Spretiga tankar i slutet av maj

De som tror att de inte förlorar något när de vinner.

                             *   *    *

Det är faktiskt inte de andra som bestämmer vad som är lagom.

                             *   *    *

Jag har just insett att det är kortare tid mellan 1968 och 1989 än mellan 1989 och i dag.

Det betyder naturligtvis något.

                             *   *    *

Den som undrar vart livet tog vägen har väl inte varit riktigt vaken.  Det jag undrar är hur det kunde gå så förbannat fort.

                             *   *    *

De som försöker förminska något är bara rädda för sin egen litenhet

                             *   *    *

Filosoferar över oss och grannarna. 

En viktig skillnad mellan svenskar och danskar: självförtroendet. 

Danskar utgår från att omvärlden har fel, svenskar från att den har rätt.

                             *   *    *

Många som kallar sig borgerliga är bara småborgerliga.

                             *   *    *

Mycket kvar att normalisera

Det har börjat dyka upp ett uttryck i debatten kring tryghhetssystemen: Regeringens uppdrag har varit att "normalisera Sverige".

Uttytt så att problemen med de tidigare mer generösa uppläggen var att de gjorde detta land ”onormalt”, Det som vi svenskar ju tycks vara räddast för av allt – att inte vara som andra.
Regeringen var en kommandostyrka med uppdraget att återställa ett normalt tillstånd, som på något vis var rubbat, i och med att Sverige låg i täten på välfärdssystem-ligan.

Då har jag några andra tips att komma med.

o Vi har en offentlighetsprincip som i det närmaste är unik. Där skulle en normalisering få stor effekt.

o Vi är, trots en del tjafs om motsasen, ett av världens absolut minst korrumperade länder.

Italien är mera ”normalt” i det avseendet  – kanske ett ideal att sträva mot.

o Vi har en i jämförelse oerhört ren miljö; vårt vatten är förmodligen världens bästa; vår skyddslagstiftning är stark.  Här kan man också göra mycket för att normalisera.

o Allemansrätten. Inte är den väl normal, va?

o Vi satsar mycket på barnsäkerhet. Varför skall nu svenska barn vara onormalt säkra?

 o  Och slutligen är vi fortfarande trots alla kriser och nedskärningar, ett onormalt rikt land i ett globalt perspektiv.
Här finns rejäla möjligheter att normalisera läget: ge hälften av BNI till Tchad!.

Diamanterna än en gång

Nostalgia is a disease of the heart

Lyssnar ännu en gång på Peter Daltreys "Diamonds everywhere". 

Det är kanske inte den bästa sång som gjorts men jag vet ingen annan som så väl fångar den där stämningen, då när allt var möjligt, när musiken vidgade världen och vi plötsligt visste något som vi aldrig vetat – i mitt eget liv staplat och åter rivet i en annan ordning och andra former än Peter Daltreys, men likväl samma känsla, samma andning, samma gemenskap, samma bräckliga och okrossbara frihet.

Hur Radio Luxembourg var ett fönster genom sommarkvällen ut till nya världar, som några sommarkvällar i ett tält på en strand vid Sundet, eller till kvällen på det lilla sommartorpet i Svartedalen, eller på alla resorna, ett nytt hotellrum och en ny finjustering av transistorn vid 1403. 

Eller raden om ”Johns voice in technicolour”, för så var det ju, synestesierna svepte oss som en vind genom tiden, de blommiga och färgrandiga skjortornas vibrerande sommar 1967; och vänskapens band som snurrade på rullbandspelarna från det stora holländska elektronikföretaget som ännu ägde marknaden, snurrade med lånade skivor och vunna drömmar, snurrade med musik som man var ensam om i gemenskap.  

Känslan av att komma hem med en ny skiva, dendär mattblanka orördheten hos vinylen innan man försiktigt, nästan smekande, lade den på skivtallriken och både visste och inte visste vad man skulle få höra. 

Och nattens alla samtal, om musik först och sportens sagohjältar, och sedan hur politiken gled in i det, i mitt liv som ett kunskapsstråk och en glädjekälla, en ny sorts befrielse i en ny riktning, ibland en ny dimension, ibland bara på tvären – och så den växande förvirrade förtvivlade glädjensorgenoron när världen slutligen föll sönder i två kön, det åtrådda och det trånande. 

Hoppets gunga som svängde högt, framåt och bakåt, uppåt och nedåt igen, bara aldrig stilla, bara aldrig i ro. 

Medan musiken fortsatte, aldrig tystnande, alltid hörbar bakom bilderna som var våra liv, inskjutna i varandra, musiken från transistorn, från Luxembourg och Tio i Topp, från bandspelaren, från skivorna som saktade ner från 45 till 33, från konserterna den tiden när de stora fortfarande reste genom Sverige, musikens ariadnetråd som ledde oss ut ur den ena och in i den andra labyrinten, alltid längtande, ofta sorgsna, ibland desperata, någon gång trotsiga och för det mesta uppfyllda av det självklaras lycka som blir synlig först på avstånd.  

Ett ögonblick i historien och en eon i våra liv. Vänskaper som växte och testades och höll. Rusen. De tidiga morgnarnas ljus över ängen när man kom hem efter festen. Herr Ågrens återkommande besök och bakrusens förvridna heroism.

Och resorna, sommarens lust till längtans länder, nyss så avlägsna, nu så nära, de gröna fälten och det blågrå havet, där lockropen steg från en jord med andra dofter, vårt träskoklapper genom ett väntande Europa. Vi svävade iväg långt utanför familjebilens gondol som förde oss över kartans lustlinjer. Upptäcktsresande i vår egen själ långt innan vi visste om det.

Och hur en flickas ansikte kunde sväva framför en i en hel skoltermin, stundtals försvinnande som cheshirekattens, stundom radioaktivt strålbrännande, och ingenting annat var viktigt.
Utom musiken förstås. Musiken, hela tiden.

Nobody knows where we are

På resa, 2

(part two of this earnest epic - del 1 här)

Vidare gick resan. Vi kom till Malmö, där vi tittade på huset på Kapellgatan där A-L bott för länge länge sedan - då när hon talade skånska så att pappa Kurt-Erik blev oroad och gav "hemspråksundervisning" i stockholmska.

Vidare ut över "Neset" till Falsterbo, där vi blev väl mottagna med middag och gott sällskap hos Arne och Anneli - särskilt minnesvärd var tomatsalladen ;-)

Nedan det bojessonska residenset på Sjögatan.

Vackert väder på bilden ovan, men inte riktigt hela tiden.  Sedan Kerstin-familjen, kusin Ingvar och kusinbarn Catharina anslutit tog vi en tur - under värdfolkets guidande ledning- på stranden, förbi Falsterbohus (gamla hotellet) och Falsterbohus (dito borgen), gamla fyrplatsen, ett antal Josef Frank-ritade hus och deras sentida efterföljare (lyckade och mindre lyckade).  Med mera

Humöret var bättre än vädret.

Kerstin tog en gruppbild - så här såg hon då ut:

Bröderna Bojesson - Arne med och Ingvar utan mössa

Ett av Frank-husen. Ritat för den gammal sjökapten, som även som landstigen kunde stå på endera av flera kommandobryggor och skåda ut över havet. I flera riktningar dessutom.

Fint att gå på stranden, trots blåst och regnstänk. Men man får ju sand i skorna förstås.

Sådan mor, sådan dotter.

Och på kvällen var det middag hemma hos den tredje kusinen, Mats.

Värden - vid bordsänden - bjuder välkomna.

Gott och trevligt. Vi kom på att det faktiskt bara var åtta år sedan alla kusinerna träffades senast. Men det var på vår faster/mosters begravning, så det var ju speciellt. Dessförinnan var det nog sådär 40 år...

_____________________________________________________________________

Del 1 av resan här

På resa, 1

Och vi har varit på resa.
Mellan hägg och syren färdades vi söderut.
Först till Överum, där vi som ofta tog in på vandrarhemmet - denna gång hemma hos Sotare Palmgren - de små lägenheterna har namn efter gamla bruksyrken och -familjer.

Anna-Lena provsatt bänken mellan hägg och syren utanför vandrarhemmet. Häggen blommade som synes, medan syrenen till höger (som nätt och jämt synes) var mer återhållsam

Vandrarhemmet briljerade med en rad flaggor - bland dem Republikens (bortanför sameflaggan i bild), Lite oväntat just i Överum, må man tänka.

Vidare gick färden genom Småland med sikte på Åhus. Vädret på Kristi Himmelsfärdsdag var inte det bästa, för att uttrycka det lite försiktigt. Vi pausade i Växjötrakten och det var sju plusgrader, hård vind och närmast vågrätt regn. Men annars var det bra.

Framme i  Åhus träffade vi två glada pojkar (och deras föräldrar) som för det mesta inte satt så andäktigt stilla som på denna bild. 
Vi mottogs med nyritade bilder av planeter - jag fick Saturnus.

(konstnären i mitten)

Lillebror Jonatan satsade på musiken för att underhålla gästerna. Det som ser ut som kastruller är i hans förfarna händer instrument, som osökt för ens tankar till Skriftens ord om ljudande cymbaler. (Han testade att vara blyg i cirka 20 sekunder men beslöt snabbt att det var en meningslös attityd).

Att promenera med Jack är en särskild upplevelse. Nästan alltid i farten - och oftast med en siffra i sikte. Här hjälper han Anna-Lena att räkna alla båtplatserna i hamnen.
Att Anna-Lenas huvud inte kom med på bilden är liksom symptomatiskt...

"Vårt" hus, villsäga Odds och Jennys gästhus.  Alltid lika trevligt att bo i.  Särskilt som det är lockande att smita över till storhuset och umgås med små och stora.

Bilden ljuger en smula. Det kan se ut som om jag berättar något för Jack. Det normala förhållandet är det motsatta - Jack berättar och man lär sig.

to be continued...

                                                                                                                  ...här

Vårens fel

Har insett att en viktig förklaring till att den här sidan uppdaterats så dåligt under senaste tiden är våren.

Det är så mycket annat man vill och skall hinna denna tid.  Och om man dessutom försöker någonting i stil med att leva i nuet, eller något ditåt, så...

Med Oswald på träningscykeln - och Passer i mörkret

I min spridda och förströdda klassiker(om)läsning har jag nu kommit till Den andaktsfulle visslaren, Gösta Oswalds egensinniga och gravt 40-talistiska debut.

Trots att Oswald varit en följeslagare i över 40 år har jag aldrig riktigt tagit mig igenom den. Länge var det så enkelt att jag inte hade boken, den ingick aldrig i Holms 60-talsutgivning och antikvariskt fanns den endast till oåtkomliga fantasisummor, om alls.

Men i Akademiens klassikerserie kom den häromåret, i par med gamla favoriten Christinalegender, en bok som i betydligt högre grad präglat mitt liv - den ledde mig till såväl Oswald själv som Eckehardt och Purcells Dido. Samt en del annat

Och nu sitter jag alltså där bland travar av mer eller mindre ogenomträngliga metaforer. Stundom är det vackert, någon gång träffande och ljusförklarande på det där sättet som endast en poetisk metafor kan vara, men ganska ofta också en smula - som det heter numera - daterat, tidstypiskt, och ibland en smula krystat.

Men herregud, grabben var knappt 20 bast.
Han var bara 24 när han dog, genom vatten, bland vågtoppar. Med ett par storslagna verk, eller rättare ett antal storslagna ansatser bakom sig, två utgivna, två outgivna.

Det är de senare två, legenderna och Rondo, som framför allt följt mig genom åren.
Och så mannen själv, hans högspändhet, hans radikala satsning, hans tragik.

Men nu är det alltså Den andaktsfulle visslaren.
Tidigare läsningar har stupat på att jag har varit väl ambitiös och försökt ta in allt det filosofiska från Schopenhauer till Indien, och det musikaliska i denna "lyriska kvartett".
Den här gången försöker jag att bara läsa. Det går bättre.

Det finns ett tuggmotstånd, det gör det. Och somt går mig förbi.
Men det finns en glädje också, en lust. Det är upphovsmannens lust till språket, orden, tanken, sammanhangen, som förmedlas till mig genom årtiondena.

Där  sitter jag på träningsscykeln, med boken i handen, i metaforernas snårskog stundom genomkorsad av den intuitiva förståelsens slingrande men självfallna stig, och fascineras på ett elektriskt vis.

Det är inte så dumt alls.  Ett måhända oortodoxt sätt att närma sig litteraturen, men inte dumt alls.

Sedan är det lite egendomligt att tänka på att den tidigt döde, sedan länge bortglömde och åter erinrade och därpå åter glömde Oswald faktiskt var född 1926, och mycket väl kunde levt än i dag, kanske inte i full verksamhet men ändå där.

Han var årsbarn med till exempel den engelska drottningen som höll tal i parlamentet i går, och - såg jag nyss i Språktidningen - med Noam Chomsky vars berömmelse kom en bra tapp efter Oswalds bortgång.
Och med min svärmor, för övrigt.

Dessutom, lärde jag mig i går på bio, med den danske komikern Dirch Passer, som dock också gick bort ganska ung, låt vara mer än dubbelt så gammal som Gösta Oswald.

Tyvärr verkar denna välgjorda (och stundom mycket roliga) film ha undgått den svenska publiken.
Vi var fyra personer i salongen.

Det är en film om vänskap, om människors tillkortakommanden mitt i framgången, och en tidsbild som stämmer en klang bland oss som var där.
Jag minns inte mycket av Passer från den tid det begav sig - han dog 1980 - hans berömmelse trängde inte till fullo över Sundet ens under den avlägsna tid när svenskar och danskar bejakade sina likheter snarare än skillnader, och när svenskar fortfarande hade en liten smula utblick över regioner som inte talade engelska.
Men jag blev berörd av filmen, dess berättelse som inte var tragikomisk, utan tragisk och komisk.

Två danska biografiska filmer på en vecka.
Där ser man.

Nytt möte med grot

Ja, alltså, liksom, va.

Ett av skälen till att det har varit glest med inläggen här är förstås att det hänt annat.

Över Valborgshelgen smet vi från såväl studentfylla som demonstrationsförväntningar och åkte till Hogdal för ett nytt möte med GROTET.
Ni vet, grenar och toppar.  Allt det där som bli kvar när man fällt ett träd och tagit vara på veden.
Det där skräpiga.

En hel del tog vi ju hand om i februari, Men det var mycket kvar. På marken. Och på taket.

Dessutom visade det sig vara ett antal träd som fortfarande stod på trekvart här och där. Samt ett som hade siktat på grannens tomt, och som de gärna såg att vi tog hand om .

Det vara bara att skaka liv i motorsågen (vilket faktiskt gick relativt lätt efter vintervilan - att sedan kedjan hoppade av praktiskt taget genast får skyllas på mänskliga faktorn).

Det jobbigaste var som vanligt att ta hand om´et efteråt. En hel del fick ligga kvar, hjälpligt sorterat. Men det blev i alla fall en liten vedhög vid gaveln:

och ett litet res vid utfarten:

Men det var fler än vi som hade varit i farten. Och, med insats av mer tid och kraftigare maskiner hade de åstadkommit ett mer imponerande resultat:

(virkesupplag vid Ytterhogdals station)

Jag förmodar att det faktum att virket ligger vid järnvägen betyder att de tänker ta det den vägen, vilket förstås är värt att applådera.
Sedan vi var uppe senast har man - således - tagit hand om mycket. Men såren i skogen är djupa.


Det var dock inte bara arbete
En fin fikastund vid älven där vi fick se att sädesärlan kommit fast isen ännu låg kvar inne vid ön hann vi med bland annat, och extremt lågvatten fick vi också se, just när man skulle trott att det rådde vårflod.
Och en utelunch på Knoppergården.

Och så fick jag för första gången i mitt liv se blommande mosippa:

Hemma igen har vi hunnit med en liten utflykt till Tyresta i den första trevande slånblomningens tid, just när ljuset tänds.

Vi talade om att det inte bara är naturen där ute, även kulturmiljön runt Tyresta by är fin.

Det blev en slinga runt Bylsjön, siktande av årets första svalor, en liten murkla mitt på stigen (den fick bli kvar) och en fika vid sjön, som ännu visade en föga vårlig yta (fast isen förstås var borta här i de sydliga landen).

Så har det varit.
Bland annat.

Erkänner

Ja, jag erkänner.
Det har varit glest med uppdateringar här den senaste tiden.

Som allting här i livet så har det sina förklaringar.
Och inte.

Skall försöka bättra mig.

Jag vet ju visserligen inte om ni finns där, läsare i rymden.
Men jag finns ju själv.

Och lite mera genom detta.

Våren är på väg

Kan glädja er alla med att våren nog snart kommer på riktigt.
Min stackars ros som jag har skrivit om tidigare mår inte bra.
Spinn och elände.

Och så fort som den har dött, och det inte längre finns en chans att det kan hjälpa att ställa ut den på balkongen, så kommer våren och sommaren.
Jag  lovar.