i Florens.
Nåja, vi hade en del trevligt också, särskilt i Bp innan eländet slog till på allvar.

Men nu är jag trött och har ont och inte någon riktigt glad människa.

Dikter igen

    En dag står vi utan vingar
Och det finns ingenting så naket som en ängel
    En dag står vi där i snön, tigande
    Och gåtorna blir möjliga att tyda
När de slutligen har upphört att förbrylla oss

    I en tid står jag här med dig
Här står jag med dig
Ännu med dig, redan med dig
    I en tid faller redan regnet, snön

    I en tid står vi utan vingar
Skygga som fåglar tätt över marken
Då säger jag till dig:
    Det var hit
    Det var till dig jag ville komma –

    (1979)



....    Tidigt på morgonen den 19 september 2010 går vi till val
....   Under en ordlös grå himmel   ....  Det är också en liten resa,
....   några steg mot den omslutande tystnaden

....   Gatorna är nästan tomma
....     Det är också en berättelse
....   om en annan tid
....     En som skall komma
....   eller redan har gått
....    Om något som är förlorat
....   eller någonting vi aldrig sett

....   En påminnelse: om att vi sällan har ett verkligt val   

    ................ (19.9)

Radikalism här och där

Att Europa blev – relativt – politiskt radikalt, och USA inte blev det, är kanske inte så märkligt: Europa var en gång statiskt, hårt klassbundet, slutet.   Här hade de fattiga och rättslösa inget att förlora på att hejda överklassens välde och begränsa dess möjligheter.
I Amerika åter levde drömmen om allas möjligheter, där kunde ”alla” nå toppen, enligt självbilden. Då var det plötsligt sig själv man riskerade att sätta stopp för och stänga inne.

När man nu har fört in den amerikanska idén om att alla är sin egen lyckas smed, och parat den med Europas numer hyggligt genomförda tanke om lika rätt och lika möjligheter, då har den amerikanska anti-jämlikheten fått fäste även här.
Så blir den tänkta jämlikheten den verkligas fiende...

Verkligheten Drömmen

Sångaren född 77 sjunger ut till verkligheten Drömmen och jag begriper helt plötsligt något om vad som skiljer hans generation (också de klokaste) från min (även många bland de inskränkta dumhuvudena): upplevelsen att verkligheten är någon annanstans, hos ”dom andra”.
Att den verkliga verkligheten, den verkligaste, för en del är det som man ser på TV, inte det man själv lever i.
Platon meets McLuhan, så att säga.

Helt annorlunda då tanken, som befanns naturlig förr, att tillvaron må vara torftig eller tillochmed ond, men detta är likväl verkligheten.

Flera konstigheter kan förklaras där, till exempel förtjusningen i ställföreträdande liv, kändiskulten; den ständiga otillfredsställelsen.

Även om det inte alls var det sången handlade om, och alla kan känna igen sig i en dröm...

Jämkade uddatalsmetoden...

Mycket väsen för ingenting var det. Ett gäng måttligt pålästa journalister gick igång på förfärliga orättvisor i ”det svenska valsystemet”, som – hör och häpna – antyddes gynna ett visst, större parti som länge innehaft regeringsmakten.
De lyckades få med sig en eller annan statsvetare som gavs tillfälle att vädra käpphästar, till exempel att ett majoritetsvalsystem vore bättre emedan det skulle ge ”stabilare regeringar”.

Och vi fick följa jakten på den borgerliga alliansens tre ”förlorade” mandat, dvs de mandat som i all överensstämmelse med vårt proportionella valsystem hade hamnat hos andra partier enligt den första räkningen.
Noggrann kontrollräkning flyttade ett av dem och lät de andra två stanna. Systemet fungerade.

Och när röken skingrats var proportionaliteten imponerande.
Alliansen nådde nästan hälften av rösterna och fick därför nästan hälften av mandaten i riksdagen.
SD var stora nog att hindra något av blocken att få egen majoritet, och ges därmed en vågmästarställning i riksdagen.
Allt har fungerat, såväl demokratin som administrationen av den som den jämkade uddatalsmetoden har bestått provet.

Men kvar i webbkommentarernas och obskyrbloggandets undervegetation finns en ”sanning” om att valsystemet som vanligt gynnar såssarna och lurade borgerligheten på dess rättmätiga seger...

Det gjorde vi väl bra, kolleger i medierna!

Ur led är tiden - pärlhyacinter

Snabbresa till Roslagen, Borlänge och Hogdal, för att flytta prylar, för att titta till, för att komma ut i landet, för att komma ifrån – inte minst valrörelseraseriet, inskränkthetens och den andliga indolensens många triumfer i stort och smått.
Vid garaget vid Näverön fick jag förklaringen till de liljeartade små blad som sent i somras sköt upp i den lilla rabatten vi byggt: där stod plötsligt några blommande pärlhyacinter.
Ur led är sannerligen tiden.

Vilket parti tar upp pärlhyacinten som symbol?

Valet - en seger...

...för alla dem som tror att man kan behålla det man kastar bort.

Dikter, ja September då och nu

1 Annorlunda nu?    Ja, allt går över
Nöts ner   Och tid bryts ned till grus
Nu ser du det, nu i septembers klara ljus:
Att vi är lika tillfälliga som lönnens löv är

Låt tiden gå då    Det är vägar vi behöver,
Ett sätt att röra oss   Hör du det i lönnens sus
Nu - att vi gick vilse i vårt eget hus?
Att vi blev fångade i höstens skenmanöver

Tre rosor till den sextonde september
Och tre års möjlighet och nostalgi
Och ljus som väcker    Och en doft som söver

Betyder det att vi förlorat allt?    Och vem bär
Bördan, skulden?    Du?    Jag?    Eller vi?
Ett enda vet jag: nästan allt går över



2 Annorlunda nu?    Ja, allt går över
Nästan    Tidens blå kirurghand opererar
Noggrant våra sår   Ett nytt pansar parerar
Allt    Vi går mot höst, förmultning, doft som söver,

Liklukt, tung av väntan    Men behöver
Egentligen de landskap vi passerar
Något namn?    Och är det rätt att vi fixerar
Allt med bilder, kartor, att vi slätar över

Tidens täcke om den säng vi delat?
Och sluter om det som vi en gång ville försöka
Ordningens bedräglighet och skenmanöver

Blir inte just på det viset allting förfelat?
Bestäm dig nu    Låt det som varit spöka
Eller inte   Ett ting är klart: att allt går över


(september 1979)


    Spådomar, Nicos sånger, lätt vind som nästan lyfter staden,
    men bara nästan för den hålls nere
    av bankassörskors sneda leenden och maskiner som stampar asfalt
    och makadam, av alliansaffischer och vetskapen om vinter

    och ropen över torget, halva priset just i dag, det är
    vårt land som säljs ut, vår tid som rinner ner mellan skriken
    och de gnisslande vagnarna, i en doft av överflödig parfym
    och höstrutten stad

    Och obeslutsam står man mellan där och då, och mellan
    här och var, varsam eller ovarsam, vaksam
    eller lika överraskad varje gång
    av tiden som slår igen fällan –
    Och igen
            
(10.9)

Fyra dagar ledigt

Arbetsveckan slut. Fyra dagars ledighet. Och jag tänker fly från valdebatter och valvakor och valsummeringar och hela jävla analysen av varför vi får fyra år till.
Minns ni Richard Nixons anhängare skrålande "Four more years!"?
Nähä, tänkte väl det. Men jag minns.
Nåja, nuförtiden är ju intrång hos motståndare OK, de leder till makt och inte till avgång.
I am not a quitter.
O tempora, o mores.

Ja, ja, självklart kommer jag att gå och rösta. Klä på mig kostymen och knyta slipsen och vara en högtidligt stämd deltagare i demokratins rit.
Givetvis.
Jag gör det som uttryck för en djup tacksamhet över att få leva i detta land.

Men allt det andra, allt det mediala tuggandet och rabblandet, politikerjournalistsymbiosen, nej tack.
Sociala medier körda ner i halsen, nej tack.
Slutdebatter presenterade som schlagerfinaler, nej tack.

Hogdal, here I come.

Politiskt korrekt

Politiskt korrekt.
En gång var det ett bra uttryck, som fångade in den lite räddhågsna benägenheten att säga det som var rätt och gångbart i (den politiska) samtiden.
Men det har förändrat karaktär.

I takt med att de räddhågsna och trendridna har tagit över samtalen har det kommit att betyda ungefär ”utsagor av dem som – till skillnad från den talande – inte förmår frigöra sig från den bedövande såsse-hegemonin”.

Ett användbart begrepp har blivit oanvändbart.
Så kan det gå, som KV skrev.

Am I not facing the wind?

Upplever ett av mina återkommande anfall av Nico.
Marble Index är en av de stora skivorna. Kanske borde den ha varit med i den samling jag just gjorde till min kära guddotter.

Någon skriver om ”Nico´s disturbing poetry” men jag inser att jag aldrig har upplevt texterna, annat än som fragment, mönsterlösa stycken som bildar ständigt nya mönster, skärvor som inte kan vändas och vridas hursomhelst men själva vänder och vrider sig – hursomhelst.
Och musiken förstås likadant.

Hittar först inget från just Marble Index på Youtube. De mer ”lättillgängliga” styckena dominerar – These Days, Chelsea Girls med flera. Lättillgängliga, allt är relativt.
Men till slut finns den där, den kanske mest fulländade av alla dessa obegripliga, underbara, sönderbrutna, helande stycken.

And am I not facing the wind?

Spridda anteckningar

Jag tar alldeles för mycket på allvar Det är därför jag skrattar så förtvivlat


Minnesregel: Folk som skriver vackert om kärleken har vanligtvis problem med den. De som inte har problem ägnar sig åt att älska.


Den förtryckte är inte alltid god; den förtryckte har inte ens alltid rätt.


Kvinnor tänker att män är likadana. Män tänker att kvinnor är annorlunda.


Åldrande är kanske bland annat att kunna säga: ”Jag vill inte ha det där eller det där. Jag är inte rädd för det, har inget bekymmer med det. Jag vill bara inte ha det.”


När jag växte upp var det fult att lura någon. I dag anses det bara smart.

Bilder...

...har tillkommit från sommaren, en bit ner

Iliaden

Läser – i min egenhändiga serie ”saker som aldrig blivit av förr” – Iliaden, och fascineras av att den är så frånstötande.

Jag finner inga skimrande hjältar att högakta och ingen heroisk tid att längta till; jag finner ett skrupelfritt gangstergäng i tidig statsbildningsprocess, när rätten sitter inte bara i spjutstångs ände utan också i skrävlars tunga, ett gäng med svåra machoideal där sandlådestriden har ”förädlats” till att riva ut varandras inälvor.
Sant, att Homeros förmår skildra detta inälvsutrivande på ett ingående och åskådligt sätt som inte 1800-talssvenskan kan dölja, men det är inte riktigt min tekopp.

Man kunde säga att det finns en del lärdom om sakernas eviga tillstånd att hämta, i det att maktberusade empatifria machomän, som skrävlar och skramlar med vapen, fortfarande har en del att säga till om.
Man – jaha? Visste vi att det var så? Visste vi att det var så förr också? Visste vi att en del har blivit mer polerat sedan dess, åtminstone i vår del av världen? Att andra, viktigare delar av det hellenska arvet har gjort det möjligt att leva tillsammans lite tryggare, lite rättvisare, kort sagt lite bättre än i den homeriska epikens järnålder?
Jo, det gjorde vi ju.
Så...?

En speciell, frånstötande del av berättelsen är hur männens lustar och begär projiceras på gudar, som så underbart tydligt är bara just detta – bekväma undanflykter för de stridsberusade och ha-galna som inte ens har kurage nog att stå för sitt eget.

Nå, det är kanske inte heller någon ny insikt, men vid läsningen av Iliaden vadar man genom århundradens, årtusendens heroiserande bråte, där annars kloka människor har skildrat homeriderna som aktningsvärda människor, deras ”tro” som sann och äkta, deras konflikter som viktiga.
När texten faktiskt bara skildrar ett gäng anabola våldsverkare, som hämtade från vilket gym som helst i dagens och lagens periferi.

Jag lovade dikter...

...från förr och nu. Så här, till exempel:


Folkvisa för ett sjuttiotal

Vart gick du med dina sista stenar
Vart gick du under vatten
med rimfrostringar dinglande i öronen
och blåklockor som spelade
från murarna

Vart gick du sen bland gräsets gravar
högt och spårlöst,
silverflingor flimrande i vinden
och trötta fåglar vilade
på grenarna

Vart gick du i det sista tysta tåget
ögonlös som skymningen
med händer sammanknutna i varandra
och döda tiggare blir liggande
på gatorna

(1974)


  Kanske är det faktiskt dags att koncentrera sig på de kommande åren
  i stället för de förflutna  Eller kanske är frågan fel ställd  
        Det enda som finns
  är en massa ojämnt distribuerad osynlighet

  Ja    Det finns en besvärande fysikalitet över livsfrågorna

  Det finns väldigt mycket natt att komma hem till,
  väldigt mycket hav att glömma, ren yta, subarktiskt och subatomärt
  Så mycket tättslutande som inpackningsplast i våra samliv

  Är det meningsfullt att klä det närvarande i päls?

  (17.8 oavsl)

Hemma igen

Hemma igen från de djupa skogarna.
Närhet till de närmaste och observationer av bäver.
Fiskande lom och rusande rådjur. En ärligt talat ganska misslyckad fjällutflykt avslutade; gav i alla fall några burkar hjortron. På de vanliga och vanda ställena var det tunt; liksom än mer med blåbär, det fanns nästan inga på ön.

Såg lommen fiska och hörde tranorna ropa; slapp möta björnen även i år.
Satt på Svedjevallen och såg laget i orange äntligen början vinna, medan skymningen föll över Kyrksjön och Middagsberget.

Och hade det för det mesta ganska bra. Det blev väggar på vedbon på ön, det blev hyllor i garaget, det gamla svajiga förrådet i byn blev uppstagat och klarar sig ännu ett år, så att vi hinner ordna ett nytt. Några småträd blev nedtagna, men den stora trädfällningen blev inte i år.

Och så hemma och snabbt inkastad i vardagslunken igen.

Dikt igen

Vidare i fyndlådan:

Det påstås vidare att Ancseamon
den unge konungens änka
redan innan sorgetidens slut lät skriva
till hettiterkungen
som just då belägrade staden Karkemisch
och bad honom att få
en av hans söner till make
Således sörjde hon verkligen

Samtidigt kan du hela tiden se henne
Den vackraste av bilderna
på en elfenbensplatta
fäst på träkistan    Där har hon till slut
lyckats besegra döden: hur svalt
dräkten fladdrar kring hennes vackra vita ben
Samtidigt finns hon alltså,
på bilden, här i mitt rum, i min tid,
i den tomhet som du
har lämnat efter dig    Mellan oss
ligger något längre än årtusenden

att du vill gömma dig för mig
och världen, gömma oss för världen,
för de andra,
som behöver oss, behöver varandra,

att du vill vinna utan att spela,
spela utan att förlora, att du vill -


Historien slutar sorgligt:
hettiterprinsen blir mördad, krig bryter ut,
drottningen försvinner spårlöst,
kanske mördas också hon    Och till slut
finns bara bilderna kvar

(1972)


 Det är något med tystnaden
 som jag inte kan sätta ord på

(8.7.10)

Inte bara abstinens

Viss abstinens sedan VM tagit slut, men man slipper i alla fall höra alla dessa "insiktsfulla" kommentarer från (företrädesvis) damer i yngre medelåldern som bara äääälskar Brasilien och Cristiano Ronaldo (och "Becks" förstås, "men han fick visst inte spela, va?"), och som vet att tyskar spelar mekaniskt och får ALLA att tänka på nazister.
Fältet åter fritt för oss nördar som kan engagera oss i en hängmatch i superettan.

Och själva mästerskapet då?
Tja, ingen kan säga att fel lag vann, även om segerraden 1-0, 1-0, 1-0, 1-0 låter som en svensk journalistkarrikatyr av Italien.

Andres Iniesta tog sig förbi Schweini som bäste spelare med magnifik insats i finalen - och då inte främst målet även om det var kliniskt, utan allt det andra. Synd bara att han solkade det med en ful eftersläng på (av alla) van Bommel; rotwürdig.

Att VM inte varit domarkårens största stund har påpekats förr.

Varmaste dagen på 16 år...

...och den tråkigaste VM-finalen på lika lång tid.

Hemma igen

Länge sedan jag skrev. Har varit på resa och haft mycket annat.
En fin vecka i Maasholm, se bilder. Så fint väder har vi inte haft något år. Det blev mer strand och mindre vandring än det brukar bli. Och kanske något mer öl än det har varit sedan jag var sjuk. Men det är ju fortfarande måttligt, förstås. Tål inte alls så mycket längre heller.
Om av ålder eller ovana må vara osagt.
Och bilberoendet begränsar ju också. Bara bra så.

Men lugnt och stilla var det och riktigt ”göra ingenting” som det skall vara.

Måsarna skrek, havet doftade, sillen och flundrorna var färska – och Flensburgern, alltså – och det gick bra för värdfolket i fotbollen; det var inte RIKTIGT lika mycket schwarz-rot-gold som vid förra VM, men glädje och stolthet, och ett och annat förtjust skratt när England fick bollen i ribban bortdömd.

Och på vägen upp och ner samvaro med Harald i Lund – och hans Madeleine – och med familjen B i Falsterbo. Varför har alla vänner klumpat ihop sig i Skåne?

Slussen igen

Processen med att riva Slussen och bygga upp något nytt DDR-liknande fortsätter, hur många nya röster som än stämmer in i kören av protester och ifrågasättanden.
Det får en att undra vad som egentligen driver den, som driver dem som till varje pris vill riva ner och bygga om, oberoende av vad som förloras i värde – ekonomiskt, estetiskt, historiskt.

Jag tror att det handlar om att de ser sig som en frihetsrörelse. I sin egen värld är det de som river DDR-murar. De ser sig som hjältarna som befriar Sverige ur såsse-statens förlamning.

Och då måste Slussen förstås bort; ett storslaget monument som den är över 1900-talets framtidstro och optimism och dess förmåga att faktiskt lösa problem genom att göra något åt dem, inte bara tala om dem.

Vi har alltså att göra med en befrielserörelse. Med hjältarna på barrikaderna. De redobogna martyrerna
De som är redo att stå och falla för den heliga saken.


För alla andra argument är ju trams.
Det finns ingen trafiklösning som upphäver det grundläggande problemet att så många bilar försöker tränga sig igenom samma punkt.
Det finns ingen efterfrågan bland stockholmarna på nya glas&betong-kolosser i området.
Det är inget olösligt problem att reparera skadorna i betongen och fräscha upp bussterminalen så att den upplevs som någorlunda inbjudande, så inbjudande en sådan plats nu någonsin kan bli.
Det finns inget socialt problem som kräver ombyggnader på mångmiljardnivå.
Det finns inget glupande behov av kontorsytor just här.

Det som finns är ett behov av att spränga – till varje pris.

Befrielse genom terror.

Skönt...

Underbart att fotbolls-VM är igång. Nu handlar det mesta rapporterandet om matcher, om fotboll, om skott och räddningar, om resultat, taktik och spelmodeller; och om funktionärsprotester, mästerskapsekonomi och livet i Sydafrika.
Ett tag var jag på väg att storkna av alla stjärnporträtt, alla ändlösa kärleksförklaringar till ”Ronaldo”, till Drogba, till Wayne Rooney – eller Väjn Rouny som Svennis säger – till lille Messi och till och med till Zlatan, som inte ens är med.
Stjärnkult, stjärnkult, blinda ögon, så paradoxalt och så samtidskorkat inför denna den mest kollektiva av sporter.


Och lika skönt att bröllopsspektaklet är över. På ett sätt har det dock varit nyttigt för mig - just att förstå hur de icke sportintresserade känner när de stora mästerskapen drar igång. Känslan av att själv vara komplett ointresserad; känslan av pseudohändelse; känslan av att en del människor som i vanliga fall är helt normala plötsligt snöar in på något som saknar betydelse för deras liv; och kanske framför allt känslan av att mediebevakningen har lämnat alla proportioner.

En dikt från då

Har tänkt att försöka balansera upp lite av det magsura, bittra, gnälliga, griniga, trista, konservativa, utanförstående, misantropiska, sorgsna, irriterade, självrättfärdiga, överseende, outsidermässiga, nedlåtande, trötta, förgrämda, uttorkade i denna blogg. På något vis

Ett sätt kunde vara att ge plats för poesi. Vid städning härförleden fastnade jag i ett par decenniegamla pärmar, från skrivmaskinernas och A5-bladens tid. En och annan av de saker jag hittade föll mig faktiskt i smaken; en del var välbekant, små saker som följt med in i den digitala eran, annat var kvarlämnat i pärmarnas sjuttiotal. Jag är inte säker på att de var de sämsta.

En annan sak är att jag, när jag startade denna blogg, tänkte mig att slänga in en och annan av de dikter jag skriver varje dag, som en dubbelsidig träning i disciplin och frihet. Det har (nästan) inte blivit något av detta.
Jag kunde försöka skylla det på världen. Som den nu är.
Men jag vill inte gärna skylla ifrån mig.

Däremot, kanske, försöka göra saker på ett annat vis.


En dikt från då

Vi var på väg en gång, en sommar
Det är länge sen   Vi rörde vid varann
Ett ögonblick, som snabba ljus när båtar möts
I natten
Och skildes så: en cirkel slöts
Och öppnades igen   Ett ljus försvann
Vi drev åt varsitt håll över ett väldigt vatten
_
Det drog en storm förbi, en virvel
Som tog oss med   Likt löv åt skilda håll
Ett ögonblick som löstes upp   När mörkret föll
Och lika
Självklart stumt   Vi teg och höll
Oss undan - så långt utom kontroll
Det gick     Skall aldrig detta dova mörker vika?



En dikt från nu


Innan jag vänder bilen på Buanvägen
Får jag syn på en älg ute på fälten där vi såg en trana senast
En ensam ko, kanske kviga, nyss ensam, fortfarande ovigt Orienterande sig
I denna gröna värld      Hon rör sig långsamt bortåt
När hon hör bilen, utan brådska men också utan tveksamhet

När jag återvänder
Efter ha vänt vid vägskälet där Åsanvägen tar av
Har också hon återvänt dit där hon stod från början
Bättre bete där   Eller en utsikt
Ut i världen, in i världen, genom det gröna   Jag vet ingenting
Jag stannar några sekunder, ser henne förvandlas
Från en älg på en äng
Till en bild av en älg på en äng

Och kör vidare
Till ett tillfälligt hem
Hungrig som den båge/ som triumfen gått förbi                          (13.6)

Glest...

Mycket att göra. Lite att göra. Mycket att hinna. Mycket annat Få uppdateringar.
Å andra sidan: Hur många läsare?
Det är lite kul att komma hem från ett pass på text-TV och sätta sig att skriva på bloggen.
Extremerna vidröra sig, som det heter på fransyska språket.

Svar från Bruce

Slängde iväg ett mail till Bruce M, tackade för skivan och för att han har börjat spela. Och fick prompt svar, med löfte om att få den otillgängliga skivan från 1980 i gåva...

Den ofta så dystra världen har sina ljuspunkter

Fixeringsbilden som förstummar

Det är klart att jag borde skriva något om det som har hänt.
Det är bara så, att för den som egentligen anser att staten Israel har god rätt att existera, och som tycker att USA är ett bra land som fått en anständig president, är det lätt att drabbas av stumhet nu.

I den groteska fixeringsbild som säger ”Vi är i krig med dem, vi har rätt att bomba deras hus, stänga inne deras folk och döda deras vänner – men de är inte i krig med oss, de har ingen rätt att skicka sina raketer och tillfångata våra soldater”.

Min hustru säger att den bästa protestaktionen nu är om vi alla skickar förbjudna varor till Gaza – koriander, kardemumma och kanel. Hur skall kommandosoldaterna kunna bemöta det?

Dagen efter attacken

Ägnade gårdagen åt att jobba med händelserna nyhetsmässigt. Försökte efter förmåga hålla känsloengagemanget åt sidan.
I dag mest bara tomhet och sorg.

Och påminnelsen om med hur liten vishet världen styres.




Och så gråsuggorna som nu kravlar fram från mörkret under stenarna och jublar och hatar.
Men ofta inte ens lyckas dölja att de i grunden själva är antisemiter. Som på ett perverterat sätt drivits in i att ändå - eller just därför - stödja detta våld.

Kyrkan

Blev föremål för en enkät, som visade sig komma från Svenska kyrkan, och fann att jag svarade följande på frågan "Hur ser du på kyrkan i dag":

Fd Salighetsverket har blivit utlokaliserat och är ängsligt att inte få med sig alla medarbetare i flytten.
Och trevar därvid efter förra årets gångbara trend nästan lika desperat som Dagens Nyheter.

Och de som talade om "andlig vitalisering" o dyl inför skilsmässan från staten står nu med långnäsa.

Är jag konservativ?
Ja, jag är konservativ.

Mail från Bruce

Jag har fått ett personligt mail från Bruce Murdoch!

Visst, jag beställde en skiva. Men inte trodde jag att jag på köpet skulle få ett personligt meddelande, direkt från mannen själv.

Det här är en kille som delat skiva med Dick Farina, David Cohen/Blue och Patrick Sky. Som gjort en av mina topp 25-skivor, kanske topp-10.
Han skriver till mig.

Jag är överväldigad. Även om det bara står att han skickar skivan på fredag & att han önskar mig allt väl.

Man blir väl aldrig vuxen, antar jag.

90-talet är slut

Nationellt trauma råder. Sverige utslaget i schlagerfestivalen.

Kanske dags att inse att 90-talet är över. Den trippelironiska hållningen – schlager är kult, vi älskar det, fast distanserat – håller inte längre.
Och vi kan inte längre gå ut i Europa, skratta i smyg åt de vulgära töntarna & inkassera deras röster.



Fatta: 90-talet är precis lika slut som 70-talet.

En vandringshelg

Helgen har gått i promenerandets tecken, i vandrandets och flanerandets.
I går gick vi från Djurgårdsbron till Östermalmstorg - via Skansen och Stadion.

Den sista dagen av värmeböljan var hela Stockholm ute. Men även en solstrålande pingstafton finns det hörn på Skansen dit få hittar. Och vi som hittar dem gör det av en slump; en slump måhända som vi utsätter oss för, söker upp, likväl.

Överraskande mycket var dock fortfarande stängt.
Och en ensam varg låg och sov på en klippa. Jag tänkte på Last Campaign Trilogy:
Skjut alla vargar
Och vad har vi kvar?
Och torrlägg vårt vatten
Så vad har vi kvar?

I solen vid en timmervägg fikade vi och lyssnade på en kör som övade i ett hörn, det var körer överallt.
Helt OK eftermiddagsmusik.

Så gick vi till Stadion.
Det var ganska roligt just förbi full tid.
En trist och onödig motståndarkvittering i den 91:a minuten tryckte ned stämningen dit den kanske egentligen hörde hemma, med ett tämligen ängsligt DIF - på många händer och fötter åtminstone - som inte tycktes våga ta ut hela sin kapacitet.
Vad som såg ut att bli ett segermål, vackert slaget av den ängsligaste av dem alla, såg ut att lyfta matchen och eftermiddagen lite högre, men alltså icke.

Vi gick vidare till Östermalmstorg, tog tunnelbanan hem och tröstade oss med lax och spenat och ett glas alsace.


Och i dag, i en regnkyld fuktig men klarare luft, var det skogen vid Tyresta. Vi gick en enkel slinga som vi gått många gånger förut, njöt av det gröna och drack den våta luften; fikade vid Bylsjön och fann att vi glömt kaffet så det fick bli vatten till smörgåsarna i stället, och det gick bra det med; bråkade därvid med fyra herrar gräsänder som var ute och burrade upp sig och hade bestämt sig för att överta rastplatsen.
De var antingen extremt dumma eller dito orädda, uppenbarligen utan vare sig förvärvad eller ursprunglig fruktan för människor.
Väckte minnen från en park i Rotterdam för länge sedan, när ett vildsint gäng med blandade änder och ankor drev iväg oss från vår picknickplats.

Fika i Tyresta by, inköp i Länna på vägen hem och fortsatt fisktema till middag: en utmärkt kolja kokt i ugnen. Att jag hittar tusen ben får man ju räkna med...

Bröllopspar?

Bröllopspar? Bröllopspar? Bröllopspar?

Heter det inte brudpar?

Varför blir det så mycket politik?

Ja, jag vet att det är valår. Ja jag vet att tidsandan är ytlig och vulgär. Ja, jag vet att dumheten triumferar på alltför många fält.
Och jag vet att vi är massor som känner oss som små barn, som utan problem ser att kejsaren är naken, och inte bara kejsaren.

Men jag hade ändå trott att denna blogg skulle syssla mer med annat, med vardagens vedermödor och glädjeämnen, med musiken och litteraturen och årstiderna, dessa sinnrika konstverk vars mekanik vi aldrig begriper oss på, med livet.

Besviken på mig själv. Men ännu inte riktigt uppgiven.



Narcisserna blommar
Man kan inte vara riktigt ledsen
När narcisserna blommar
Och aldrig riktigt glad

(dagsdikten 14 maj)

Ledarredaktionen försäger sig

Borgerligheten brukar göra gällande att det finns en konsensus om att vi skall ha en välfärdsstat i det här landet med en fungerande offentlig sektor.
Och att striden snarast står om hur denna skall organiseras. Men ibland sticker en bockfot fram...

På ledarsidan i dagens SvD skriver en av gaphalsarna om ”...det spöke vänstern skräms med för att bevara offentlig sektor...”.

Hör på den igen: ”...för att bevara offentlig sektor...”. Och tänk över vad motsatsen kan tänkas vara.

Bra. Då vet vi något om de väderkvarnan högern slåss emot.

Tröst kan hämtas i samma tidnings kulturdel från i lördags, där den förre kulturministern mm Bengt Göransson sjunger eftertänksamhetens lov i en intervju: ”Tvivlet är viktigt för att kunna fatta bra beslut”.

Vettiga ord – bland flera – från en man som tänkt mycket och handlat en hel del; allt blev inte perfekt, det är han också beredd att erkänna. Men en som fortsätter att lära, fortsätter att tänka, fortsätter att se; och fortsätter att tala.

Folket tänker fel...

En betydande majoritet av svenskarna tycker att inkomstklyftorna i Sverige är stora, har ökat och anser att de borde minska. Tre av fyra tycker att politikerna ska arbeta för att minska klyftorna, enligt en färsk undersökning som redovisas bl.a. på rapport.se.

Herregud - om folket fick bestämma skulle det ju bli rena såsse-Sverige.
Hur skulle det se ut?

Askmolnet igen

Hur kommer det sig att så många människor tycks finna det naturligt att flyga tvärs över kontinenter för några hundralappar, men betraktar ett vulkanutbrott och ett askmoln som något onaturligt?

Lagom är alltid rätt

Från flera håll hör jag nu att ”det är bra med lite egoism” och att ”girighet skapar värden” och liknande.

Hallå? Haaallåååå...?
Hur var det nu med den här överenskommelsen om att vi skulle ha ett gemensamt språk, så att vi skulle kunna tala med varandra?
När vi hade det betydde girighet och egoism att det var lite (eller mycket) för mycket av något som annars var OK.

Girighet att vilja ha mer än man behöver, att vara ensidigt inriktad på att skaffa sig pengar, även på bekostnad av andra värden, och att vilja göra det på andras bekostnad.
Egoism att bara se till sitt eget och ge tusan i de andra.

Lever vi i en värld där för mycket är bra?
Då har språket tappat greppet om världen.
För mycket är för mycket. Punkt.

Jävligt mycket kan vara bra. Tokjävla helvetes mycket kan vara alldeles lagom. Men för mycket är alltid för mycket.
Och lagom är alltid bra.

Idioterna som hackar på lagom och Landet Lagom har inte fattat. Lagom är alltid bra – det är nämligen så ordet är definierat. Lagom är precis rätt.

Det betyder att lagom kan vara just så där sjuhelvetes tokjävla vanvettigt mycket av något, därför att det är just vad jag vill ha just då.
Lagom kan vara mer än jag pallar med.
Eller lagom kan vara ingenting alls.

Eller mycket ena gången och lite den andra.
Lagom är bra.

Nötterna som tror att ”lagom” måste betyda ett mesigt mittemellan och alltid skyddshjälm på, de har inte fattat något alls.

Anteckning på papperslapp

Jag tror att det står:
En inskränkt människa är en som tror att en förändring bara ger de förväntade effekterna.
En kreativ människa är en som kan utvinna något meningsfullt ur de förändringar som sker.

Tankar vid dagens läsning

Svenska Dagbladet skriver i en puff på sista sidan av kulturdelen:
”Skyskraporna Tors Torn rör upp känslor hos stockholmarna. Att bygga på höjden – ett modernt projekt eller ett hänsynslöst uttryck för makt?”

Varför ”eller”???

* * *

I samma morgontidning ser jag rubriken om att ”Afrikas bästa skidåkning finns i Lesotho”.
Vad i herrans namn berör det mig? Törstar vi information efter var rika sydafrikaner hittar sina favoritpister, eller är verkligen tanken att svenskar i klimatkrisens och finanskrisens tider skall ta sig till Lesotho för att finna nya utmaningar???

Som så ofta kommenterar tidningens olika artiklar varandra. I en recension av en rysslandsbok hittar jag vitsen om mannen som köpt en slips för 500 dollar, varvid hans kompis säger ”du din loser, min slips kostade 5.000 dollar”.

Det sk moderna projektet igen. Häll ut champagnen, krascha Ferrarin och res till Lesotho för att åka skidor.

* * *

Det kallas den kungliga svenska avundsjukan för att den odlas allra mest i kretsar som har anknytning till kungahuset.

* * *

Bläddrar vidare igenom tidningen på jakt efter en artikel. Tvingas vada genom sidor med ändlösa serier av aktier, fonder, optioner, terminer, certifikat...

Varför finns de där över huvud taget? De få människor som behöver täta uppdateringar av dessa data, de har dem redan, och sannolikt en liten liten smula snabbare och tätare än i morgontidningen dagen efter.
En något större grupp har kanhända ett återkommande intresse av att ”kolla hur de ligger till”. Men hur detaljerat, hur omfattande, och hur ofta?
Och i morgontidningen?
I rent informationsvärde, relaterat till insamlings- hanterings- och tryckkostnad, tycks det finnas en diskrepans här.

Således får man leta efter andra skäl till att tidningarna trycker detta. Gammal vana skulle kunna vara ett. ”Det har alltid varit så”. Men detta finansstatistiska material har ju utökats kraftigt de senaste decennierna, närmast exploderat i vissa medier.
Om gammal vana rådde skulle det snarare tyna bort.

Nej, budskapet är sannolikt ett annat:
Detta är viktigt. Detta berör dig; detta styr ditt liv; detta är en inre platonsk verklighet som du kanske inte fattar själv (långnäsa på dig) men som de kloka och snabba och moderna förstår.
De som spelar spelet åt dig, ställföreträdande.
Det är en hyllningshymn åt marknadens makt.

Att sedan dedär spelarna kalkylerar fel oftare än de kalkylerar rätt, att de kan leva sina lyxiga liv inte därför att de genererar verkliga vinster utan därför att de tar provision på de volymer av andras pengar som de låter rinna mellan sina fingrar, det glöms bort.

Liksom alla de förslagna skojare som hade hunnit lura kejsaren, innan det klarsynta barnet hov upp sin röst, vandrar ut ur sagan med fickorna bågnande av guldpengar.

Gammelmansgnäll, ytterkantsgnäll, sveda-i-ögonen-gnäll

Det är ofattbart hur lättmanipulerad (”intellektuellt rörlig”) opionionen av i dag – i min gnälliga gammelmansvärld framför allt en något yngre generation ;-) - tycks vara.
Prövar ingen människa längre själv lödigheten och halten i vad som sägs, vad man får höra?
Finns inga tvivlare mer, inga skeptiker, inga kejsargenomskådare?
I avsaknad av inre tyngd och kompass låter man sig uppenbarligen intalas nära nog vad som helst av i stort sett vem som helst, bara utsagan verkar auktoritativ.

Slussen måste rivas (alt bevaras)
Det är fult att tjäna pengar i Sverige
Danska är omöjligt att förstå.
På sjuttotalet tvingades alla barn att gå med i demonstrationståg
Fyndet är unikt.
Tyskar är maskinmässiga.
Allsvenskan är för jävla dålig.
SJ är ett ont företag.
Milennium-sviten är stor litteratur.
Berlusconi agerade i alla fall snabbt.
Det är klart att uppvärmningen är människans fel.
Det där med uppvärmningen är trams, se bara vilken kall vinter vi har haft.
Vanligt folk bryr sig inte om klimatet.
Kungen gör mycket nytta.
På Södermalm håller alla på Hammarby
Jag tror på något.
Vi är minsann inte bättre än andra.
Ingen vill tillbaka till sossarnas DDR-gråa land
Kultursnobbarna förstår sig inte på verkligt folk.
Det är kult med schlager (dansband, pilsnerfilmer, gangsterserier, bondesåpor...)
Och så vidare, vidare, vidare

Den smitande ministern

Socialminister Hägglund uttalar sig i dag om dilemmat med hur vi hanterar de etiska dilemman som uppkommer kring tidigt födda barn – som allt oftare och allt tidigare kan räddas till livet, men också allt oftare får med sig bestående, ibland allvarliga skador ut i livet.
Eller, han avböjer att uttala sig. Han säger att politiker inte skall lägga sig i, dessa svårlösliga frågor skall vi lämna åt ”professionen” som han uttrycker det, åt läkarna.

Så vänder han på hela ordningen.
För det är ju precis tvärtom. Läkarna skall använda sitt kunnande att rädda de liv som går att rädda, och göra det drägligt för dem som inte går att rädda; de skall också tala om vad som är möjligt och till vilket pris.
Men sedan och i grunden är det vi alla, som samhällsmedborgare och som människor, som skall avgöra hur olika värden skall vägas mot varandra, hur etiska dilemman ska lösas eller åtminstone avgöras. Det är en fråga för oss alla.

Och det är detta som vi valt våra politiska företrädare för. Eftersom inte alla kan komma samman och tala, så har vi en representativ demokrati, där vi låter oss företrädas av människor som vi beslutat är kloka och representativa nog att fatta beslut åt oss alla.

Politiker är inte en särskild sorts yrke vars främsta uppgift skulle vara att inte lägga sig i. Politiker är våra företrädare, valda att formulera våra gemensamma beslut. Man skulle önska att ett statsråd, tillika partiledare, var medveten om detta.

4 maj med mera

Eftersom det är den 4 maj så måste jag länka till lite Cirkusmusik...
På månen och annorstädes

Back in business

Som alla trogna läsare noterat har aktiviteten varit låg här ett tag. Jag fångades av Facebook-hydran. Och så var jag sjuk och på resa i olika omgångar.
Men nu väntar nya uppdateringar, surare och gnälligare än någonsin.

En annan sorts ensamhet

På 70-talet var vi många som tänkte att den enda lösningen var socialismen.
Så småningom stod det klart att det inte var så.
Då drog vi olika slutsatser.
De flesta drog slutsatsen att den enda lösningen var marknaden, Gud, eller något annat.
Påfallande ofta marknaden, och den egna framgången.
Själv drog jag slutsatsen att det inte finns en enda lösning.
Jag känner mig rätt ensam i det.

Spridda tankar

Mina yngre kamrater tycker inte att de är medelålders än. Inte på länge. Är det möjligen så att medelålders i dag betyder ”pensionärer”??

***

Magnus: ”Nu vill de skynda på utvecklingen tillbaka till 1800-talet.”.

***

Skidtävlingar. Nya regler. Skidbyten. Nästa steg lite dans också?

***

Lunchsamtal på jobbet. Finner att de jag talar med likställer "framgång" med "kompetens": Hon är ju framgångsrik, hon måste ju vara duktig.
Vad med ojämnt fördelade resurser? Vad med slumpfaktorer, "rätt i tiden"? Och framför allt, vad med den samtidsbelönade förmågan att nätverka, och att sälja in sin duktighet snarare än att visa den?

***

Jag lever helt och hållet i nuet. Det är bara det att mitt nu
omfattar hela livet

Glädjeämnen

I dag försvinner den sista snön från balkongen.
Jag är ledig efter två dagars helgjobb. Solen skiner. Det är vårdagjämning om en vecka.
Den senaste förkylningen verkar lätta.
Påskriset är på väg att slå ut. Allsvenskan har börjat (idiot-tidigt, men vad fan).
Jag har fått brev från en god vän.
Min kondis hade förbättrats, om än marginellt, vid senaste testen.
Pengarna ser ut att räcka denna månad också.

Det finns således glädjeämnen.

Men hur smart var jag själv då?

Jag har ibland gjort mig lustig över en del sk kulturpersonligheter som på sin tid vurmade för att vi skulle bryta tv-monopolet och införa reklam-tv här i landet; särskilt en som förklarade att det ju skulle bli en så mycket bättre marknad för fria filmare, vilket skulle komma oss alla som kulturnyttjare till godo.
Skall vi nöja oss med att säga att han underskattade marknadens kraft...?

Men, jag drabbas nu av insikten att jag själv varit fången i samma naivitet. När jag på 90-talet var en av de drivande i webbens etablerande på bred front i Sverige, så var det med stora förhoppningar på kunskapers spridning, bättre samtalsmöjligheter, nya möten och – i just vårt fall – en helt ny nivå av public service.

Jag tror man får erkänna att även jag underskattade marknadens kraft.

Vad har vi fått? - Klickjakt, schlageryra och näthat.
Självgoda drumlar i kommentarsfälten som högröstat trampar på andra i yttrandefrihetens namn. ”Du borde hålla käften din lilla mes så att jag får fritt utrymme att utnyttja allas rätt att säga sin mening”, typ.
Minsta gemensamma nämnarens populism.
Korttänkthetens skendemokrati.

Och en växande tsunami av vi-mot-dom-dramaturgi i alla upptänkliga sammanhang
Det var så folkmorden en gång bereddes. Hur välbyggt är vårt peralbin-ritade och reinfeldt-renoverade folkhem egentligen?

Hur många kvällstidningsknäck krävs för att vi på allvar skall börja uppfatta våra bröder som våra fiender?

Jag vill inte Visit Norrland

Med tidningen följer en bilaga med reklam för att vi skall turista i vårt eget land. Eller möjligen i ett grannland. Men framför allt ute i naturen – det är vildmarksmässa nämligen.
Av en lustig slump råkar den komma samma dag som språkspalten i tidningen har en rubrik som inleds med orden ”Svenskan dör...”
Det förvånar inte.

Jag vill inte resa till Swedish Lapland.
Jag är inte intresserad av att Visit Norrland.
Jag är trist och gammalmodig nog att tycka det är fånigt, skrattretande, när man säljer in just Visit Norrland och måste inleda med en förklaring att det är ”destinationerna Höga Kusten, Sundsvall, Timrå, Ådalen och Ljungandalen”.

Kan det vara ett ett litet fel i stavningsprogrammet? Det skulle vara ”Västernorrland” men programmet råkade vara inställt på fel språk och det blev”VisitNorrland” i stället?

Hike&bike i Jämtland är åtminstone en litenliten smula vitsigt, särskilt under rubriken ”det var vi som uppfann turismen”.

Men jag håller mig nog till Hälsingland igen.

”Ut i naturen i Hälsingland” är precis den rejäla attityd man vill ha när det handlar om att ge sig ut i skogen eller över vattnet.
Tack, jag tar en sån.

Ta slut nån gång...

Nu är jag trött på den här vintern.
Det har jag iofs varit länge. Vinter är inte min grej.
Men så var det detdär med några mildare smältdroppande fuktklara dagar
vid månadsskiftet, som fick en att tänka på något annat.
Det är alltid tanken på något annat som vänder tiden.

Läsefrukter 2

I dagens tidning citeras statistik från tankesmedjan New Economic Foundation, som säger att en investeringsbankir i London orsakar samhällsskador motsvarande sju pund per pund han skapar i värde, medan en barnskötare skapar sju pund i värde för varje pund som han (eller troligare hon) får i lön.

Bortsett från att sådan räkneexcercis med immateriella och icke prissatta värden är i det närmaste lika trevande och chimärisk som nationalekonomins bollande med ”sanningar” där all verklighet har valts bort, så är det uppfriskande att läsa

Främst är det en påminnelse om var de verkliga värdena ligger i världen; dessutom sätter det ju ljus på den gängse politiska ekonomins otillräcklighet och det absurda i dess pretentioner på att betraktas som ”vetenskap”.

Alla kan inte vara vuxna

Måste bara kommentera något om efterspelet till svensksegern i OS-skiathlon.
Besvikelsen är stor i vårt käraste och närmaste grannland, där man uppenbarligen hade tagit ut en seger i förskott.

Det är förståeligt, även om man kan le lite åt attityden att det inte bara var tråkigt, överraskande eller som sagt en besvikelse att inte vinna; på något sätt verkar det också finnas en känsla av att det var fel. Den här grenen skulle ju en vänsäll och hjälpsam norsk skidåkare vinna. Det kan man i och för sig känna igen från vårt eget land i framfarna tider, vilket gör det lite roande.

Men med besvikelsen blandar sig också inte så få stänk bitterhet. Den vänsälle norrmannen skulle ju ha vunnit lätt om inte Hellner hade brutit hans stav. Det säger han själv (enligt tränaren, för egen del talar han ju med ingen) och han borde ju veta.

Om vi nu bortser från det diskningshot som alltid vilar över en åkare som tränger sig in före en annan, och värderar den norske fair play-specialistens åkning för vad den var:
En världsstjärna i så bra slag att han hade slagit Hellner (och alla andra!) i en spurt utan stavbytet, som han själv hävdar - borde han inte ha kunnat hanka sig före åtminstone Anders Södergren trots stavbyte, och kanske rentav rått på George Grey och Alex Harvey också?

Han ”tappar rytmen”, så till den milda grad att han är 33 sekunder efter Babikov i mål och 28 efter Filbrich – åkare som han är före när han väl fått sin nya stav och närmar sig toppen av den sista backen.
OK, han kanske lägger av inne på upploppet – men då är han redan förbiåkt av ett gäng åkare med mera kvar att ge.
Whiner!

Mannen är inte ”skönt kaxig” som det ibland brukar hävdas, han är bara inte vuxen.

Tankar i spridda ämnen - ateism m.m.

Läser en understreckare i Svenskan om ateismen. Mycket att tänka på där. Funderar över min egen hållning.
Det mest uppenbara är att hålla isär tro och vetande. Tro är just detta, uppfattningar och bilder av det om vilket vi inget kan veta. Så fort vi vet har vi lämnat tro och så fort vi inte vet har vi lämnat vetenskapen.
Detta må vara gammal 1700-talsfotad upplysningsrationalitet, men det är icke desto mindre sant, eftersom det är ren och enkel logik.
Moderna kreationister och fanatiska snedseglare försöker så gott de kan blanda bort korten, men distinktionen håller. Den är också en enkel prövosten; ett resonemang som leder fram till motsatt slutsats håller inte.
En beslöjad tankefigur som synes peka på en överlappning mellan tro och vetande är felaktig, så är det inte mer med det.

I vissa spetsvetenskapliga aspekter av fysiken kan den praktiska gränsen kanske vara svår att verkligen iaktta, liksom allt som den forskningen ägnar sig åt, men den teoretiska och principiella gränsen är skarp och självlysande.


Och – bland annat – därför är det också åt helvete med alla dem som låter religiösa uppfattningar påverka politiken, samhällslivet, vårt gemensamma.
Din tro kan aldrig få styra mitt liv. Svårare än så är det inte.

Och en religion, en kyrka, som i sig vill hävda rätten att bestämma också om samhälle och andra människors liv, den är inte bara en ond religion, den är också felaktig.
Så länge tron håller sig för sig själv är den uppenbart immun från sådana anklagelser: min tro kan aldrig vara felaktig. Men uppfattningen att min tro skulle få styra ditt liv är det.

I förlängningen av detta ligger förstås tanken att en religiös organisation, en ”kyrka”, i sig är en orimlighet, eftersom en så central funktion i den är att föreskriva andra hur deras tro skall utformas och utövas. Jag är inte beredd att driva den tanken fullt ut, eftersom man kan tänka sig frivilliga sammanslutningar av likasinnade som bara utövar något gemensamt, inte begår själsliga och kroppsliga övergrepp på varandra och omgivningen.
Men det blir lite som den teoretiska kommunismen.

(Detta sista sagt, är det också obegripligt hur en person med liberala hållningar i övrigt kan inordna sig i en kyrka).

Men – om vi lämnar vetenskap och politik och enbart håller oss till tron, så är jag inte säker på att de militanta ateisterna har alldeles rätt.
Det finns fortfarande något av upplysningstidens logiska upptäckarglädje över argumenten: ”Se, det går inte ihop, gud är omöjlig!”.

Jaha, och?
Var det inte hela grejen, liksom?
Om alltihopa gick ihop och var logiskt, resonabelt och vetbart, då skulle vi ju vara inne på vetenskapens område.

Tertullianus ”Quia” ekar genom historien och invändningen att det är svårt att förena den all-skapande världsguden med naturlagarnas finsnickrande omtänksamme ingenjör eller med den personligt ingripande gudsmakten ger jag inte mycket för.
Om det går att tro på, så går det att tro på.

Så länge du får tro på ditt och jag på mitt. Eller avstå från att tro.

Att jag finner din gudstro absurd och osammanhängande är inget skäl till att jag skall tvinga dig att överge den.
Det är här skillnaden mellan en fundamentalistisk och tolerant ateism finns.


Christopher Hitchens liknar religionen vid ett förstadium till vetenskapen, som alkemin är ett förstadium till kemin och astrologin till astronomin. Det är klargörande; som alla liknelser haltar den här och där, men den är klargörande.
Och på samma vis som man får tolerera som någon tror att stjärnorna styr våra öden, så länge som de inte försöker styra andra i den trons namn, så får man acceptera att andra tror på en gudom som man själv finner absurd.

Läsefrukter

Ett vackert exempel på att klokt lyssnande inte behöver blockeras av att man inte delar den talandes åsikter. Svenska Dagbladet om Stefan Jonssons Sopornas planet.

En av de effektivaste debattförstörarna är frågan vad man vill ha istället. Frågan underförstår att den som kritiserar något också är skyldig att formulera ett alternativ. Det finns ingen intellektuellt rimlig grund för ett sådant krav. Först ser man ett problem, sedan analyserar man det. Slutligen kanske det är möjligt att utifrån den kritiska analysen formulera alternativ. Men samma person behöver inte göra allt. Kanske är det snarare så att det intellektuella arbetet främst består i den kritiska analysen, i det nedrivande uppdraget. Sedan får andra ta vid.

Även den andra stora morgontidningen har på sin kultursida ett vacker exempel på att skribenter i borgerliga tidningar kan läsa vänstertexter utan att behöva gå i polemik (det skulle vara på samma tidnings nyhetssidor, det!).
Ulrika Kärnborg om ”Jämlikhetsanden”.

Denna text tar upp det för många tänkande människor självklara att medborgarna i ett någorlunda jämställt samhälle, där jakten efter att överträffa grannen inte är det primära, tenderar att vara lyckligare än i armbågs-samhället. Big surprise!

Sedan kan man diskutera vad lycka är, och tillfredsställelse, och om detta någonsin går att mäta på ett meningsfullt sätt.
Författarna till den recenserade boken har tydligen hyfsat ekvationen så att de fokuserat på behandlad psykisk ohälsa sådan den framträder i vetenskaplig forskning utan politiska ambitioner. Det låter som en framkomlig väg.

Vårt samhälle, där individen är lika lösryckt och atomiserad som någonsin på 1800-talet, präglas av konkurrens, alienation och avundsjuka, skriver Wilkinson och Pickett. Statusjakt är något som tycks bli viktigt i tider då människor känner sig osäkra på varandra, är dåliga på att visa tillit, känner bristande trygghet och förankring.

Denna onsdagens DN innehåller ännu en läsvärd artikel, Per Jönssons flanerande i Budapest. Välskrivet och lockande om ett ännu levande resmål. Låt vara att Jönsson slentrianmässigt slänger in något om "fyra decennier av kommunistisk förödelse".
Det var ju inte på stadsplaneringens område som de ungerska stalinisterna begick sina förbrytelser, där kommer de tvärtom undan ganska väl vid en jämförelse med sina liberala samtida.
Annars alltså en fröjd att läsa.

Och hela stadskartan är prickig av torg och öppna platser, med eller utan monument men nästan alltid prydda av gamla och nya planteringar. Det skapar en välsignad rymd och luftighet som förstärks av att Donaus breda vattenstråk skiljer det kulliga Buda i väst från det flacka Pest i öst.