Grinig Gammal Gubbe går till vila

Nu är det dags att börja om.

GrinigGammalGubbel har gjort sitt; nu får han gå till vila.

Skälen till det är många. Några av dem har jag redogjort för tidigare.  

Det är också så att bloggen på sista tiden har hemsökts av länkningar från diverse konstiga sajter som jag inte tror att jag vill ha med att göra; statistiken visar på en enorm trafikökning från Ryssland.

Men den enklaste förklaringen är helt enkelt den är jag i betydligt högre grad känner mig ”Glad och Bitter” än som en i egentlig mening grinig gammal gubbe.

Det är jag.

Där är jag: här där jag är.

En besläktad drivkraft är att jag alltmer har förstått att en del människor har svårt att uppfatta att det faktiskt finns en ironisk distans i det namnet. 

Rädda som de är för sin egen tilltagande livserfarenhet, oroliga att inte hänga med mer moderna människor i sin omgivning – eller att åtminstone kunna låtsas göra det med någon trovärdighet – har några (strövisa) läsare uppenbart projicerat en del saker på denna blogg, dess namn, dess författare, och relationen mellan dessa, som aldrig riktigt varit tanken.

Men min lust har aldrig stått till att vara en förvrängd spegel i vilken andra skall kunna söka sin egen föregivna modernitet, sin känsla av att vara på och med fast de själva fyllt 10, 20, 30, 40, 50, 60 eller 70...

Men - förändringar skall göras med respekt för det som har funnits. Ämnena kommer att vara de samma: vardagen, samtiden, närvaron. Kultur, resor, spretiga tankar, en och annan dikt, lite politik när det inte kan undvikas. Återblickar, kringblickar, framåtblickar. Några dikter.

Alltsammans från min djupt och övertygat konservativa utgångspunkt. 

All makt åt folket. Låt tusen blommor blomma. Det är rätt att göra uppror.

The best things in life are free, if you steal them from the bourgeosie...

Vi drar vidare...

Dags att bekämpa massinflyttningen!

Funderar på att starta ett inflyttningskritiskt parti. Det kan inte vara meningen att vi stockholmare skall lösa landsbygdens problem genom att låta en massa… ursäkta mig, men: lantisar flytta hit.

Massinflyttningen är faktiskt ett reellt problem. Det är dags att erkänna.

Visst kan jag förstå att det finns problem på landsbygden, problem som kan kännas som väldigt jobbiga för dem som drabbas.  

Men det kan inte vara vår sak att lösa genom att ta emot alla som vill komma hit.

Det blir en orimlig påfrestning på oss och på vår region.

Titta bara på trafiken. Skulle det vara så trångt på tunnelbanan eller på Essingeleden om de här människorna hade stannat i Tjutarböle eller Pjäskaryd?

Och hur de bär sig åt skall vi inte tala om.

Vaggar på gatan som om stan var nåt jävla turistmål!

Det är i och för sig en sak med folk som kommer från någotsånär likartade miljöer.  

Jag menar, Göteborg må vara ett tillvarons stickspår men där finns i alla fall folk som har sett en rulltrappa förut. Eller Malmö. Eller Berlin. Eller Teheran.

Men när det kommer drösvis med folk med en helt annan bakgrund, med ett helt annat sätt att se på världen, en helt annan kultur än den urbana, från platser som Knissleholm, Survedsfors, Klämthyttan eller Njuggträsk, då går det inte längre, då är det dags att säga ifrån.

Och sluta att jamsa med som våra PK-politiker som snackar om att det är ”härligt” när stan ”växer med ett Skellefteå om året” och allt vad det nu är.

Inget ont om Skellefteå. Men det ligger jävligt bra där det ligger.

Fattaru?

Pinksterdaghotel

Det måste vara ett tecken.
I flera år har jag letat efter den här sången.  Och så hittar jag den i dag, på själva Pingstdagen.
Hänryckningens tid är inne.
Världen talar i tungor.




Och här har vi originalet:

Spretande tankar i mitten av maj

De som tillhör en minoritet ingår annars vanligen i majoriteten. Och vice versa: de flesta av majoritetens medlemmar ingår ibland i minoriteter.

Det är ett faktum som ofta glöms bort.

                                                * * *

De som partout vill ”gå vidare” är lika rädda som de som vill hålla fast. Det är bara att de senare vet om det.

                                                * * *

När allt redan är gjort blir vissa människor väldigt vilsna.

                                                * * *

Jag har inget problem med människor som tycker sig vara förmer än andra. De kan ju faktiskt vara det, i det ena eller andra avseendet, om än knappast i alla. 

Men jag avskyr dem som anser sig ha rätt att få och ha och äga mer än andra. Det är omoraliskt. Om vi ger efter på den punkten blir världen snart omöjlig att leva i.

                                                * * *

Man får lära sig att det är fel att tillskriva individer generella egenskaper på grund av att de tillhör en större grupp. Det är bra. Lite synd bara att det inte gäller för gruppen ”män”.

                                                * * * 

Kommer i diskussion om  stockholmarens sätt att vara.  Blir förbryllad. Det finns ju inget genetiskt inslag hos ”stockholmare” som gör dem annorlunda eller får dem att uppföra sig på vissa vis; däremot finns det en stark social ängslan hos många ”moderna” människor.
Och en social oförmåga hos många – inte alla – nyinflyttade nyblivna stockholmare som yttrar sig i mycket av det bristande hyfs som drabbat staden på senare år – det grafiskt tydliga exemplet är att inte lämna plats för avstigande.

                                                * * *

______________________________________

Tidigare spretiga tankar
                    
I april * Senare i mars  * Tidigare i mars *

Februari  *  December 2  *  December 1  * 

November   *  Oktober  *  Juli  *   Maj

Kulturtanten Ove

Har gjort Kulturtantstestet, med följande resultat:

Kulturtanten Ove:

Bakom en vuxen och proper yta döljer sig ett passionerat och nyfiket barn. Den som andra ibland uppfattar som en korrekt pedant, är i själva verket en avslappnad och omtänksam person. Du tycker i och för sig att den bästa naturupplevelsen är en välklippt och vacker park, men bara för att du anser att man ska vårda det man älskar. Svårare än så är det inte.

Kanske ligger något i. Fast det där med parken är förstås åt helsicke.

Vårresa

Jag vet att det har varit gles med uppdateringarna här på sista tiden. Det har säkert sina skäl. Fast jag har ingen aning om vilka.

Vi gjorde i alla fall en liten vårresa norröver. Stubbrytning och vila. Och någon utflykt i omgivningen.

Den här lade jag ut på FB - utsikt från Rätansböle mot Klövsjö och Vemdalen.

Själva Klövsjö syns inte, men man ser  Katrinabackarna som vita slingor på berget.

Rätansböle är en fin liten by som klamrar sig vid berget, på andra sidan bergsryggen

från själva Rätan räknat.

Har en ganska livaktig wepplats, för övrigt.

Ungefär samma utsikt, annan fotograf. Här kan man med lite god vilja ana 

Oviksfjällen till höger.

Vår i alla ära, men all snö är inte borta. Här ute vid ön, vid kanten av "dansbanan".

Någon marodör med skogsmaskin hade kört sönder vår tomtgränsmarkerande stock vid garaget, och det rejält.
Ganska saftiga däckspår i marken också.

Vi får se om vi orkar göra sak av det, troligen inte. Irriterande i alla fall.

 Meningarna om härjedalsmetropolen Sveg är delade i familjen. Jag hör till dem som är

jämförelsevis uppskattande. Andra är mer avoga till platsen.

Även jag får dock medge att den inte visade sin mest inbjudande sida när vi passerade på uppvägen...

Rader som följt med

Någonting om min syster skrev på FB om en sångtextrad som följt med och gått att leva på satte igång min hjärna.

Och jag mindes några av alla de rader som fastnat och hängt med och fört vidare.

Nu menade hon väl någonting ännu mera och kanske en smula livsvisare, men i alla fall; några av de här raderna, och andra som jag inte just nu mindes, har förvissa haft en stödjande och bärande kraft av ungefär samma vis, om än kanske inte lika länge.

Desperation sits just like a friend upon the floor

Domani e un altro giorno – chi lo sa?

We must touch each other in our blindness I heard the seagull say

I know sometning now of many things and just enough of nothing

I know just what you´ll say to me – I´m the one who wrote that line

Just junk all across the horizon

I sit here now by the banks of the Rhine, dipping my feet in the cold stream of time

Time, time, we hardly even knew you

Oh, could that still be really you, is there anything time cant do?

And I think you´re playing it far to rough for a lady who´s been to the moon

Remember me, remember me, but ah, forget my fate!

My god, the spiders are everywhere

Orchids, smell of sweet perfum, the mountainside is now in bloom –

The party must be over for even the losers are leaving

So when I´ve got something to say sir i´m going to say it now

There is a time for every belief which I have

Oh I never thought I´d hear these words from you

It takes such a long long time for trees like that to grow, some people they dont never ever learn

I´d give what´s left of the skies to watch you smile, just once,  but once for real

All is not so black today, doesn't matter anyway, the only thing I seem to say is ”well”

Everything I did was wrong to someone

I chose the rooms that I live in with care: the windows are small and the walls almost bare

With the speed of insanity then, he dies

Dont be concerned, it will not harm you, it´s only me pursuing something I´m not sure of

Someone should have shown you all the colours between black and white

With daffodils between my toes I´m laughing at the wind

I dont know where we went wrong but the feeling´s gone and I just can't get it back

And Mandi and I stood and stared at the overcast sky

(att fortsättas senare)

Claudia äntligen här

Efter lång väntan fick M till sist hem sin hustru och vi vår svärdotter.
Lätt jetlaggad rivstartade hon med att fira första maj.

Det blev i alla fall tid också för ett besök på Hornsgatan.

Herr och fru Jacobsson i soffan

Vi tyckte det var värt att nacka en gul änka. Länge sedan man hade ett så bra skäl till det!

Sällskapets arkivarier passade på att försöka utföra en släktforskningsuppgift ålagd dem av faster/svägerska. De var dock inte så här koncentrerade på just den uppgiften hela tiden...

Summa summarum en glad dag. Välkommen hit, Claudia!

Låtarna lever

Ha! Än har inte gamla Låtarna-bloggen givit upp.
I dag har jag publicerat en betraktelse över den förbisedde men fantastiske Harvey Andrews.

För de få som alls känner till honom förmodligen mest känd som mannen bakom Soldier och Hey Sandy, men med en betydligt digrare katalog.

Från bitskt satiriska slag mot thatcherismen som Targets till innerliga kärlekssånger som Friends of mine eller Gift of a brand new day - och den underbara överlämningen av livets stafettpinne till ett nu vuxet barn som är I´m here:

Vackert. Och inte så lite drabbande, när man är där jag är.

Men det finns flera skäl att blicka bistert mot framtiden. Ett är att de här människorna, som får en elak röst av Harvey i The way we lived then, är tillbaka i förarsätet:

Dystert. Då är det ändå skönt att kloka människor som Harvey Andrews finns och har skapat en skönhet med vars hjälp molnen åtminstone ett ögonblick kan skingras.

__________________________________

Och som jag skriver i kanten: Den här bloggen, GrinigGammalGubbe, handlar om vad jag tycker och tänker. Låtarna-bloggen visar vem jag är.

Majbilden: Ljuset

Ljuset, upphängt mellan träden.

Träden som står vid havet.

Havet som sträcker sig bortom bergen.

Bergen som når till molnen

Molnen som rör sig och står stilla i tiden.

Tiden som går, har gått, fortsätter att gå. Vid havet, bland bergen, mellan träden.

Det är i Norge, vid den flikiga invecklade självklara kusten mot havet, det stora havet.

Stilla nu, det väntandes stillhet. 

Som vi alla, nu och alla dagar.

Också två vakter, som står på post för att se till att ingen stänger ute våren.

Men framför allt ljuset, det återvändande ljuset.

Det gröna ljuset, det himmelsblå ljuset, det havsblå ljuset, det absolut genomskinliga ljuset.

Det vitskimrande.

Och ännu en gång det gröna.

Ljuset.

___________________________________________

Tidigare bilder

o  Aprilbilden. I utkanten
o  Marsbilden: Historien

o  Februaribilden: Ensamheten
o  Januaribilden: Kylan

Trött...

...blir man av nyheterna att lika hjärnlösa som hjärtlösa människor har tvingat bort ledningen från ens favoritklubb.

Jag var förvisso inte hundraprocentigt nöjd med hur allting har fungerat, men sådant här finns liksom inte ens i fantasin.
Värre än mardrömmar.

Man kan också, tyvärr, konstatera att den "inofficiella supportergrupp" som pekats ut som ansvarig faktiskt tycks ge sitt gillande, eftersom man inte kommit fram och fördömt den, så som man prompt gjorde med de nästan lika hjärndöda päronkastarna.

Det hade varit klädsamt med en liten markering annars. Men slutsatsen måste bli att gruppen i fråga kraftfultl tar avstånd från päronkastande - för att det skadar klubben - men tycks anse att "kvartssamtal" och hot är OK.

Skakar på huvudet.
Trött.

25 april 1988

25 år sedan i dag.

En födelsedag i Venedig.

En nybliven sjuåring åkte gondol, klättrade upp i kampanilen och åt födelsedagsmiddag på Guldtuppen – allt sådant som hade hägrat sedan boken om gondoljären Gregor först kom in i vårt gemensamma liv.

Elegantaste sjuåringen i hela Veneto, på Campo S. Bartolomeo

Och vad fick vi se på Riva degli Schiavoni om inte farmors gamla ramsa om glassen!

'

Far och son tar igen sig en stund från turistandet på en kyrktrappa

En dag som stannade i minnet, på en resa med mycket glädje. 

Och på ett kvartssekels avstånd är vi fortfarande tacksamma för att ha fått vara med.

Bra firat, Johan!

Välkommen i rosa och blått

Har ni tänkt på hur teknologi kan bidra till samhällsklimatförändringar på det mest oväntade sätt? 

Till exempel hur ultraljudet skyndat på könsindelandet av små barn, rosagullandet med flickorna och blålyftande av pojkarna.

Ännu när våra barn föddes på 80-talet var det okänt om det skulle bli en pojke eller en flicka.

Släkt och vänner på jakt efter dopgåvor eller välkommen-till-världen-presenter fick tänka neutralt. 
Kläder i rosa eller blått gick bort.  Leksaker som sände tydliga genussignaler likaså.

I dag något annat – marknaden tillhandahåller beredvilligt ting för den lilla flickan, för den lilla pojken, och fällan slår igen: Välkommen till en värld i rosa och blått.

Att fylla år

Vi har konstaterat det förut: det är någonting särskilt med det här med att fylla år på Facebook.
Man känner sig egendomligt sedd.

Det är ingenting märkligt, och märkligt i alla fall.

Vi vet alla hur lätt det är att trycka på en gillaknapp, och hur jämförelsevis snabbt det går att slänga iväg ett grattis till den som vi just påmints om fyller år.

Men likväl.
I några sekunder, eller ibland betydligt längre, finns den där människan i våra tankar. Kanske hittar vi på ett speciellt sätt att önska lycka till och gratulera, något som handlar om varför och hur just vi blev vänner, på FB och i verkligheten där ute.
Kanske inte.
Men i alla fall - en liten liten stund av dagen är vi där.

Det tar inte bort ett dugg av glädjen i att uppvakta och uppvaktas IRL - det lägger någonting till det.
Och det krävs inte alls att det är några stora skaror, ändlösa ringlande köer av gratulanter.

De vänner vi har på FB, eller några av dem - låt oss säga: de som vi en smula umgås med - har tänkt på oss en liten stund, gratulerat, skrivit något litet, vänligt eller fyndigt eller bådadera.

Det är ett litet glädjeblink varenda gång, ett litet fyrverkeri av glädjeblink över dagen.
Det kan man vara tacksam över.
Tack, mina vänner!

Spretiga tankar någonstans i april

Man talar ofta om att det ena eller andra är som en dröm som slår in. Men hur stämmer det med att verklighetens drömmar så ofta handlar om tillkortakommanden?

                                               *  *  *

Så många som glömt att det bästa är det godas fiende.

                                               *  *  *

Artificiell intelligens. Det kommer naturligtvis aldrig att gå att framställa en helt och hållet människolik maskin. Den fina samspelet mellan känsla och tanke, mellan analys och upplevelse, kommer man aldrig helt och hållet att kunna efterlikna.

Och om man, mot förmodan och rimlighet kan göra det, så har man ju inte skapat en ny maskin, utan en – människa.

                                               *  *  *

Folk som älskar kombibilar. Och deras förnöjsamhet med världen.

                                               *  *  *

Det utmärkande för mina ungdomsår var när allt kommer omkring inte politiken. Det var allvaret. 

                                               *  *  *

Alla ni som hänger med i dag. Hur förbereder  ni er för den dag då ni inte längre hänger med?  Den kommer.

                                               *  *  *

Samma människor som nöjer sig med att säga ”vi ses på stan” och sedan använder mobilen till att finkalibrera mötesplatsen, samma människor bokar sitt umgänge månadsvis i förväg i sina agendor. Är inte det underligt?

                                               *  *  *

Man lär sig så mycket varje dag – och gissa hur mycket man glömmer…

                                               *  *  *

Fascinerande att tänka på att hela den politik som förs bygger på antagandet att den som tjänar mer kommer att jobba hårdare och bättre. Och att den som tjänar mindre kommer att jobba hårdare och effektivare för att få tjäna mer.

                                               *  *  *

Om minnet, som Valery säger, är en diktare som inte bör tvingas att skriva historia, så är det lika sant att historien bara finns i dikten.

                                               *  *  *

_____________________________________

Tidigare spretiga tankar
                    
Senare i mars  * Tidigare i mars *

Februari  *  December 2  *  December 1  * 

November   *  Oktober  *  Juli  *   Maj

Klämkäckt om död och pina.

Och så operan igen. Trubaduren.

Det är ju Verdi-år i år. 

Verdi-år och Wagner-år.

Skall jag vara riktigt uppriktig är jag ingen stor älskare av någon av de båda herrarna.

Mycket förenklat tycker jag att Wagner trallar för lite och Verdi för mycket.

Det är något skumt med det där, att passionerna flödar (i operavärldens sedvanligt skruvade intrig), känslorna svallar, kärleken och döden möts på de mest plågsamma vis – och allt till en klämmig melodi av den typ som redan en annan grinig gammal gubbe för över hundra år sedan kallade ”positivhalarmusik”.

Det skär sig en smula.

Kungliga Teatern kör just nu en föreställning av Verdis Trubaduren som bjuder på några tydliga exempel på det. Till exempel i sista aktens sorgesamma samtal mellan mor och son (som dock inte är mor och son visar det sig, för det är ju som sagt i operaintrigernas speciella verklighet) där det helt plötsligt faller ut i sådana där små positivhalarsekvenser.

Klämkäckt sjunget om död och pina och andra sådana lustigheter.

Jag kanske springer in genom sedan länge uppslagna dörrar, jag vet inte. Det är i alla fall så påtagligt att man sett sig föranlåten att kommentera det i programmet, och vända det till Verdis styrka, att han på något vis ställer livets paradoxer i centrum eller hur det nu var.

Det fungerar inte riktigt för mig. Min smak är så banal att jag vill att musiken skall uttrycka stämningen och känslorna, inte kontrastera dem på något fiffigt kontrapunktiskt vis.

(Undras förresten om inte årets andre jubilar ibland kan beslås med motsatsen – känslor av svallande lycka eller bara genuin glädje som musikaliskt uttrycks i vibrerande högdramatik eller stormande storslagenhet?)

Vi kom närmast från två föreställningar av Turandot, och även om Yana Kleyn förgyller också Trubaduren som Leonora så når den inte upp till hennes gestaltning av Liu – helt enkelt därför att rollen inte ger den möjligheten. 

Visst gör hon en vacker Tacea la notte placida, men den följs omedelbart av en klämkäck gatuvisa – Di tale amor che dirsi – tralala trallali trallallalala – som förtar mycket av effekten.  Men som å andra sidan stannar i huvudet. 

Det är inget fel på Verdis förmåga att skriva låtar som fastnar.

Men Kleyn har inte många tillfällen att skapa den där magin när hon drar ut de högsta tonerna till svindelspindeltrådar av ren overklighet som hon gör som Liu.

  

Nu skall jag inte göra mig surare än vad jag är. 
Det bjuds förstås på mycket bra musik, och ett stycke som D’ amor sull’ali rosee till exempel ger Yana Kleyn möjligheter att visa upp sin förmåga, och har alla förutsättningar att förbli en favorit. 

Förutom Kleyn är Stuart Neill riktigt bra som Manrico (en gammal paradroll för Jussi B, har jag insett genom självstudier på Youtube och annorstädes, så det finns att konkurrera med) och Agneta Lundgren likaledes som Azucena, zigenarkvinnan som egentligen är berättelsens centralfigur.

Lite svårare har jag för Alberto Gazales greve Luna, det är lite för mycket manér och kliva fram till scenkanten för min smak. Det är öht en föreställning med ovanligt mycket sådant, och en glad eller artig publik som applåderar så fort tillfälle ges och ibland annars också.

Att inte kunna vänta ut den sista tonen innan man börjar klappa är ett oskick.

Vad jag tycker om töntskallar som prompt ska få ropa ”Bravo!” efter varenda genomförd aria kan vi lämna därhän.

Scenlösningarna är listiga och lite lustiga som de brukar vara, med två jättelika halvcirkelformade murstycken som fyller flera funktioner.  Enkelt och funktionellt.

Däremot är klädkoden knäpp.

Att låta Leonora se ut som utstigen ur Ett dockhem och spela mot Luna som en blandning av 20-talsvivör och samtida Balkangangster och med Manrico som en italiensk operatenor är svårbegripligt, för att uttrycka det försiktigt; och raffset med kräftskive-hattar på Lunas soldatgäng när det förbereder sig för striden är bara löjligt.

Missnöjd alltså?

Inte alls. Bara en smula grinig som vanligt ;-)

___________________

Här inledningen till en komplett föreställning från 90-talet, en spellista i 15 klipp som rullar, som jag använt för att lyssna in mig. Det klämmiga förhållandevis nedtonat. Ett välbekant ansikte som Manrico.

Hela spellistan till denna föreställning här.