40-50 år

30 januari 2012.
Min pappa skulle ha fyllt 90 år om han hade levt.
Man kan tröttas av en del formuleringar i still med "skulle ha blivit 150 år i dag om han fått leva", men en 90-årig pappa hade inte varit något orimligt; det är när allt kommer omkring bara knappt sex år sedan han dog.

Samtidigt är 90 år en ålder som jag har svårt att förknippa med min far, liksom det obegripliga i att jag själv inte har så långt till 60 och min äldste son har passerat 30. Det senare gav mig min första mer existensiella ålderskris.

Jag kan helt enkelt inte ta till mig de här sifferuppgifterna som tidens obönhörliga gång åstadkommer.

Jag fortfar att vara 13 och 17, lite olika beroende på betraktarvinkeln.
Backspeglar nu i så många fönster.


Jag minns den här dagen för 40 år sedan. Födelsedagsmottagning på Fanérvägen, snöstorm i Stockholm, bilar som fastnade och måste knuffas loss, tal och presenter och vinflaskor. Och på nyheterna rapporter om skottlossning mot ett demonstrationståg i Londonderry; många döda.
Den blodiga söndagen.

Long ago and far away, för att citera Harvey Andrews.

Och nu är det redan ganska länge sedan min egen femtioårsdag gled bakåt i dimman.
I´ve less future and more past, som densamme sjunger.

Tid. Tid.
Tid.

Bloggen, breven, minnet -

Det jag skriver i den här bloggen liknar naturligtvis ett brev, sådana jag ganska länge - men för nu ganska länge sedan - skrev till ett antal utvalda vänner, och fick av dem.

Men ett brev nu till alla och ingen, till en rymd som paradoxalt nog är mindre evig än den korta tid under universums valv där vänskaper växer och förgår, en rymd där replikerna allt mer är ekon och allt mindre svar.

Sant, att jag ibland när jag skriver föreställer mig att jag faktiskt vänder mig till någon eller några, antingen bland de få som jag vet någon gång har läst här eller bland den något större skara som inte gör det.
Men det är snarare undantag; brevet finns ju fortfarande som möjlighet för den som vill tala direkt.

Och jag är naturltigvis inte ensam, utan djupt typisk, i detta.

Vad en sådan förändring betyder, dels för vårt sätt att skriva och dels i förlängningen för vårt sätt att tänka, kan man fundera över. Som oftast tror jag att man skall vara försiktig med att börja i änden bra eller dåligt, för mycket tänkande leds vilse längs den vägen.

Jag har inga svar. Inga färdiga svar. En tanke kunde vara att ett kortsiktigt och konsekvenslöst tänkande, och därpå handlande, skulle gynnas.
Tanken snabbt borta, ingen till ansvar.

Men det är långtifrån säkert. En omvänd möjlighet är den, att bloggandet (av den mer eftertänksamma sort som är uppenbart vanligare än man kan tro vid en ytlig titt på de dominerande massmedierna) tvärtom erbjuder en öppning för det lite mer långsiktiga, prövande, öppna förhållningssättet.

Att det finns en arena för det tentativa som inte förut fanns. Man kan utan svårighet föreställa sig Montaigne som bloggare.

Så jag vet inte.






Samtidigt finns det ju i dagens sociala värld en uppenbar vurm för det tillfälliga, där - tror jag - just det att det är borta och glömt om ett dygn, en timme, en minut, är en viktig del av lockelsen.
Bloggen och eposten har följts av FB och kvittret.

Det som en gång skrevs i ett brev är nu en hastigt förbirusande kommentar till en statusuppdatering.
Förändrar det vårt minne, det egna och de kollektiva?

Det tror jag bestämt.
Men hur?

Det vet jag inte heller.

Utmaningen

Den helt avgörande frågan för den nya S-ledningen och för det partiets framtid är inte om man kan charma den ena eller andra bestämda väljargruppen (urban ny-medelklass, besvikna offentliganställda, sofflocksbenägna glesbygdsbor, whatever), utan om man kan få politiken att handla om vad som är bra för Sverige och folket i det, inte länge bara om vad som gynnar min egen plånbok.

En politik som handlar om vägar och mål, om värden, om vad vi egentligen vill vara och ha. Som sätts i motsats till egennyttan.

DÅ kommer vård ställas mot vanvård, eftertanke mot tanklöshet, gemensamhet mot armbågar.

Jag är långt ifrån säker att den nya S-ledningen har den förmågan, eller ens den ambitionen.
Men jag är ganska övertygad om att det är, som utrikesministern brukade uttrycka sig, den enda vägen.

(Fast jag ju egentligen inte tror på sådana, enligt högtidlig självdeklaration)

Dikter nu och då

Annorlunda nu?   Nej bara flera
Nya vägar    Vi har sett en liten del
Nog av    Men om du vill summera:
Av året blev ett passionerat sällskapsspel

Långsamt formar vi vår mening:
Ett kärleksfullt resonemangsparti
Något att dela i en ansvarig förening
Av intressenter i en acceptabel harmoni

Tidens fångar är vi    Men min kära,
Om bara tiden rör sig kan vi gå
Och tillsammans    Tillsammans kan vi bära

Berätta inte mera än vi kan förstå
Betyder orden om att komma nära
Egentligen: att räkna ett till två?

                                       (1977)





Ensamheten kan slå sina klor i dig
när som helst.
Den måste man vara flera
för att besegra


                                         (6.1)

Eftertankar till Juholtdrevet

Kritiken mot medierna efter Juholtaffären bemöts som om dessa primärt hade drivits av politiskt intresse, har jag noterat. Men det var ju inte huvudsaken för de flesta (undantag finns). Nej, det var snarare lusten att avgöra, att skapa historia, att fälla en tolvtaggare som var drivkraften: ”Nu har vi honom snart”

En del av det var också att J inför valet inte bara kuppade en del av sitt parti, han fintade bort många av pressens representanter också. Sådant kan man aldrig få förlåtelse för.

Och så poppar den eviga mediekandidaten Margot Wallström upp. Man kan fråga varför. Men Wallströms styrka är väl att hon satt som en obefläckad hägring i Bryssel hela den tid när partiet (S) slitit och släpat och dalat och slirat under först slutfasen av Perssontiden, sedan Sahlin och nu Juholt. En ren, ideal, utopisk person utan fläckar - eftersom utan kontakt med den svenska vardagspolitiken. Men jag tvivlar på att hon ens är sosse nuförtiden.

Lösa tankar kring tanklösa tider

Saknar ett perspektiv i den nu uppflammande AnnaWahlgren&FeliciaFeldt-debatten, nämligen påminnelser om hur stora delar av Mediesverige en gång i tiden tog emot Wahlgrenskan med öppna armar – en expert som kunde tala om för oss vad som var rätt och vad som var fel i barnuppfostran.
Doktor Spock var ju så gammal, såååå 1950-tal (fast just det formuleringssättet inte hade slagit igenom ännu).
Så att man slapp egna beslut, egna avgöranden - eget ansvar.

Att som smånbarnsförälder på 80-talet lämna ”Barnaboken” därhän betraktades i vida kretsar som en smula suspekt, eller i alla fall väldigt omodernt.
På något sätt som inte låter sig omedelbart förklaras känns det som att det är samma människor som då lyfte fram moderns expertis som nu jublar över dotterns diatrib.
Det är det naturligtvis inte.
Det är förstås deras barn.
Men, tänker den griniga gamla gubben, det finns ändå ett förenande band.
Kanske är det jakten på Sanningen.

                                                         *      *      *              

En bisats i en artikel om Slussen i Svenskan ger ytterligare förståelse av krafterna bakom projektet. Här talas i förbigående om ”Europas största stadsomvandlingsprojekt sedan återskapandet av Potsdamer Platz på Berlin”.

Där finns naturligtvis en nyckel: i behovet av att synas, att tävla med de stora, att utropa ”vi kan också”, ”vi vill vara med”, ”vi är minsann lika duktiga”.

Att nu inte alls ta in den jämförelse som öppnar sig mellan det bomb- och murförvridna Berlins öde med det skonade organiskt växta Stockholms.

Hur mindervärdeskomplexet till och med sträcker sig in mot krigets sår.

                                                         *      *      *              

I en annan av kontinentens storstäder, Budapest – delvis härjat och delvis skonat – skärps nu motsättningarna.
Och återigen undrar man var de är nu, de svenska journalister som skrev så fint om protesterna mot ”den socialistiska regeringen”, när Jobbik och det ungerska gardet för några år sedan slogs på platsen utanför parlamentet och ville bli av med den folkvalda socialdemokratiskta regeringen under Gyurcsany.
De som behandlade detta som någon sorts naturlig fortsättning på den brandgula rörelsen i Ukraina och ”rosenrevolutionen” i Georgien.
De som tyckte det var ok att Orban mumlade när det gällde de fascistiska upploppen, ungefär som när en AIK-ledare skall uttala sig om svartgula huliganer.
Trots många besök är jag själv långtifrån någon expert på det som sker och har skett i Ungern, men det krävde varken särskilt mycket research eller någon djupare analys för att se detta.

Men, alltså, var är de nu, när Orban är varg i veum för sitt klåfingrande med medielagar och domstolar och sitt käftande med EU (samtidigt som han väntar på pengar)??

                                                         *      *      *              

En förflugen fras i något socialt medium kastar en blixtbelysning över Håkan Juholts ställning – ”Nu måste Åsa-Nisse snart avgå” står det.
Där någonstans finns förstås också en del av nyckeln till den mediepolitiska elitens motvilja: Juholt påminner om ett lantligt förflutet, om någonting som en gång också var Sverige.
Som inte är lika på.
En svåruthärdlig spegelbild av någonting som en gång var, och under andra omständigheter fortfarande hade kunna vara..
Att fly ifrån, så fort tangentbordet bär.

"Jag hade ju lämnat Knohult och så kommer det efter mig."

                                                         *      *      *              

Spretiga tankar i mitten av januari

Framför TV:n undrar jag gång på gång: varför envisas alla dessa ryssar och araber med att prata bruten engelska med varandra?

                                          *  *  *  

Allt oftare när jag ser TV-filmer som utspelas i det någorlunda nära förflutna tänker jag: ”Men det var ju inte så.”

                                          *  *  *  

Allt som lockar till skratt är inte roligt.

                                          *  *  *  

Flockmentaliteten. Alla springer åt samma håll. Jag har haft svårt för det sedan jag gick i skolan.

                                          *  *  *  

Är du lycklig finns det alltid någon som vill beröva dig lyckan.

                                          *  *  *  

Jag blir allt mera skeptisk mot påståenden om hur människan är och allt mer benägen att lyssna till berättelser om hur människor är.

                                          *  *  *  

Sången om månen

Nummer två på listan: Sången om månen.

Två år av gammal grinighet

I dag två år sedan jag började blogga. Sent ute, som alltid.
År nummer två har blivit något mera som jag hade tänkt mig: fladdrande i varje riktning.
Stort och smått, avlägset och nära, glädjeämnen och tråkigheter.

Och bloggen har ynglat av sig.
Jag trodde nog att 37låtar-bloggen skulle hinna både byggas och avslutas under detta andra år, men det är nu här i världen så att mycket lite blir som man hade tänkt sig.
Och att saker drar ut på tiden hör till det vanligaste och mest välbekanta.

Dock går låtbloggen mot sin fullbordan; vi får se vad jag kan hitta på därnäst, om något.

Denna lilla samling tankar och tanklösheter räknar jag dock med att fortsätta i ungefär samma skick, tills vidare. Om till glädje för någon mer än mig själv återstår att se; dock har jag fått veta under året att även en och annan läsare har passerat här.

Det gläder mig naturligtvis.
Det gläder mig att det finns saker att glädja sig åt.

I vintermörkret, efter två års bloggande




_______________

Intressant nog har jag insett att det också är åtta år sedan jag inledde projektet att skriva en dikt varje dag.
Vad är det med den 12 januari?

Troligen ingenting.
Troligen en ren slump.
Och en liten skvätt överståndna helger.

Ett nytt landskap

(forts)

part two of this earnest epic

Stora förändringar sker ofta smått. Det som på avstånd verkar vara ett skred kan på nära håll te sig som en utdragen serier av små nyansförändringar. Så är det alltid.
Vi vet nästan alltid mindre om det rum i tiden som vi vistas i: därför att vi tror oss veta för mycket om det.
Förståelse kräver en avståndets förenkling, en distraktion, en svalka.

Och än en gång: jag påstår ingenting. Jag undrar bara hur det kan gå.
Och jag tänker alltså dessa tankar vidare under förutsättningen att den höger-vänster-dimension som dominerat landskapet i 150 år förlorar sin självklarhet.
Det är långtifrån säkert att det blir så.
Men om.
Det är, hävdar jag, lika långtifrån orimligt att det kan bli så.

En faktor som gör utvecklingen svår att förutse är en som själv är en del av det mönster jag försöker få syn på: ensorts åsiktsentropi. Smörgåsbordet av enfrågeperspektiv.
Ideologierna är långt ifrån döda, men några av dem är svårt solkade av det förflutnas händelser, och de flesta andra har åtminstone haft svårt att bevisa sin överlägsna förmåga att lösa samhällets problem.

Resultatet är en allt mer individualiserad användning av ideologiernas svar.

Den som skriver dessa rader är personligen av den uppfattningen att en social demokrati av ungefär den typ som hägrade i Sverige vid mitten av förra seklet – minus en del av dess halvblinda tro på ingenjörskonsten – är så nära ett ideologiskt ideal man kan komma i denna ofullkomliga värld (jag skrev först ”ofrånkomliga” värld, och det är också en del av sanningen…).

Men alla delar som bekant inte den uppfattningen, och det är också en del av den process jag försöker sätta ord på: att allt färre delar ideologisk vision.

Det betyder som sagt inte att ideologierna är döda; men användningen av dem är mer fragmentariserad nu än förr.
Delvis är detta något som kan beskrivas antingen som en självklarhet eller en optisk illusion, nämligen därför att ideologierna, om de skall tillämpas i någon helhet, måste greppa över så mycket mer i det globala informationssamhället, än i till exempel industrisamhällets mognadsfas för säg hundra år sedan. Delvis kanske det har andra orsaker.
Lika mycket vad som nu är orsaken i grunden: jag tror att man kan argumentera för det som jag kallat för ideologiernas fragmentarisering.

Men motsättningar finns i världen, och motsättningar vill formeras.
Jag tror att man kan urskilja åtminstone tre axlar utefter vilken denna formering kan komma att ske.

En av dem har redan snuddats vid – den mellan bejakare av tillväxt å ena sidan och förespråkare för konservation, bevarande, å andra sidan.
Jag tror att den kommer att stiga ut ur de enkla höger/vänster-lösningarna och handla mer om vad vi vill att samhället och livet skall erbjuda oss.

Inte längre en strid mellan skäggiga miljömuppar och kostymklädda kapitalister, utan snarare kring olika mål för näringsliv och offentlighet, med motsättningar kring både värderingar och metoder, men där bägge – eller rättare: alla – sidor accepterar (postulerar) att vi har ett samhälle med marknadsekonomi som också måste justeras av det offentliga, och att vi har en teknologiutveckling som ger oss nya möjligheter men också innebär ständigt nya risker.
Där striden alltså främst står kring frågan: vad ÄR egentligen ett gott liv?


För det andra verkar det rätt uppenbart att motsättningen mellan dem som vill hämta politisk inspiration i tron, och dem som inte gör det, kommer att skärpas.
Den är ju redan högst påtaglig.

Som sagt har det i islamismens spår funnits en blindhet för de genomgripande processerna: ett mönster som går igen inte bara i Kandahar och Jedda, utan även i Mumbai och Bankeryd. Och i det stora landet i väster inte minst.

Den motsättning jag talar om går förstås inte mellan dem som tror och dem som inte gör det. Den går mellan dem som låter sin tro styra hur andra människor skall leva, och dem som inte gör det.
En tro, en uppfattning kring det om vilket vi inget kan veta, det behöver de flesta. Det är en trusim som alla utom några bokstavstroende promille inom varje sekt och ett begränsat antal militanta ateister är klara över.

Men problemet uppstår när vi låter vår gud lägga sig i andra människors liv.

Det här är en strid som många trodde var avslutad med Upplysningen. Mina skolböcker på 60-talet trodde det. Men det senaste kvartsseklet har lärt oss att så inte är fallet – kanske borde man ha förstått det redan tidigare under det brutala 1900-talet: vad var de totalitära regimerna annat än trosläror i spinn?

Men jag tror (sic) och fruktar att vi bara sett början på detta. Mycket av striden lär komma att stå inom respektive sekts dominansområde – idén om ”civilisationernas sammanstötning” förblir en pappersprodukt.


Den tredje motsättningen är också den både ny och gammal. Det handlar om konservatism mot förändringslust.
Den är å ena sidan självklar och inbyggd i oss människor: vi har alltid lite av både-och.
Å andra sidan tror jag att den får ett nytt innehåll, delvis ett nytt innehåll.

Det var enkelt förr. Det var tronen, altaret och penningpungen. Samhällets bevarare till höger, de radikala omstörtarna till vänster.
Socialismen fann sin plats på vänsterkanten, fascismen ville hävda att den svävade utanför men fann sig för det mesta väl till rätta till höger.

Men efter modernismens genombrott och realsocialismens sammanbrott och postmodernismens dekonstruktion av allt utom sina egna pretentioner, och med 1900-talets välfärdsideologi på tydlig defensiv, så är det inte lika enkelt.

Min egen konservativa läggning är till exempel en viktig orsak till att jag oftast hamnas i vad som fortfarande betraktas som vänsterpositioner.
Att vilja bevara offentliga monopol eller att vilja reparera Slussen istället för att riva den är ju uppenbart konservativa ståndpunkter i den allmänspråkliga betydelsen: att motsätta sig förändringar som man inte finner nödvändiga.
Men fortfarande klassas de som vänster.

Jag tror att detta kommer att förändras.
Att ståndpunkter (åter) kommer att klassas utifrån vilken förändringsvilja/nedrivningslust (stryk det som ej önskas) de bygger på och förutsätter. Att de kommer att frigöras från obsoleta kopplingar till 1800-talsideologierna.

Det hindrar inte att jag kan ha en i mina egna ögon sammanhängande uppfattning som jag anser grundad i just någon av dessa 1800-talsideologier. Men det får jag skapa själv. Den självklara knytningen till höger-vänster i fråga om ägandet till produktionsmedlen kommer att släppa.


Hur dessa tre tendenser – om jag nu har rätt i att de finns – kommer att samspela har jag förstås ingen vidare aning om (och det har inte du heller!) men min tro är att de organisationer, partier eller andra, som förmår fånga upp dem och förstå dem, kommer att framstå som vinnare i den kommande tidens politik.

Jag är, för att återknyta till inledningen av dessa funderingar, inte övertygad om att Socialdemokraterna har den förmågan.

(Däremot tror jag, kan som en bisats noteras, att moderaternas framgång i senaste valen bland annat beror att deras skenbara rörelse mot mitten har fångat upp en del av de konservativa strömningarna – vi ville visserligen ha en ny regering, men vi ville inte för den skull ha så stora förändringar.)

Så kan man tänka högt.
Om högt och lågt.

Ett tillknycklat politiskt landskap

Jag tror att de politiska dimensionerna är i färd med att knycklas till en smula.

I åtminstone 150 år har frågan om ägandet av produktionsmedlen varit – betraktats som – den avgörande dimensionen i politiken, och utgjort underlaget för den skala utefter vilken partier och ställningstaganden har placerats in, som mer eller mindre vänster och höger.

Andra värden har beaktats, förvisso, ibland mer och ibland mindre, men de har i någon mening alltid varit underordnade.

Nästan lika länge har denna tingens ordning ifrågasatts; man har spått ideologiernas död och omvälvande ras i det politiska landskapet. Och varje gång har dessa farhågor eller förhoppningar kommit på skam.

Men jag tänker göra det igen.
Och jag tänker, i dessa globaliserat sammanflätande tider, göra det utifrån ett svenskt perspektiv.
Ibland tror jag nämligen att man ser bättre inifrån det välbekanta. Ibland är det tvärtom.

Men det som sätter fart på mina tankar är den (omarxistiska…) sammanblandningen av fars och tragedi som försiggår i det en gång statsbärande socialdemokratiska partiet.
Som i grunden tycks ha utlösts av en sorts "det-är-ju-fel"-upprördhet över att partiet inte längre är ett 40-procentsparti, som det skall vara.

Och i stället för att ställa den svåra frågan om det verkligen är så att partiet skall vara ett statsbärande halvabefolkningen-parti, eller åtminstone den lättare frågan hur det kommer sig att man inte når dit och vilken politik som skulle kunna leda partiet tillbaka, i stället har man ägnat sig åt virtuellt krypskytte och syndabocksjakt.

Men man kan alltså åtminstone pröva om det inte helt enkelt är så att den svenska utvecklingen är typisk, modellartad.

Och då paradoxalt nog både försenad – liknande processer har ju drabbat de stora arbetapartierna i de flesta jämförbara länder – och förebådande: kanske är en än mer genomgripande strukturell förändring på väg.
Jag tror att det kan vara så.

Denna tro, denna förmodan, detta försiktiga trevande in i spekulationens marker, bygger jag på ett par iakttagbara förhållanden i samtiden.

Det första är att frågan om ägandet i sig har förändrats, och att fokus nu i högre grad ligger (och måste ligga) på kontroll. Begreppet ”Carema” och de skandalartade förhållandena inom äldrevården tycks illustrera det.
De gångna årens kaos på järnvägsområdet lika så.

Vi kan träta fram och åter huruvida kontrollen blir enklare, bättre, rättvisare om ägandets tyngpunkt ligger mer eller mindre på den ena sidan; någon finner det självklart att det funkar bättre om samhället också äger resurserna, en annan argumenterar för att helheten vinner på ett mer privatiserat ägande.

Men ingen av dem, ej heller den vacklande agnostikern, kommer undan frågan om kontroll: vilka ägarmodeller vi än väljer är det livsviktigt att samhället ställer de relevanta kraven och ser till att de uppfylls.
Där ligger fokus – och där borde man också kunna mötas.

Den andra faktorn är att frågorna om vår miljö, vårt handhavande av planeten och dess resurser, oundvikligen kommer att bli mer central än den varit.

Den går långt utanför uppkomsten av mer eller mindre gröna partier och andra partiers manövrerande på fältet. Uppskruvandet inför Köpenhamnskonferensen -09 och den tomma besvikelsen efteråt kommer snart att framstå som små krusningar.
Det kommer att gå långt bortom livsstilsfrågor, billiga flygbolag och marginella elprisfluktuationer.

Framöver kommer det på ett helt annat sätt att handla om resurser och överlevnad.
Vattnet, luften, marken, kommer att framstå som de ändliga tillgångar de är.
Det kommer att handla om liv och död också i det korta perspektivet.


Det tredje lika uppenbara är religionernas kraftutveckling som ideologiproducenter OCH maktapparater. Fokus på islams ställning, på islamismens genombrott och på den extremistislamistiska terrorns härjningar, har ibland skymt bilden för den djupare förändringen, de mer vittgående processerna: kyrkornas återkomst som maktcentra.

Inte minst gäller det de evangelistiska kristna, som är på krigsstigen – ofta i fullt bokstavlig mening – över alla kontinenter.

Tillsammans förändrar dessa faktorer, tror jag, hela det politiska landskapet omkring oss.
Exakt hur är förstås svårt – nej, inte svårt: omöjligt – att förutsäga.
Men en tanke är att det kan gå i riktning mot en eller ett par nya skiljelinjer

Det skall jag utveckla i nästa del.
Jag kan redan nu förutskicka att jag inte vet. Jag tänker bara högt.

Spridda spretiga tankar i vintermörkret

Om man inte har fördomar tvingas man till eftertanke. Det tycker många är jobbigt.

                                          *  *  *  

Vi är nog lite väl vårdslösa med det där lilla ordet ”alltid”.

                                          *  *  *  

En del samtida litteratur förhåller sig till läsupplevelsen som relativitetsteorins och kvantfysikens värld till vardagsupplevelserna: i en teoretisk mening sannare, men inte lika användbar i det praktiska.

                                          *  *  *  

Konungariket Sverige utgör nog fortfarande ett svårt hot mot många anhängare av ytterlighetslösningar. Trots allt som skett de senaste decennierna.
Ett land i djupaste fred, där de flesta betalar sin skatt och förväntar sig att få något för den, där lönespridningen fortfarande är hanterlig för de flesta, där visserligen urholkade men dock sociala skyddsnät är på plats, där fackföreningarna har en plats i samhällsprocessen, där korruptionen är måttlig och ännu inte självklart tolererad, och en och annan man möter på gatan ännu har en aning om vad ordet ”solidaritet” betyder.

                                          *  *  *  

Förnuftet hittar man alldeles på andra sidan plattityden; inte långt, bara ett litet steg

                                          *  *  *  

Jag har förvisso en benägenhet att vilja göra mitt liv till ett museum över mitt liv.

                                          *  *  *  

Myten om att ”lagom” inte existerar på andra språk är ju sedan länge avslöjad. Men det mest typiskt svenska uttryck som finns är ju ”Men inte skall väl vi…”.

Vad är viktigast?

Sitter på arbetet och förvånas något över den intensitet med vilken medierna bevakar Vänsterpartiet, dess kongress och dess partiledarval. 

Visst, det handlar om ett riksdagsparti där en ny ledare skall väljas - och där formen för partiledarskapet stod under debatt, även om det till sist blev så att den inte ändrades - men det handlar ändå om det minsta partiet i den rödgröna delen av oppositionen, som inte tycks ha någon realistisk chans att nå regeringsmakten förrän tidigast om två och ett halvt år. 

Och om man dömer utifrån vad kandidater och andra ledande funktionärer har sagt (och inte bara litar till sin kommentatoriska intuítion) så innebär varken kongressen eller ledarvalet några dramatiska skillnader för partiets politik framöver. 

Jämför med den relativt ljumma bevakningen av den betydligt bittrare striden om ledarskapet i KD. 

Där handlar det både om rena personmotsättningar och politiska vägval för ett parti som faktiskt sitter i regeringen, här och nu, vars ledare styr den svenska socialpolitiken - och å andra sidan ett parti som kan komma att rasa ur riksdagen om det inte sköter sina kort rätt, och som också kan komma att splittras om inte de allvarliga motsättningarna kan biläggas. 

Förvånande obalans, om ni frågar mig.

Nytt strössel

Lite tankar.
Och lite musik.

Till exempel:
Dave Loggins.
Norbottens Järn.
Peter Yarrow.
Janis Ian
Ralph McTell
Roger McGuinn
Emmylou Harris

...och lite sådant på den andra bloggen.

Slutstrid med jaget

Har slagits av att två av mina favoritlåtskrivare använder samma lilla trolleri i slutet på varsin lång och vindlade sångberättelse, nämligen att låta det berättande jaget möta sig själv, uppfylld av glädje och sympati – med hur mycket självironiskt leende inmängt i spegelbilden lämnas åt den lyssnande själv att avgöra.

Först Stefano Rosso:

Ho conosciuto tanti matti
cattivi onesti e senza età
cantanti, preti, lavapiatti
e quanti amici, chi lo sa
ma il piu' simpatico e il più bello
l'ho visto al cesso a un piano-bar
dentro a uno specchio, e io con quello
tutta la notte giù a parlar.

Stefano Rosso ser alltså sig själv i spegeln på en bar i Letto 26 (seconda parte) (det går till på ungefär samma vis i den första), medan Phil Ochs smyger upp bakom sin avbild i The Party:

The party must be over, even the losers are leaving.
But just one doubt is nagging at my caustic mind:
So I snuck up close behind me and I give myself a kiss,
And I led myself to the mirror to expose what I had missed.
There I saw a laughing maniac who was writing songs like this...

Nå, det är kanske inte så konstigt att två samtidigt likartade men ändå väsensskilda artister som Ochs och Rosso har tangerat varandra här.

Det intressanta är hur annorlunda Kjell Höglund har hanterat mötet med det egna jaget.
I ”Slutstrid” från 1979 träffar han slutligen på sin fiende, som har jagat honom länge genom berättelsens stiliserat medeltida landskap, tills de båda slutligen möts på ett värdshus i en moln av splittrat glas – och ”det var jag, det var jag, det var verkligen jag...”.

Inget simpatico och bello här inte.
Hård konfrontation och smak av undergång är vad det handlar om.




Och Kjell H går sedan till rätta med all självrättfärdighet i en bitter slutplädering inför jagets domstol. Sedan är det inte mycket kvar. Efter slutstriden.

Efter en del snubblande berättande, där herr H ärligt talat tänjer något på vår tilltro till berättelsen, har vi kommit väldigt långt från det ironiska skämtandet hos herrar Rosso och Ochs, som annars inte är kända som några maniska muntergökar.

Slump? Nationalkaraktär? Poetisk frihet?
Lämnas åt envar att avgöra själv.

Dagsdikten den 3 januari

...blev (ensorts) prosa

Det finns också dagar då man är alldeles ensam, oberoende av sällskapet. Det kan börja redan när man ser ut genom fönstret på morgonen, husen och träden och de parkerade bilarna på gatan nedanför ordnar sig aldrig i något mönster, det är ett blickens dis som inte förvandlar utan bara förskjuter, en fördröjd sikt utan kunskap.
    Det kan å andra sidan också komma smygande under dagen, när ljuden som tränger sig in från de omkringliggande lägenheterna löses upp och splittras, dämpat visserligen av väggarna men ändå ett tydligt sönderfall: varje rörelse drar åt sitt håll, envist, ihärdigt, fullkomligt avsiktslöst.
    Ingenting går att skapa ur denna övergivenhet, absolut ingenting att bygga. man kan inte ens göra upp flyktplaner, drömma om resor, vägar, spår; man blir inte insläppt på dessa stationer, trafiken ligger nere, gaten är stängd, resebyrån länge sedan flyttad och vem anlitar för övrigt sådana numera?
   Det finns sådana dagar. Det är möjligt att de kommer oftare, kommer allt oftare, allt eftersom tiden trasslar ihop sig mot det oundvikliga, men det är inte säkert, som envar vet som någonsin tänkt en tanke framför en spegel är det mycket lite som egentligen är säkert, och av det som är det är det ännu mindre man förstår, och av detta så obegripligt lite som man kan använda.
   Så i stället står man där och ser ut genom fönstret och avstår från att försöka följa rörelsen, och lyssnar till ljudet av borrar och släggor från grannarnas lägenheter, medan mörkret faller över staden, i januari.

Sanning och konsekvens - Bologna 77

Har nu även uppdaterat den andra bloggen.

På plats nummer fyra: Bologna 77 - Stefano Rosso.

Il grano che nasce
L´acqua che va
é un dono di tutto
Padroni no ha

Stefano Rosso.
På liv och död.
Sanning och konsekvens.

Gott nytt år - januaribilden

Årets tema är Hogdalsbygden, med någon enstaka utvikning i omgivande trakter.
Januaris bild är hämtad från ön, men denna gång inte den vanligaste vinkeln mot broarna utan något längre uppströms.

Naturligtvis är det inte januari i bilden.
Att berätta är att ljuga.

Gott nytt år.