Vinterdikter då och nu

En tid av stark förvirring
En tid av asfalt och rök
Vi höll om varandra
Vi satt i ditt slutna kök

Ja vi höll ut hos varandra
Vi väntade nån sorts besked
Jag trodde vi nådde varandra
Det tror jag att du gjorde med

Vi satt i ditt slitna kök, ja
Vinden och gasspisen skrek
Vi talade om framtiden
Den verkade mager och blek

Den hösten slingrade långsamt
Den lärde oss något om tid:
Att man kan gå åt motsatt håll
Mot den som man går bredvid

Kom så en tidig november
Luften var kall och så klar
Himlen var hög och avlägsen
Vi väntade någon sorts svar

Vi väntade någon sorts budskap
Det fick oss att hålla ut
Nånting om evigheten
Naturligtvis tog den slut

En tid av stark förvirring
När jag steg ut genom dörrn
I en doft av avfall och tystnad
Då föll den första snön   
.............................................(1978)




   ....Novemberkylan hugger oss bakifrån, skarp och avsiktslös
  .... Kristalliserad förmultning vid säsongens slut

  .... Då och då får jag tillbaka en timme av hösten
   ....som hade stulit undan den, men oftast är det tvärtom

   ....Och jag blir sittande, blank och rastlös, någon
  .... som inte förstår hur han skall kunna tömma en hel sjö

   ....Och ibland tänker man: Detta är bara en föraning

   ....Då stryker en blå skugga över huvudet      
....................................................... (8.11)....