Några besserwisserier om morgonen

Ja, ja. Jag vet.  Men jag kan inte låta bli.

Först vaknar jag till klockradion som spelar gamla Skifs-dängan Michelangelo, och dess rader om "alla tavlor som blev historia sen".

Och jag kan fortfarande inte erinra mig en enda tavla av mångsysslaren M.
Jag känner mig så obildad.
Ett gäng ganska hyfsade fresker och några minnesvärda skulpturer kommer jag ihåg.
Och några hus som han ritat.

Men tavlor?  Och då har jag ändå letat i minnet rätt länge

                                      * * *

Och sedan var det "den finlandssvenska författaren Susanna Alakoski" i dagens tidning, i en i övrigt utmärkt läsvärd artikel.  Det dyker upp allt oftare, att man använder begreppet finlandssvensk för lite vad som helst, för sverigefinnar,  för finsk brytning, för vad som helst som kombinerar svenskt och finskt eller finländskt.

Men, jag menar, under tvåhundra år efter Fredrikshamn hade vi ju så småningom arbetat oss fram till en välfungerande terminologi, där finlandssvensk avsåg de svenskatalande i Finland, där finne avser de finsktalande i samma land och finländare innefattade dem alla, och där sverigefinsk beskrev de finskspråkiga som lever och verkar i Sverige.
Enkelt, logiskt och intuititvt.

Skall man alls bekymra sig om Susanna Alakoskis nationellt-kulturellt-språkliga hemvist, och med just en författare kan det ju vara meningsfullt ibland, så är hon väl snarast sverigefinsk - fast i de flesta sammanhang mest bara svensk, antar jag.

                                     * * *

Och ovanpå det mitt eget medium, som rapporterar att 14 personer nu dött på grund av orkanen Sandy.
Tråkigt och sorgligt på alla vis.
Men vänta...

Vad blev det av de närmare 70 som redan hade dödats när stormen drog över den karibiska övärlden?


                                    * * *

Glad i hågen möter jag dagen...

Höj apanaget!

Höj  omedelbart kungafamiljens apanage rejält, så att de har råd att anställa några proffs på kommunikation.
Sådana här pinsamheter vill jag inte betala för.

Efter några årtionden

Gratulerar på födelsedagen

Det blev en lång tid, hör du

Det kom en del emellan. om

man säger   Livet, dagarna,

den tid som är 

Vi kom emellan oss

Vi blev de andra

Nu är vi här  En generation

har passerat, våra barn har

vandrat förbi oss, ut, vidare

långt bortom allt det som vi

kunde ha blivit, och bortom det

vi faktiskt blev, bortom oss, bortom

oss   Vi är där vi är   Men du är

ändå någon annanstans   Inte här

Och någon annanstans är du

någon annan    Så också jag

blev någon annan, då, när tiden gick

ifrån oss    Som den gjorde, gick och gick

på vägen därifrån och hit, och alla

andra vägar tiden tog, så många tider,

vägar, möjligheter, orealiserade,

men lika verkliga    Vi är två   Vi var,

vi blev många    Samma andra

som vi är, ännu försöker vara, här

Det betyder inte att vi finns

Det betyder inte att vi fanns

Det betyder inte att vi kan

göra någonting åt det, åt vår

verkliga belägenhet i verklighetens

overkliga ensamhet, dess irrgångar

in och ut i den slitna tiden,  trevandet

bland möjligheter och deras kroppar

Det betyder ingenting   Vi finns

eller fanns, snuddade, brann, sotade,

levde lite, dog lite, gick åt sidan

för att se på utsikten eller tända

en cigarrett, vila    Medan allt

Medan allt tog en väg, tog ett tag

i tiden, tog oss undan, i undanflykt,

den långsamt ögonblickliga vandringen

därifrån   Varje plats är någon annanstans

än där vi var  

Var var vi nu?

Var var vi då?  Någon annanstans

Det är du i mitt liv: Någon annanstans

En annan   Så också jag  

Vår tid har gått och är kvar

Vi är nu allt vi har

Ha det bra du   Ha en trevlig dag!

(För BvE, några decennier senare)

______________________

Not för nyfikna: Jag kände en gång, kort men omtumlande, en ung vacker flicka. Det slog mig - som har ett bisarrt gott minne för ovidkommande saker - att hon måste fira en väldigt jämn födelsedag just denna dag. Det inspirerade i sin tur till ovan anförda tankar kring tidens och livets irrande gång.

Det var allt.

Och det är inte så lite.

Ö.a.

Vuxna barn

Jaha, nu vet jag hur det känns att gå på sina barns bröllop också.

Det känns faktiskt väldigt bra.

Grattis Magnus och Claudia!

Må alla era dagar bli lyckliga!

Nytt möte med gammal bekant - 2

Naturligtvis är det ingen återkomst, ingen återupptäckt.

Lars Gustafssons lyrik har följt mig sedan jag en gång fann den, i den för lyrik mottagliga ålder som i många unga mäns liv följer (eller: brukade följa) närmast efter skälmromanerna (jfr "Nytt möte... 1")

Jag är ingen boksamlare i den meningen och kan inte gå ed på att jag har alla de gustafssonska samlingarna, men huvuddelen.

Några samlingsvolymer svarar för att helheten är någorlunda tillgodosedd.

De allra första har jag dock aldrig ägt annat än i den gröna pocketsamlingsvolymen, men det räckte för mig. Det var där det började.

En stunds bläddring i den boken - eller likaledes älskade Bröderna Wright... -  och jag är tillbaka i det där tidiga sjuttiotalet, särskilt vinterdagarna. Och plötsliga öppnade utsikter.

Häromdagen fick jag genom en klok väns förmedling den senaste samlingen, Elden och döttrarna, med den lockande och lite förvirrande undertiteln Valda och nya dikter.

För mig är alla dikterna nya, och det har kanske lite med den gustafssonska diktens särskilda kvalitet av öppnat fönster mot en annan utsikt att göra. I någon mening är hans dikter nya (för mig) varje gång.

Men mest beror det förstås på att den närmast föregående samlingen ”Om begagnandet av elden”, som den nya samlingen är en utbyggd variation av, ännu saknas i min – således ej kompletta – samling.

Vilket förhållande också ger en förklaring till bokens undertitel.

Jag är inte någon kritiker, utan bara en engagerad läsare, men låt mig ändå säga: de här dikterna gör mig glad, nästan lycklig.

Det är återigen den där känslan av att se, att bli inbjuden att se på nytt. 

Och även om en del av dikterna tar utgångspunkt i författarens livserfarenhet och ålder så finns där ett drag av återvändande till de tidiga årens förundrade blick på tillvaron.

Åtminstone när jag läser dem.

Varje dikt skapar världen. Och varje läsning skapar om den. Igen och igen.

Tack Anna, tack Lars, för boken!

Nytt möte med gammal bekant - 1

Återknyter med korta mellanrum kontakten med två gamla litterära valfrändskaper. 

Eller, nåja, i det ena fallet handlar det väl knappast om att återknyta, utan mer att fortsätta. Men återknytandet ligger här något på författarens sida. Det är den förträfflige, förarglige och så ofta klargörande kloke Hr Gustafsson, i dennes poetgestalt. Om detta mer i ett annat inlägg, se ovan.

Det första var en mer udda fågel i den bokliga vänkretsen, även om han en gång i världen sålde större upplagor än de flesta, vilket också var huvudvinkeln i den understreckare som påminde mig om Frank Heller, för det är honom det handlar om.

Filosofie doktorn Gunnar Serner, utblottad och utmattad på flykt från trassliga och delvis rent kriminella affärer, förvandlade sig till spänningsförfattaren Frank Heller och gjorde succé.

Själv fick jag korn på hans böcker genom ett TV-program faktiskt, någon gång i mitten av 60-talet när jag var i den mottagligaste åldern gjorde SVT ett program – kanske rentav en liten serie – om Heller, om jag minns rätt med små dramatiseringar ur böckerna och kanske även ur författarens liv.

Snabbt upptäckte jag att i föräldrahemmet fanns hela Storhertigen-serien, med vindlande äventyr kring det fiktiva furstendömet Minorca, med rafflande revolutioner, snirkliga Monitor-färder, svindlerier och kupper och all den exklusiva modernitet som 10- och 20-talen kunde uppvisa.

Jag saknade för övrigt något om Storhertigen-serien i den nämnda understreckaren.

I föräldrahemmets bokhylla fanns även Herr Collins affärer i London, på ungefär samma tema.  Men sedan fick jag vandra till biblioteket, där jag även blev bekant med den filosofiske Dr Zimmertür och många andra personager ur Hellers rika garnityr.  Det var bokslukartid och jag slukade.

Ett visst mått av allmänbildning följde nog med, för man var tvungen att söka sammanhang, men framför allt var det underhållande. Och lite lagom på distans, ett trivsamt system av kinesiska askar fyllda med tillbakablickande.

Serner/Heller svärmade för Förkrigseuropa och det gjorde jag med. En del av fascinationen för världskriget har nog även sina rötter där, dess roll som svanesång för den gamla tiden.  Jag läste även böcker om sådant, parallellt.

Långt senare hittade och köpte jag Hellers reseskildring från Schweiz, som också berett mig glädje och faktiskt någon  nytta. Ett land som Edsförbundet förändras ganska långsamt.

Bara härom året ramlade jag på Du dåre… och Den tusen och andra natten.  Fullkomligt läsbara än i dag, men man får liksom angripa dem med en omvänd kikare, med all deras tidstypiska klichéer och trångt småborgerligt eurocentriska världsbild. 

Den förstnämnda ger även en fascinerande bild av hur den självfallna vardags-antisemitismen kunde gestalta sig, i en värld som den såg ut innan Schickelgruber och hans anhang åtminstone för en tid hade omöjliggjort den i ”anständiga människors” ögon.

Därmed inte sagt att författaren själv fullt ut delade den synen. Då hade han knappast gjort den insiktsfulle doktor  Zimmertür till det han blev, sammansatt och insiktsfull så långt underhållningsromanens format medgav.

Politiskt var den värde doktorn och växelryttaren i bästa fall naiv. Det är en annan historia.

Jag och vi

Berätta ni som var vakna, hur gick det egentligen till när "jag" blev viktigare än "vi"?
Jag var visst inte riktigt med då.

Och känner mig fruktansvärt, tröstlöst, efter.

Torshamn

Noterar inte utan viss förvåning hur svenska medier tämligen konsekvent kallar Färöarnas huvudstad för Torshamn i sina artiklar inför kvällens VM-kvalmatch.

Jag har ingenting emot det, inte alls, men i ett medieklimat där samma medier kallar Finlands huvudstad för Helsinki och gladeligen talar om "Bavarien" är det onekligen lite överraskande att man bestämt sig för att lämna den färöiska namnformen Tórshavn, som tidigare varit nära nog allenarådande (tillsammans med danskans Thorshavn), och gå över till en rent svensk form.

Och alldeles särskilt eftersom moderlandet Danmarks huvudstad allt oftare tycks skrivas på danska, eller rättare sagt i någon sorts hybridform (Köbenhavn) i svenska medier.

Men man kanske framför allt skall vara glad så länge den inte får heta "Thorshaven".

 Sådant kan man fundera över. Matchen skall vi väl vinna.

Dikt en höstdag

Reducerad till en packåsna far jag vilse genom staden
utan ansvar för några av mina handlingar

I en värld där ingenting är beständigt – och fanns det
någonsin andra? – kan man måhända finna trygghet
i att samla hållare till gardinstänger
Jag vet inte,  jag är ändå inte där
jag är      Inte nu, inte just nu, inte på väg genom
vilsevarslens oplacerbara noder och höstregnen   Jag är
varken partikel eller våg   Och det är inget märkvärdigt
med det, Gud har alltid spelat tärning, resenärernas hemkomst
blir fördröjd, alltid fördröjd, och kanske är det bäst så
Om än regnet dämpar ekot i de blodigaste salarna

Det som blir kvar hejdas i sin rörelse   Tomma och fyllda kassar

trängs på golvet i alla rum, hyllorna står snett, lusten stelnar

och mörkret kryper ut ur tingen redan tidigt på eftermiddagen

Blommorna blir väldigt gamla sådana dagar, ekon grånar

ensamma på sina kammare    Barn återvänder tomhänta

från utflykterna,  dörrar står och slår, kranar gråter

Allt som då blir kvar är envist, påstridigt, tärande

Nedmonterade lampor, halvtomma påsar med kaktusjord,

hörselskador, halva spelplaner    Sånt skrämmer ingen

Jag vet mer om ensamheten nu   Men till vilken nytta?                  

                                                                                              (27.9)

Emmylou

Mina begåvade systerdöttrar framförde en sång till sin mamma på hennes födelsedagskalas.
En repris kunde höras på lördagens fest på Långholmen, men detta är originalet.

Bilder från födelsedagsfirandet finns bland annat här.

Bilderna till K, 50

På syster K:s fest var det några som undrade varför inte också jag hade passat på att gräva bland gamla bilder och sammanställa ett album eller så.

Svaret är ju att det har jag.

Så här såg det bildband ut som var min huvudpresent till födelsedagsbarnet den 4 juli:

(bildformatet här på bloggen är inte optimalt, men här är de iaf).

______

Till inledningen av bloggen Grinig Gammal gubbe

Spretiga tankar, tidigt i oktober

Den som tror att regler alltid måste följas har inte förstått livet.

Den som tror att regler kan nonchaleras har inte förstått någonting.

                               * * * 

Kletet. De här människorna som ”förstår preciiiiis”

                               * * * 

Drömmarna handlar alltid om gryningen

                               * * * 

  

Människor som vill slänga allt gammalt skräp. Vad är de så rädda för?

                               * * * 

Folk på landet satsar gärna på rejäla fyrhjulsdrivna kraftfulla bilar. Särskilt på Ladugårdslandet.

                               * * * 

Hur lätt glider inte längtan efter det totala över i det totalitära!

_______

Spretiga tankar i juli

Oktoberbild

Faktum är att jag inte är helt säker på var den här bilden är tagen.

Men jag tycker att det ser ut som Budd, hembygdsgården i Överhogdal.
Vackert timmer är det i alla fall, och de klassiska pelargonerna i fönstret.

Den är definitivt inte tagen i oktober, men jag tyckte ändå att det vilade något höstligt över den - den mörka tjärtonen i timret, molnskuggorna man anar, något med ljuset.

Ny månad är det i alla fall, ny bild, en tid som fortsätter:  Oktober.


__________________________________________________

Septemberbilden här.
Och augustibilden här.