Från kram till kränkning

En ungdomsledare säger i tidningen, apropå avslöjandena kring Sjöberg och Nousiainen, att man får tänka mer över hur kramar och klappar på axeln uppfattas.

Jag är rädd att det kan bli helt galet här. Avslöjandena, och den nödvändiga debatten, får knappast pedofiler att sluta med vad de gör (inte utan andra åtgärder också) – men i stället kanske vanliga normala män (och kvinnor) blir rädda för att krama om och uppmuntra sina ungdomar.

En sund och rimlig och god kroppskontakt riskerar att försvinna – vilket paradoxalt nog kan öppna fältet för pedofiler in spe. Behov av närhet som inte fylls på andra vis kan utnyttjas.

Och i nästa steg kan gränserna komma att flyttas, så att det som hittills varit en rimlig och god kroppskontakt börjar kännas för närgånget – och till slut blir det som förut var en vänskaplig gest något som faktiskt upplevs som en kränkning.

Just återkommen...

...från en härlig vårresa genom sydöstra Sverige, med födelsedagar, dop och annat trevligt.

Fast vi blev förstås tvungna att köpa en ny bil för att komma hela vägen fram och tillbaka.
Så kan det gå.



Gamla bilen till vänster. Nya bilen till höger. En tredje, okänd, bil i mitten.

Ingen rädder...

Personligen är jag betydligt mera rädd för lösspringande hundar än för att bli attackerad av en varg

Homeros igen

Efter en sväng om Dante, Ingeman och andra har jag återupptagit läsningen av Iliaden. Och ser ingen anledning att ändra mina tidigare omdömen.

En påträngande fråga är då varför jag fortsätter att läsa. Det finns ju annat att göra i livet.
Enkla och fullt tillfredsställande svar gives inte. Men en början finns i detta, att jag ju faktiskt inte läst den förut, att verket är en central del av den europeiska kulturhistorien (och därmed världens), ja av kulturen själv.

Och jag skulle ju inte ha kunnat forma mina egna omdömen – dessutom på tvärs – om jag faktiskt inte läst själv.

Nåja, men varför fortsätta nu?
Fullständighetsmani och göraklartplikt är förstås en del av det. Hoppet om att det skall förändras och att man (jag) skall se något mer som finns att se är ett annat. Naturligtvis finns det ett inslag av snobberi, vem trodde annat.

Och läsningen är inte helt utan poänger, det är den inte.
Men mest liknar det ett (väl skildrat men något enformigt) bråk mellan två rätt ordinära mc-gäng.

Gråvår

Tolfte april.
Våren har gått över i grått.
Jag spelar, mixat, Cirkus Miramar och John Stewart
Det är en sån dag.

Nionde april

Nionde april. En dag som nästan ingen längre minns.

I den nordiskt orienterade efterkrigsmiljö som var min barndom var detta ensorts märkesdag, en dyster minnesdag när den tidens oro och smärta åter rullades upp för dem som varit med.

Och inget märkligt i det: när jag sex år gammal för första gången överskred gränsen vid Kruså i motsatt riktning mot de tyska trupperna den nionde april, så hade det bara gått 20 år.

Det är inte så förfärligt långt till 1991 i dag. Till befrielsen var det den gången bara 15 år, som från nu tillbaka till 1996.

Och på samma vis är också det tidiga nittiotalet i dag är både avlägset och mycket nära. I går dömdes en krigsförbrytare från Bosnienkriget till fängelse av Stockholms tingsrätt.
Nyss och länge sedan, närvarande och borta. Som världskriget och Besættelsen då.

I dag är nionde april i bästa fall historia.
Minnet av ett minne.

Svar

Den intellektuella lättjans standardfråga - Hur svårt kan det vara? - har naturligtvis ett, och ett enda svar:
Det är alltid svårare än du tror.

Det är därför du borde tänka innan du handlar - om du kan.

Oväntad språkmaterialism

Man skulle kanske inte tro det, men Google translate sviker aldrig:

April är den grymmaste månaden, avel
Syrenerna ut de döda mark, blandning
Minne och lust, omrörning
Dull rötter med vårregn.


Nå ja, jag har alltså studsat tillbaka till gamle Thomas Stearns igen. Det är förstås inledningsraderna till the Waste Land, så frimodigt hanterade av Google ovan, som fick mig dithän.

Men tankarna far iväg, förstås.
I inledningen vandrar man i München, det är några år efter kriget, det är folkblandning, den engelsk-amerikanske poeten – låt vara alls inte i rollen av sig själv, likväl som skildrare – i ett centraleuropeiskt-östeuropeiskt sammanhang i Tyskland.
När det stora bittra kriget just är slut.
Och här finns inte ett spår av avståndstagandet från den Andre.

Även i andra dokument från tiden finns så mycket mindre av det än man skulle kunna tro, tiden betraktad genom 1900-talets backspegel.

Men vi är ännu bara i början av den stora process som gör krigen till folkens angelägenheter i stället för furstarnas.

Ännu in i första världskriget tycks den leva, känslan av att de drar in oss i sina krig: Och vi har inget otalt egentligen med dem på andra sidan, vi är bara tvungna att slåss med dem.

En annan upplevelse och uppfattning, av folkhat och så vidare, har förvisso funnits då, funnits länge, som underströmmar kanske alltid, men den är ännu inte hela sanningen.

Först med mellankrigstidens förgiftningstid – och demokratins paradoxer – går vi in i det, att krigen är nödvändiga (o)ting för att vi, de goda, skall betvinga dem, de alla onda.

Att fienden måste vara ond, för annars blir det inget krig.





Så kan man tänka i den grymmaste av månader. När krig pågår här och där.


April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda marken, blandar
minne och åtrå, kittlar
stela rötter med vårregn.
(Ellerströms övers)

Rosorna

Årets almanackstema är alltså rosor. Rosor från Maasholm och omgivningar. Naturligtvis borde jag ha pytsat ut dem allt eftersom månaderna kom, inte i en hög i början av april.
Skall göra det framöver.

Här är hursomhelst de tre första också. Överst mars.

Ett hus på Hauptstrasse (februari).

Rosor vid rådhusets vägg (januari)

Det säger sig själv att bilderna inte är från respektive månad. Så sydländskt är inte klimatet att rosorna blommar i januari. Det är mera stämningarna jag har försökt komma åt.

I stressens tid

På väg in i det hypnagoga försöker jag hjälpa avslappningen och sömnen på väg genom att föreställa mig något lustfyllt, till exempel nästa resa och dess mål.

Men finner att hjärnan i stället går igång på allt vad som skall göras och förberedas och därifrån vidare till andra områden där saker återstår att göra, där fixandes brist står i vägen för framgång.
Och tankeapparaten rusar igång och avslappningen uteblir.

Se där en bild av vårt stressade liv, vårt stressade tidevarv.

Ny månad

Och ny bild i almanackan.
Årets tema är rosor.

Nära Maasholm, längs vägen hem från Oehe.

Eventuellt plockar jag in tidigare månaders bilder också. Endera dan.