Dikt på nyårsafton

Du som kommer hit på jakt efter dikten Nyårsklockan, som läses på Skansen på nyårskvällen, hittar den här i sin svenska tolkning.. Alfred, lord Tennysons, engelska original finns här.  Om det är Tegnérs Det eviga du söker, så finns den här. 
Annars kan du ju alltid läsa min dikt, nedan...


Så går en tid, så går den tiden över
Och det är så lite, så väldigt mycket
man behöver
Så går en tid, så rasar tiden
Än har vi den, än saknar vi den
Och bortom skuggorna och bortom valven
Sitter vi och står och går vi     Och faller
Ombytliga som leenden     Och fruset dubbelseende
Som omsorgsfullt kopierade iskristaller

Med telefonen instucken i hjärnorna
Och natten, nyårsnatten ingraverad
Klättrar vi på stjärnorna
Som en klättervägg     En förvrängd maskerad

Av timmar, tandtråd, bubbelvin     Av sjukbesök och
hemkomst, väntan, ständigt fortgående nedbrytande
Som mögelsvamp    I källaren     I skogen
där din vilja växer    Allt växer    Särskilt skuggorna
Särskilt mellanrummen
Vi bor i mellanrummen
Men vi får inte plats där
Så vi möblerar om
Och om igen     Tills skåpet vet var det skall stå
Och kistan vem som nu skall ligga i den

Det är allt vi gör     Alla år     Alla dagar    Hela tiden






(2004)

Utan summa

Näst sista dagen på året.
Nu skulle man förstås summera.

Bara det att man med åren (sic!) lärt sig hur lönlöst det är att summera.
Dels därför att summans värde har en benägenhet, nej: en inbyggd osviklig tendens, att förändras över tid, att vara en funktion av betraktarpositionens förutsättningar.
Dels därför att, redan från början, den där matematiken är orimlig: hur väger man alla dessa ögonblick?

Hur skapar man ens en enda sekunds klarhet om vad som skall räknas upp och vad ner, vad som är viktigt och vad som är ovidkommande - eller ens vad som är glädje och vad som inte är det?

Svårt nog att bedöma de ensliga dagarna.
Ett år???
Ett decennium???
Ett liv???

Gonatt

I årets sista skälvande stunder har jag gjort mitt första pass på flera år som dagredaktör.
Med hjälp av snälla och skickiga kamrater och ett lagom spretigt nyhetsläge gick det ihop sig sådär någorlunda.
Men det här med att inleda arbetsdagen klockan 06.00, det är liksom inte min grej och kommer aldrig någonsin att bli.
Så är det bara.

Godnatt...

Spretiga tankar, nu igen -

Tänk på att de andra troligen är lika rädd för dig som du är för dem.

                                          *  *  * 
Jag lever ett vardagligt liv. Också på helger

                                          *  *  * 
Det är inte att undra på att ”öppna upp och måla vitt” är ”det nya svarta” i denna tid som tycks sakna allt intresse för nyanser.

                                          *  *  * 
Ibland hör jag vad folk faktiskt säger.

                                          *  *  * 
Giriga människor förutsätter nästan alltid att alla människor är giriga.
Öht är det en väsentlig del av förklaringen till världens ondska: människor som förutsätter att alla andra fungerar precis som de själva.

                                          *  *  * 
I Nordkorea heter det ”generalsekreterare i partiet”. I Sverige heter det ”kung”.

                                          *  *  * 
Apropå Putins machinationer - om vi antar att den ryska imperialismen är en ond kraft i historien, nu och då och kanske framöver – vad säger det oss om Sovjetunionen och kommunismen 1940, 1956, 1968?

                                          *  *  * 
Riktiga tankar ger alltid lite tuggmotstånd.

Julpantomim på väg mot framtiden

Så här i jultider slår jag på den andra bloggen ett slag för den gamla brittiska traditionen med juletidspantomimer.

Fast med en hälsning från det förflutna till framtiden.

Sång nr 6 på listan är Tomorrow´s Pantomime med det sorgligt bortglömda bandet Decameron.

Om ekonomers behov av kultur

Intressant understreckare i Svenskan i dag om ekonomers behov en bredare utbildning - det vill säga en bildning.

Läs artikeln här.

Man noterar i den bland annat, inte utan viss oro, hur det visats att ekonomistudenterna är mindre intresserade av kultur och omgivande samhälle än jämförbara grupper, och mer benägna att ha en instrumentell syn, villsäga den lite inskränkta uppfattningen att A leder till B som medför C och det är allt.
Brr.

_____________

Det kan i sin tur få en att tänka på hur ganska många tycks tro att marknadsaktörernas uppgift är att tillhandahålla produkter, eller annorlunda uttryckt: att ge oss det vi eftertraktar.

Det är det ju inte.
Man kan träta, om man vill, huruvida marknadens effekt eller resultatet av dess funktion är att fördela resurser effektivt, men marknadsaktörernas uppgift är det inte.

I den mån själva marknaden alls har en uppgift (vilket beror på betraktarperspektiv) så handlar det om att skapa intäkter till aktörer på densamma.
Eller mer exakt uttryckt att vara den plats på vilken detta kan ske.

Men fortfarande tycks många alltså tro att t.ex. elbolagen har till uppgift att förse abonnenterna med el och järnvägsoperatörerna att transportera oss tillförlitligt och bekvämt.


Det har jag, å min sida, svårt att förstå.

Tid

I morgon den 21 december. Redan tre år sedan dagen då min mamma dog.
Samma mörker.
Som alltid i december, vid vintersolståndet, djupast inne i det:
samma mörker.

Men tre år??!

Time, time, time -

Dags att resa?

Obalans.
Varje år skruvar vi ned julförväntningarna en smula.
Och skär lite i de "måsten" som finns kvar, de som egentligen inte är några "måsten" om man stannar upp och tänker, utan faktiskt: önskningar.

Men för varje år känns det som det tar längre tid, som det går lite trögare, och man är allt mer ofokuserad.
Så känner i alla fall jag. Jag har inga anspråk på att tala för alla.

Dags att resa bort?
Dags att låta julen rulla för sig själv?

Intressant avvägning

Noterar inte utan förvåning i facebookflödet - som jag dock följer ytterligt ytligt dessa dagar - att den diktatoriska knäppskallen Kim Jong-il drar betydligt flera inlägg och kommentarer än den vänlige hedersmannen Vaclav Havel.

Misstänker att man skulle kunna avläsa något om tidens anda och innehåll av detta förhållande, men har inte riktigt tid just nu.

Spridda tankar i mörkret

Tänk så många människor i dag som tycker att man har rätt till att ha det lite bättre än andra.

                                          *  *  *  

Väldigt mycket nypåhittat trams säljs in med att det är gammalt och fint och att det alltid har varit så. Eller att det är så det skall vara.

                                          *  *  *  

Det finns en journalistisk hållning som tycks bygga på föreställningen att medborgaren i förhållandet till myndigheter och politiker är i underläge, men i förhållande till företag och organisationer är jämställd. Var hittade man den uppfattningen?

                                          *  *  *  


Det är häpnadsväckande hur ofta frasen ”svenskar är så lättkränkta” kommer från människor som själva visar sig uppleva sig som så på djupet kränkta, att de ruvar på starka och svårkontrollerade känslor som ropar på hämnd och – våldsam – vedergällning.

                                          *  *  *  

Alla, säger alla, ideologier ser ut att efter hand kidnappas av brutala egoister och maktmänniskor med sitt eget för ögonen. Kanske är den rätta värderingen av ett system denna: hur farligt är det när det kidnappats?

                                          *  *  *  

Recept för framgång: låtsas vara vad du inte är. Recept för nederlag: var den du är.

Uppåt

Natt mot morgon är nummer nio på listan.

Stockholmare...

Å dessa stockholmare. Hetsa upp sig över en gammal sluss. Hemma i Hjogghultsboda river vi också saker och det är ingen som ställer till nåt väsen. Det måste vara för att den ligger bara några kilometer från tv-huset.

Slutspurt med Dido

Går in på sista tio nu, med "operalitteraturens skönaste aria".

Frågan är: vad skall jag göra sedan?

Återigen Slussen

Och dags för ”beslut” . Jag tror dock att det beslut som nu skall tas i första hand har taktiskt syfte. 

Målet nu är inte att avsluta debatten elller ens säkerställa fortsatt process. 

Tillskyndarna av rivningen vet att de inte har vunnit slaget. 

 Det viktigaste målet denna gång är säkerligen att kunna börja använda argumentet ”Det har beslutats i demokratisk ordning”, i argumenten mot ”kulturmaffian”. 

 Taktiken är ju uppenbarligen att framställa bevararna som en liten minoritet som klamrar sig fast vid näbbstövlarnas och slavlägrens tid, och vars verksamhet från och ned nu kan stämplas som ”utomparlamentarisk” till skillnad mot rivningsterroristerna, som fattar framsynta beslut i demokratisk anda enligt verklighetens folks vilja. 

 Läs även här.

Magnus Ladulås ben. Eller inte

Det har visat sig att med mycket stor sannolikhet är det inte kung Magnus Birgersson aka Magnus Ladulås som vilar i den grav i Riddarholmskyrkan som i hundratals år ansetts vara hans. Läs mer här.

Det är förstås intressant. Men det är också intressant att se hur varje tid har sina koder. Forskare med håg för uppmärksahet och journalister som har mycket annat att tänka på är också kvicka att fastslå att det rör sig om "en bluff".

Upptäckten visar "hur maktens män på 1400- och 1500-talen på olika sätt använder historien för att nå politiska syften", säger en forskare.

Men tänk om dessa män faktiskt trodde att graven tillhörde kung Magnus? Tänk om deras tankevärld inte såg riktigt ut som vår?
Tänk om maktens manipulationer på den tiden tog sig andra uttryck än i dag?

Tänk om.


Nå, man får iaf vara glad så länge man slipper det vårdslösa och okunniga användandet av "Ladulås" som om det vore någonsorts efternamn.

Den oförlikneliga...

Kari Bremnes och hennes Gåte ved gåte återfinns på elfte plats på den Definitiva Listan, tillfällig och approximativ som den är.

Vi har nu alltså nått fram till tio i topp.
Jag kan inte ljuga och skriva att spänningen stiger. Jag vet ju redan.

Men ändå.

Ibland tror jag att man får veta mer om mig på den andra bloggen än i denna.

Upprördheter

Människor tycks bli upprörda över så egendomliga saker.

Nyss på nyheterna till exempel över att chefer för privata vårdföretag tar ut stora vinster ur den privata vården, att stora bilföretag agerar för att konkurrenter skall tvingas gå i konkurs, och att stora barngrupper på dagis fungerar mindre väl.

F´låt, men vad trodde de?

Medan vi lever

Funderar av någon anledning på detdär uttrycket att det är saker man vill hinna göra eller uppleva innan man dör.
Och finner att det har jag inget.
Visst finns det några saker jag gärna vill göra, som (ännu) aldrig blivit av.
Jag vill resa med Hurtigruten och på Göta Kanal. Jag vill bygga en bastu på Näverön. Jag skulle vilja återse vissa människor som har försvunnit under radarn.

Men detdär vill jag ju göra för att leva på det, leva med det, leva av det.
Inte för att uppnå något, bevisa något, pricka av en lista.

Nu har jag ju heller aldrig varit typen som vill hoppa bungyjump eller bestiga Kilimanjaro.
Av någon anledning har jag inte varit så inriktad på att bevisa något för mig själv. Beror det på självbedrägeri eller -insikt?

Säkert en god dos av bådadera.
Men vad orsaken på djupet än må vara, så är det så: de saker jag längtar efter är de som jag vill ta med mig vidare.
I livet.

Nytt strössel

En ny omgång Strössel finns nu att läsa på den andra bloggen.

Lite om alla de låtar som nästan kom med, eller hade kunnat komma med, om det inte hade funnits några som var ännu lite bättre med samma artister.

Vi talar då mest om de stora namnen, Brel, Bruce och Barrett liksom Cohen, Mitchell, Young och sådana där. Och Tom Rapp förstås.

Och alltid de där två som heter Stewart. Till exempel:

Valfrihet i brevlådan

En avi i lådan. Ibland får man hämta posten vid Zinkensdamm, ibland på Pålsundsgatan. 

Om det är valfrihet, i så fall för vem? 

Men det är klart. ”Marknadsanpassningen” i Sverige har till mål att skapa en bra marknad – för dem som säljer. Och för dem enbart. 

Kanske är det för att de som leder och styr i så stor utsträckning är utbildade vid Handelshögskolan. 

Det man lär sig där är ju faktiskt i grunden att sälja de produkter som på något outgrundligt vis "har framställts". (Ja, jag vet att det lärs ut annat där också, de mest subtila teorier om det ena eller andra som sätter de utbildade i stånd att komma med spådomar vars sanningshalt aldrig prövas. Men envar som träffat mer än en av dessa handelsutbildade vet att det i grunden är säljarens perspektiv som styr tankegångarna.) 

Och när nu dessa människor får styra även politiken, direkt eller indirekt, så är det ofelbart och obönhörligt där vi hamnar: i att underlätta för den som säljer. 

Inte i att skapa en marknad som fungerar väl för den som köper, den som är kund, den som ytterst har bekostat hela spektaklet. Räck upp handen den som inte har hört frasen ”underlätta för företagandet” några hundra gånger!

 

Kontrafaktisk historia

Läser en intressant men stundom irriterande bok om kontrafaktisk historia, som vännen och trätobrodern Ö har satt i mina händer.
Saker att fundera över.

Och den grundläggande frågan: Hade historien kunnat vara annorlunda?
Svaret är: Nej.

Eftersom just de omständigheter var för handen, inklusive enskilda individers val (och valmöjligheter), som gjorde att den blev som den blev, så hade den inte det. Den värld vi lever i är den enda möjliga därför att den är den enda.

Vad som kan ändras är vårt förståelse av den, och naturligtvis vår kunskap. På så vis kan förändringar ske. Därför är också den traditionella historieskrivningen på sätt och vis kontrafaktisk: varje ny förståelse erbjuder en alternativ möjlighet. Men det som har hänt, det har hänt och inget annat har kunnat hända.

Detta gäller också på det personliga fältet. ”Om jag inte hade gått till höger utan till vänster den dagen…” Nå, men det gjorde jag inte. De omständigheter som skulle ha fått mig – eller någon annan – att handla annorlunda var inte för handen.

Men förtar inte detta viljans frihet? Tjavars, om du tycker det, om du vill definiera viljans frihet så, så gör det måhända det; men då finns ingen sådan frihet.
Det tror jag i så fall beror på en bakvänd syn på vad som menas med omständigheterna. Det är ju inte bara yttre tröga faktorer i någon vulgärmarxistisk mening. Mina tankar, känslor, rädslor och hopp är en given del av omständigheterna.

Min vilja kanske är fri, eller inte, det är mest en lek med ord, men också mitt handlande är format av de omständigheter av vilka min vilja är en del.

Dessutom, kan man tillägga, gäller viljans frihet alltid framåt, och alltid i nuet. Den kan aldrig vara retroaktiv.

Det finns naturligtvis en slump. Men när den en gång spelat oss sitt spratt, så har den det. Slumpen är irreversibel, det ligger i hela dess natur. Det kunde ha gått annorlunda. Men det gjorde inte det.

När det gäller det förflutna är jag determinist.
Om det hade kunnat gå på något annat vis, så hade det gjort det.

Det som kan ändras är förstås vår förståelse.
Och till den änden kan kontrafaktik vara ett bra hjälpmedel. Inte genom att skriva halvt genomskinliga alternativutopier som bara handlar om hur den skrivande skulle vilja att världen såg ut i dag, utan genom att beskriva tänkbara alternativ, som skulle kunnat realiseras om omständigheterna hade varit annorlunda.

Och därmed se vilka omständigheterna var som gjorde att detta skedde.
Och så förstå lite lite mer om hur världen är hopskruvad.

Decemberros

Årets sista almanacksbild, årets sista ros.
Försökte fånga decembermörkret i solnedgångsljuset bakom kronbladen.
Och osäkerheten om vad som här här, vad som är nu, vad som är framför och bakom och vad som liksom lyser igenom.

Rosen är som de andra från Maasholm.

Nästa år blir det andra bilder, från en annan värld som är samma värld.

Home from the forest

...och från kusten och från vägarna. En liten 350-milaresa tog mig till både Hogdal och Göteborg och Jylland (på ömse sidor om gränsen). Och flera andra ställen.

Här är några stämningsbilder från en nordisk november:


Morgon i Härjedalen.


På väg upp genom Hälsingland i ett landskap försilvrat av frost. Helt magiskt. Men svårfångat på bild.


Ett kort ögonblick trodde jag att jag mötte en varg på väg 296...



...men så var det ju inte









I kvällsmörkret på Mariebergskyrkogården, Göteborg.
Tände två ljus och avstod från att förbanna mörkret.


Våraktig höststämning på Hallandsås.


Till Danmarks västligaste punkt - Blaavandshuk.
Fyren numera obemannad men fortfarande viktig för sjöfarten.


I ett enda land på jorden kan man komma på att förbjuda cykling på kyrkogården.





Stämningsbild från vallen nära "vårt" Maasholm.


I Maasholm pågick annars vandalism.



De gamla båtlägena utanför Schleihalle, den gamla hamnen med en flerhundraårig historia, har rivits upp för att "moderniseras".
Just nu en rörig arbetsplats; till sommaren kanske rent och prydligt igen, men historien är borttransporterad.
Ganska korkat av en by som lever på stämningen, på idyllkänslan.

Så här såg det ut förut:



Jag tröstade mig med en rundtur i trakten, och fann bland höstgråa fält också fortfarande blommande trädgårdar.
Svårt att tro att det är en månad före jul:



Ute i Maasholm var allt stängt, mer off-season än när jag varit där i februari, och jag fick ta in på ett hotell inne i Kappeln, tv-seriens "Deekelsen".



Till sist, i Lund, fick jag trots bilresandet tillbringa en natt på tåg.



Det nedläggningshotade vandrarhemmet i Lund är dock ingen riktig höjdare. Magert utrustat, toalett och dusch två vagnar bort, ständigt låst, svårstyrd temperatur.
En fläkt ifrån en annan tid också på andra vis än egentligen avsett.

En sorts sextioårsdag, inte

Har varit och satt en blomma på min brors grav.
Det är den 20 november. I morgon skulle han ha fyllt 60 år.
Så egendomligt.

Orden brukar sällan svika mig, men här tar de slut.
Vid en grav på Mariebergskyrkogården i Göteborg, i november.

Lev som vanligt

Det slår en lätt hur mycket av reklamen och marknadsföringen öht som är inriktad på att man skall kunna göra som vanligt fast att. 

Gå till jobbet fast du är sjuk, dansa balett fast du har mens, läs dina mail fast du passar barnen, ha det som hemma fast du är borta, håll vikten fast du äter för mycket, förbli ung fast du är gammal. Och så vidare.

Och vidare, och vidare och vidare. 

Det enda som saknas är förstås lev vidare fast du är död. 

Jag är säker på att man jobbar på det.

 _________________________________________ 

Är det för övrigt, apropå reklam, bara jag som slås av att dendär SEB-reklamen som vänder sig till oss som var unga på sextiotalet, så tydligt har nytagna foton? 

Alldeles särskilt tjejerna som "lyssnar på tio i topp och tuggar Riff". 

Det är något som skaver i den bilden. 

Men det är sant, det var länge sedan man kände smaken av Riff.

Vården och vanvården

Skandalerna inom äldrevården beror inte på att de berörda vårdhemmen är privata, skriver Caremas vd. Det kan han möjligen ha rätt i. 

Men däremot beror de på att vården privatiserats, dvs att måttet på framgång blivit hur mycket pengar man tjänar, istället för t.ex. hur vårdtagarna har det.

Vinterväntan

Hur kan i övrigt fullständigt normala människor längta efter vintern redan i november?







Jfr även inlägget Winter time.

Se mig

Skriver kanske inte så mycket som jag skulle önska och tänkte mig, men inser samtidigt allt mer att bloggformen passar mig, med min smak för fragmentet och infallet, för den halvfullbordade essän och den prövade tanken, och med den absoluta tillåtelsen att syssla med de egna tankarna. 

Det senare tror jag för övrigt är en viktig del av bloggens popularitet öht, i en tid av fruktansvärt underskott på detta: se mig. 

Att de flesta bloggar liksom denna ses av ytterligt få är egentligen inget problem därvidlag, det väsentliga är själva tillåtelsen: att få tala om det som ligger en närmast om hjärtat – eller det som kanske bara faller en in. 

 Tankarna som en flock kajor om kvällen.

De tre elvornas dag

De tre elvornas dag är inne, med en dimma mer värdig den gångna helgens bortglömda minnesdag. Kyrkans torn är plötsligt borta. Den nyss uppsatta julgranen på Tantoberget osynlig. All rörelse nere på Hornsgatan liksom dämpad, en brist på återklang som föregick något halvt hemligt i osedda kulisser.

Och någonstans inne i dimman färdas alltid Erzberger och hans desperata lilla bilkaravan mot Compiègne, blinda av tid och dimma och spårljuskrevader, trevande i det stora mörkret som ligger över världen, den slutnande söndervittrande värld som en gång fanns men inte längre riktigt finns, som de färdande tycker sig känna inne i de nya och svårbegripliga former som omger dem, i själva tidsförloppets dimma.

Kanske är de nu redan framme i Compiègne, kanske sitter de modfällt kvar i sina bilar och väntar på att kaminerna i järnvägsvagnen skall ha värmts upp nog för att förhandlingarna skall kunna börja, förhandlingarna som inte är annat än ett meddelande av villkoren för att det hela skall sluta with a whymper, som i sitt lilla krympta ögonblick likväl bär allt det kommande i sig.

Det stora kriget kan kännas avlägset i dag, men att vi lever i dess skugga är en banal notering.

Därför är det på sitt sätt hoppfullt att, som hände i veckan, någon (nämligen Fifa) tror att det tyska folket skulle ta illa vid sig om det engelska fotbollslandslaget spelade med vallmor på tröjorna – och att tyskarna meddelar att det skulle de ingalunda.
Kriget är inte riktigt glömt, men hatet har bleknat, så kan man tolka det. Om man har en god dag.

En dålig dag kan man drunkna i dimman och dysterheten.

___________________________________________________

Vägen som staten kom hit längs

Planerar en senhöstresa mot sydväst enligt modell av några tidigare vinterresor, eftersom jag fått ett antal dagar lediga i slutet av månaden.

Funderar över om jag kommer så långt ner som till det slesvigska, och tankarna dras vidare in i den slesvigska frågan.
Att den i dag är de facto löst, och står som ett vackert – men tyvärr ett av rätt få – exempel på att inflammerade nationella frågor faktiskt kan lösas, är ju just ett faktum.

Redan detta ger en del att fundera över. Vad är det som gör att flera av dessa få exempel finns här runt Norden? – det finns ingen ”skånsk fråga” trots en del knäppskallar i regionen, och även om Ålands framtida status inte är självklar finns det ingen Ålandsfråga heller.
Finns det något strukturellt skäl eller är det bara en slump, förstärkt av min närsynta betraktarvinkel?
Jag vet inte.

Men den slesvigska frågan, som faktisk historisk konflikt och inte minst som historiebrukande motor för annat. 

Uppväxt som jag är med Ingemann, vars medeltid är beskriven ur en tid då frågan ställdes på sin absoluta spets, och med bildverket ”Ett hundreårsminde om treaarskrigen” har jag genom åren vridit och vänt på den likt en försenad lillgammal lord Palmerston.
Utan att komma till några bättre lösningar än någon annan.


På senare tid har två tankefigurer dominerat: den ena är frågan om konflikten var nödvändig, om den vid någon tid eller något stadium kunde ha desarmerats, upplösts. En snuddan vid det kontrafaktiska men med positionen kvar i det faktiska. 

Några färdiga svar gives förstås inte, men en tentativ ståndpunkt kan se ut som följer: givet ens bild av människans natur och tidens olika ”tidsandor”, och utifrån de geopolitiska förutsättningar som låg utrullade för 1.000-1.500 år sedan är det svårt att se hur man skulle kunnat undvika en långdragen och olösbar konflikt här.

Det finns givetvis tidpunkter när en viss konflikt kunde ha hanterats helt annorlunda och kanske helt undvikits. Man tänker omedlebart på november 1863, men det finns också en del att fundera på kring Knud Lavard, från det lilla man faktiskt vet där, eller tolkningarna av fördraget i Ribe.
Men det underliggande hade inte upphävts.

Först den dubbla utvecklingen av dels produktionsförhållandena, som gjorde Slesvig till ett mindre attraktivt bakland, och av nationalismen, som massproducerade ”lösningar” på olösbara problem, möjliggjorde det utdragna gordiska hugget 1864-1920.
Tror jag.
Nuförtiden.
Kanske.

Den andra frågan handlar om regionens roll för statsbildningen som sådan. Där är min fasta övertygelse att Föreningen Norden borde göra årliga minnesutflykter till Danevirke. För där landar själva idén om en statsmakt i Norden.

Jag föreställer mig att de första ansatserna till en storkonungamakt, dvs en abstrakt idémakt som handlar om Kungens rätt att styra och härska över ett territorium och därvid beskatta transaktioner inom detta, eller annorlunda uttryckt gangstergängens övergång till statlig våldsapparat, börjar med Jellingkungarnas (eller vilka de nu mer exakt är vid det här stadiet) infall att skumma grädden av trafiken över det jylländska näset.

Att byggnadsverken skulle lagts ut i en ursprunglig tanke att värna ”Danmark” mot ”tyskarna” (eller ”venderna” eller någon annan sådan entitet) är helt orimligt. Danevirkes med mera ursprung måste sökas på platsen.

Och vad fanns det att värna där? Jo överlandstrafiken.
Danevirke är enligt min mening inte något annat en en lång stadsmur, bara av de topografiska och merkantila förhållandena utlagd på ett lite oortodoxt sätt.
Tiden är full av skyddsherrar som garanterar handeln på en plats, mot ett lämpligt vederlag i form av tullar, skatter, böter med mera.

Så också här: vallen tryggar handeln, och kungen tar betalt.
Men för att kunna göra det i denna skala krävs en ny idé, den om en makt – en stat skulle vi säga i dag, dåmera talade man väl mer i termer av ”kungens rätt” eller dylikt. 

Bakomliggande i båda fallen någonsorts kontrakt.
Den vägen kommer idén om en stat till Norden. Och sprider sig på grund av sin uppenbara framgång.

Hela historien är, som Grållen säger, en historia om klöver.

Revolten mot tvånget

Rösten i radio på morgonen säger att hon tycker att det är så jobbigt att man måste göra en massa saker på jul, till exempel att man måste umgås med släkt som man annars aldrig vill träffa på julen.

Och att det därför är så bra om man vågar "bryta mot traditionerna", till exempel genom att äta lussebullar i november.

Måste?

Graven, himlen

Allhelgona.
Ser en bild på graven på Marieberg och börjar plötsligt gråta.

Om det trots allt finns en himmel, som jag aldrig lyckats tro på, så kommer jag där för evigt att vara en treåring som sitter i den nya blå trampbilen och blir skjutsad runt av sin dyrkade storebror, han som vet allt och kan allt.

Gemenskap och ensamhet

Återkommen efter tre dagars utbildning i jobbet. 

Påbörjade med viss skepsis - som alltid mot den sortens stora sammandragningar - men det hela gav mer än väntat. 

Framför allt kanske i alla de diskussioner som inte riktigt handlade om förelagd uppgift eller givet ämne, utan drog iväg i den ena aller andra riktningen, vildsint ibland och eftertänksamt andra gånger. 

Och som vanligt lunchsamtalen, pausmötena, det tillfälliga. 

Villsäga: det till synes tillfälliga, det skenbart slumpmässiga. Så är människors meningsfulla möten.

Därför kändes det också lite motsägelsefullt att gå hem och lägga ut Aleine/Solo på den andra bloggen.

Dess budskap är ju inte precis den vällyckade gemenskapens. 

Men vad skall jag göra? Vi var framme vid nr 18 på listan. Det är bara att gilla läget.

November och novembers ros

November.

Det är svårt att älska denna månad.
Oftare handlar det om att stå ut.

Ett bidrag till utståendet är dagens ros.



Exakt var den växte minns jag inte. Någonstans i Maasholm. En sommar – för det är ju inte november på bilden.
Rosen är ett ljus som lyser in från en annan tid, från tider före och tider efter.



_____________________________________________

Tidig november kommer till sist att bli sen november.

Tröst hos Sandy: Late November

Oktober 11, sekel på sekel

Sista dagen i oktober. Året mot sitt slut, det andra året på tiotalet. Vi är redan djupt inne i detta nyss så nya sekel.
Time, time, we hardly even knew you –

Det ger också ensorts perspektiv på de där första åren av det förra seklet, de sista i det långa 1800-talet.

Man, eller i alla fall jag, brukar ibland tänka på dem som bara ensorts ögonblickskort inandning innan världskriget bröt ut med all den nya tiden, allt det som krossade och revolutionerade och byggde upp igen på helt andra vis och åter bröt ner – then came the same thing over again –

Men naturligtvis (och det är så löjligt självklart när man väl har sett det) så var det aldrig någon som upplevde det så, då.
Man lade år till år och gick framåt i det nya seklet, som lovade väl på många vis, fast det givet hade orosmoln på andra, som varje tid, som varje sekel.

Som också vårt.

Man upplever ingen tid som kort när man lever i den: det finns ingen annan tid.

Och den som mot slutet av år 1911 blickade bakåt mot sekelskiftet såg ett antal år lagda vid varandra, händelserika, kanske goda eller kanske onda beroende på vem som såg på vad, såg magra år och rika, såg personligt och allmänt.
Såg människor leva, dö, födas, komma och gå, växa och krympa, röra sig över den världskarta i skala 1:1 som är utbredd över globen.

Man hade inte bråttom 1911 att hinna med det som skulle hinnas.

Så kan man slås av de banala insikterna, den sista dagen i oktober.
_________________________________________________

Soundtrack för det förra seklet: Trains

Farfar & annat

29 oktober.
124 år sedan min farfar föddes.

Tänker då och då att man borde skriva något om honom, lämna ett litet bidrag till att återupprätta denna alltför bortglömda gestalt i svensk presshistoria.

A Emil Jacobsson var trots allt förbundets ordförande i nästan tio år, och en central person i Handelstidningens motståndsarbete under de mörka bruna åren.

Jag kan bli väldigt trött på det ensidiga fokus på Torgny Segerstedt, med all respekt för denne - och hur man glömmer de andra, en Emil Jacobsson, en Knut Petersson m fl (även om Petersson till skillnad från farfar får ett bisats-omnämnande i NE).

Enligt J var det en av farfars Situationen-krönikor som utlöste det första transportförbudet mot GHT.

Hittills har alla planer dock slutat som trötta tankar om vad man skulle kunna göra och kanske borde ha gjort.

Det är så väldigt mycket man borde
Och så förfärligt lite man gjort,
vill jag minnas att Tove Jansson uttrycker det.


                                          *  *  *  

Firar dagen med att beställa årets första julklapp(ar). En tills vidare hemlig variation på ett tidigare spelat tema.
Eller, egentligen nästan tvärtom: ett nytt tema med en tidigare utnyttjad variation.



                                                                          (foto: MJ)(?)

Werner A med flera

Under långsamt tillfrisknande - tror jag - fortsätter jag lite förstrött att digitalisera gamla kassettband.

Hittar bland annat en där Werner Aspenström läser egna dikter. Vad den mannen var bra!

Man påminns återigen om hur mycket bättre det är att höra författaren själv läsa, än en manierad skådespelare som vill framhäva sin egen teknik snarare än författarens ord.

En aldrig så tafatt och röstbräckt diktare kommer oändligt mycket närmare än någon skådespelare någonsin kan.
Och Werner A var varken tafatt eller bräckt, även om han ibland lånade ensorts tafatthetens klädnad till sina dikter.

Där fanns sådana pärlande påminnelser.
Och alls inte bara den berömda sardinen, som man än i dag stundom ser som graffitti.

Snöbrev.
Kärleken och döden.
Mätarlarven.
med mera...

(försökte bifoga ett stycke där WA läser "Snöbrev" men utan framgång. Det åt istället upp första versionen av denna text.)


                                          *  *  *  

För övrigt en intressant recension av en bok om en ny sorts liberalism, eller rättare skrivet: en recension av en synbarligen intressant bok om en ny sorts liberalism, i dagens SvD: Frihet under attack .

Kan man hoppas att den svenska borgerligheten börjar se att det inte bara är stat och kommun som hotar individen och individens rättigheter.
Att en dysfunktionell marknad knappast säkrar allas sanna lycka och världens fortbestånd.

Vi som är konservativa har sett det länge.
Vi som är lite vänster har sett det länge.

Kanske sprider sig insikten även till dem som har problemfomuleringsprivilegiet.

Så finns det en smula hopp om civilisationens fortbestånd.

För sjuk och trött att skriva något klokare och mer analytiskt om tidens tecken och deras kalejdoskopiska rörelse slänger jag här in några mer moderna dikter ur dagens-serien:

Hösten drar en snara om tiden
Bergen ligger vita och utvakade
under de gula träden     Båtarna sliter
i sina band, vill vara fåglar
Det är en av dessa dagar     Mer ensam
kan man inte vara     Det är natt
i alla riktningar     Man möter
en otillfredsställelse vart man än vänder
Det är svårt att hålla vingarna torra
Ingenting förklarar
den tid som gått

(19.10)



Dagarna kommer ovanligt tätt
i denna tid

(20.10)

Dagen är redan slut när jag sätter mig vid natten
Därför kommer jag på mig själv innan jag kommer av mig
Mina ögon immar igen    Det som ömmar
känner jag inte igen     Det tar, det mesta, en annan väg
Jag blir inte klokare för det, eller vansinnig
Det är ett stilla flöde, som ett sädesfält     Jag kan inte dricka
när jag kommer hem, alla kranar är stängda och pekar utåt,
och det är ingen som kan berätta för mig hur det smakar
Det finns näktergalar som har ett enklare liv
och galärslavar     Men jag funderar inte så mycket
på orsakerna    Finns det ett hinder kliver jag över det
som till nästa rad, men de flesta hindren skapar man
i det ögonblick man stiger över     Det finns ingen oklarhet
i utsikten mot stjärnhimlen, trots kvällsdiset och vinden
som sliter sönder timmarna i minuter och sekunder
Jag funderar inte heller mycket över bristen
på orsaker, frånvaron av kausala samband binder mig inte mer
vid denna plats än någon annan     All slump är inte tillfällig
Och alla resor leder inte inåt     Bara avstånden
förblir de samma   Bara avstånden består    Det måste man erkänna

(21.10)

Vi blir alla äldre
En gång är ingen gång
En dag är lik en annan dag

Fåglarna försvinner söderut
som namn på någon man minns
och glömt     Hösten tar tag

om våra rörelser, vrider dem
i andra riktningar: som när någon
som man älskat tar en annan väg

Vi blir själva lika dessa fåglar
som vi älskat innan de försvann,
flög söderöver, eller inåt, in i våra

en gång levda liv, försvunna liv,
försummade, försvurna åt en annan
verklighetsbild     Utan en aning

En aning annorlunda
är den värld vi nu bebor: vi stiger ned
i varje dag som i ett kallt bad

en kall avrivning, ett omvänt livtag
som vi tar för oss, för oss tar ingen
längre där vi satt oss, det sitter i

sedan länge, ett födelsemärke
satt av en annan gud, på annan plats
än det som visade oss vägen hit

En annan gud: det är vad vi har kvar

(22.10)

Läget?

Sjuk.
Trött.
Eländig.

Rädda dagarna

Rädda dagarna, deras försvinnande doft
Oktober, rönnbärsrött till rådjursbrunt
under en ögonblicksblå himmel, oktober
som nästan lovar: att förändring kan uthärdas,
att den blankt genomskinliga melankolin
inte stupar brant ner i döden    Inte ännu,
säger oktobers spröda signaler, de kvarglömda
tunt metalliska fågellätena
som löper skyggt mellan träden, natthimlens
djupnande paradox: aldrig är stjärnorna
så avlägsna och nära som nu    Och om morgonen
de första frostspåren över gulnande gräs
Förmultningens tid och likväl
den serena klarhetens    O paradoxer,
    o övergivna hus vid vägarna!
    Aldrig är livet så nära


(1979)

Årstiderna - not!

I dag är vi sura på grönsakslådeleverantörerna Årstiderna.
Efter flera års välfungerande förhållande har de dumpat oss.

De gjorde om någonting i sitt system i slutet av sommaren, och helt plötsligt upphörde vår kortbetalning att fungera.
Varpå vi fick småsura meddelanden om att det var något fel som vi (!) skulle åtgärda.

Till exempel genom att skriva in kortuppgifterna på nytt.
Det gick förstås inte. Den enda effekten blev att de gamla uppgifterna ramlade ur systemet. Och vi fick påstötningar om att betala. Och nya uppmaningar om att skriva in uppgifterna.
Vi betalade via faktura och hoppades att de skulle fixa sina fel.
Men icke.

Vänliga påpekanden om att kortet fungerar lika bra som vanligt i alla sammanhang, att INGET har ändrats på vår sida, men väl på deras, har mötts med en blandning av oförståelse och tystnad.

Och lådorna har slutat komma. Utan kommentar, utan några förvarningar, utan några förslag till alternativa lösningar.

Surt var ordet.
Bill, sa Bull.

Spretande tankar

Tiden går så långsamt när man är ung och så fort när man är gammal. Hur orättvist är inte detta mot båda parter!

                                          *  *  * 

Det går inte att komma ifrån att de är de som är mest förändringsbenägna som också är mest ansvarslösa – eller kanske ansvarsbefriade. De är redan alltid någon annanstans.
Och ”det går alltid att bygga om”.

                                          *  *  * 


Egypten vill ha Nefertite tillbaka. Klart de skall få det. Så fort de återinsätter en farao och återgår till att dyrka Aton (eller låt gå för Amon, då).
                                          *  *  * 


Alla är vi individuella på samma sätt

                                          *  *  * 


Sorterar i bokhyllorna. Det betyder rimligen något att så många av mina böcker hamnar i kategorin ”europeisk topografi”. Men vad?


                                          *  *  * 

-När skall du sluta att glädjas åt att Hammarby förlorar?
-När nyinflyttade stockholmare slutar att säga ”aha, du bor på Söder, då håller du på Hammarbaj förstås” och i stället säger ”aha, du är stockholmare, vilket lag håller du på?”

Åh en sådan härlig dag

Å en sådan härlig dag!
Djurgårn säkrar kontraktet med tre snygga mål men i en ganska usel match.




Det blev ett litet glas bubbel från Gut Ludwigsburg.
Och bättre förhpoppningar inför nästa säsong.

Vilse i pannkakan?

En del journalister kom lite snett ut i Juholt-affären.
Tvärsäkert ”visste” de att nu var stödet för J borta, nu skulle det beslutas om avgång, nu handlade det bara om timmar.
Journalister med gott rykte och vanligtvis bra källor tog miste, och stod med konstiga utväxter på näsan efteråt.

En enkel förklaring skulle kunna vara att dessa kolleger faktiskt blev indragna och nyttjade i det maktspel som uppenbarligen fortgått och fortgår i s-ledningen.

Någon eller några som gärna såg att Juholt tvingades bort valde att ge bilden av att det redan var klart, just i syfte att skapa ett tryck i frågan, en bild i medierna att saken var avgjord, kanske för att därmed få tveksamma och vacklande i partiet att sluta upp bakom avgångskraven – ingen vill ju sluta på den förlorande sidan.

Men så machiavelliska är väl inga ledande socialdemokrater? Och så manipulerbara är väl inga journalister?

Logik och konsekvens...

En åsiktsförmedlare i en svensk tidning tar avstånd från Occupy Wall Street-rörelsen, emedan det i dess bakgrund finns en person som vid ett tillfälle kan beslås med ett utfall mot judar (vilket förstås var jävligt dumt och fel).

I stället väljer vederbörande åsiktsförmedlare att solidarisera sig med Tea Party-rörelsen. Som ju inte saknar sina inslag av evangelistiska rabiata anitsemiter.

Nuff said...

Dikter då och nu. Igen

Oktober, sång       Vind och välljud
Stanna inte utanför och tveka
Knacka på dörren: är Gud
hemma? Får han komma ut och leka?

                                                             (ca 1978)


                                    *  *  *  

Dagen före Kanelbullens dag
sliter i tiden, vindblåstfuktig och mer oktober än de andra dagarna
Jag vet inte om den egentligen skulle tillbringas i väntan
eller andakt    Det finns inga instruktioner noterade
på baksidan av natten

Jag tar bara vara på känslan av meningslös smak
och budskap inifrån intighetens gråsvarta hål, tar
mina dagar i paket och bandage, för vad de är –

För vad de än är, så är de – också - ensorts krumbuktande fåglar
Fulla av undanflykt, svävande, inexakt närvaro    Så är det
Så är det i evighet    Och det redan innan
Kanelbullens dag har inträffat

                                                                       (3.10.11)

Fotbollsfilosofi - och vidare

I Amsterdam för ett år sedan skulle Sverige "spela sitt eget spel", vi skulle föra spelet och bjuda på anfallsfotboll.
Den nya tiden hade kommit.
Slut på allt lagerbäckskt säkerhetstänkande.

Vi gjorde ett mål.

I går, på Råsunda, var det back to basics som gällde.
Krymp ytorna, tänk klokt, försvaret främst, inte släppa till i onödan.

Vi gjorde tre mål.



Jag är så jävla inbilsk att jag tror att man kan lära sig något även om andra saker än fotboll av detta.

Dagsmeja vidgade världen

Med några dagars perspektiv på det tranströmerska nobelpriset.
Det var naturligtvis, som för så många, en gång Ekelöf som satte igång det poetiska ruset, Kosmisk sömngångare & allt det.

Men det var redan där och då, Tranströmer som lyfte fram det självklara vad man kan göra med dikten, med språket, med blicken på den förvandlade och förvandlande verkligheten.

Det var i dikten Dagsmeja:

Alla bördor lättade
Ett kilo vägde sjuhundra gram, inte mer

Jag upplever fortfarande en hisnande känsla när jag läser det där, mer än fyrtio år senare: hur orden vidgar världen.

Tranströmer, Dylan & jag, cirka 1974.

Denna dag, när Tranströmer och inte Dylan fick Nobelpriset, känns det lite kul att minnas en pastischiserande dikt jag skrev för sådär 40 år sedan. Den börjar:
"Jag spelar Dylan efter en regnvåt dag..."

...och ser i sin helhet ut så här:

Jag spelar Dylan efter en regnig dag          (inte regnvåt, jag mindes fel)
Hans röst är hes och vänlig, en kvarleva
     från den tid då vi ännu trodde
att sånger kunde förändra världen

Himlen växlar, molnen kan inte besluta sig
måsarna kan inte besluta sig
     Men nej, naturen är inte besjälad
& jag kan besluta mig själv

Jag hissar den röda flaggan
Det betyder: Vi vill strid    Vi vägrar
     att ge oss
Allt mervärde tillhör arbetarklassen

Det betyder: Vi kastar sten
i era glashus    Er tebjudning
är ingen revolution    Lavinen
rullar nerför sluttningen


OK.
Originalet är bättre.
Och inte riktigt lika tidsbundet.
Men ändå.


Jag tror för övrigt att det var den dikten som en tidskriftsredaktör refuserade med den i sammanhanget lite oväntade motiveringen att han "tyckte att den liknade något han hade läst förut".
Det var liksom det som var poängen.

Grädde på moset

Kylskåpsinventering visade att vi hade VÄLDIGT många syltburkar.

Så nu har jag ätit hjortron på frukostmüslin tre dagar i rad.
Lyx.

Kanelbullens dag

Kanelbullens dag har kommit.
Kan man ta skydd någonstans?

Tanklöshetens välde

Facebook kryper allt längre in i våra liv. Om du inte är uppmärksam så vet dina vänner snart allt om var du surfar och vilken musik du lyssnar på i ögonblicket. Att inte tala om var du befinner dig och vem du träffar.

Att själva företaget FB lägger beslag på allt du överhuvud bidragit med verkar de flesta ju ha vant sig vid och accepterat – eller möjligen aldrig förstått, man kan ibland bli lite förvånad över hur naiva även vanligtvis välinformerade och smarta personer är i vissa sammanhang – men nu handlar det om att portionera ut delar av det till omgivningen.

Som det har sagts: visavi Facebook är vi varan, inte kunden.

Plötsligt känns FRA-debatten och integritetsdiskussionerna väldigt långt borta.

Någon invände ”men man kan ju blockera åtkomst för andra än sina vänner”.
Som om det spelar någon roll.
Jag är tämligen likgiltig inför om herr Zhong i Shanghai kan följa min trafik på nätet. Det är inte lika lockande att opåkallat låta dem som faktiskt känner mig göra det. Inte om vi inte själva har kommit överens om det.

Omvänt gäller också – jag har inte något behov av ett osorterat flöde av information. Om mina vänner delar något med sig, så vill jag att det skall vara därför att de tror att jag och andra i vänkretsen har intresse eller glädje eller behov av det. Att det finns en tanke.

Nu råder i stället tanklöshetens välde.

Kanske är det tidstypiskt. Men jag blir bara trött.

Obtoberros

Har oktober kommit? Det är ingen som har talat om för den kvardröjande sommaren. Likt en gäst som har ännu något att säga, ännu någon att ta farväl av, någon att omfamna, har den stannat ännu en stund och ännu en. Och nu möter sommaren oktober i dörren.

Inte brittsommaren eller indiansommaren eller något annat snuddande eko, utan sommaren som den var.
Kanske borde man bli oroad. Men jag väljer att försöka njuta av det.

Bilden är från 60-talet, en av pappas diabilder som jag digitaliserade häromåret, från just där Schmiedestrasse går över i Hauptstrasse - tror jag, det har ibland varit lite svårt att exakt igenkänna dagens miljöer i den tidens bilder.

För även om det bestående intrycket är att det mesta är sig väldigt likt, så har ett och annat hus faktiskt bytts ut, andra har putsats eller tvärtom fått putsen bortknackad, en liten trädgårdsruta eller ett staket har tillkommit eller försvunnit.

Men redan då fanns dessa stora vackra rosor där, redan då var de ett utmärkande drag för Maasholm.

Om det är där jag tror, så är tegelhuset i bakgrunden det där Café Sand am Meer i dag huserar, och den lilla gränden leder ner mot Uleweg och parkeringen.

I almanackan fick bilden representera oktober, fast den i verkligheten är tagen mitt i högsommaren.
Men det kan ha varit 1965, ett år när sommaren kändes som höst mest hela tiden.



Glöm inte bort min andra blogg - De 37 bästa låtarna

Båtar, emblem, borttynande - en dikt

Båtarna i Årstaviken
I den sena sommarkvällen under vinet
Är som emblem, som tecken för båtar

Vi som sitter och ser dem
Medan det sista sommarsolljuset mals ned
I sydsluttningens gröna kvarn

Blir till emblem för det betraktande
Som tecken på att det som ses
Också finns

Men är det verkligen sant? Är vi
Bara kunskapsteoretiska exempel
På vår egen förträfflighet, varandra lika
Som bär

                   På vår egen bild av vår egen
Förträffliga beskrivning av vår belägenhet,
I den sista solnedgången? Kanhända,

Kanhända saknar vi bara ord för det
Som saknar ord: vår närvaro i tidens borttynande
I borttynandes tid



                                                                             - september 2011

Skörderesa

Hemma igen efter en helg i Hogdalsbygden.
Spegelblankt och vackert ute vid ön - där björkarna ännu var mer gröna än gula, vilket inte riktigt framgår av bilden som ju mest visar fastland - men aldrig aktuellt att åka över.
Vi höll oss på land, men tillbringade en del tid på myrarna - resultatet blev drygt två liter tranbär och ännu lite mer lingon (samt några sena blåbär som blev mikro-sylt till frukostfilen).
Ute på en av myrarna hittade A-L trattkantareller - eller noga taget var det väl rödgul trumpetsvamp? - men vi kallar alla sådana där för trattisar, för enkelhetens skull. I skogen fanns det inga, men i våthålen på myren.
Lite märkligt.
Annars glest med ätlig svamp, men desto mer oätlig (och "överblommad").
Man kanske skulle slå sig på skäggriska. Den lär vara "ätlig efter avkokning". Och är tydlig karaktärsväxt i trakten.

Men tranbären, tranbären!
Nykokt tranbärssylt vid sidan av höstgrytan - mmmmmmm...



På bilden tranbären närmast, lingon uppe till höger. Och trumpet-trattarna på fatet.


På vägen mellan myrarna. Vem sade att kraftverkssjöar inte också kan vara vackra?

Höst

Höstdagjämningen har passerat utan att någon har påpekat det.
Jag känner ett ansvar.

Det är höst.

Träden är ännu mest gröna här i stan, och denna september har varit mild.
Men allt handlar om tid.

Som livet: allt handlar om tid.

Spridda tankar

Det är lite för många som tycker att det som de har omkring sig inte riktigt liknar det riktiga livet som de har sett på tv.

                                          *  *  *  

Min bristande odödlighet ansätter mig lite mera för varje dag.

                                          *  *  *  

Att låta nationalekonomer göra prognoser är lite som att använda historiker för att dra upp politiska framtidscenarior.

                                          *  *  *  

Allt ont i världen härrör från människor som tror på enkla lösningar.

                                          *  *  *  

En 20-årig mördare får kortare straff därför att han är så ung. Jag kan se logiken i det. Men borde inte då också en 20-årig riksdagsman ha en kortare mandatperiod?

                                          *  *  *  

Den som sparar tror att livet varar för evigt

                                          *  *  *  

Möte

Rakar av mig den mustasch som jag har haft i närmare 40 år.
Ser mig sedan i spegeln och möter båda mina föräldrar.

Dubbelt så mycket

Noterar att det är lite med bloggar som med barn: två stycken är inte bara mer än dubbelt så roligt, det är mer än dubbelt så jobbigt också. Eller åtminstone så svårt att hinna med.

Jag menar, det är ju inte som att livet står på hold.
Hyllorna i vardagsrummet är på plats, men i det nya biblioteket – fd sovrummet – står två ännu omonterade. Och böcker lite varstans. Och annat.

Och i morgon skall bilen lämnas in för diverse.

Vi fick i alla fall hem vår Karin Karsvall-tavla i dag, den som vi beställde på utställningen i Ytterberg i somras. De allra finaste skogs- och fjällmotiven hade ju gått, tyvärr – och den största favoriten är inte ens till salu, den sitter permanent där i gamla skolan – men vi var ganska nöjda ändå.
Någonstans i nya sovrummet skall den upp.



Lustigt nog fick vi skjuta upp hämtandet några dar, eftersom vi var i Ytterhogdal medan konstnären och tavlan var i Järfälla.
Så kan det gå.

Kompletterar med konst på en annan nivå: lite av skörden från helgen. Lingon till vänster, tranbär till höger.

Trampbil

Det går inte att beskriva känslan när jag plötsligt fick syn på min trampbil igen.
Den som min bror en gång övertalade föräldrarna att köpa till lillebror på treårsdagen.
Allt det som den kom att minna om.
Sedan.

Bilen som stals ur garaget och var borta och det inbrott i mitt liv och mina minnen som det var.

Och så plötsligt stod den där på vägen. I närheten svävade en osannolik historia om hur någon "hittat" den i ett tomt hus.
Nå, fylld av sammansatta känslor lät jag några hundralappar byta ägare och åkte iväg med bilen.

Och mina minnen från 1957.

I väntans tider

Väntar på leverans av hyllor.
Väntar på leverans av förhoppningsvis nyreparerad kaffemaskin.
Väntar på leverans av Årstiderna-låda.
Väntar på att det skall bli tid att hämta tvättad och lagad matta.

Väntar framför allt på att det skall bli dags att sätta sig i bilen och köra i väg upp mot Ytterhogdal för en kort lingon-och-svamp-utflykt, med visst inslag av transport och titta-till och allmänt komma iväg från stan, förstås.

Hemmet kommer inte att stå tomt ändå, visar det sig, eftersom J kommer hit, för fotboll och annat (kanske affärer i järnvägsbranschen?).

Något lite väntar jag också på att upphetsningen ska lägga sig över att det har gått tio år sedan dendär jävliga dagen 2001 när några störda fanatiker mördade tusentals försvarslösa människor och släppte lös en storm av elände över världen, från stora sorger till små förtretligheter.

Det var en fruktansvärd händelse, och den drog så mycket med sig, men ändå känns det som om vi riskerar att tappa proportionerna ibland. Man undrar hur avgörande det var att det handlade om just New York och ingen annan stad.

Och hur länge det kommer att dröja tills de döda där är lika glömda som de som dött i tidigare eldstormar?

"det gnostiska mörkret" (L.G)

Maktspråk i stort och smått. Och mothugg

Det känns bra när arrogant maktspråk leder till att den som brukar det får backa, som skedde med SL:s "affärsområdsansvarige för intäktssäkring" (bara att slänga sig med den titeln...).

Hans meningslösa och insiktsbefriade svar på SvD:s frågor i går medförde en storm som innebär att SL omedelbart fick backa i sakfrågan.

Sådana små glädjeämnen finns i alla fall.

Jag kan inte låta bli att tänka på - fast jag inser att jämförelsen haltar på flera plan - känslan av att Kadaffi & hans familj kanske hade kunnat sitta kvar och sluppit hela den internationella reaktionen, om inte
Saif-pojken hade rusat ut och hotat med blodbad och förintelse av råttorna när man inom kort skulle ta Benghazi.

Lite stilla militärt ingripande a la Assad, så hade de kanske suttit kvar vid sina pooler i Tripoli fortfarande.

Dikter nu och då

(då)

Blir världen ödsligare?    Inte
Man går, helt enkelt från en scen
til en annan    Världen är som den är:
en kamp mest, någon gång en vila,
och någon sällsynt enda gång ett annat:
en hastigare andning, ögonblickets glimt
in i en ny konstellation: stjärnhimlen
som kalejdoskop     Men mest, alltså,
en fortgående kamp, en prövning
utan slutsummering     Sådan är den

Blir den ödsligare nu?  Helt lite
Tiden löser långsamt upp sig, det är
ett beklagligt men välkänt faktum
Somliga stjärnbilder faller sönder,
återvänder aldrig på nästa varv,
förlorade i kalejdoskopets
alltför många möjligheter
Det är så     Det låter sig inte besvärjas
Du kan, om du så vill, kalla det
ett nederlag    Blir världen ödsligare?   Givetvis

                                                                 (80-tal)


(nu)


Det går inte att låtsas som om sommaren inte kommer att ta slut
Inte att gömma tiden i lådor hur länge som helst
Det kommer inte att finnas plats i hyllorna   När man går ut ur rummet
finns de inte längre     En tomhet fyller rummet, fyller rymden
Smärtan är inte skärande men dov     Som – redan – de där dagarna
när oktober går över i november och fukten tätnar till mörker
Allt förbereds här: mognaden är ett förstadium till förmultning


Och de som växer upp ur mullen är några andra     Där finns
ingen tröst att hämta, inget själavandringens milda ljus över
gravar och kratrar, över klentrogna och övergivna själar
Vi kommer inte att vara där     Vi kommer inte att vara där
Vi blir bränsle, en sönderdelad förtätning, något ångande
Det får man slå sig till ro med     Och aldrig, aldrig, acceptera

                                                                                25.8

Tillbaka hos Eckehard

Har plockat upp M Eckehard i klassikerläsningen.
Det är mycket jag inte förstår. Och mycket jag inte kan ta till mig.
Ibland är det svårt att förstå vilken uppenbarelse detta kunde vara när man var sjutton år.

Men det finns också annat, som jag inte heller förstår, men ändå kan ta till mig.

Som detta, ur den femte predikan:
Där det skapade upphör, där börjar Guds vara.

Välkommen till nästa blogg

Änligen!

Den slutliga listan.

De 37 bästa låtarna som gjorts.

Bara att klicka. Här.



På plats 37: Nico.

Septemberros

Ny månad.

Vi driver ännu en stund undan alla tankar på höst och kyla med en ensam nyponros.

Någonstans vid vallen mot havet växte den.

I almanackan fick den representera september, det växande vemodets och den fuktiga klarhetens månad, då tiden stiger in i det obevekligt tilltagande mörkret.

Om smörja

SVT:s webbnyheter rapporterar att den blivande nya centerledaren är "Mera M än C".

Och vad är det med det? Själva centerpartiet är ju i dag mera M än C.
Ja, centern är mera M än vad M är.

Sådant läder skall sådan smörja ha, som det heter i ett talesätt från den tiden centern var ett bondeförbund.


__________________________________________________

På TT kommer sedan följande text:
-De vet att de får en skicklig politiker med medial genomslagskraft. Men det politiska skulle kunna oroa vissa väljargrupper. Hon har en väldigt nyliberal hållning.
Statsvetaren Mikael Sundström tror inte att Centerns väljare har förstått vem de får som partiledare, nu när Annie Lööf föreslås av valberedningen.

Troligen har Mikael Sundström missat poängen i modern politik, statsvetare som han är.
Vem bryr sig om politikens innehåll?
När man kan få medialt genomslag.


Not: Sundström uttrycker det faktiskt ganska tydligt själv, när han säger att det politiska skulle kunna oroa vissa väljargrupper.
Smaka på den meningen en gång till, lite långsamt: Det politiska skulle kunna oroa vissa väljargrupper.
Dagens svenska politik fångad i sju ord.

Sju ord på kornet.

Beredskap

I dag bär sommarljuset med sig en doft av höstkyla.
Det är dags att knäppa knapparna och förbereda sig, och söka sig till de mindre glädjeämnena.

Spridda tankar, igen

Mitt problem är att jag vill att världen skall vara rättvis. Och det är den ju inte.

                      *  *  *  

De som är gamla har en fördel framför de unga: de vet hur det är att vara unga.

                      *  *  *  

Gamla övergrepp gottgörs inte genom nya.

                      *  *  *  

Att så många har svårt att föreställa sig döden! Vi var ju alla en gång ännu inte födda. Det finns inte mer mysterium än så.

                      *  *  *  

Berättelsen om 70-talet som den berättas av en yngre generation liknar allt mer en klintbergare.

                      *  *  *  

Behovet att göra allting rätt. Bilagan för de trendkänsliga som följer med morgontidningen heter ”A Perfect Guide”.
Nog sagt.

Tankar

Alla dessa tankar på morgonen som är bortblåsta sedan.

Läxan från Irak

I Libyen har rebellerna intagit Tripoli, i stort sett. Kommentatorer och ledarsidor världen över tävlar i att vara tydligast i att poängtera att det är nu det svåra börjar, att bygga tiden efter Kadaffi. Att lära läxan från Irak.

Men jag fruktar att det finns ännu en läxa att lära: att vi ännu inte ens är där. Med Kadaffi på fri fot, med fortfarande många mer eller mindre desperata lojalister spridda i landet, och med dessa obegripliga mängder av vapen, är risken helt överhängande för ett fortsatt inbördeskrig, bara med ombytta roller.
Ett krig som kommer att helt omöjliggöra alla goda ambitioner, från Nationella övergångsrådet lika väl som omvärlden, att bygga upp ett land.

Det kan vara mycket mycket längre bort än vad dagens ledarskribenter tror, innan man ens kan börja bygga institutionerna.
Jag hoppas förstås att jag har fel.

Men läxan från Irak är inte att allt är som där. Läxan är att det sällan är som man har trott.

Bartolomei

Tjaha, det var i dag man skulle ha plockat sin malört.
Och möjligen ägnat en liten tanke åt amiralen Coligny med flera.
Jag gjorde ingetdera.

Så kan det gå

Paradiset och andra platser

Tillbringar några söndagstimmar i Paradiset.

Eller i alla fall i närheten av det. En vandring i Hanveden. Ingen svamp kvar i skogen (iaf plockbar, ätbar) men gott om blåbär.

Som tur var kom M med kantareller från sina trakter i går, så det blev ändå svamp till förrätt i dag. Och glass med nykokt blåbärssylt (eller snarare tvärtom: nykokt blåbärssylt med glass) till efterrätt.
Fortfarande således en glimt av paradiset, dess doft.

Emellan hann vi med en stund på Ikea också. Det var inte lika njutbart. Alldeles särskilt som de slutat att föra 60 cm-varianten av Billy-hyllan. Det borde vara FÖRJUDET för Ikea att ändra i sortimentet sådär.

Vi fick tänka om planeringen av det nya biblioteket i det gamla sovrummet. Mycket träning av den spatiala förmågan blir det.
Men det går framåt.

Och skall nog bli bra till sist, skall ni se.

Magi på Gustaf Adolfs torg

Just hemkommen från konsert med Kari Bremnes. Fast det var kort, fast de flesta gamla favoriterna uteblev, var det en magisk upplevelse.

När hon spelade Fyret vid Tornehamn gick det inte att hålla tårarna tillbaka.

Några användbara bilder från scenen lyckades jag inte ta. Men Arvfurstens palats lyssnade som synes andäktigt. Med rätta.
Det finns kanske en stilens nordliga klassicism som förenar, vad vet jag.


Om graviditeter och fotboll, ingenting.