Mannen som går utanpå

Min arbetsplats är ett ställe fullt av tämligen blaserade människor.
De flesta av oss har sett kända människor förr.
Går statsministern förbi i nyhetshavet, eller dyker en het schlagerstjärna eller någon nobelpristagare upp, så tittar man kanske till och eventuellt frågar grannen vad det handlar om. Och sedan fortsätter man med sitt.
Oss imponerar man inte så lätt på.

Men i dag steg någon ned i denna värld som gick utanför detta, som förvandlade hårdkokta redaktörer och världsvana programledare till nyfikna och upphetsade barn, som drogs magnetiskt till huvudpersonen och alla ville berätta just sin historia och få sin lilla bit av glansen.

Ingemar Stenmark.
Mästarnas mästare i flera bemärkelser.

Kollega Nils som administrerade chatten med legenden fick flera gånger avvisa entusiastiska kolleger och återkalla de berörda till ordningen.

Vad kan man nu lära sig av detta?
Just ingenting, men det var fascinerande att uppleva.

Ta bort cyklisterna!

Sjuk i ett par dagar orkar jag nätt och jämnt stappla ur sängen då och då för att titta lite på tv.
Och fastnar framför Eurosports sändningar från Giro d´Italia.
Jag saknar visserligen inte helt intresse för cykelsporten, även om den ogenerade dopingen gör det svårare att glädjas, ja svårre att engagera sig.
Och Roberto Vacchi är en god och pedagogisk om än ibland väl entusiastisk ciceron, inte bara till loppet utan även till bakgrunden.

Men som vanligt är det landskapet som lockar mig mest, inte minst i dessa etapper uppe i Alperna – gårdagens etapp slutade i San Pellegrino Terme, där vi drack Trocadero sommaren 96 (som Johan och jag hade bestämt när vi drack San Pellegrino vid Trocadero sju år tidigare…) – som vanligt är det landskapet som lockar, och Eurosports helikopterbilder och svepande vyer från motorcyklarna gör inget för att dämpa det.

Dels lockas jag att resa dit igen; men dels påminns jag om en gammal tanke jag haft om möjliga TV-program.
För länge sedan ställde jag mig och andra frågan, varför TV-bolagen inte gjorde program som bara visade och berättade hur det var på en plats, utan att problematisera och avslöja – men utan att försköna och idealisera heller – bara som ett vykort från en annan del av världen.

I dag, med alla dessa kanaler som skall fylla sin sändningstid, finns dessa program. Jag ser dem ibland och konstaterar att jag hade rätt: visst går det att göra och sända och locka publik till det. En stunds rent nöje, ett nyfiket vila-ögonen, som sagt: ett vykort.

Men nästa steg är att sätt sig i bilen eller på tåget. Jag brukar alltså säga om cykelloppen att sändningarna skulle vara jättebra om inte alla dedär cyklisterna kom i vägen för landskapsbilderna. Jag tror inte jag är ensam.
En öppen kamera på taket på en bil som åkte över Alperna eller längs Rivieran, eller i förarhytten på Glaciärexpressen eller Flåmsbanen, eller ute på däck på en Waxholmsbåt eller ett Hurtigruttfartyg.

Det skulle inte bli spännande i någon vedertagen mening, men det skulle kunna bli alldeles utmärkt tv. Och med dagens låga produktionskostnader och billiga/enkla distribution. Jag tror att det kommer.
Kom ihåg var ni hörde det först!

Fotbollsnotiser

Ny torsk för Djurgårn i går. Det ser som förgjort ut. Även om det är lite tidigt att ge upp och börja ställa in sig på superettan.

Vad jag inte förstår är att man envisas och fortsätter med ett spelsystem som uppenbart inte fungerar. Även med stort bollinnehav och hyfsat passningsspel skapas nästan inga chanser och de få som skapas ödslas bort.

Det kräver inte särskilt mycket fotbollserfarenhet för att se att Kennedy I inte är en tillräckligt bra spelare för att bygga anfallsspelet på, så som man gjort. En habil allsvensk forward i rätt sällskap, inte mer; att lämna honom ensam mot inkörda effektiva allsvenska motståndarförsvar kommer aldrig att fungera.
Så mycket mer som understödet är för dåligt: en del har träben, andra är för veka, ytterligare andra är troligen på rehab. Och några är på fel plats på planen.
Kommer aldrig att funka.

Det såg ut som om MP tänkte gå tillbaka till ett flerforwardssystem, men de allra senaste matcherna har gamla synder återvänt. Inklusive toppforwardens totala ointresse av att passa bollen.

   *   *   *

Torsk även för Haif, vilket som vanligt gläder oss på Knivsöder. Varje gång laget från förorten lyckas bärga en pinne i den sjunde övertidsminuten möts vi numera annars av krigstidslöpsedlar om ”hjältarna”.
Jag antar att de på något vis säljer, eftersom kvällstidningarnas marknadanalytiker allmänt anses vara ofelbara i ämbetet, alldeles som påven.
Förmodligen räknar man hela Södermalm som ett distrikt och säljer i södra Katarina. Eller så är det bara att hjälteberättelser (”han gjorde mål på Brage!”, autentiskt exempel) säljer bättre än de vanliga bantningstipsen.

Det är väl dessvärre också så att människor i dag är mer utifrånstyrda. Inte längre reagerar med trots utan med underordning.

Så att marknadsförarna till sist får som de vill: vilket lag man håller på beror på var man bor - inte vem man är, vad ens pappa höll på, vilka som hade bra spelare när man växte upp, eller helt enkelt bara vilka man råkade fastna för, som det var förr.
Innan marknadsförarna.
Före marknadsinvasionen.


   *   *   *

Och så skandalen i Malmö. Åt helvete är det, som alla från statsministern till huliganens mamma har påpekat, men man får säga att MFF har tagit det som en man, utan tjafs.
Till skillnad från andra klubbar, som börjat prata om omspel och oklarheter och orättvisor nästan innan knallskotten har exploderat.
Hmm, nu vet jag plötsligt varför Kungen saknas i listan över alla dem som sagt något.(mel En råtta svart och gul).

Ny dator - inte lätt

Har köpt en ny dator. Det borde egentligen göra livet lättare. Men...

Hur tänker de här människorna som "utvecklar" datorer och program egentligen? Uppenbarligen inte enligt den annars så omhuldade maximen if it aint broken, dont fix it, i alla fall.

Vana och enkla funktioner tas bort, nya "förenklande" steg läggs in. Typiskt är att ett program först talar omständligt nedlåtande till en, som om man aldrig hade sett en datorburk förut, för att sedan slå till med ett totalt jävla obegripligt felmeddelande, eller dito fråga ("vill du evaluera certifikatet?", "registrets nivå får inte överskridas i offline-läge", typ).

Trött blir man. Nu tror jag dock att jag har det mesta i mål.
Utom mailen förstås.

Det tycks fortfarande finnas en föreställning att mail är något man skall slänga så fort man läst dem.
Att mail kan fungera som brev, och således behöva sparas, arkiveras, verkar inte bara vara svårförståeligt för många, för en hel del verkar det dessutom vara fel.

Jag slogs mot det där på jobbet borta i det dimmiga nittiotalet, men allt tyder på att det lever i högönskllig välmåga än.

En sång om då och nu (till F)

Sittande på landet, drabbad av Peter Daltreys disease of the heart, tänkte jag plötsligt: det där kan jag ju också göra.
Det tog formen av erinringar under bilresan söderut.
Och minnet av en flicka jag kände - eller: inte kände - en gång, och den värld vi levde i då, hon och jag och de andra som var vårt vi.
Och resan fram och tillbaka till Hogdal blev en resa från nu till dit, från här till då och tillbaka.
Flera gånger fick jag stanna för att hinna kasta ned några ord.

And you can tell everybody, this is your song


Jag färdas ensam söderut
   i detta gröna land
Och minns hur vi förlorade,
   minns hur vi försvann
Som jag gör ibland
men ändå tänker jag klarast
på allt vi vann

Lillgamla vuxna lekande barn
Vi gick längs Hornsgatan, drog på en gran
Klanen i mörkret och kienholzka rum
Tillvaron ett enda mysterium
Alla får gråta,
  ingen är dum
Alla får älska,
  ingen är stum

Såg "Kärlekens språk" och vi skrattade skyggt
Åt vår uttänjda oskuld och de myter vi byggt
Vi såg Pink Floyd en vårtorsdagskväll
De himmelska körerna gjorde mig säll
Fast någon sa jag var
   för intellektuell
Jag drömde om någon
  som sa jag var snäll
En
Gång

Vi hade vingar men blev ändå kvar
Det går en vind genom förflutna dar

Minns våra vingar, minns våra spår
Minns att jag sett dig
I så många år



Här far jag genom landet
   i metallicgrå ny bil
Jag möter nya minnen
   varenda bortkörd mil
Jag vänder upp i vind
Och ändå tänker jag klarast
På vår egen tid

Jag skrev ett brev till dig den sommaren
Ett brev jag redan en gång hade sänt
Mitt sällskap var poeter, ditt var en krans
Av sällsamma friare man knappt trodde fanns
När jag äntligen fångat dig
  Var du nån annanstans
Och jag stod kvar i tomrummet
  Med kopparödlans svans

Vi skissade en sagovärld i bokens marginal
Och lyssnade förstrött på katederns tal
Jag stack från skolan och for hem till dig
Du sa ”det kommer ordna sig”
Vi spelade pinack
  och allting var ok
Jag tänkte att jag
  nog skulle älska dig
Nån
Gång

Vi hade vingar men blev också kvar
Det går en vind genom förflutna dar

Minns våra drömmar, minns våra sår
Men minns också att jag bar dig
Efter tjugofem år


(bridge)
De korta dagar som var våra år
De korta åren som var våra dar


Jag färdas ensam söderut
   i detta gröna land
Och minns hur vi förlorade,
   minns hur vi försvann
Som jag gör ibland
men ändå tänker jag klarast
på allt vi vann


Du slängde ut mig i en trappuppgång
Men jag visste något om en annan sång
Du for till Lappo och var hemma där
Och jag var ensam både där och här
Alltid förvirrad,
  nästan alltid kär
I någon annan,
  samma vem det är


Jag skrev i feber att du var min vän
Det är en feber som jag känner än
Jag satte texter till Peters musik
Men vi gick alla under i brist på publik
Jag blev inte berömd,
  inte ens rik
Bara en stamgäst
  där på Esters fik
Än
En gång

Vi hade vingar men blev ändå kvar
Det går en vind genom förflutna dar

Minns våra vingar, minns våra spår
Minns att jag sett dig
I tjugo nya år

Minns nu att tiden kommer och går
Minns att vi mött varann
I så många år

(här och där får man hjälpa sångaren lite med fraseringen, då några ord haltar och halkar.
För sakens skull.

På en och veterligen endast en punkt har jag tummat på sanningen. De som var där vet. Eller har glömt.)

En annan sång om då och nu, eller då och då

När jag gjort det där med sången om då och nu någorlunda klart, och kände mig åtminstone halvvägs nöjd kom jag på att det här har jag ju gjort en gång förut, nästan det här.

Men den gången vände jag mig till någon som inte vill ha sånger. Hon som i alla år försökt lära mig att inte sjunga mer.
Det är i alla fall en vacker sång (melodin denna gång lånad från Bob Dylan).
Jag är glad för varje dag som inte blir tyst.

Jag såg dig i himlen,
jag låg på en strand
Så jag sträcktes ut
men kvävdes av sand
Hur du kom till mig,
hur du försvann:
så ofta långt borta
Så nära ibland

Om hur vi möttes
Och hur det var då
Vi var så många
Och bara vi två

Jag såg dig en vinter
Med snö i Sköndal
Där klädde vi av oss
Skal efter skal
Men du blev så frusen
Du kände dig rädd
Och så kröp du undan
För att få vara klädd

Du gav mig vingar
Vi flög till Aten
Så kom vi till Delfi:
Sländor och sten
Svalor i Florens
En senare vår
Du är så mycket
Jag inte förstår

Lusten och plågan
i skuggor från förr
Kom tillbaka med vinden
och slet i din dörr
Du var så rädd
att jag skulle förstå
När jag kom för nära
så började du gå

Jag ser dig den våren
Då allt var förbi
Skrev sången om
Gamla Skansbron för dig
Jag tänkte på döden
Jag bar en skalpell
Ett blänk och det blöder
En vissnande kväll

Du kom för nära
Du brände dig visst
Jag tänker på dig nu
Och allt jag har mist
Hur blev du så ensam
Hur blev du så trött
Du som är det enda
Sanna jag mött

Gick du tillbaka
När var du hos mig?
Finns du i luften
När kände jag dig?
Tro inte jag kommer
Men du, stanna kvar
Så kan vi mötas
Sa du - men var?

Vi stod i en kyrka
Vi stod i ett brus
Jag bar ditt löfte
Du bar mitt ljus
Vi lovade något
Vi gick till varann
Vågor som vände
Och frågor som brann

En virvel av saknad
Har tänt vårt begär
Nu ligger vi nakna
Och frysande här
Men ändå tillsammans
Det är som det är
Och vågar du stanna
Så har jag dig kär

Hem till Stockholm igen...

Tre dagar på landet på väg att ta slut.
Har varit nyttig, röjt i skog och garage, burit och lyft och plockat och flyttat och sorterat och burit igen och lagt tillbaka och sedan gjort på ett annat vis. Tagit mig tid för mig själv genom att ägna mig åt annat.
I förbigående har jag tagit tillbaka min ansökan om ett jobb som jag hade sökt – därför att det inte längre var det jobb jag hade sökt – löst en massa korsord och tittat på fåglar som jag inte begriper.
Jo, tranan begriper jag, den som står på ett fält och ser ut som om den plockar potatis.
Ensam på ett fält med en svårtolkad uppsyn, det begriper jag.

Nu lättar molnen, regnet har upphört, och jag återvänder till stan.

Kalejdoskopiska erinringar

Sitter i Ytterhogdal och lyssnar på Peter Daltreys ”Tambourine Days”.

Peter Daltreys naturliga tillstånd var alltid tillbakablickande. Därför passar medelålderns sånger honom snarast bättre än ungdomens. I Diamonds everywhere skriver han att nostalgia is a disease of the heart - men fångar samtidigt den tidens känslor så exakt att inget egentligen finns att tillägga.

Fast helt och hållet med användning av just sina egna minnen (eller helt fiktiva, vad vet jag?) lyfter han upp bilden, känslan, upplevelsen av att vara ung under de där förvirrade, magiska, kalejdoskopiska (sic!), jobbiga vackra åren på slutet av 60-talet och början av 70-talet. Tiden då allting verkade vara närvarande överallt och samtidigt.

Jag tror och kommer intill oändlighetens slut att tro att det finns något särskilt där och då, som inte bara har att göra med det som just de åren var, och inte heller bara med det att vara ung i allmänhet, utan något som bara kan finnas för dem som faktiskt var unga just då.
Oss. Vi.
Peter Daltrey sätter inte ord på det. För allt är ensamt och eget.
Men han påminner oss om hur det kändes.

Hittar inte låten att lyssna till på nätet.
Köp skivan.


(men här är cd:ns titelmelodi, som går på ungefär samma tema, lite rörligare kanske, och bara nästan samma fånga-ögonblicket-som-aldrig-stannar):

Tambourine Days from Peter Daltrey on Vimeo.

Kunde inte någon ha talat om...

...för de upphetsade svenska kommentatorerna i schlagerfestivalen, att den "obegripligt" spretiga omröstningen helt berodde av grannlandsröstning - från Reykavik till Ankara och från Lissabon till Moskva.
För oss som satt hemma i sofforna var det löjligt enkelt att förutsätta var tolvorna skulle hamna.
På 43 försök hamnade vi rätt på väl över 30.
Svårare än så var det inte.

Skönt också att slippa en härligt kaxig svensk seger.

Time passes quickly

here on the plains...


En sväng om Hogdal bjöd på snö och sommar inom loppet av två dagar, på välkomnande besked att husen stod kvar och mådde bra, på tillfälle att fixa en del (den som säger att tallen behåller sina barr under vintern har aldrig krattat en gräsmatta i Ytterhogdal...), och lite trevlig tid vid sidan av vardagen.

Inga minnesvärda foton att foga till rapporten, dock

Dagens låt...

...är naturligtvis den här:




(den ledsagande videon kan man bortse ifrån)

Majblomma

Majrosen fångad någonstans, jag vet inte riktigt var, i Maasholm - troligen nere vid hamnen. De vita rosorna är inte så vanliga.

Tyvärr, tycker den inbitne yorkisten...