Den smitande ministern

Socialminister Hägglund uttalar sig i dag om dilemmat med hur vi hanterar de etiska dilemman som uppkommer kring tidigt födda barn – som allt oftare och allt tidigare kan räddas till livet, men också allt oftare får med sig bestående, ibland allvarliga skador ut i livet.
Eller, han avböjer att uttala sig. Han säger att politiker inte skall lägga sig i, dessa svårlösliga frågor skall vi lämna åt ”professionen” som han uttrycker det, åt läkarna.

Så vänder han på hela ordningen.
För det är ju precis tvärtom. Läkarna skall använda sitt kunnande att rädda de liv som går att rädda, och göra det drägligt för dem som inte går att rädda; de skall också tala om vad som är möjligt och till vilket pris.
Men sedan och i grunden är det vi alla, som samhällsmedborgare och som människor, som skall avgöra hur olika värden skall vägas mot varandra, hur etiska dilemman ska lösas eller åtminstone avgöras. Det är en fråga för oss alla.

Och det är detta som vi valt våra politiska företrädare för. Eftersom inte alla kan komma samman och tala, så har vi en representativ demokrati, där vi låter oss företrädas av människor som vi beslutat är kloka och representativa nog att fatta beslut åt oss alla.

Politiker är inte en särskild sorts yrke vars främsta uppgift skulle vara att inte lägga sig i. Politiker är våra företrädare, valda att formulera våra gemensamma beslut. Man skulle önska att ett statsråd, tillika partiledare, var medveten om detta.