Bra idé

Idén att man kan äta ostron och ta en öl - eller en Ramlösa om man nu är sån, eller tvärtom ett glas vin om man tvärtom är sån - på Ica i Liljeholmen, i en liten paus i handlandet, den idén är bra.
Väldigt bra faktiskt.

Tio kr styck för utmärkta fines de claires, öppnade och upplagda på ett fat utan några krusiduller, med en citronklyfta till.

Det är så att man ett ögonblick känner sig förflyttad till Cancale för länge sedan, då när man fick dem för en franc styck direkt i hamnen, där båtarna låg och vred sig på ebbstranden.

På Ica!

Glad påsk?

Förvånas en smula över att på långfredagen finna fullt av önskningar om Glad Påsk överallt från Facebook-flöden till annonskampanjer på stan.

För mig är "Glad Påsk" antingen någonting man önskar inför instundade påsk och fram till dess att den bryter ut, dvs på skärtorsdagen som alldeles bestämt är påskhelgens första dag. På just skärtorsdagen lyste dessa goda önskningar dock i hög grad med sin frånvaro.

Eller så är det en kristlig önskan med lite jubel inmängt över uppstråndelsens under, i så fall uttalat på påskdagen eller tidigast på påsknatten.

Men just långfredagen är väl inte ens i detta sekulariserade och avtraditionaliserade land särskilt glad?

(OBS att jag inte är arg, bitter, missnöjd eller kritisk, inte ens särskilt grinig, bara lite förvånad över tanken att glädjen slår till just på långfredagen).


Edit på påskdagen:
GLAD PÅSK på er alla!

Liten lära om logiska slutsatser

Debattör 1 skriver en artikel om strukturell rasism i Sverige. Han beskriver sin egen erfarenhet av att den existerar och hur den verkat i hans liv. Omvärlden drar ett djupt andetag och tänker över saken.

Debattör  2 skriver en artikel om strukturell rasism i Sverige. Han förnekar att den existerar, eller åtminstone att den utgör ett problem som inte kan övervinnas genom egen hållning.

Omvärlden tar ett nytt djupt andetag, och förvirras.

How many white crows do you need to see, to know that all crows are not black?

Låt oss anta att båda debattörerna talar sanning om sina erfarenheter. Det vore förmätet och kränkande att förutsätta något annat.

Låt oss slutligen förutsätta att inte den ena apriori har mer rätt än den andra för att han är den han är, har den hållning han har, heter det han heter eller något liknande.

Då står vi med följande insikt:

Debattör 1 har påvisat att han (och andra han kan relatera till) har drabbats av en strukturell rasism i Sverige. 

Debattör 2 har påvisat att det inte drabbat honom.

Vi lämnar här åt läsaren att avgöra huruvida en sådan struktur existerar.

Trögt

Ja, det går trögt att skriva nu.
Vet inte riktigt varför.  Det är vintertröttheten förstås, den som alla känner av, och en så gott som alltid vacklande hälsa.

Men också den där tröskelhöjningen, att man vill att det skall vara så bra, lite som när man tappar bort vänner steg för steg för att man tror att det måste vara något speciellt för att man skall träffas, för att man förlorar förmågan att bara ses.

Ungefär så: att jag glömmer bort att det går att sätta sig och bara skriva.

Men vintertröttheten också, tröttheten på vintern och tröttheten av vintern.

Inte bättre blev det av insikten att vi får ställa in vår planerade påskutflykt till Ytterhogdal. För mycket snö och för mycket kyla där uppe för att det skulle bli njutbart. Visst är det genomförbart, men det skulle ju vara kul och trevligt och gärna lite vilsamt också.

Vi firar påsken här hemma och turistar kanske lite i stan. Nån som har några bra stockholmstips?


________________

Försöker pigga upp mig med en kompletterande bild från BP:

Favoriten - Dobos

Spretiga tankar senare i mars

Betraktandet av forna tiders fördomar med samtidens facit. Utan en tanke på framtidens domar. Dumt.

                                                      *  *  *

Vi har så moderna traditioner i det här landet.

                                                     *  *  *

Många verkar blanda ihop starka ledare och ledare med en stark ställning.

                                                     *  *  *

De här människorna som förutsätter att allt fungerar även om de slår sönder det

                                                     *  *  *

Nu snart åter blomningstid för de medelåldersmän (och en del deras kumpaner) som klagar över att Stockholm inte är ”en cykelvänlig stad”, men själva inte vill ha cykelvägar utan tävlingsbanor.

                                                     *  *  *

”Framväxten av en ny stark medelklass” är ofta ett gott tecken för demokratin i diktatoriska och outvecklade stater. 

I en mer mogen demokrati är det inte lika hoppfullt. Mycket vill gärna ha mer.

                                                     *  *  *

Problemet med många svenska debatter är en ingrodd ovilja att se att det kan ligga något i båda sidors ståndpunkter.

                                                     *  *  *

Att den katolska kyrkan lockar  många i dag är knappast förvånande, med dess dragning till hierarkier, till syndabekännelser, till utpekade auktorieter, dess betoning av form på bekostnad av innehåll och dess långa listor av ”du skall, du skall inte”..

Den enda stötestenen lär väl vara traditionsrikedomen, och möjligen det där med att den är så dålig på språk. jämfört med oss international swedes.

                                                     *  *  *

Mina misshälligheter med kyrkan börjar nog med att jag öht inte kan relatera till begreppet synd.

                                                     *  *  *

Ett val är verkligt bara om det finns alternativ som också är attraktiva. På detta kriterium stupar mycket av vår tids ”valfrihet”

                                                     *  *  *

De som behöver guider för hur man visar sig självständig.

                                                     *  *  *

___________________________________________________

Tidigare spretiga tankar
                    
Tidigare i mars * Februari  *  December 2  *  December 1  * 

November   *  Oktober  *  Juli  *   Maj

Var snäll mot de stackars katolikerna!

På morgonmötet på jobbet talas om att vi är för vårdslöst taskiga mot katoliker, och att vi måste vara mer hänsynsfulla mot dem. Inte slänga ur oss slarvigt vårdslösa kommentarer.

Personligen tycker jag snarast tvärtom, vad beträffar att ta särskild hänsyn.

Den katolska kyrkan, och därmed världens alla katoliker i den mån de ansluter sig till kyrkans dogmer, villsäga i den mån de betraktar sig som katoliker, tillåter sig att utfärda påbud om människors beteende och privatliv i kraft av sin tolkning av vad ett obevisat metafysiskt väsende – enligt deras antropomorfa uppfattning – har för synpunkter.

Man kan säga att det är var och en fritt att välja om man vill böja sig för detta.
Men för massor av människor är frågan inte så fri – de lever i beroendeställning till andra människor och till samhällsstrukturer som i just kyrkans och katolicismens namn stänger inne och ute människor.

Jag tycker att vi kryper för hela fenomenet. Det är så fint och tjusigt och traditionsrikt och...

Och dessutom så kul med påveval, nästan som en schlagertävling.

Typiskt för inställningen är formuleringen i ett nyhetsbrev att ”världen har fått en ny påve”.

Nej, så är det inte.

Katolska kyrkan har fått en ny påve. Vatikanstaten har fått en ny statschef. Men världen har inte fått en ny påve.

Vi skriver inte att världen har fått en ny ledare för Kinas kommunistparti, att världen har fått en ny chef för Apple eller ens (fast det närmar sig...) att världen har fått en ny president för Amerikas Förenta stater.
Men påven har världen fått, har ”vi” fått.

Man kan säga att detta är bara en slarvig och vårdslös formulering.

Just det. Det var ju sådana vi talade om på morgonmötet. Och som jag uppfattar det är denna avsevärt mer representativ för vår hållning till katolska kyrkan.

Det är också en smula missvisande att jämställa etnicitet och kön med religion, som gjordes i argumentationen för att vi skall vara försiktiga så att vi inte kränker våra katoliker.

De finns inte på samma plats på skalan.
Det finns ingen missionerande etnicitet, ingen påverkan att ansluta sig till ett visst kön,
ingen som predikar att en viss hårfärg har lösningen på världens alla gåtor.
Sådana faktorer blir du tilldelade i livets lotteri.

Religion finns däremot på samma plats på skalan som politisk tillhörighet: självklart skall den vara fri och ohotad, självklart får du välja vad du vill så länge du inte hotar andra. Men religionen och politiken innefattar ett val och därmed ett ansvar, som vi måste vara beredda att stå för. Det finns ingen frizon för att det ”handlar om tro”.

Religiös tro är livsåskådning – ett försanthållande.  Man kan inte säga att det är fritt för var och en att välja om man vill anpassa sig efter Kyrkans krav – och samtidigt frånkänna dem som gjort det ett ansvar.

Livsåskådningar har rätt till respekt. Människor har rätt att hysa dem.  Men inte på samma ovillkorliga sätt som de där andra, lotterna.

Du kan aldrig vara tvungen att utsätta någon annan för obehag på grund av vad du själv tror.

En förhoppningsvis klargörande jämförelse:  Själv har jag starka preferenser vad gäller den svenska klubbfotbollen.  Det är viktigt för mig.  Det är en del av vad som är jag. Kan jag kräva samma hänsyn därvidlag?

Från och med i dag kan jag begära att de olyckliga som håller på förortsklubbarna får ge fan i att häckla mig. Den hänsyn kan jag begära.

Däremot kan jag förstås – i likhet med katolska kyrkan – förkunna att de är förtappade.

Är vi överens om det?

__________________________

Eller annorlunda uttryckt: Alla människor har rätt till respekt och hänsyn.
Men inte för att de har en viss uppfattning.
Utan för att de är människor.

Tåg etc

Ser ett intressant rep om schweizarnas attityd till tågens punktlighet. Det pekar på viktiga skillnader mellan våra länder men missar den viktigaste: att svenskar i gemen inte GILLAR att åka tåg. De gör det för att de är tvungna.

De finner det inte "naturligt".

 I Schweiz är tåget det man åker, det är inget märkvärdigt, det är varken bra eller dåligt, det bara är.

I Sverige tycker vi fortfarande att det är fint och häftigt och coolt att flyga, "som man gör i Amerika". Fast i USA reflekterar de inte över saken, det är bara så man gör. Ungefär som man åker tåg i Schweiz.

Jag inbillar mig att det bara är i Sverige som det är viktigt att få berätta för andra hur man tog sig till den ena eller andra platsen.  Det brukar de strunta i, i andra kulturer, om det inte har hänt något speciellt.

Det viktigaste ordet i ett reportage om svensk syn på tåg torde vara "flyg".

_____________________________

Skrev också om detta på järnvägsnördforumet Postvagnen för några år sedan.

Interlude: Jämförande Turandotstudier

Några veckor före avfärden till Budapest var vi på Operan och såg och hörde Turandot, med Nina Stemme i huvudrollen och Yana Kleyn som en ljuvlig Liu.

Därför var det extra spännande att också Budapest-operan spelade just detta stycke.

Föreställningarna skiljer sig, inte helt oväntat, en hel del från varandra, men skillnaden blev också förstärkt av att vi hade så olika platser – i Stockholm satt vi upptryckta på tredje raden, i Budapest på parkett.

Men det var inte bara det. 
I Stockholm hade man en del roliga hyss för sig, med Calaf i Puccinimask (vilket dock gick förlorat för oss på tredje raden), med densamme i ett ensamt hyreskyffe med järnsäng, med Ping-Pong-Pang i högst varierande kostymeringar efter situation, med kören som ensorts integrerad teaterpublik, med mera.

I Budapest spelade man mer traditionellt, om man så vill rakt. Dock uppträdde kören i pekingopera-artade masscener, som man kan tänka sig var en smula provocerande i denna stad, vare sig de uppsträckta nävarna var knutna eller öppna.

Jag kanske hade föredragit stockholmsversionen om jag suttit på parkett även där och liksom sugits in i dess teaterillusion, men som det var föredrar jag nog ändå Budapests 20tals-italienska kinaexotism. 
Eller rättare: gläds jag åt att få se så olika angreppssätt.

Sångligt vinner Stockholm. Det krävs väldigt mycket för att utmana damerna Stemme och Kleyn. Man kan mycket väl föredra den lite mjukare röst som Szilvia Raziks Turandot har, men Nina Stemmes kraft kommer hon inte i närheten av. Särskilt i just denna roll, där styrka och iskall makt är så centrala.

Och Yana Kleyn som Liu var jävlar i min lilla låda makalös som Liu. Gabriella Kiss Letay som gjorde rollen i BP var alldeles utmärkt men når inte ända fram..

Om man föredrar Ricardo Massis nedtonade mjuka Calaf från Stockholm eller Lee Jeong-Wons mer traditionella dra-på-till-max-i-Nessun-Dorma-version är mer av en smaksak. 

Partituret

Jag gillade båda.

Sedan är Turandot som jag konstaterade efter Stockholmsbesöket en opera full av klang  Mycket orkester, mycket kör, mycket pådrag, mycket växelspel.

Det klarar båda uppsättningarna väl, men även där tar Stockholm hem det till sist – de där finalscenernas stegring(ar) ringer liksom fortfarande i öronen.

Men det var häftigt i BP också.

Som en extra krydda kom att vandra runt i kulisserna till en film vi nyss hade sett – nämligen Kaspar Holtens egensinniga filmatisering av Mozarts Don Giovanni – Juan, där hela inledningen spelar i operahuset vid Andrassy Ut, kompletterat med scener från Müvész tvärs över gatan.

Totalt alltså: bra i Budapest, men ännu lite häftigare i Stockholm.

De stora trapporna där Juan m fl vandrar runt

Berättelsen om besöket i Budapest - bad och bakelser - del 1
Berättelsen om besöket i Budapest - bad och bakelser - del  2  ______________________________


Tebaldi &; Corelli river av första aktens - och kanske hela operans - höjdpunkter:

What we did on our holidays, del 2

(forts av tidigare)

Jo, det var alltså vår vid Donau. Det gick utmärkt att sitta på balkongen och ta en eftermiddagsdrink - som i detta fall bestod av mineralvatten. Även om det var skönast att hänga kappan över stolen först.

Vårt lokala torg, Blaha Luijza tér, uppkallat efter en skådespelerska som en gång i tiden briljerade vid Népszinház (Folkteatern) som låg här. Också en tunnelbanestation på den röda linjen, och som synes passerar även spårvagnarna (de är återigen de så användbara linjerna 4 och 6).

På lördagen gjorde vi en liten utflykt upp i Buda-kullarna, åkte kugghjulsbana och Barnens Järnväg, det som en gång i tiden hette Pionjärjärnvägen. Fortfarande är det barn som säljer och viserar biljetter och vinkar klart för tåget, men det känns allt som att de vuxna tar över allt mer. Å andra sidan har järnvägen en tydlig funktion som transportmedel till dessa populära utflyktsnejder.

Spåren försvinner mot horisonten (riktning Normafa)

Vid János-hegy fick vi plötsligt ett påtagligt bevis på att våren även i Budapest föregåtts av en vinter - snö! Inte mycket och inte har den lång tid kvar ens på denna relativt höga höjd, men snö var det.

Det blev lördagkväll, och vi gick på Operan. Där vi inte bara lyssnade på Turandot (se särskilt inlägg), utan även träffade Operans arkitekt, Miklós Ybl:

Ybl.

Så var det ju det där med att vi åkt till Budapest för att bada.

Så på söndag förmiddag packade vi väskorna fulla med badlakan och badtofflor och handdukar och allt och åkte till Király-badet.

Ursprungligen turkiskt, flera gånger ombyggt, med en stor charm "i all sin turkisk-centraleuropeiska-postsocialistiska-realkapitalistiska slitenhet", som jag skrev på FB.

Kiralybadet. Den stora bassängen ligger under kupolen, som är genombruten, med stjärnhimmelseffekt - tyvärr inte fångad på bild.

A-L i trappan upp till omklädningen

En vacker byggnad är det

Det är trevligt när man kan sitta ute och ta ett glas vin. Även om vi så småningom påmindes om att även Ungern har infört rökförbud på krogarna - och att de andra som satt ute gjorde det för att få röka...

Bad, ja. Men så var det ju bakelserna också. Vi gick till Hotell Royal, där vi faktiskt bodde den allra första gången i Budapest (då när vi kuskade runt i stan med en taxi som vi till sist betalade med en svensk femma), och tog varsin bit - jag körde genomgående med Dobos, A-L tog denna gång en Esterházy-tårta.

En kortare sväng hemma på vår egen gata, Akácfa utca (Akacie-gatan)...

...innan det var dags för ett nytt besök på SRoF.

Den här gången tog jag det intressanta fågelmötet kyckling med gåslever -

- medan A-L prövade fläskstek med calvadossås.

Den var nästan lika bra som ankrätterna vi åt första gången. Men den här gången var vi ju förberedda så överraskningseffekten var inte lika stor.

Och så var vi framme vid den sista dagen. Vi hade absolut inget planerat, utom att möjligen handla lite, så det blev en fin dag av lite planlöst strövande.

I Budapest kan det löna sig att smita in genom en portgång på gården. Vi gjorde så på Sándor Bródy-gatan och belönades med:

gamla hus...

gamla industribyggnader...

och protofunkis-kolonnader i patinerat budapestgult...

För den som inte visste det kan meddelas att Donau (alias Danubefloden...) är ganska mäktig när den passerar mellan Buda och Pest - här utsikten från Frihetsbron mot Elisabetbron.

Från Clark Ádám tér vid Kedjebrons budafäste mäts alla avstånd från Budapest (eller till, om man så vill). En stor stiliserad nolla markerar mätpunkten, just där bergbanans dalstation ligger. Mitt ressällskap tittar fram...

Till sist var det dock dags att åka hem.
Vi tog en liten supé i all enkelhet på tåget

Ja, vår i Budapest alltså.

I Berlin mötte vi den nordeuropeiska vintern , med rejäla minusgrader, snöhögar på perrongerna och narig blåst.

och på den vägen är det...

Del 1 av resan hittar du här

Och en berättelse om operabesöket här

.

What we did on our holidays, del 1

En kylig tidig marsmorgon steg vi på Norwegians "Henrik Wergeland" på Arlanda. Som en fläkt från förr fick man gå ut på plattan och äntra planet via bakdörrarna.

Norwegian hade den goda smaken att hälsa oss välkomna med Kari Bremnes "Denne Veien", något som kraftigt bidrog till att dämpa min flygrädsla.

Planet lyfte och flög och jag såg landet från luften - det är en paradox med min rädsla att jag ju samtidigt älskar att sitta där och se ut över den utbredda kartan och identifiera platser och se samband. 

("Har du kartan I HUVUDET?" frågade A-L med något som liknade indignation i rösten).

Så småningom sänkte vi oss ned över Budapest och jag slängde upp kameran och fick bland annat en bild av Stadsparken och Hösök tere. Széchenyi-badets bassänger är fullt identifierbara, liksom dammen som dubblerar som bandybana.   

Och så var vi där, i badens och bakelsernas stad. Och de långa spårvagnarna. Här är en 4:a eller 6:a på väg in på hållplatsen Wessélnyi utca på Erzesbet Körút - "vår" hållplats. 

Över huvud taget åkte vi mer spårvagn och mindre tunnelbana denna gång.

En promenad i våra gamla kvarter runt Vas utca klargjorde att valet var väldigt enkelt. Bara att fylla i tillämpbar ruta. Fast vad det egentligen gäller förstod vi aldrig.

(för dig som inte kan någon ungerska: "Igen" betyder ja, "Nem" betyder nej)

Första badbesöket var på gamla favoriten Széchenyi. Riktigt detsamma är det inte sen de började vräka eukalyptus i vattnet för att dölja svaveldoften, men många bassänger finns det, och turken är skön.

Och så fick man ju - liksom i Budapest i övrigt - möjligheter att träna sin italienska. Det verkar som ungefär varannan turist i staden är italienare.

Och sedan?

Sedan tog oss spårvagnen så småningom via Margaretabron (ovan) och det numera omdöpta Moszkva tér upp på borghöjden.

Där koltrastarna sjöng som galna. Här är en av dem fångad i sångarpose - men han var långt ifrån ensam.

Vår vana trogen gled vi iväg till "baksidan" vid Tóth Árpád sétány - vi brukar hamna där, vid utsikten mot kullarna och det relativa lugnet bortanför strömmarna vid Mattiaskyrkan och Szentharomsag tér.

Denna gång så mycket mer som det var fullt på Ruszwurm, vårt vanliga häng

(Pendangbilder till några som vi tog vid förra besöket sammastädes)

Okej - var det vår i Budapest då?  Ja. Det var vår i Budapest. Där vid Árpád Tóth-promenaden blommade tusenskönorna, och koltrastarna försökte som sagt bäst de kunde överrösta både varandra och trafikljuden nerifrån trakterna runt Déli Pu.

Till sist fick vi plats på Ruszwurm, åt tårta och beblandade oss med alla andra turister. 

Ett blekt genomskinligt ljus låg snett över Budas borghöjd. Det bådade ett regn som sedan bara snuddade vid staden, och bäddade in den i en stunds förtrollning.

Fånga det gick inte, inte med min kamera, men jag fick några udda vinklar i försöken. Här från Fiskarbastionen bort mot Treenighetstorget.

På kvällen ramlade vi av en ren slump in på restauran SRoF på Kertész Utca, parallellgatan till vår Akácfa.
Och överraskades av den bästa måltid vi någonsin fått i denna stad.

Jag åt anklår med williamspäron i rödvinssås och himmelska potatiskroketter...

...och A-L åt ankbröst i kaffesås (!) med potatismos med salladslök i en sorts terrineform.

Helt sanslöst gott båda delarna, och fullkomligt oväntat på vad som ser ut som ett ganska enkelt bar-artat hak vid en visserligen krogtät men annars ganska insignifikant gata i utkanten av sjunde distriktet.

(Vi gick dit en gång till och blev nästan lika nöjda då)

to be continued - här

Hemma igen

...efter en liten utflykt till Budapest för bad och bakelser.
Numera är man ju inte lika mycket borta när man är borta som man var förr, jag menar med surfplattor och telefoner och sociala medier och wifi och hela baletten.
Men vi var i alla fall där.

Liten bildberättelse kommer inom kort.
I bästa fall någon sorts betraktelse över olika utformningar av Turandot också.

Och vem vet vad mer?  Något skall man ju sysselsätta sig med i iskylan här hemma.
(som nu i och för sig nästan ha trängt ned till BP också...).

Påvekryperi

Det svenska intresset - i alla fall i medier och sociala dito - för påvefrågor är häpnadsväckande. På flera sätt.

Till exempel rättviseaspekten: "Nu är det verkligen dags för någon som inte kommer från Europa".

Eller tjusighetskrypandet: ”Det är något fint med påvar i alla fall”.

Eller historielösheten: ”…sedan medeltiden eller 1200-talet eller när det var….”

Eller den politiska naiviteten: ”Konservativ kamporganisation?? Äsch ni i vänstern skall alltid se politik i allting”

Skenbar journalistisk integritet drar bort i vit rök.

Svenskarna som tillvarons turister.

För min del tycker jag att det det är viktigt och intressant vem som är statschef i Vatikanen men skiter fullständigt i vem som är påve. 

Der arme Papst Johannes

Hört nicht CDU

Er ist nicht Müllers Esel

Er will nicht Müllers Kuh

Schlagernoteringar

Noterar, när jag nu betraktar uppståndelsen kring schlagertävlingen lite på avstånd, två intressanta och delvis helt motstridiga tendenser (förvånande nog i vårt land, som så ofta påstås bara kunna hysa en sanning och diskutera en fråga i taget).

Den ena är det här irriterande förutsättandet av att alla innerst inne älskar denna tävling, och om man antyder något annat, så är man bara en hycklare som - dock snabbt genomskådad av dem som vet - försöker göra sig märkvärdig och fisförnäm.

Den andra är att det - således samtidigt och parallellt och understundom hos samma person  - fortfarande framställs som lite coolt modigt-creddigt att framhålla sin passion för detta evenemang. Som man liksom inte förväntar sig att omgivningen skall förvänta sig att man gör. För man är ju så credig annars.

Lite förvirrande för oss som sedan länge tyckt att det hela är väl ok att titta på om man inte har annat för sig (jag talar nu om finaler, inte de här bisarra startsträckorna) men sällan särskilt minnesvärt.

Kvällen före en resa

Kvällen före en resa.
Som alltid en oro.

Som alltid en längtan.

Som alltid en förvirring...

Spretiga tankar, tidigt i mars

Varför drar så många människor slutsatsen att det svenska språket är fattigt när de själva inte hittar det rätta ordet?

                                         *  *  *

Det finns ingen utveckling   Bara förändring.

                                         *  *  *  

Det här att man hela tiden förväntas längta efter något nytt. Min stora längtan har alltid varit att få känna igen mig.

                                         *  *  *  

Det verkar finnas två sorters människor bland dem som inte stjäl: De som inte stjäl för att det är förbjudet, och de som inte gör det för att det är fel.

                                         *  *  *  

Nej, tänk om man skulle bilda en tredje ståndpunkt i striden om upphovsrätten: en som brydde sig om konsten.

                                         *  *  *  

Dessa människor som inte bara önskar att livet skall vara perfekt, utan som faktiskt tror att det kan vara det. Hela tiden.

                                         *  *  *  

Jag försöker att inte hysa fördomar mot andra människor. Dock anser jag att sådana som håller före att deras uppfattning att ett antropomorft utomvärldsligt väsendes påbud skall åtlydas av andra  i fråga om politik, kultur, moral eller vardagsliv, att sådana människor skall sättas i omskolningsläger.

                                         *  *  *  

De här människorna som säger "Det där är onödigt, för det har då jag aldrig behövt"

                                         *  *  *  

Kommer ni ihåg ett gammalt uttryck som användes förr: Att ta tillvara.

                                         *  *  *

___________________________________________________

Tidigare spretiga tankar
                    
Februari  *  December 2  *  December 1  * 

November   *  Oktober  *  Juli  *   Maj

Marsbilden: Historien

Danmark.

Vårvinter.

Vet inte heller denna gång exakt var, men det är någonstans i trakten av Finderup, söder om Viborg, just denna tid på året, när februari övergår i mars och vintern i vår. 

Snö och fjolårsgräs, fjolårsgräs och snö. Och vind.

Högar från bronsålder eller järnålder, pressade nedåt av den grå himlen.

Just Finderup hör dock hemma i en annan tid och i en annan årstid, det var där det beryktade kungamordet ägde rum St Cecilie natt 1286, när Erik Klipping mördades i Finderup Lade.

Ett mord som än i dag är olöst och lockar historiker och författare att analysera och spekulera.

Mordet i Finderup är en av de centrala scenerna i BS Ingemanns "Erik Menveds barndom" som var en avgörande faktor i min egendomliga passion för äldre dansk historia. Det var naturligtvis därför jag åkte genom trakten den gången bilden togs.  

Fast att jag alls var i närheten hade helt andra skäl - det var för att se matchen mellan Ålborg och Deportivo, som till allmän förvåning men tämligen rättvist slutade med klar hemmaseger. 

Jag var besviken - men fick ju se Juan Carlos Valeron spela. En av de stora. 

Och så fick jag ju se träden och högarna och snön och fjolårsgräset och vårvintern.

_______________________


Februaribilden: Ensamheten
Januaribilden: Kylan