Barnsligheter

Strävar vidare med mina egenhändigt utropade minnesdagar. I dag Internationella Vibrationsdagen, då alla darrande rörelser skall upmärksammas.

I går var det Kråksångens dag, då man bör försöka se det fina i den.

Notering från FB om denna dag:
Dagen då alla darrande rörelser uppmärksammas efter förtjänst. Vibrationen är en oerhört underskattad rörelse. Tänk bara på vilken vacker bild av tillvarons innersta, kvantmekaniska osäkerhet den utgör: en darrande person befinner sig liksom på flera ställen samtidgt

Man behöver inte gå så långt som entusiasterna i Petrozadevsk, som brukar gå ut nakna för att känna kroppen darra i den 20-gradiga kyla som brukar råda i den delen av Sibiren denna dag. I stället kan man till exempel slå upp orden ”darrål” eller ”darrocka” i Nationalencyklopedin och meditera över dem (kan även göras med Nordisk Familjebok eller Svensk Uppslagsbok, i nödfall med Bra Böckers Lexikon, även om det naturligtvis inte är riktigt samma sak)

Är jag kungarikets barnsligaste 57-åring? Kan så vara. I någon mån är det nog en oartikulerad protest mot alla dem som inte vågar vara barnsliga utan bara är omogna.

Spretiga tankar i slutet av februari

Det som skiljer sagan från verkligheten är inte att det i sagan finns klarsynta barn som påpekar att kungen är naken. Det är att i sagan bryr sig någon om dem.

                                          *  *  *  

Framgångsrik blir i vår värld den som inför varje ny situation frågar ”Vad kan jag vinna på det här?”.
Men vad blir det av oss som sitter kvar med frågan: ”Vad betyder det här för oss?”

                                          *  *  *  

”Individualitetens tid” känns igen på att alla är allt mer likformiga.

                                          *  *  *  

Som människor har vi en benägenhet att välja bort det kortsiktiga obehaget och därmed riskera att dra på oss det svåra på längre sikt.
Detta måste det finnas system för att korrigera.

                                          *  *  *  

Hur kan ett samhälle som uppmuntrar ”kaxighet” tro att människor skall våga visa civilkurage?

                                          *  *  *  

Alla dessa utifrånstyrda som skall så mycket och vill så litet.

                                          *  *  *  

Tramsig synpunkt som man då och då hör: ”Erkänn att du helst själv skulle vilja göra det där som du nu fördömer hos någon annan!”.
Men varför, varför i himlens namn, skulle jag fördöma det då?
Dumheter.

                                          *  *  *  


Hur gick det till när önskan att göra rätt förvandlades från en fråga om etik till en om trend och mode?

                                          *  *  *  

En helg av ingenting, nästan ingenting

Trodde att jag skulle hinna skriva något meningsfullt under den lediga helgen.
Långnäsa på alla optimister.
Har tramsat runt och gjort trehundra variationer på ingenting.

Sådant kan vara vilsamt och mycket klokt. Om man har planerat det. Eller åtminstone är en smula medveten medan det pågår.
Men så här...

Tid rinner som slaskigt tövatten mellan dagarna.

Ett och annat iofs trevligt samtal med passerande söner och lite pliktskyldigt hushållsarbete. Knappt något mer.
Jo, jag har beställt sommarens biltåg.
Det var inte svårt, men en liten tröskel. Nu får vi bara hoppas att det klaffar med semestern också.

Och att det kommer dagar mer verkliga.

Och en massa annat.

Lycklig tilldragelse i familjen Westling.

Kul för dem.
Kan vi gå vidare nu?

Tidens gång.

Askonsdag.
Igen.

Lyssnar ännu en gång och en gång till på Eliots läsning av dagens text.

Although I do not hope to turn again
Although I do not hope
Although I do not hope to turn

Medan den senare vintern rinner bort som smältvatten i dagvattenbrunnarna och dagarna rinner bort med åren, en starkare ensamhet mitt ibland människorna, mitt ibland de närmaste.

Den tomma spegeln.

Teach us to care and not to care


I övrigt hänvisar jag till förra årets inlägg i samma ämne.

Teatralisk Hedda

Nyss hemkommen från en föreställning av Hedda Gabler på Dramaten; ärligt talat en smula besviken (om än inte lika mycket som hustrun, som fått biljetterna i julklapp - smart drag, då kunde hon bjuda med mig).

Besvikelsen grundar sig mest i det egendomliga valet av spelstil, eller rättare sagt spelstilar, eftersom olika skådespelare/rollfigurer lagt sig eller placerats på olika nivåer.
Tessman spelades på närmast skolteaternivå, "jag spelar teater, jag är nästan säker på replikerna, och ni hör väl att jag försöker tala tydligt".
Medan Hedda spelades med fullt teaterdive-pådrag, "jag tar scenen i besittning, jag höjer rösten, jag SPELAR TEATER".
Och advokaten däremellan med en tämligen naturalistisk spelstil

Förvirrande.
Vaken inlevelse eller verfremdung.
River bort inlevelsen i texten.
Lämnar kvar - vad? Ett par snyggt arrangerade laddade pauser, modell hela scenen fryser, och ett obestridligen skickligt utnyttjat scenrum.
Och den nya översättningen kändes fräsch.

Men det är inget gott betyg när man på tunnelbanan säger "Det är i alla fall alltid kul att komma iväg på teatern".

Uppmärksamma lyrtorsken!

De trendängsliga människorna i morgonsändningen från Radio Stockholm meddelar mig att denna den 21 februari inte endast är – just i år – Fettisdagen, utan tillika Pannkakans Dag, eller om det var ”Internationella Pannkaksdagen”, eller något liknande.
Jublande kvittrande programledare förkunnar att hon nu äntligen vet vad som skall serveras till efterrätt i hemmet.
Fint, ok, ät gärna pannkakor, denna dag och andra.

Men vem är det som utropar alla dessa dagar? Och vad är det med journalister som gör att de tas på allvar?
Jag menar, samma människor som högdraget pekar finger åt ”folk på sjuttiotalet” för att de lät sig hunsas av Socialstyrelsen att äta 6-8 skivor bröd om dagen (det är alltså brödbranschens reklamkampanj på det temat som avses) mumsar glatt kryddat vetebröd på Kanelbullens dag.

Men det var ju på Såssarnas tid när alla var ofria. I dag får vi ju fatta egna beslut. Och själva välja att gå dit man pekar.

Jag tänker i alla fall svara med att utropa märkesdagar på egen hand.
I dag den 21 februari, är det således den Internationella Lyrtorskdagen.

Vi bör alltså på alla sätt uppmärksamma, hedra och skydda denna förträffliga fisk, pollachius pollachius, var än den påträffas. Och om den inte påträffas bör vi ändå tänka på den, och meditera över vad vi har ställt till med som gör att inte alla får möta en lyrtorsk, alldeles särskilt just denna dag, ägnad åt fisken i fråga.


I morgon: Pannlampans Dag.



Edit 22 feb - inlägg från FB:

I dag, den 22 februari, är det Pannlampans Dag.
Några tips på hur du kan fira den: Ge dina nära och kära varsin lampa, som du köpt på Clas Ohlsson men dekorerat själv, kanske med fluorescerande färg eller med fint påklistrade paljetter.
Man kan också samlas i skymningen och med varsin lampa lysa på varandras fötter; en gammal trevlig tradition från Vikbolandet.
Eller varför inte hitta en människa som ser ut att gå ensam i mörkret och erbjuda sig att gå före och lysa upp vägen. En verkligt fin gest!

Vi har fått frågor från oroliga läsare som undrar om man MÅSTE köpa sina lampor just hos Clas Ohlsson. Så är det naturligtvis inte. Det finns inga måsten när man samlas för att fira Pannlampans Dag. Men de flesta tycker att det är trevligt att följa traditionen.



...och från 24 februari:
Den 24 februari har randats. det betyder att Nordiska Stinsdagen är här.

För er som inte har någon möjlighet att delta i Vänförbundets planerade resa till Ljungby rekommenderar vi ett besök på närmaste järnvägsstation (även nedlagda går bra) för med en hoprullad flagga under armen, för att insupa atmosfär och uttrycka erkänsla för alla de stationsinspektörer som kämpat där genom tiderna. Det går även bra att - därest stationen inte är nedlagd - vinka lite försiktigt till passerande tåg; men använd då lämpligen höger (eller vänster) hand, ej flagga, då detta kan missförstås.

Den finländska sektionen av Vänförbundet uppmärksammar i dag särskilt Konrad Appelgren (1834-1916) som på sin tid upprätthöll stationsinspektörsbefattning på två skilda stationer vid linjen Helsingfors-Petersburg, och helt följdriktigt blev utbränd och tvangs byta bana.

Det är oss i sammanhanget och just denna dag en särskild glädje att kunna meddela att Vänförbundet lyckats förvärva konstverket ”Stins i motljus på Hirtshalsbanan” av den danske konstnären Vagn Fender-Lumbye. Tavlan kommer att hängas upp på Förbundets kansli i Fredericia.

Den första semlan

Fettisdagen i morgon, och i dag således den dag som på svenska inte längre riktigt har något namn, eftersom det gamla namnet blåmåndag har flyttat till måndagen i stilla veckan, i den mån några sådana namn alls används längre; på tyska heter denna dag Rosenmontag, det tycker jag är ganska vackert.

Dags också och alltså för årets första semla. Att driva den linjen, att semlor äts i fastan, varken före eller efter, är numera ganska hopplöst - eller kategoriserar en rättare som ett ganska hopplöst fall.

Den som vill hänga med måste känna de nyaste traditionerna.

Den enda invändning jag aldrig får är den som verkligen skulle vara relevant: att det ju är fasta man skall göra i fastan, och att fettisdagsbullen borde höra fastlagen till och inget annat.

Men det föreutsätter inte bara en kulturhistorisk kombinatorik som är ovanlig, utan också en beredvillighet att sluta äta semlorna när fettisdagen kommit och gått, en beredvillighet som sällan återfinns hos dem som skäller mig för gammeldags och förändringsobenägen.

Jag kan leva med att vara konservativ. De bekräftelser jag söker är av en helt annan art.



Mer om semlor till exempel här.

Duktig-dag

Tja, i dag har jag haft en hyfsat duktig-dag.

Steg upp vid kvart i fem, plockade ihop mina förberedda grejer, tog bussen och var på jobbet redan tio i sex.

Jobbade till tre, slängde mig hem, bar saker till bilen. Körde till Toyota och fixade med nyckelbyte.

Handlade diverse saker i affärer i Kungens kurva.

Körde upp till Magnus med saker till honom, inklusive ett par skidor som jag på någo sätt lyckats krångla in i bilen.

Åkte hem i mörker och snöblandat, bar upp det inhandlade och stuvade in i diverse skåp.

Samt tränade. Och kokade te mm småfix för i morgon (och skriver detta).

OK, jag fuskade lite genom att låta McD fixa middagen, i språnget i Kungens kurva, men det känns ändå som om jag fyllt dagen.

Sedan är det en annan sak att det sällan är de duktiga dagarna som är de minnesvärda...

Apropå Abba och proggen...

...hittade jag en gammal favorit från en skiva som en gång i tiden min mamma, av alla människor, ägde.



Musikaliskt har den åldrats med viss värdighet, tycker jag.

Och textmässigt. Tänk så hemskt det var när alla var TVUNGNA att skriva rader som:

It's the same the whole world over now
Money is king
It forces honest people
To do strange things
Like slaving in a factory
Or sweating down a mine


eller (från "En festlig dag"):

Fyra barn av tio dör
Men inte kan väl vi rå för
Att dom blir utan mat

Så kan det gå, som en klok man brukade skriva.

Desertering från Valentine

Sankt Valentin, köpmännens månadshelgon i februari, firas med viss fermitet i det avlånga landet.
Att inte köpa sega gelehjärtan – fjolårets på extrapris – till sin själs älskade ses som ett tecken på att man är efter, är sååå 1900-tal, en relikt från den där tiden när det var bara Sverige och Albanien. Eller om det var Sverige och Nordkorea.

Jag tar mig friheten att desertera, och köper små presenter, eller blommor eller vad-som-helst, till mina närmaste andra dagar.

Jag vet att jag är en svikare, en dinosaurisk kvarleva.
Som inte respekterar Valentine - en av våra heliga, som kom hit med pilgrimsfäderna och åt kalkon och gjorde vårt land till vad det är.

Jag får leva med det.

Dagens dikt

Blommorna i fönstret
bär en hälsning från en annan tid, en då man trodde
att det fanns någonting väsentligt att berätta om världens tillstånd
och att det fanns något sätt att berätta något, om världens tillstånd
eller något annat, att blommorna fanns till    Att dagarna samlades
till andra dagar, att våren kom när vintern var över, att människor
skulle samlas på torgen igen och ropa ut vad de ville
vad de ville göra och vart de ville komma, då man trodde
att vi skulle hålla om varandra, hålla av varandra, hålla i varandra
för att inte falla ned i allt detta djupa svarta, då man ännu
trodde att det fanns berättelser, besvärjelser, att det gick att
sätta namn på det vi möter, beteckningar, begrepp, då man trodde
att det gick att begripa, gripa mönster, fördjupa, plöja sig fram
Att vi skulle få vara tillsammans, till sist, med varandra, i varandra,
hos varandra i en längre tid som aldrig riktigt hade något slut, bara
ett långsamt avtagande in i något om vilket man inget kunde veta
och aldrig heller önskade veta, ett dis av uppfylldhet   Blommorna står
som en hälsning från allt det som aldrig blev och kanske aldrig var,
som kanske aldrig var just därför att det aldrig blev, från det
som vi bara trodde att vi hade, att vi ägde, att vi såg, att vi ville,
att vi älskade, en hälsning från alla dessa dagar när vi trodde
att vi visste, att vi var de vi trodde att vi var, då vi trodde att vi var,
alla dessa dagar som kom och gick och kom igen och aldrig trodde vi
att det skulle vara borta, så borta, dessa dagar som kom och gick,
som gick och gick, och allt det som kom bort bland dessa dagar,
dessa år, denna avlägsna tid, denna tid som avlägsnade sig, som
bar oss bort och hit och bort igen, som inte längre finns, en hälsning
från allt det som vi inte längre är, från allt det som vi ville bli
och inte ville bli, det som vi aldrig blev, från det som vi blev utan
och det som blev som det blev utan oss, utanför oss, det som förde oss
hit
utan att vi märkte det, det som märkte oss, det som vi förlorade
utan att ens märka att det var borta, det som var bortom,
det som gick bort, i all omärklighet, medan vi tittade bort,
åt något annat håll, vart som helst, bara bort –

Blommorna i fönstret
bär en hälsning från en annan tid, en då man trodde

                                                                   (14.2)

Spretiga tankar i mitten av februari

Förlåt, men vad har du för glädje av att världen går ”framåt” om du då inte längre kan orientera dig i den?

                                          *  *  * 

Det är meningslöst att försöka lära sig att göra någonting väl. Det kommer alltid nån jävel och skall trycka ned en i skorna med att han kan göra det bättre.

                                          *  *  * 

Om man lär ut att det är OK, till och med smart, att luras - hur kan man då hävda att det skulle vara förbjudet att stjäla?

                                          *  *  * 

"Nej, jag är inte ironisk. Jag är bitter som en gammal nyliberal som tvingats inse att läran inte tålde konfrontationen med verkligheten."

                                          *  *  * 

Jag älskar dessa förändringsbejakande människor- Särskilt när de får beskedet att de snart skall dö och säger ”O så spännande!”

                                          *  *  * 

Jag är svensk. Jag tror på reformer. Men jag ogillar förändringar.

                                          *  *  * 

De totalitära sidorna av Sverige

Folk klagar på att kultursidor inte läses, inte har någon betydelse; man plockar fram Bööks tid och den bildade borgerligheten.
Men i själva verket står det ju klart att kultursidorna är den viktigaste arenan av dem alla.
The place, för att tala tidens språk.

För vad visar den stolliga Benke-debatten – om något mer än att Ohlsson inte håller med sina vänner och bekanta om vissa saker och har slutat låtsas det?
Jo att det finns en väsentlig arena som högern känner att den inte har kontroll över. Och det är knappast tv-mediet, bloggosfären, veckotidningarna eller DN:s ”nyhets”-sidor.

Nej, det handlar rimligen om kultursidorna, eller åtminstone några av dem, där det fortfarande pågår diskussioner mellan flera sidor, och där i några fall (det medges) vänsterståndpunkter är vanligare än motsatsen.
Man skulle kunna se detta som en liten ö av alternativ, en motståndsficka i en (medial) värld av kommersialism, individualism, lågpriskapitalism och kortsiktighet.

Men man kan alltså också, tydligen, se det som beviset för att det är vänstern som har makten i detta land.
Fascinerande.
Och lite skrämmande.

Det finns för övrigt en retroaktiv variant av samma resonemang. Yngre bekanta berättar upprört om hur illa Abba behandlades i Sverige när det begav sig, hur de totalt förnedrades och inte fick lyssnas till. I dåtidens totalitära Sverige.

Den som var med känner (som ofta) inte riktigt igen sig.

Sant är att det förekom en väldig massa kritik och fördömanden inom den alternativa (sic!) musikrörelsen och – på kultursidorna. Samt i små tidskrifter.

Men musiken spelades och spelades, på radio och på fester och från kassettbandspelare, veckopressen skrev och skivorna sålde. Och lyssnade gjorde alla, med större eller mindre entusiasm. (Ett av de största Abba-fans jag har känt var förtroendevald i Kommunstisk ungdom.)
Och skivorna sålde alltså… …ganska bra.
Lp efter lp toppade den svenska försäljningslistan. Singlarna spann i ungdomsrummen.

Dancing Queen spelades i TV-galan inför kungaparets bröllop 1976. Det var betydligt fler som hörde den än som någonsin lyssnade till Doin the omoralisk schlagerfestival.

Och att åtminstone inte Benny Andersson tog mera stryk av denna malträtering än att han kan utgöra en del av kulturmaffian i dag, är hur som helst ett uppenbart faktum.

Men som sagt, kultursidorna var genomgående svala, det var de.
Och det är, har vi nu förstått, det som är det viktiga.

Den goda förkylningen

Stackars sjuka hustrun: -Nä det var en jobbigt och dum förkylning, det här.
Jag, ironiskt: -Till skillnad från en lätt och snäll och trevlig, då?
Hustrun: -Jo men, det kan ju vara så att man ligger nedbäddad lätt snörvlig och kan läsa en bok eller två och dricka te.
Jag, sarkastisk: -Och när hade du en sådan senast?

Gemensamt kommer vi fram till att det var evigheter sedan man upplevde det, att man fick en släng förkylning, gick och lade sig och lät kroppen vila, och sedan steg upp någorlunda återställd och återvände till vardagen.

Arbetslivets krav på sjuknärvaro gör att man istället är på jobbet, snörvlar och hackar och hostar lite, sprider en och annan bacill och sedan stapplar hem igen & petar i sig lite echinea och/eller Ipren..

När man till slut och någon gång verkligen blir liggande, då är det för att man är så utslagen av feber och hosta och illamående att man bara inte kan annat. Och då ligger böckerna olästa och teet hinner för det mesta kallna.
Kanske orkar man mot slutet av perioden stappla upp och sjunka ned i soffan framför tv:n en stund. Men fan om man ids engagera sig i vad man ser. En bra dag kanske man orkar sträcka sig efter fjärrkontrollen. Men det är ju samma sak på nästa kanal.

Och så går man tillbaka till jobbet.
Lätta och snälla förkylningar, det var länge sedan.

Vem är stockholmare?

Tidningen frågar: när blir nyinflyttade till stockholmare?

- När de inser att de bor i en storstad där alla riskerar att komma i vägen för varandra och agerar utifrån det
- När de fattar att ”flanera” inte betyder att gå långsamt där andra skall fram
- När de lärt sig att det inte beror på var man bor, vilket fotbollslag man håller på
- När de tar till sig att sådant som att lämna plats för avstigande och att stå till höger i rulltrappan inte är något trams som stockholmarna hittat på för att stila, utan praktiska umgängesregler
-När de slutar att förakta folk som bor på landet för att inte de har flyttat till stan
- När de slutar att rösta på politiker av olika färg som inte gillar den här staden

Kort sagt: när de inte längre önskar att Stockholm var något helt annat och upphör att längta hem till Knäckebröhult.

Diverse

Ett ögonblick övervägde jag att sätta rubriken "Situationen", som en liten hyllning till min farfar.
Men det känns tills vidare lite förmätet.
Vi får se hur det blir senare.

                                          *  *  *  

Pensioner, trafik, debatter. Med mera.

Jag tror att Fredrik Reinfeldts propåer om senarelagd pension mötts av sådana starka reaktioner delvis beroende på att vi har gått med på ett tuffare arbetsklimat, ett hårdare tempo, en ökad utslagningsrisk, just mot bakgrunden av att det kommer en tid sedan då man får njuta frukterna, en tid av lugnt skördande.
Tar man bort detta öppnar sig en lucka i golvet, och fallet därunder är djupt.

Och därutöver: Att statsministern på något vis har lyckats förvandla det till ett problem att människor lever längre.

Statsministern har för säkerhets skull förtydligat att han vill använda morot och inte piska. Det vill säga moroten ”om du jobbar till 75 får du pension” i stället för piskan ”Om du inte jobbar till 75 får du ingen pension”.

                                          *  *  *  

Jag läser att från årsskiftet får vem som helst starta kollektivtrafik var man vill.
Det är väl jättejättebra.
Alla som vill kan få köra buss. Yippee.

-Ja, men var inte samhällsmonopolet till för att säkra att hela landet, och hela regionen, skulle få drägliga trafikförhållanden?
-Jo, men det kan ju samhället fortfarande göra. Inget hindrar samhället att fortsätta att köra buss i glesbygden.

Bara det, förstås att det blir dyrare. Lönsamma linjer kan inte längre finansiera olönsamma. Och den ökade kostnaden drabbar mig, som skattebetalare.
Och servicen försämras givetvis lik förbannat.

Det vill säga en sämre service för glesbygdsborna till ett högre pris för mig som skattebetalare.

Är det verkligen bra?

                                          *  *  *  

Några slåss mot "kulturmaffian", andra mot "kulturmarxismen".
Ja, min vän, jag är medveten om skillnaderna, de väsentliga skillnaderna.
Men är du medveten om likheterna?
De väsentliga likheterna.

                                          *  *  *  

Apropå Slussendebatten: det finns också en generationsskillnad. Ännu vi som är födda på 50-talet är vana att ställa frågan, när en sak är sliten eller inte fungerar: Går den att laga?

Ofta är svaret ”nej” – det går inte, eller det är inte riktigt värt besväret eller pengarna.
Men frågan finns där, oftast outtalad, likväl.

Men en något yngre generation har växt upp i ett samhälle där reparationen inte har varit det normala; när ett ting är slitet eller går sönder byter man ut det (ibland förstås tidigare ändå, när man tröttnat eller det har gått ur mode, men det är en annan sak)
Jag lägger för ögonblicket ingen moralisk aspekt på detta.
Men det finns en skillnad.

Jag tror att den är en del av förklaringen till att så pass många ur en yngre generation vill riva det som finns: de vill ha en ny Slussen.
Ett nytt kök, ett nytt badrum, nya jeans, ny telefon.
Med andra ord: de som med full avsikt lät denna ändamålsenliga och vackra konstruktion förfalla visste vad de gjorde.

Herre, förlåt dem icke.

Missunsamhetens drottning

Den frysande staden bjuder på affischer av Meryl Streep i rollen som en tidigare brittisk premiärminister.
Redan stillbilden påminner om att Streep är en stor skådespelare, men också om att det man tyckte illa om inte bara var den konkreta politiken och den tvivelaktiga ekonomiska teori som låg bakom, utan också något med själva attityden, som Streep tycks fånga bara genom sitt sätt att hålla huvudet.

"Missunsamhetens drottning", sade A-L, och det är på pricken.

Man blir tvungen att gå hem och spela Harvey Andrews "Targets" som fångar just det där (bland annat).

Originalversionen finns tyvärr inte ute på nätet, men en hyfsad cover hittar man här.

You read it now, they tell you how
  the Lady is a Leader
With hats and curls and strings of pearls,
  they say the people need her
She took the milk from my son John,
  locked it in her larder
Then said, The secret of success
 is - work a little harder

Call us equal, call us proud
Call yourself a liar
No matter what the people do
They'll set the targets higher

My girl she nurses sick and old,
 the builders of the nation
And then they pay a pauper's wage
  and tell her it's vocation
She'd love to ride the world around,
  to give the cups and prizes
But someone's got to lead the blind
  and see the cripple rises

We would have married long ago
  and we're still hoping one day
Two up two down and a little lawn
  and time to rest on Sunday
I wish the ones who kept us here
  could live like us and borrow
I'd place a pound for what it's worth
  they'd be gone tomorrow
We'd like a yacht, some rooms to spare,
  horses in the stable
We might as well believe that we
  could buy meat for the table

Call us equal, call us proud
Call yourself a liar
No matter what the people do
They'll set the targets higher

Spretiga tankar i början av februari

När jag växte upp lyssnade generationerna på olika musik men förstod varandras maskiner.
I dag intresserar vi oss för samma musik, men begriper oss inte på varandras maskiner. Ofta inte ens våra egna.

                                          *  *  *  

Jag tror inte riktigt på absolut ondska. Men människor som avfärdar kritiker som ”förändringsrädda” är genuint onda.

                                          *  *  *  

Ett skäl till att människor blir lurade i en värld där man borde ha lärt sig att vara misstänksam är kanske att man vant sig vid att klicka i en ruta där man lovar en massa saker, utan att någonsin någonsin någonsin läsa det finstilta.

                                          *  *  *  

Om vi nu i fortsättningen skall jobba till 70 så kanske det är en bra idé att inte betrakta folk som slut vid 45?

                                          *  *  *  

Jag har noterat att finns en hel del norrmän som lite tanklöst menar att Jantelagen beskriver deras samhälle och hållning, fast alla ju vet att Jante ligger i Danmark.

                                          *  *  *  

Konstigt nog verkar en del journalister vilja bevisa att de är moderna och på genom att detaljgranska och kritisera S, medan man lämnar t.ex. KD därhän.
Som om vi ännu inte hade lämnat 80-talet.

                                          *  *  *  

Varifrån kommer den absurda föreställningen att vi i det här landet har en krånglig och ohanterlig byråkrati? Res utomlands någon gång!

                                          *  *  *  

En ny generation vill inte längre att det skall vara här som i USA. De förutsätter redan att det är det.

                                          *  *  *  

Inga göteborgsvitsar

Fy fan vad trött jag är på att allt skall stoppas in i färdiga fack. A = B och B = A och det är enkelt och bra och alltid lätt att marknadsföra i det landskapet.

Som till exempel det här med att så fort man kommer med en vits så säger folk ”är du göteborgare, eller?”
Göteborgare är vitsiga och vitsighet är göteborgskt, allt är enkelt, vi vet var vi har varandra, skidskorna i isskåpet och inga otäcka hörn.

Käftar du då emot med att påpeka att redan Aron Johansson avfärdade myten om den särskilt vitsige göteborgaren ligger du risigt till, och din nyss så fyndiga vits har plötsligt blivit platt.

Lustigt nog kommer det där särskilt från dem som gärna talar om sin smak för det spännande, det annorlunda, det kreativa.
Misstro sådana människor. Ju mer de talar om det, desto fyrkantigare är deras själar.

Kalendern: Februari

Månadens bild föreställer Uven.
Den som svävar över det stora rummet i huset på ön, ständigt i färd med att slå dendär ripan.
"Jäkla öggla" som M en gång kallade den.

Uppstoppad en gång av en konservator i Rätan har den vilat i sin frusna flykt i många decennier, husets ensamma väktare under de flesta månader.

Nu får den flyga i februari.