Skönt...

Underbart att fotbolls-VM är igång. Nu handlar det mesta rapporterandet om matcher, om fotboll, om skott och räddningar, om resultat, taktik och spelmodeller; och om funktionärsprotester, mästerskapsekonomi och livet i Sydafrika.
Ett tag var jag på väg att storkna av alla stjärnporträtt, alla ändlösa kärleksförklaringar till ”Ronaldo”, till Drogba, till Wayne Rooney – eller Väjn Rouny som Svennis säger – till lille Messi och till och med till Zlatan, som inte ens är med.
Stjärnkult, stjärnkult, blinda ögon, så paradoxalt och så samtidskorkat inför denna den mest kollektiva av sporter.


Och lika skönt att bröllopsspektaklet är över. På ett sätt har det dock varit nyttigt för mig - just att förstå hur de icke sportintresserade känner när de stora mästerskapen drar igång. Känslan av att själv vara komplett ointresserad; känslan av pseudohändelse; känslan av att en del människor som i vanliga fall är helt normala plötsligt snöar in på något som saknar betydelse för deras liv; och kanske framför allt känslan av att mediebevakningen har lämnat alla proportioner.