Vinterdikter då och nu

En tid av stark förvirring
En tid av asfalt och rök
Vi höll om varandra
Vi satt i ditt slutna kök

Ja vi höll ut hos varandra
Vi väntade nån sorts besked
Jag trodde vi nådde varandra
Det tror jag att du gjorde med

Vi satt i ditt slitna kök, ja
Vinden och gasspisen skrek
Vi talade om framtiden
Den verkade mager och blek

Den hösten slingrade långsamt
Den lärde oss något om tid:
Att man kan gå åt motsatt håll
Mot den som man går bredvid

Kom så en tidig november
Luften var kall och så klar
Himlen var hög och avlägsen
Vi väntade någon sorts svar

Vi väntade någon sorts budskap
Det fick oss att hålla ut
Nånting om evigheten
Naturligtvis tog den slut

En tid av stark förvirring
När jag steg ut genom dörrn
I en doft av avfall och tystnad
Då föll den första snön   
.............................................(1978)




   ....Novemberkylan hugger oss bakifrån, skarp och avsiktslös
  .... Kristalliserad förmultning vid säsongens slut

  .... Då och då får jag tillbaka en timme av hösten
   ....som hade stulit undan den, men oftast är det tvärtom

   ....Och jag blir sittande, blank och rastlös, någon
  .... som inte förstår hur han skall kunna tömma en hel sjö

   ....Och ibland tänker man: Detta är bara en föraning

   ....Då stryker en blå skugga över huvudet      
....................................................... (8.11)....

Vinter i november

Så är det vinter.
Det är den 24 november och snön lägger sig och isen drar i stråk över vägar och trottoarer och en narig vind tjuter runt hörnen och piskar oss i ansiktet när vi går ut.

Det är den 24 november, och jag tänker på andra vintrar, andra år.

Den gång för så länge sedan då snön föll i november och låg kvar till april – men då fanns likväl en annan sorts ljusbloss i det öppnande livet.

Eller den förra, den som det känns alldeles nyss genomlidna, som kramade kraften ur oss, den redan sinande kraften, den vinter som aldrig syntes vilja ta slut, med sitt kalla mörker och sin mörka kyla, sin djupa stränghet som aldrig syntes vilja ge oss fria.

Det är inte vad jag drömmer om.

Spridda tankar

Optimisten som åker nerför vattenfallet i en tunna har MYCKET roligare än pessimisten som står på land och ser honom slå ihjäl sig.


Häromdagen var det en av mina yngre arbetskamrater som på fullt allvar hävdade att den för detta ministern som uttalade sig måste ha rätt, och jag fel, just eftersom han var en före detta minister och således borde veta.


Kanske finns det två sorters människor: de som vill ha lika mycket som de andra, och de som vill ha mer än de andra.
Och det är möjligt som sägs ibland att det är den senare sorten som drivit fram alla våra framsteg och all vår utveckling.
Men det är den första sorten som alls gjort livet uthärdligt att leva.


Vad är det i människors natur som gör att så många utgår från att en förändring skall vara en förbättring för just dem, att de är vinnare? Att deras lotteri är idel vinstlotter?
Själv tar jag en lott ibland, om den ger mig en rimlig kalkyl: att förlusten vid en nit är så liten att priset för den mikroskopiska vinstchansen är rimligt. Men jag vet att det normala i ett lotteri är nitlotter.

Tanken vandrar iväg

Hittar en notis i tidningen om hur internationella sajter allt mer tar över marknaden från nischade nationella magasin; en fransk kvinnosajt exempelvis har 37 miljoner användare, samma produkt på många språk.

Den globaliserande likriktningen tar nya grepp. Och det är inte ens en konspiration, en ond vilja, det är bara marknadsekonomisk logik.

Tanken hastar vidare från detta. Hur skall de goda krafterna stå emot?
Här finns en förlamande paradox: eftersom demokratiska rörelser, med hänsynstagande värderingar, svårligen kan underordna sig en enda bärande idé, en tanke och ett mål som genomsyrar allt och rättfärdigar allt – så riskerar de alltid att hamna i underläge mot krafter som kan just det.

Man talar till exempel om fackens behov av att samordna sig internationellt, när motparten arbetar globalt.
Men det är inte riktigt så enkelt. Om facken verkar demokratiskt, så ingår i deras roll att ta hänsyns till olika gruppers intressen, att väga särintressen, nationella och andra, att jämka – lite så som även nationalstatens uppgift är.
Men motparten har inga sådana krav. Den som inte underordnar sig det övergripande, i det här fallet företagets vinstmaximering, den försvinner.

Samma sak dyker upp när motståndaren är en anhängare av totalitär ideologi. Exemplen är legio på hur demokratins försvarare ser sig tvingade att överge dess grundläggande värderingar för att skydda den. Om man håller sig strikt till sina grundvärden, tänker man, är man förlorad. Så den öppna staden bombas och de misstänkta torteras. Och alla blir övervakade.

Paradoxen, således, är att det ser ut som om det enda som kan stå emot global totaliarianism är en global totaliarianism av en annan sort.
Och det är ju inte så kul...


Kanhända är det därför som islam upplevs som mer hotfullt än det mesta annat. Få samtida ideologier är så genomsyrande.

Och naturligtvis är det mot denna bakgrund som kapitalet har gått till offensiv i väst under de senaste decennierna.
När hotet om ett kommunistiskt alternativ inte längre är realistiskt (hur realistiskt det nu var förut...) så behöver man inte bry sig så mycket om socialdemokratiskt och socialliberalt tjafs.
Muren som föll stängde inte bara inne människor i öst.
Den gav, dessvärre, också lä åt människor i väst.

Så kan tanken driva från en notis i morgontidningen.

Elisabet av Ungern

Av för mig okänd anledning har kyrkan flyttat den heliga Elisabets dag från den 19 till den 17 november.
Förbryllande.
Inte ens våra klåfingriga kalenderskiftare här hemma har fått för sig det.

Nåväl, i dag är det alltså Elisabets dag enligt den heliga allmänneliga romersk-katolska kyrkan.

Elisabet hade mycket lite med Ungern att göra, förutom att hon var född där, men hon har en praktfull (snarare än vacker) nygotisk kyrka, komplett med staty med rosor, i Budapest; vi passerade den några gånger senast, på väg till Stadsparken.

Historien om rosorna lär vara en ren fiktion, så som ofta är fallet med vackra berättelser.
Den tål att berättas ändå.
Jag överlämnar ordet till Clive John Trevor Midgely:

Dikter; då och nyss

Eller likt fladdermössen som vi såg i Florens
Du sa: nej, det måste vara svalor
Men de var verkliga    De svävade i hundratal
Det fanns en smärta där, i solnedgången,

tidens gång, förlorad tid och vunnen, årens
stumma flykt ....Så är det ....Vi har inget val....År
efter år försvinner, smälter ner i floden ...Nya skal
gjuts om de gamla ... Och den fina sången

går förlorad, upplöst i nyanser
ohörbara för det trötta sinnet
förlorade som aldrig gripna chanser

Man måste ändå hålla fast ... Det är så ... Finn ett
sätt att gripa ... De slitna spårens
vingavtryck blir ändå alltid kvar i minnet
...............................................................................(70-tal?)



...... Snö kommer i mörkret
...... Den bär med sig en annan sorts ensamhet
...... En som inte har någon lustig liten hatt på huvudet
...... Och som inte har tid att stanna på kaffe
...... Alltid på väg någonstans
...... Med sin sånglöshet
...... Och alltid från sidan
...... Som i det ogarderade
...... Som just i mörkret
...... Just nu
...... I november ......................................... 9.11

Femtonde november

15 november
Skulle ha länkat upp Monica Törnells låt om den funnits på youtube. Den sorgsna sången om november, om livet och det som följer.
Och regnet som öser ner.
Och hans avsked blev till höstens sista dikt

Men, dystra som dagarna är, hoppas jag ändå att dagens dikt inte är höstens sista.
Jag vill fortsätta att skriva, här och annorstädes.
Ibland, har jag förstått, händer det att något man skriver – någonting som jag skriver – tränger fram och igenom.

Det behöver inte vara något märkvärdigt med det, Men det är skäl nog att fortsätta.
Att fortsätta skriva.
Att fortsätta leva.
Att fortsätta.

Också den femtonde november.





Hade egentligen tänkt lägga in en gammal dikt igen, ensorts tröstedikt om svalor och fladdermöss i en stad på F.
Det blir en annan gång.



Edit: Några sekunder av 15 november finns här

Musik

Fångad i bältans grepp, när jag varken kunde läsa eller ens se på TV, lyssnade jag mycket på musik; ofta slumpvis, för trött att styra eller riktigt välja.
Bland det som tröstade och styrkte fanns detta fynd från youtube.
Mary H är inte bara den lilla söta flickan från Wales som fick ett one hit wonder.
Hon är inte ens bara tjejen som gjorde Gallagher & Lyles ”Sparrow” minnesvärt nog att matcha både Noel Harrisons version och originalet.
Hon har ytterligare något att komma med.

Un bel di är en favorit från Butterfly, som klarar språnget till engelska mer än väl – att Hopkin inte är Maria Callas (bara nästan...) är ingen nackdel, hon gör en låt av en aria

Ett omstartsbidrag

Fortfarande inte riktigt återställd från bältan och dess följdverkningar, men jag tänkte att jag iaf skulle komma igång igen med bloggen.

Har facebokat något en tid, men känner mig inte riktigt hemma där; det verkar paradoxalt nog finnas mera narcissism på facebook än i bloggvärlden, dvs åtminstone de delar av den senare där jag har rört mig.
Den allvarligt menande bloggen, där man är sig själv på djupet och kommunicerar endast med dem som verkligen vill det, har i alla fall potentialen att nå längre och djupare och vidare än förbi-bruset på FB. Sedan skall gudarna veta att det finns mycket som inte gör det.

Bloggen ger ju också en i dagens värld sällsynt möjlighet att få tala till punkt. Både för bloggaren och bloggarens eventuella gäster.

Nåväl, här är jag igen, saknad av ingen eller nästan nästan ingen.

Utom, kanske, mig själv och min spegelbild.
Därute.