Decemberros

Årets sista almanacksbild, årets sista ros.
Försökte fånga decembermörkret i solnedgångsljuset bakom kronbladen.
Och osäkerheten om vad som här här, vad som är nu, vad som är framför och bakom och vad som liksom lyser igenom.

Rosen är som de andra från Maasholm.

Nästa år blir det andra bilder, från en annan värld som är samma värld.

Home from the forest

...och från kusten och från vägarna. En liten 350-milaresa tog mig till både Hogdal och Göteborg och Jylland (på ömse sidor om gränsen). Och flera andra ställen.

Här är några stämningsbilder från en nordisk november:


Morgon i Härjedalen.


På väg upp genom Hälsingland i ett landskap försilvrat av frost. Helt magiskt. Men svårfångat på bild.


Ett kort ögonblick trodde jag att jag mötte en varg på väg 296...



...men så var det ju inte









I kvällsmörkret på Mariebergskyrkogården, Göteborg.
Tände två ljus och avstod från att förbanna mörkret.


Våraktig höststämning på Hallandsås.


Till Danmarks västligaste punkt - Blaavandshuk.
Fyren numera obemannad men fortfarande viktig för sjöfarten.


I ett enda land på jorden kan man komma på att förbjuda cykling på kyrkogården.





Stämningsbild från vallen nära "vårt" Maasholm.


I Maasholm pågick annars vandalism.



De gamla båtlägena utanför Schleihalle, den gamla hamnen med en flerhundraårig historia, har rivits upp för att "moderniseras".
Just nu en rörig arbetsplats; till sommaren kanske rent och prydligt igen, men historien är borttransporterad.
Ganska korkat av en by som lever på stämningen, på idyllkänslan.

Så här såg det ut förut:



Jag tröstade mig med en rundtur i trakten, och fann bland höstgråa fält också fortfarande blommande trädgårdar.
Svårt att tro att det är en månad före jul:



Ute i Maasholm var allt stängt, mer off-season än när jag varit där i februari, och jag fick ta in på ett hotell inne i Kappeln, tv-seriens "Deekelsen".



Till sist, i Lund, fick jag trots bilresandet tillbringa en natt på tåg.



Det nedläggningshotade vandrarhemmet i Lund är dock ingen riktig höjdare. Magert utrustat, toalett och dusch två vagnar bort, ständigt låst, svårstyrd temperatur.
En fläkt ifrån en annan tid också på andra vis än egentligen avsett.

Septemberros

Ny månad.

Vi driver ännu en stund undan alla tankar på höst och kyla med en ensam nyponros.

Någonstans vid vallen mot havet växte den.

I almanackan fick den representera september, det växande vemodets och den fuktiga klarhetens månad, då tiden stiger in i det obevekligt tilltagande mörkret.

Juliros

Någonstans på Hafenweg. Tror jag. Men varför kommer jag att tänka på Celan och die Niemandrose?
Därför att världen är sådan, antar jag.

Juniros

Hauptstrasse Maasholm i juni.

Majblomma

Majrosen fångad någonstans, jag vet inte riktigt var, i Maasholm - troligen nere vid hamnen. De vita rosorna är inte så vanliga.

Tyvärr, tycker den inbitne yorkisten...

Rosorna

Årets almanackstema är alltså rosor. Rosor från Maasholm och omgivningar. Naturligtvis borde jag ha pytsat ut dem allt eftersom månaderna kom, inte i en hög i början av april.
Skall göra det framöver.

Här är hursomhelst de tre första också. Överst mars.

Ett hus på Hauptstrasse (februari).

Rosor vid rådhusets vägg (januari)

Det säger sig själv att bilderna inte är från respektive månad. Så sydländskt är inte klimatet att rosorna blommar i januari. Det är mera stämningarna jag har försökt komma åt.

Hemma igen

Länge sedan jag skrev. Har varit på resa och haft mycket annat.
En fin vecka i Maasholm, se bilder. Så fint väder har vi inte haft något år. Det blev mer strand och mindre vandring än det brukar bli. Och kanske något mer öl än det har varit sedan jag var sjuk. Men det är ju fortfarande måttligt, förstås. Tål inte alls så mycket längre heller.
Om av ålder eller ovana må vara osagt.
Och bilberoendet begränsar ju också. Bara bra så.

Men lugnt och stilla var det och riktigt ”göra ingenting” som det skall vara.

Måsarna skrek, havet doftade, sillen och flundrorna var färska – och Flensburgern, alltså – och det gick bra för värdfolket i fotbollen; det var inte RIKTIGT lika mycket schwarz-rot-gold som vid förra VM, men glädje och stolthet, och ett och annat förtjust skratt när England fick bollen i ribban bortdömd.

Och på vägen upp och ner samvaro med Harald i Lund – och hans Madeleine – och med familjen B i Falsterbo. Varför har alla vänner klumpat ihop sig i Skåne?