Tekniktröttheten - finns den?

Ett morgonmöte på jobbet kom – bland annat – att handla om tekniktrötthet och om teknikutveckling som tröskel för olika grupper – till exempel äldre, handikappade, men också ”vanliga människor”,

Samtalet fortsatte efter mötet och rann ut i olika rännilar, och åtminstone jag har fortsatt att tänka över frågan, eller frågorna; och det var naturligtvis inget som inleddes med denna morgonmötesdiskussion, men den aktualiserade ämnet.

Min upplevelse är definitivt att utvecklingen accelererar, och att det blir allt svårare att följa med i den. Jag har normalt hört till gruppen early adopter när det gällt sådant som att skaffa mobiltelefon, hemdator – att inte tala om att använda internet.

Men på sistone har jag märkt att jag sackar efter.
Jag har en smartphone men jagar inte nya appar till den. Jag använder Facebook men mitt twitterkonto är outnyttjat. Jag känner mig blåst när det gäller olika tekniker för att koppla upp den bärbara datorn. Jag hoppar artiklarna om det senaste.
Och så vidare.

Ny teknik - nya krav
En synpunkt i morgonens diskussion var att ”ett kommunikationsmedel är ett kommunikationsmedel är ett kommunikationsmedel” och att det inte är någon skillnad (som jag fattade det) mellan nätet, telefonen och det direkta samtalet.

Men det är ju bara en del av frågan. Lika uppenbart som det är att den moderna tekniken underlättar kommunikation (eller åtminstone information...) i en vidare krets, lika tydligt är det att den också ställer nya krav.

Du skall för det första ha tillgång till maskinerna OCH till de olika system av abonnemang, betalning, konfigurering etc som de kräver – det börjar redan när du skall packa upp apparaten och skall hitta alla delar och placera dem på rätt plats och gärna memorera tillämpliga koder och lösenord.

Därpå skall du lära dig handhavandets grunder, troligen framskummade ur ett hav av tänkbara användningar i en manual som högst sannolikt är datoröversatt i två steg från japanskan.
Eller ännu sannolikare: framvaskade ur praxis med hjälp av trial and error.

Binär paradox
Först sedan vidtar dina egentliga egna val, bland de oändliga möjligheter som tekniken nu erbjuder dig.
Det paradoxala är att det gamla analoga urstadiet var binärt: antingen pratar du med din vis-a-vis, eller så gör du det inte.
I dag finns ett spektrum av möjliga tillstånd, som ibland liknas vid ett moln, Och vi vet ju hur moln kan förmörka skyn.

Är det någon som räknat hur många appar jag kan ladda ned till min telefon?
Det vill säga program av en typ som inte fanns för sådär fem år sedan till en typ av apparat som inte existerade för tio år sedan?
Som är en vidareutveckling av en sorts apparat som få människor ens hade sett, än mindre använt för 20 år sedan.

Och nej, det handlar absolut inte bara om nätet och dess möjligheter, med eller utan telefoner. Vardagen är full av datorer. En del i sig tämligen nya som mikrovågsugnen, espressobryggaren eller gps:en, andra med lite längre tid på nacken men fortfarande nya i mänsklighetens historia, som bilen eller tvättmaskinen. Brödrosten har fått en display. TV:n och dess tillbehör skall vi bara inte tala om.

Alla vill de programmeras, styras – och få informera. Alla erbjuder de val, möjligheter.
Och alla kan de bygga på vår trötthet – alldeles oberoende av om de också förenklar vår tillvaro.

Hemma och på jobbet
I arbetslivet likadant.
På vägen till arbetet denna dag kom jag just att tänka på skillnaden mellan min far och mig i vad som hänt; om han blickade tillbaka på 35 år i arbetslivet 1980, när han var lika gammal som jag är i dag, så är det förstås klart att han såg förändringar.

Telefonerandet hade förändrats, med automatiserade växlar och apparater på varje skrivbord. Skrivmaskinerna hade blivit elektriska, åtminstone många av dem, och stencilapparaterna var i stort sett ersatta av kopieringsapparater.
TV:ns genombrott i vardagslivet avspeglade sig i vissa delar av arbetslivet, men just han berördes, i likhet med de flesta, inte av det. Det var inget som revolutionerade. Och de förändringar som faktiskt hade ägt rum ifråga om arbetslivets organisation och innehåll var inte primärt teknikdrivna.

Om jag, å andra sidan, tittar bakåt, ser jag till att börja med en komplett datorrevolution: för 35 år sedan var det bara specialister som jobbade med datorer, och de gjorde det i stora system.
I dag är större delen av arbetslivet datoriserat. Och inte bara kontorsarbetet; ingen driver en bondgård utan datorstöd.

(när allt fungerar...)
De fasta telefonerna är i stort sett avskaffade, vi ringer från vad som i praktiken är en bärbar liten dator, där vi sekundsnabbt (när allt fungerar...) kan skaffa oss information som gjort alla uppslagsböcker obsoleta och starkt reducerat nyttan av sådana nyss så nyttiga egenskaper som allmänbildning, nutidsorientering och förmåga till huvudräkning.

Det gör att vi kan jobba på och från helt andra platser än för bara 15 år sedan. Skrivbordet är en funktionsarbetsplats, arbetsrummen upplöses i kontorslandskap, dokumenten delas blixtsnabbt, videokonferensen plockar in deltagare från andra städer eller andra kontinenter.
Arkiven sliter med frågan om digitala medier – och har under de 35 åren jobbat sig igenom ungefär fem generationer av sådana, som de arbetande under tiden har fått lära och avlära sig att använda.
Vem minns "floppy-disken" i dag? Vem minns när den var ny?

Varken min pappa eller jag var ju verksamma inom industrin, men blickar man in över fabriksstaketen ser man revolutionerade förändringar även där.

Vem blir svettig?
Strukturrationalisering var förvisso inget okänt begrepp för 35 år sedan, snarare ökänt, men takten har inte slagit av. Varvsindustri och bilindustri har följt teko i graven.
Men vad som här hänt inom den industri som faktiskt finns är lika omvälvande. Automatisering, robotisering – betingat även här av datoriseringen – har förändrat arbetets natur i stora sektorer.
Hur många arbetare går i dag hem skitiga eller ens svettiga? Ja, de finns, men titta bakåt?

Och det var några år sedan man hämtade lönen i kassan; senast jag upplevde det var just på 70-talet. I dag tar vi ut pengarna ur en maskin i väggen, om vi nu minns koden, innan vi går hem (och plockar fram den koden), och möts igen av våra maskiner.

Displayer, koder, manualer, inloggningar, lösenord, kopplingar, minneskort, sladdar, inställningar, knappar.

Och då har vi, märk väl, inte ens berört den lilla brasklappen "när allt fungerar...".

Sommartidens trötthet

Den här veckan, när mars går över i april, borde vara en av årets ljuvligaste.
Ett helande och läkande ljus, fågelsång som droppar från träden, en mildhet som till och med vinden kan bära.

Men det är den inte.

I stället går den i trötthetens tecken, i trötthetens töcken, i eftersläpningens långsamhet och glömskans bortvändhet. För sent anländer man till varje timme, varje minut, varje sekund, denna vecka.

Man hinner inte dela och har inte tid att vara för sig själv.

Och detta för en enda timmes skull.

I kyrkan, eller inte

Söndag.
Det var länge sedan jag var i kyrkan.

Naturligtvis är det så att jag inte vet varför jag överhuvudtaget någonsin går i kyrkan.
Jag kan absolut inte säga att jag har tron.
Långt därifrån.
Det är inte bara dedär bokstavliga svårbegripligheterna som de flesta moderna svenska präster bortser ifrån, med rimlig hänvisning till olika tidsåldrars värderingar och världsuppfattning.

Nej, det handlar även om de centrala dogmerna.
Man kan naturligtvis – om man nu inte är katolik – bortse från den obefläckade avelsen och kanske transsubstansiationen också, även om det senare är tveksamt; någonsorts symbolisk övergång måste man förstås omfatta (och det kunde även jag kanske göra).

Men när det kommer till treenigheten, eller tidens fullbordan i och med den yttersta domen och den därpå följande eviga saligheten respektive fördömelsen, då blir det svårare. Kristi gudomliga natur är likaledes en stötesten, delvis naturligtvis innesluten i frågan om treenigheten.

Och naturligtvis har jag samma svårigheter med teodicén som alla andra som tänkt över frågan, kristna eller inte.

Nej, det är inte trons gemenskap som jag söker i kyrkan.
Snarare ensamheten, lugnet, den stilla ron, mitt i det orgelbrusande.
Men i detta finns också en gemenskap, som är trolös och troslös – att sugas in i en traditionsfylld, rituell rörelse i tiden. En sorts meditativ rensning som inte har med syndabekännelser att göra – det är en annan dogm som bereder mig problem, själva ordet ”synd” saknar mening för mig – utan bara med att vara delaktig.
Tror jag.

Delaktig så som jag är det. Inte som en utifrånbetraktare, etnologiskt observerande mönster, utan som en både unik och utbytbar del bland människor.

Men: i fred.
Jag vill vila i min egen upplevelse.
Ensam med min ensamhet, ensam med mirakel och frånvaro av mirakel.
Om det som är något större nu är skapat av människornas tillsammankommande
eller innehåller något annat, något ytterligare, någonting icke redovisat, det må var och en om.
Men åt var och en där i kyrkan sitt.

Det också därför jag har så svårt för det där frimicklande omkramandet som vår församling har infört, i någonsorts dunkel strävan tillbaka till urkyrkan.
Den som vill nu önskar omfamna sina närmaste bänkgrannar, uppfylld av helig ande eller bara ljuv glädje, må göra det om hen är trygg i att de också vill och känner likadant. Men annars inte, tack.

För mig smakar det Maranata och Carola. Och ja, jag vet att apostlarna uppfylldes av helig ande och tungomålstalade dendär första pingsten.
Men det var, som sagt, i en annan tid. En tid av korsfästelser.




Om moderna psalmer, som ingen i församlingen kan sjunga, för ögonblicket ingenting.

Vad vi skola tänka på

Jag är fast rotad i användandet av ordet skall, i stället för ska. Inte bara i skrift, där jag finner det naturligt, utan även ibland i tal, vid särskilda betoningar.

Jag hade en kollega en gång som sade att ”endast hundar ger skall” vilket jag tyckte var så tokigt att jag fortfarande minns det, decennier senare.
Dels förstås emedan det finns andra djur som ger skall – rävar och rådjur bland dem – dels och framför allt emedan det är ett sådant där vitsigt argument som verkar som en dräpande punkt för all diskussion, tills man tar sig före att granska dess sakinnehåll.
Och finner tomma intet.

Men på sistone har jag slagits av att jag – låt vara i min fulla rätt att känna och tycka vad jag vill – rör mig på en försåtligt glidande mark i min fasta konservatism.

För man behöver ju inte gå särskilt långt i tiden för att finna det stadium då ordet skall i många ställningar var den nya, lite vardagligare formen.
I alla pluralformer nämligen.
Hoppet från ”skola” till ”ska” är inte långt, betraktat i ett historiskt perspektiv.

Sådant kan man ta till sig och fundera över, när man värderar de nedbrytande och uppbyggande krafternas kamp i världen.

Låt vara att det mot slutet av pluralformernas utskrivande knappast var någon som använde dem i tal, medan vi som sagt fortfarande är några som faktiskt säger ”skall” när vi menar det.

Likväl.

Våren...

tycks vara här.

En kort promenad i går genom Högalidsparken bjöd på scilla, vintergäck och krokus.
Och fågelsång.

Det är inte så dumt.
Och ett ögonblick kan man strunta i att det lär skall snöa i nästa vecka, och att det alltid kommer surt efter och det ena med det andra och det tredje och fjärde. Och i två-tredjedels-samhället.

Ett kort ögonblick kan man andas, leva, finnas till.

Låtarna igång igen

Efter en tids upphåll, delvis betingat av utmattningen av att få grundprojektet i mål, har jag återupplivat "37 låtar"-bloggen.

Numera omdöpt till bara "Låtarna" eftersom listan är redovisad och det nu handlar om friare nedslag i den goda smakens terräng.
Bland orättvist bortglömda och tillfälligtvis erinrade valfrändskaper ur de senaste 50 årens musikhistoria.

Inledde med en liten betraktelse om David Ackles, och nu senast med en om Janis Ians fantastiska "Between the lines".

Min tanke är att publicera någon text i veckan, kanske oftare om jag orkar, glesare om det blir nödvändigt.

Dikt då och nu

Världen genom kikarens lins:
    En berättelse i rött
och vatten         Och du
    min plötsliga förvandling
som är nu
Och jag är bara
Glad att du finns

Mer kan jag omöjligt förklara
Dagen faller genom natten,
jag är trött,
med vilken handling
    kan jag svara -

Lutar mig bakåt och minns
En berättelse i vinter
och vitt
Vad vill jag säga

Jag är bara glad att du finns

(1975)

Musiken en ekfras över det oformbara
Stråkar som skär ut stycken av tiden ur bilden
Och räcker över dem på ett fat så tunt att ådringen syns igenom
Kanske är det så vi definieras som levande: att vi kan se det
som inte finns att se
Och att vi kan bortse
från det som inte går att se igenom
Orden pekar på musiken: det är där vi alla kommer ifrån

Men nu behöver jag ett landskap att skriva mig ifrån,
skruva mig ifrån, att stå i och lyfta över, flyktbefriad i ett verkligt landskap,
ett som faktiskt finns, som håller fast minnen och människors rörelser,
då när de var verkliga, nu när de är verkliga,
ett landskap, en bild av ett landskap, en bild av en annan bild,
för varje landskap är ett minne, först och främst ett minne,
det som är levande

Vi blir aldrig ensamma när vi bor i bilden

(3.3)

Spretiga tankar i mitten av mars

Ja,ja - även jag minns det trista 70-talet, när ingen bejakade individuell framgång, när ingen brydde sig om Sveriges namn, när alla satt still och gjorde som man blev tillsagd – Ingemar Stenmarks tid.

                                          *  *  *  

”Om du visste, min son” skrev Axel Oxenstierna, ”med hur liten vishet världen styres”. I dag formuleras det enklare: Idioterna regerar.
Och ingen jävel vet vem Axel Oxenstierna var.

                                          *  *  *  

Man reser inte längre. Man förflyttar sig.

                                          *  *  *  

I Sverige är frågan om rätt och fel en praktisk fråga, inte en moralisk som i en hel del andra kulturer. På gott och ont.

                                          *  *  *  

Verklighetens folk, det vill säga missunsamhetens människor.

                                          *  *  *  

-Om människor inte velat skapa nytt skulle vi fortfarande ha levt på stenåldersnivå!
-Hade vi varit mindre lyckliga då?
-Javisst: kortare liv, hårdare liv, ständiga hot…
-OK, men låt mig ställa frågan så här: Är vi i våra liv lyckligare än de var i sina?

                                          *  *  *  

De här riskkapitalisterna. Vad är det för risk de tar egentligen?

                                          *  *  *  

Det goda livet

Allt mer som tiden går och den återstående delen av våra liv krymper med oviss obeveklighet, tänker jag på det goda livet.

Och frågar mig ibland: Vad skulle vara det goda livet?

Och svaret som jag finner är: Att inte vara tvungen.
Ju mer jag mediterar över vad som är väsentligt för mig i denna tillvaro, desto oftare hamnar jag i den slutsatsen: att det som gör livet bra är att inte vara tvungen.
Att välja sina handlingar – eller att avstå från dem – av egen vilja och lust.

Jag har inget emot att arbeta, eller ens att ibland arbeta hårt.
Inte alls. Jag har dryga trettio år av ofta ganska intensivt förvärvsarbete bakom mig. Och på semestern hugger jag ved och bygger om hus.

Men det är ändå där nånstans det finns en skillnad: semesterns arbete är (nästan alltid) ett arbete av lust, och blir därför en del av det goda livet, hur slitigt det än är att spika bräder i härbretaket eller såga upp en storgran som hamnat i vattnet.
Medan förvärvsarbetet blir en börda, en boja, även om det handlar om att utveckla nya spännande medieformer eller berätta en intressant historia. Tvånget låser lusten.

Så ser det ut på det övergripande, abstrakta planet. Att inte vara tvungen.

Så hur skulle du ett verkligt gott liv gestalta sig, om man tar ner det på vardagsplanet, till frågor som man kan påverka, eller i alla fall önska sig något av?

Några inledande svar:

Resor
Tid på landet
Tid med vänner
Musik, böcker

Det här skall jag fundera vidare på.

Grot i Hogdal

Första resan för året till Hogdal är avverkad.
Mycket att ta hand om var det. Och vi har lärt oss ett nytt ord för det: grot.
Uttytt "grenar och toppar". Eller annorlunda uttryckt: en sjuhelvetes massa tallris.
Vi fick motion. Och då har vi på intet vis gjort oss av med det, bara röjt upp så att man kan röra sig på tomten.

Så här såg det ut vid husgaveln:




Och så här efter en eftermiddags arbete:





Det var ganska läskigt att se hur stormen hade härjat. De flesta träd längs med vägarna var bortplockade, men inte alla:



Det lilla röda huset bortanför Nils Påls-sveden låg förut i skogen. Det gör det inte längre:



Men huset på ön såg ut att ha klarat sig, liksom garaget. Just ute vid ön var det, till vår glädje, ganska lite skador. Vi kom inte ut till ön förstås (även om isen antagligen hade hållit - men det var inte läge att chansa...) men vad vi kunde se verkade OK:



Och en ganska fin vårvinterdag vid älven fick vi (på eftermiddagen slog det dock om, men snöblandat - och lokal åska, dock inte hos oss).



Se, det var den resan, det.

Då. Nyss. Länge sedan.

Hittar på jobbet en text med några år på nacken, tror att jag skrev den till "40-årsjubileet" av revoltåret 1968. Men det kan ha varit tio år tidigare också; jag minns inte och fyndorten gav ingen egentlig ledning. Hur som helst tycker jag att den fortfarande står sig i sin genre - även om jag tror att det fanns en mer genomtänkt avslutning ursprungligen. Den slutar liksom mitt i. Men i alla fall.

Ibland talar man om ”1968” som om hela 1960-talet och en god del av de närliggande årtiondena skulle ha tryckts ihop i ett enda år, och som om allt var politik.

I själva verket pågick den politiska radikalisering som brukar förknippas med 1968 under ett antal år, och hängde samman med utvecklingen inom musik, mode, konsumtionsvanor – och inte minst med en ”revolution” i fråga om synen på såväl sex som droger, åtminstone i Västeuropa och USA. USA:s Vietnamkrig, och proteströrelsen mot det, täcker väl ett decennium; Göran Sonnevis berömda dikt publicerades redan 1965, och kriget fortsatte som bekant till 1975.

”Ungdomsrevolten” i fråga om musik och mode börjar allra senast med Beatles och den brittiska popens genombrott 1962-63 (om man inte vill börja vid Elvis Presley) och har väl inte slutat än. Och den ”sexuella revolutionen” hänger ihop med p-pillret och inte minst i Sverige med liberaliseringar i fråga om synen på pornografi, som inte kan knytas till ett enda år. Och även om Allt är politik var ett populärt slagord under dessa år, så handlade det minnesvärda 60-talet om så mycket mer än politik i gängse betydelse.

Den som lät håret växa gjorde det inte i första hand för att uttrycka sin uppfattning om samhällsordningen, utan för att man tyckte det var snyggt – eller för att efterlikna sina idoler. Att experimentera med droger kunde vara en protest mot samhället; men oftare kanske mot föräldrar eller andra mer nära auktoriteter. Eller bara av allmän nyfikenhet och jakt på spänning.

Att man sedan gärna beskrev sina handlingar och reaktioner i politiserande termer – föräldrarna var småborgerliga, lärarna fascistoida osv - är delvis en annan sak. Och att det fanns sociologer som beskrev ungdomsrevolten just i (vänster-)politiska termer, gärna med den under det sena 60-talet oerhört populära termen alienering, är ytterligare en.

Kanske är det mest utmärkande för dessa år inte att det var mer politiskt, utan att det beskrevs och tolkades mer politiskt, både av dem som deltog och iakttog.

Samtidigt kan det inte förnekas att 1968 var ett händelserikt år, och det är inte orimligt att låta det stå som symbol för det oroliga och radikala 60-talet. Det var maj-oroligheternas år i Frankrike, upploppens och de politiska mordens tid i USA, och inte minst det år då Pragvåren blommade för att sedan övergå i höst. Och protesterna mot det ständigt eskalerande Vietnamkriget växte; här i Sverige var det året då opinionen på allvar svängde, och en kritisk hållning mot USA:s krigföring blev allmänt accepterad.

Obegriplig tid

5 mars 2012.
Min mamma skulle alltså ha fyllt 90 i dag.

Lika obegripligt som det mesta annat som har med dagar och år att göra nuförtiden.

Eller kanske: lika obegripligt som allt som har med tid att göra.

Hela tiden.

Säsongspremiär

Ja, Djurgårn har redan spelat en serie försäsongsmatcher, men för mig - oss - var det årspremiär för fotboll på plats, i dag på Stadshagen.
Så länge solen flödade på över läktaren var det inte bara roligt att vara på fotboll, det var riktigt skönt också.

Den sista halvtimmen gled läktaren allt mer in i skuggan, och det är ju dessutom något som gör att man nästan alltid fryser den sista kvarten-tjugo minuterna av en fotbollsmatch, något om att man då har suttit (eller som i dag stått) stilla lite för länge.

Man kan inte riktigt säga att spelet värmde, även om resultatet gladde, därtill var matchen ändå alltför mycket präglad av försäsongstrevande och det hyfsat namnkunniga motståndet, Vålerenga från Oslo, lite för dåligt.

Men fyra mål framåt, några av dem ganska vackra, och inget bakåt, några positiva besked från ett par viktiga spelare - och en stund i den begynnande vårsolen, det tar vi med oss.

Att det sedan var några jubelidioter i ett stökigt öligt tonårskillgäng som drog iväg knallskott just där vi stod sabbade lite av upplevelsen, men de fick snabbt höra att det inte uppskattades av övrig publik. Och dröp av.

Mars. Ny månad. Ny bild

En ganska ensam sten i en ganska stor kraftverkssjö, en ganska grå dag.

Och ändå.
Månaden mars har så mycket olika i sig.
Möjligheter som blir, och möjligheter som aldrig blir.
Och någon omöjlighet dessemellan.



Bild: Vårvinter, Långströmssjön