I hembygden

Läser artikel i dagens tidning om hembygdsbegreppet. Skribenten noterar med lätt förvåning att hembygd kan vara något helt annat än en klichébild av svensk landsbygdsmiljö.

Det gör, å andra sidan, mig minst lika förvånad; jag har alltid tyckt att det är självklart att hembygd är där man har sina rötter, där man känner sig hemma.

För många av oss där man kommer ifrån, för andra dit man har kommit. För några båda delarna. För en del av oss är det fortfarande samma sak.

Det trodde jag alltså var en etablerad sak.

För mig var hembygden från början självklart Gubbängen och kringliggande områden, och i vidare bemärkelse Stockholm. Det var mitt landskap. Och det var ingen märklig eller originell känsla; vi läste om det i hembygdskunskapen. För femtio år sedan och mer.

Med tiden har mina rötter allt mer sänkts ned i Högalid. Här har jag tillbringat största delen av mitt liv, här är mina barn födda, här är numera utan minsta tvekan hemma.

Och fortfarande i vidare bemärkelse staden Stockholm. Min stad.

Det finns andra platser där jag känner mig hemma, mer eller mindre, som de där barndomstrakterna, eller Hogdalsbygden, eller landskapet runt Schlei. Men det är således här som är hemma.

Och, som redan skrivet, det är inte det minsta märkvärdigt eller originellt eller särskilt skarpt iakttaget.

Om det är något som är märkvärdigt är det väl i så fall att tanken lever om att hembygd nödvändigtvis skulle vara en nostalgisk landsbygdskliché av lagom delar pilsnerfilm och smör-reklam.

Naturligtvis finns det de för vilka hembygden ser ut just så, eller nästan så, eller någonting i riktning av så. För att deras rötter finns just där. Men bara därför.

Jag är ett mumintroll som tror

att hemma, det är där jag bor

Omöjligt förstås. Men bra.

Historien är förstås omöjlig, till och med för  att vara opera.

Men föreställningen är strålande.

Vi var alltså och såg och hörde Turandot i går kväll.

Det mesta av förintresset i medierna har handlat om Nina Stemmes gästspel. Och visst är hon stor.

Man kan skära stålplåt med Nina Stemmes röst.

Men det handlar inte bara om det.

Turandot är mycket körer, mycket växelspel, mycket flytande övergångar. Och det tog man väl vara på. I minnet sitter liksom själva klangen kvar.

Och det handlar långt ifrån bara om den sympatiska fru Stemme.

Riccardo Massi gör en romantisk, närmast yr, Calaf, med en ganska behagligt nedtonad Nessun Dorma. Vi noterar också tacksamt att orkestern drar på efter bravurnumret och inte låter föreställningen hejdas av applådpaus.

På sätt och vis är jag kanske mest imponerad av Yana Kleins Liu.  Kanske är det för att  Liu är den enda människan som känns på riktigt i denna omöjliga berättelse, den man på något vis kan känna med och identifiera sig med.

Men också för att Ms Klein gör den utomordentligt väl. Hennes ”Ascolta signore” är…   …väldigt bra.  Hon får också välförtjänta ovationer efter föreställningen. Inte riktigt som Nina Stemme, men långt mer än någon annan.

(Massis svar på ”Ascolta..”  i ”Non piangere Liu” gör inte saken sämre. På något vis får han ut väl så mycket av den som av Nessun Dorma)

Det är ju också så att Liu har de vackra sångerna i Turandot. Titelrollen får briljera – och som Nina Stemme gör det! – men det är mest Liu som sjunger sångerna.

När Liu är borta river det kvarlämnade kärleksparet av en duett som är lika tilltalande som musik som den är orimlig som psykologi, och sedan brakar allt loss i finalen som är en klang- och jubelföreställning i uttryckets tvåledade bokstavliga betydelse.

Det är bra.

Som ofta numera bjuds även en del fyndiga scenografiska lösningar, med bänkrader åker åt sidan och landstingets lånade rullstol åt kejsaren.

Och stående ovationer.

Att vi sedan just utkomna från salongen fick beskedet om att vår svärdotter fått klartecken för sitt uppehållstillstånd gjorde ju inte kvällen sämre.

Grattis Claudia, grattis Magnus!



Så här kan ett av operans finaste partier låta:

Marknaden fungerar. Tankar om te.

Har ni märkt att man kan börja få te på en hel del fik i Stockholm igen?  Ett tag var det i det närmaste omöjligt, om man nu med te menar den där drycken som är beredd av tebuskens blad, utan smaksättning med bär eller blommor.

Och jag menar: verkligen omöjligt.

På många ställen har det gått att få Earl Grey, det har varit den ”icke smaksatta” varianten, väl i tanken att det är en smaksättning som är så etablerad. Men för den som nu inte gillar bergamott har dörren varit stängd.

Jordgubb? Javisst!

Svart vinbär? Självklart.

Söderglödermedallajävladsmakervikanlassapå? Det är klart.

Och så vidare.

”Hur då, menar du svart te? Allt te här är ju svart”.

I arbetsplatsernas pentryhörnor nästan likadant, fast där kanske någon billighetsupplaga av English Breakfast har kunnat lokaliseras i något hörn.

Men oftast har den varit slut, för det är häpnadsväckande i vilken grad tedrickare tycks favorisera te framför fruktdrycker.

I andra hand har Earl Grey försvunnit.

Sedan har någon förbarmat sig över citronteet.

Och så har en halv låda svartvinbär och en nästan orörd jordgubb stått kvar till nästa påfyllning.

Det där har vi pratat om ibland vid kaffeautomaten.

Att de som sköter inköp (och marknadsföringen till dem som sköter inköp) inte har reagerat.

Till synes inte noterat detta mönster.

Men nu har något hänt.

På sista tiden har vi fått inte bara två sorters Earl Grey på jobbet utan även ett riktigt gott Darjeeling-te. Åtminstone ibland.

Och nyss på lördagspromenad fick jag ett rakt och sakligt Assam-te som den alldeles naturligaste sak på ett fik på St Paulsgatan. 

Det hände förra helgen också på ett annat ställe.

Något har hänt.

Är det marknaden som har börjat fungera?

Hallå - ni ÄR medelålders

Men alltså, vad?

Jag träffar på en massa människor, på jobbet och annorstädes, som är 32 eller 43 eller 38; de är sedan länge färdiga med sin utbildning, de är etablerade yrkesmänniskor med fasta jobb, de är sambor i bostadsrätt i Stockholms innerstad eller villa i förort, de har ett eller ett par barn, de är mitt i livet.

 

Men de har en sak gemensamt: de är ABSOLUT inte medelålders.

Antyd saker om deras moral, deras politiska rättskaffenhet eller deras begåvning, det kan passera. Men säg för allt i världen inte att de är medelålders. Det kan knäcka relationen för gott.

Det där har förbryllat mig länge.

Det finns måhända förklaringar men jag förstår det ändå inte.

En delförklaring är förstås den allmänna ungdomsnojan. Det är närmast en truism. Reklamen och medievärlden öht sköljer över oss med löften och hopp om evig ungdom (snarare än evigt liv), och vi suger i oss.

75-åriga tanter ”går ut med tjejerna”. 50-åringar krisar för att de inte är 18 längre. Plastikbehandlingar och antirynkmedel.

Och naturligtvis ungdomens eviga hierarkiserande positionsbevakande, det där som det var så skönt att åtminstone en liten smula slippa undan när man blev vuxnare

Men vem vill vara vuxen i dag?

Jag får också en känsla, när jag talar med dessa annars så förståndiga människor, att det finns en generationsupplevelse: det är ju ens föräldrar som är medelålders!  

På ungefär samma sätt, fast omvänt, som ens barn aldrig blir riktigt vuxna i ens egna ögon, så fortsätter föräldrarna att bära hela bördan av att vara medelålders. 

Man kan tycka att det är lite komiskt.

Men jag för min del tycker att det mest är förvirrande.

Jag har hört människor på fullt allvar hävda att det är bara pensionärer som är medelålders.

Själv har jag varit medelålders länge.   Det är inget glädjeämne, men inget problem heller.

För mig är begreppet en osentimental beskrivning av var man befinner sig i livet. Man är inte längre ungdom, man är dock långt ifrån gammal - man befinner sig mitt i.

Föga eller intet har det att göra med ens personlighet eller ens vanor. Medelåldern är inte ett själstillstånd, det är en åldersavgränsad social kategori.

Hallå – ni är medelålders, det är ett faktum, det är ingen värdering. 

Det där som ni - en del av er - så desperat försöker undvika att bli, det är inte ”medelålders”, det är vuxna…

En enda dimension

Skoldebattens endimensionalitet: Antingen får eleverna kunskaper – eller så får de inte kunskaper.

Finns det inte längre olika kunskaper, olika sorters kunskaper? Finns det inte också färdigheter? Finns det inte sådant som är lättare att mäta och sådant som är svårare?

Finns det inte längre val att träffa, där man inte väljer mellan det som är bra och det som är dåligt, utan tvingas prioritera mellan flera önskvärda ting?

Finns det inte längre en värld?

Dikter om dagen

Insåg att de senaste tre dagarnas dagens-dikter utgör någonsorts svit, skildrar någonsorts sammanhang, hänger ihop på något inte omedelbart uppenbart men likväl tydligt vis:

 De många sanningarna  Rymdens alla,

 och de trånga kyrkorummens   Tröttheten

 i trängseln, tunnelbanetätt packade möjligheter 

 som vecklar ut sig i diverse dimensioner

 som det skulle ta år och dag att förklara

 ens för kosmologens barnbarn   Allt det

 som man inte vill bära, inte vill släpa, inte

 vill trassla in sig i, allt det snärjande, ständiga,

 utarmande, allt det som blir kvar efter det

 som blev kvar   Och allt det som är borta:

 det som man älskade, förlorade, saknade

 Det blir till sist för mycket

 Det blir till sist för mycket av för lite

 Det blir omöjligt att hålla ihop, omöjligt

 att hålla reda på, det förlorar sig bortom, inom,

 emellan, bland    Böckerna ger ingen ledning,

 ingen tröst   Sångerna handlar om annat   Böner

 har aldrig lett någon annanstans än in i sig själva

 De intrikat konstruerade gåtorna och frågelekarna

 upphäver sig själva, eleatiskt och sällskapligt  

 Man står där med en fånig min  Som en åsna

 med skägget mellan två brevlådor, som en

 inte alldeles rät vinkel, fotavtrycket av en skugga,

 en frikyrkopastor av antimateria    I februari

 Så vad skall man ta sig till?    Till sist är man

 inte ens i skick att göra sig en engelsk frukost

 och gå halvgalen från scenen i spåren av

 klokare män

 Alla dessa sanningar, halvsanningar, trekvarts-

 formulerade utsagor om ingenting och något annat,

 lindade om våra liv som självmordslinor, som får oss

 att snedda genom dagarna, genom vintern, vilsna

 vålnader ur varje dag, denna trängsel mellan tankarna,

 där ingenting får plats utom universum, man har

 studerat för mycket och sett för lite, eller man

 har sett för mycket och studerat för lite, eller inte alls

 Denna vinter, denna väntan, detta nötande

 av redan nötta ytor, dessa ändlöstlånga nätter

 skarvade in i varandra som missförstånd, denna

 rakitiska brist på förankring, närvaro, känsla,

 denna utförslöpa mot askonsdagars förlamning,

 denna brist på vin, på dagrar, skimmer, syner

 Till sist är den inte uthärdlig  Vart går man då?
                                                                            12.2

Det är inte mitt fel att påven tröttnar    Det är faktiskt inte mitt fel

att snön faller heller, även om jag ibland misstänker

att universum har en särskild plan för att lägga krokben för mig

Det är många som tror att de är i centrum   Det är många som är trötta

Vi som är oroliga för urverkens funktion är inte ensamma

Jag söker en salt smak, vars urspung jag inte kan identifiera

Faktum är att jag inte ens kommer nära   Det är en ocean emellan,

full av okända oidentifierbara fiskar och blötdjur, och myriader

varelser av lägre ordningar, allesammans genomträngda

av genetisk drift   Och långt under havsytan bergen, till synes

vilande men i själva verket beredda, skälvande, färdiga till språng

i vilket ögonblick som helst, kanske redan innan    Utbrott, lavaströmmar,

svavel    Det finns inget hem i havet    Därför är det inte heller mitt fel

att världens oro växer, som en hemlig motor i intighetens innersta,

där de felformulerade frågorna väntar på svar, inknutna i tropisk väv

utan mönster   Ingen kan hålla mig ansvarig för det   Jag är mig inte

ens lik, inte på småtimmarna, inte när istapparna faller, inte när

taken störtar in och trädgårdarna falnar   Jag saknar mantalsskrivning där

Och det är inte bara jag    Redan är jag bliven så många   Fördelning

bortom normalkurvorna, bortom prismorna, innanför de glömda

dimensionerna   En stelnad kurragömmalek, borttappad redan

för årtionden sedan, valen, knottrig, narig   Tom beredskap

Så ser världen ut nu: berövad     Och så: tanklös   Och så:

insjunken under alla ytor vi kan se   Vi knyts nu bara samman

av vår trolöshet, vår brist på känsla    Av vår ensamhet

I världens centrum råder tystnad    Ingen stör oss   

Gud har gått    Stjärnorna är vilse

Snön begraver

Och vår bild i spegeln faller, skrikande
                                                                                          13.2

Har jag ont i ryggen

för att jag tänker på min mor ibland?    Jag kan inte utesluta

några förklaringar   Just innan sömnen upphör, när rösterna från tv:n

i sin tomma påträngande iver börjar pressa mig ut över sömnens kant

och den valna oskarpa februarigryningen drar isär min vila,

tänker jag på sådant som har varit    All den kalejdoskopiska

mosaik som utgör årens ögonblick, en badkarsvattenvirvel

av bortspolade drömmar fulla av avflagade celler, den

omedgörligt avtagande värmens håliga saknad

Självklart blir jag inte klokare på någonting   Det har aldrig

varit meningen; att förstå är inte att lära sig      Allt jag gör

är att pröva nya metoder att försöka orientera mig

i tidrummet som omger oss, de tusen självklarheter som vi inte ser

just därför att de är självklarheter, just därför att de är tusen,

just därför att vi är vi    Ja, jag har ont i ryggen    Och nej,

jag vet inte var det beror på   Det är lätt att säga

att jag borde sträcka på mig, det har tusen bättre vetande

förklarat för mig utan uppehåll i femtio år

och mer, lärare, läkare, sjukgymnaster, avdankade godsägare

i Småland, goda vänner redan halvt förlorade i andra tiders minnen,

alla som förstår sig på  Men det är inte så lätt

Det är faktiskt inte så lätt

För att räta på ryggen måste man börja inifrån.
                                                                              14.2

Därför var de oroliga

Jag lovade härförleden en antydan till svar på frågan varför jag tror att politikerna i EU var så angelägna att ruscha in Rumänien och Bulgarien i unionen, varför de var så rädda för att dessa länder annars skulle riskerat att hemfalla åt det värsta av allt, kommunismen.

Det är ingen märkvärdig förklaring.

Men det handlar, tror jag, om att våra politiker ytterst sett inte är några onda människor. Inte ens de (nu talar jag om demokratiskt skolade politiker) som företräder samhällslösningar som i grunden bryter ned och fördummar vårt samhälle, som erbjuder icke-lösningar - inte ens de kan egentligen se någon poäng i fascism och neonazism.

De är i grunden inte oroliga för att den skulle välta demokratin över ändå.

Med kommunismen är det en annan sak. De tycker minst lika illa om den, oftast mer. men de kan inte undgå att se att en omfördelning av resurserna i den riktning kommunister förespråkat skulle kunna vara attraktiv för stora delar av befolkningen.

De kan inte undgå insikten att klassfrågan är högst levande och reell, medan ”nationens ära” är en 1800-talsfiktion.

Det skrämmer dem. Den egna insikten gör dem oroliga.

Brev till lokaltidning

Lokaltidningen tycks ha drabbats av en stunds eftertanke.

Så jag skrev några rader:

Läser texten ”Bor du i Bajenland eller Djurgårdsland?

Bra där.

Om det verkligen betyder att ni tänker lätta på den här tjatiga införstådda ”Vi på Söödöor håller på baaajen”-inställningen.

Hur många gånger har inte ert blad gått rakt i insamlingen när man skådat rubrikerna och tänkt ”Fan, ett medlemsblad för bajare är verkligen inget som intresserar oss”.

Nu kanske man kan börja läsa den utan att behöva stöna över det.

För det är ju så att här i stan har det aldrig i första hand handlat om var man har bott.

Vilket lag du håller på beror på andra saker – vad farsan eller storebrorsan höll på, vilket man råkade se först, vilka som var bra (eller lirade roligast) just när man var i de formbara åren - eller på ren jävla slump.

Hela tanken att du kan hänga på en stockholmare en halsduk utifrån var han bor är en krämartanke.

Även om er panelfråga gav övervikter för vissa lag i vissa stadsdelar – det måste de ju göra rent statistiskt.

(Dessutom finns det ju en massa folk som håller på helt andra klubbar från andra städer – Solna, Göteborg, Norrköping och sådana exotiska platser).

T,

uppväxt vid gröna linjen, bosatt vid den röda. På Söder.

Slogs medan jag tänkte över den här saken av hur lokaltidningens försök till likriktning av klubbsympatierna – genom sin förenkling och sitt övergivande av historiens verklighet – faktiskt går in i samma process av övergivande av upplysningens ideal, det komplicerande och tänka-själv-utmaningen, som till exempel islamistfundamentalismen eller korttidskapitalismen.

Det kan låta pretto-abstrakt, men det hänger faktiskt ihop.

Budskapet är: Det finns enkla svar, 
Det är på eller av, det är antingen eller. Den som inte är med oss är emot oss, som Dubbel-v sade.

Allt kan avläsas i enkla matriser.

Allt och alla går att sälja. Och köpa. Och sälja igen.

Teach us to care and not to care

Teach us to sit still

En promenad i närområdet

Går en promenad i närområdet och funderar över varför de lite äldre husen, de från förra århundradets första halva, är så mycket behagligare att betrakta än de modernare – även än sådana moderna hus som byggts efter brutalfunkisens borttynande (många av de postmoderna husen har förresten har förresten något väldigt artificiellt över sig i sin riktningslösa sökan bort från det alldeles uttryckslösa).

En tydlig faktor är att de äldre husen genomgående är mer välproportionerade. Vare sig de är sekelskiftes-eklektiska, nationalromantiska, protofunkis eller tidig funktionalism så finns det något välbetänkt och balanserande hos dem.

Och det slår mig att en väsentlig faktor naturligtvis är våningshöjden, den interiöra. I de nyare husen har man sänkt takhöjden för att kunna pressa in fler våningar i samma hushöjd. Det är ekonomiskt rationellt, men det tycks som om det avgörande minskar möjligheten att balansera fasaden. Fönster och muryta samspelar inte. En del byggnader är bara fönster, andra är en sorts murar av glas eller stål eller något annat.

Väldigt uppenbart när man väl har tänkt på det.

Sedan finns det naturligtvis en massa andra faktorer, saker som offrats i den förmenta rationalitetens namn. 
”Utsmyckningar” behöver inte vara påklistrade ornament, de kan vara genomarbetade detaljer.

Även här finns ett gemensamt drag: det är som att det finns en tanke bakom de äldre husen.

Bakom de nyare husen, känns det som, finns endast en kalkyl.

Så kan man fundera under en promenad i omgivningarna.

Från drömmen till öknen - fler gamla texter

Tredje och sista utsläppet av texter som flöt upp på jakt efter den borttappade texten som havet och stranden.

Fast… ”sista”?  Jag har ju inte hittat den ännu. Börjar funderar på att skriva den nu istället.  Jag vet ju hur den började och ungefär vad den skulle förmedla. Garvade författare brukar hävda att det är allt som krävs, har man kommit så långt är texten skriven.

Med mig var det oftast tvärtom, det var så långt jag kom – till ett bra anslag och en idé. Sedan orkade jag inte eller förmådde jag inte att fullfölja.

Så blev jag aldrig författare heller.

  På natten drömde jag att det var dag

  då vaknade jag och fann att det ännu

  var natt

  det gjorde det omöjligt att somna om

  så kom gryningen – då somnade jag

  och drömde att det var natt

  och att jag sov

  och drömde

  att jag vaknade

  hela dagen

Det är inte så att alla tankar man tänker när man är 20 är fullkomligt originella, och kanske inte ens så att man förmår ge dem en helt originell utformning, Men jag kan ändå inte låta bli att småle en smula när jag ser in i dedär drömspeglarna.

En dikt med en mycket oväntad inspirationskälla är denna:

En dag sätts det vingar på monstret

Och natten slår hop om din hals

Då hjälper dig dina konster

och ditt spegelskåp inte alls

En dag börjar bilderna blekna

Och inte ett snöspår blir kvar

Då hjälper det inte att leta

Efter ett dräpande svar

Till slut störtar väggarna samman

Och pusslet glider isär

Då ropar du hjälplöst på mamma

Men minns inte mer vem hon är

_ _

En dag tystnar mörkret din fråga

Vart världen kommer och går

Och bara de hypnagoga

Bilderna återstår

Arbetet med sånger för band i vänkretsen – några få blev någonsin spelade – avsatte fler rimmade, ”sångbara” dikter än jag mindes. 

I många fall finns det goda skäl till att jag inte mindes dem. Ovanstående är knappast diktarens största stund, och känns s.a.s några decennier post festum.

Men jag gillar codans stup ner i de hypnagoga bilderna, dem man halvt medveten ser under insomnandet – för natten, eller för tiden.

Inspirationen?  Det var faktiskt en rad i en sång av Karl Gerhard.  Som kan avlyssnas här.    
Gamla Majpojkar – och den i texten omnämnda restaurangen Henriksberg – har en särskild betydelse i min värld, men i detta sammanhang var det endast den suggestiva raden En dag sätts det vingar på monstret som satte igång tankarna.

Och apropå livet:

All rörelse är stulen tid

Det finns en smärta hos allt som växer

  att lämna bakom sig    En knappt dold

  insikt om fåfänglighet

och flykt   Men tiden är också planlös

  Inget spår kan föra dig utanför,

inget mönster förklara    Vad finns det

att förklara?    Ingenting   Att ingenting

  En svart rörelse genom en tomhet,

en rymdklocka, ett vakuum    Ingentid

kan ge dig hopp om en struktur

  som inte finns    Ingen tid

Inget hopp    Det finns

din egen ensamhet    Och den

  går utanför allt

Usch ja, att allt skulle vara så politiskt på 70-talet.

Eller kanske inte. (Du som undrar: pröva att fråga några som var med. Gärna flera stycken.)

Själv tog jag också ibland upp teman med viss religiös anknytning.

Den arbetslöse snickarlärlingen

fann en väg ut i öknen

Förvittrade namnlösa skelett & enstaka

läderartade växter, öknens hemlösa gäster

Därute fångas han

av det ”vilt majestätiska”

”hallucinatoriska landskapet”

Han talar med solen

Han löper efter markens sprickor

Han ger tystnaderna namn
Han lever som en fågel
Men det finns ingen väg tillbaka

Nu förvirringen: spåren

för honom i cirkel

Solens skiva stannar

Han har inga ord kvar

Bergen glider undan – fanns det någonsin

berg där borta?

Vad är ett berg?  Någonting

som glider undan,

ett svävande och en förstenad dyning

Vad är en dyning?

Fanns det ett hav?

Finns det en värld utanför cirkeln,

ett spår att följa,

mönster, språk, strukturer?

Vad är en cirkel?

Här är allting cirkulärt, slutlöst

Markens sprickor vidgar sig

Var slutar marken och var börjar sprickan?

Solen rör sig inte

Ljuset täcker himlen

Klart och brännande

Var börjar ljuset och var slutar sprickan?

Härifrån leder inget ljus

Härifrån leder inga ord

Han kallar ljuset ljus

och det upphör att vara ljus

Han kallar öknen öken

och den slår samman omkring honom,

begynnelselös, slutlös

Han kallar cirkeln cirkel,

muren mur, orden ord

Så slår allt samman

Här börjar ingenting

Här finns inga spår tillbaka,

finns inget ”tillbaka”,

inget ”vidare”

All rörelse saknar riktning

All förbindelse bränns bort

av ökensolen

Här slutar alla spår

(1975)

Spretiga tankar i februari

Vi lever i en tid av måsten. Men måste vi det?

                                                 *  *  *

Det verkar som om ordet ”karaktär” inte bara har slagit ut ordet ”roll” utan också bytt innebörd – vi har inte längre något behov av den gamla betydelsen för att beskriva en människa. Allt är ju ändå bara en roll. Eller?

                                                 *  *  *

Den här föreställningen att samhälleliga monopol har samma effekter som privata.

                                                 *  *  *

Liberalismen utgår från att människan är god, den kyrksvarta fascismen från att hon är ond. De har båda fel.

                                                 *  *  *

Varför har man ett idéprogram om man inte tror på ideerna?

                                                 *  *  *

Förändringen från ”det här säljer för att det är bra” till ”det här är bra för att det säljer”.

                                                 *  *  *

Samtidens tendens att angripa det förflutna för att man inte orkar ta itu med nuet.

                                                 *  *  *

Människan förändras inte. Men de sociala förutsättningarna kan ändras. Två förhållanden som båda ofta glöms bort

___________________________________________________

Tidigare spretiga tankar
                    
December 2  *  December 1  *  November   *  Oktober  *  Juli  *   Maj

Klassikerna: Tillbaka hos trollen

Det senaste nedslaget i min klassikerläsning var Mumintrollserien, alla sju böcker som jag har.

Det är ett tag sedan jag läste de flesta av dem, hade en intensiv period i början av 70-talet men sedan inte särskilt mycket.

Den speciella favoriten Sent i november har jag återvänt till ibland, men inte ens den så ofta. Trollvinter ibland förstås.

Minns inte att jag läste dem för barnen heller, kanske i medvetenhet om det att Muminvärlden inte är för småbarn, som jag skrivit om förut.

Och när de blivit stora nog att välja själva fanns andra favoriter.

Jag är nog ensam i familjen om min förtjusning i denna förvirrande och självklara värld av homsor, mumrikar och filifjonkor.

Och, ja, trollen själva.

I stort sett finner jag att de håller för en genomläsning även nu, i den sluttande medelålderns och samhälleliga skymningens tid

Lite spretar det. Några av dem, som Farlig Midsommar och Muminpappans memoarer, drar mer mot traditionell barnbok  (men med ett lite spännande drag av den-borgerliga-romanen-som-upphackad-skröna), medan andra, som Kometen kommer och Trollkarlens hatt vetter mer mot  det vardagsfilosofiska funderandet.

Och så har vi den existensiella trilogin: Trollvinter, Pappan och havet samt Sent i november, där den sistnämnda alltså förblir den eviga favoriten.

Den har i alldeles särskild grad det som är muminvärldens signum och berättelsernas hemlighet: att vi är alla.

Visst har jag en särskild förkärlek för Homsan Toft och hans väldiga bekymmer med världens balans, med  hans längtan efter absolut trygghet och drömmen om något större – men det är ju så lätt att se sig själv i alla: såväl i den ängsliga Filifjonkan och den beskäftiga hemulen som i den axelryckningsskrattande Mymlan, det förvirrade egensinnade Onkelskruttet och den världsvise (men ärligt talat lite lite pretentiöse) Snusmumriken.

Det som sker i Sent i november – och som förebådas i Trollvinter, som med fördel kan läsas först av de två, fast årets följd är omvänd – är att dessa figurer träder fram på scenens mitt, när Muminfamiljen är borta.

Liksom överlämnade till en ny värld försöker de skapa sig mening och mönster, försöker så gott det nu går hantera sina många rädslor och sina flämtande hopp.

Alldeles som vi.

Sent i november har för övrigt ovanligt många av de små sammanfattningar av tillvaron som är strödda genom alla böckerna.

En av mina favoriter, lätt blyertsmarkerad i boken redan vid den första läsningen för sådär  40 år sedan:

Men vad brydde han sig om regnet sålänge han inte kunde göra en visa som handlade om regn.

Eller:

Och man ska besluta sig för saker i vissa stämningar och helst snabbt innan stämningen går över.

Den trögaste läsningen, nu som förr, är Pappan och havet.

Här tycker jag att Tove Jansson nästan förlyfter sig i sin strävan att förmedla visdom och insikt.

Och på samma gång som den är tung i flödet  bjuder den på svårsmälta mystikdrag med lätt newage-känsla, långt från de självklara förtrollerierna i de tidigare böckerna.

Det är Stort och Svårt och Hemlighetsfullt, liksom.

Just det där som Teaterråttan Emma så effektivt och effektfullt tar ner i sin monolog.

Visst finns det läsglädje här också (inte minst kring Lilla Mys alldeles speciella hållning till världen) och visst kan man som pappa känna igen sig i mycket både av Muminpappans oroade funderingar och i det subtila samspelet mellan Mamman och Pappan, men det är ändå liksom författarens ambition att lyfta berättelsen står i vägen.

Tycker jag.

Väl vetande att det finns andra som tycker att detta är den bästa av böckerna, kanske den enda som håller som vuxenlitteratur.

Nå, alla har sin smak. Och så skall det vara.

Hela omläsningen beredde mig i alla fall en glädje som inte bara var återseendets eller påminnelsernas.

Det finns en trygghet att hämta i dessa böcker, som inte är rädslans trygghet utan tillitens.

Och en nyfikenhetens frihet som inte tränger på utan vecklas ut.

Det tycker jag om