En del av Norden

På väg mot nästa resa, redan, några rader från den förra, tankar kring begreppet Norden som föll över mig i Slesvig-Holstein. 

Gottorps slott i sommarljus

Norden. 
Man talar ibland om att vidga - det i dag iofs inte särskilt livaktiga - begreppet Norden. 

Man vill gärna dra in de baltiska staterna, särskilt de två nordligaste.

Skälen till detta är lite oklara, man pekar vagt på historien, på den föregivna kärleken till svensktid som en lyckligare guldålder eller på täta geografiska förbindelser.

Men i grunden är väl tanken politisk; som med ambitionen att ruscha in Rumänien och Bulgarien i den europeiska unionen - rädslan för att de på något vis skulle drabbas av det hemskaste av allt, att åter hemfalla åt kommunismen.

Varför detta är det hemskaste av allt kan vi tala om en annan gång. Det har att göra med att man kan förstå det.

Men Baltikum alltså. Det är en annan del av Europa.

Bortsett från några sista spillror estlandssvenskar finns det ingen som talar ett nordiskt språk. 

Estniskan är hyfsat lik finskan men som grund för nordism är det inte mycket att bygga på. Finskan var ju även under nordismens glansdagar snarare ett problem än en möjlighet

Och att delar av regionen för kortare tider har hyllat danska eller svenska kungar? Då kunde man lika gärna dra in Trankebar eller Guldkusten. Eller åtminstone Rügen.

Delaware, någon?

Men det finns en region som har en solid nordisk historia, som har räknats som en del av Norden under större delen av den tid som kan överblickas, där alla talar besläktade språk, många ett närbesläktat och några rentav ett nordiskt språk. Det har tät geografisk närhet, skilt från den övriga Norden bara av en av världens mest porösa gränser.

Jag talar förstås om den region där detta skrives,  det tyska förbundslandet Schleswig-Holstein.

Dess nordliga delar var under lång tid en del av Danmark.

Här är inte tid att utbreda sig om Ejder-gränsen, men man kan säga att fram till 1920, ja kanske till 1946-48 var det en levande tanke.

Men sambanden är många många fler än så.

I en annan text har jag funderat över hur statstanken kommer till Norden över just de här trakterna. De förlopp vi lite vårdslöst kallar 'vikingatiden' utspelar sig till icke ringa del häromkring.

Kalmarunionens strider handlar i hög grad om förhållandena här, där unionsmonarkens - Nordens konungs - överhöghet var satt i fråga.

Och det man brukar kalla för det största slaget på nordisk mark, det vid Idsted 1850, stod ju här

Så mycket för krig och kungar.

Så är det ju språken. Om sönderjydska är en ovanligt svår danska för många (även andra danskar) så är ju platt en lättare tyska. Om man bara lyssnar.

Det finns de som säger att de nordiska språken bara är varianter av platt.

Det må vara vanvördigt, men släktskapen är uppenbar. Svårare än isländska är det definitivt inte.

Kulturellt är det klart att de nordiska inslagen har bleknat något i takt med en allmäntysk strömlinjeformning, så mycket mer effektiv i den globaliserade demokratiska kapitalismens tid än i de drakoniska preussiska påbudens.

Men globaliseringen gör oss ju alla mer likformiga. Det är samma HM-butiker och samma Mediamarkt-lador här i Schleswig i dag som i Randers i går och i Varberg i förrgår.

De finare sambanden tar längre tid både att uppbygga och att plåna ut. Gränsen norrut är som sagt porös, och även om den just nu tycks ha en väldigt påtaglig betydelse vad gäller alkoholpriserna, att döma av alla danska bilar med släpkärror på E45, så är den i hög grad en teoretisk och legal linje rakt igenom en kultur. 

Dagens gränslinje drogs för mindre än 100 år sedan, i helt nya trakter där aldrig någon statsgräns gått. Det är sant att man här ovanligt omsorgsfullt prövade den wilsonska m fl tanken om folkens självbestämmanderätt, och att avsikten verkligen var att dra en linje mellan 'tyskt'  och 'danskt' - men det man nådde var framför allt en språklig gräns. 
Med överlagring av det nittonde århundradets nationalistiska motsatsställningar.

Hur man byggde sina gårdar, dikade sina åkrar, smyckade sina kyrkor skilde inte. 
Båtarna, så viktiga i detta land mellan två hav, såg inte olika ut i zon 2 och zon 3.
De kulturella gränserna går här snarare i nordsydlig riktning och avdelar marsk, geest och hügellandskap.

Och för övrigt hamnade ju ganska stora grupper på 'fel' sida gränsen språkligt och sinnelagsmässigt.

Ett problem är förstås att SH inte är särskilt enhetligt.

Staden Lübeck åsido, med sina trots långvarig inblandning i Nordens affärer alldeles särskilda förhållanden, så är skillnaden betydande mellan Slesvig, det gamla Sönderjylland, och grevarnas Holstein.

Mycket av det som sagts ovan gäller i första hand norr om Eider.

Men det finns många trådar till Holstein också. En är de dynastiska. De holsteinska greve- och hertigsläkterna har till exempel levererat drottningar i mängd norröver. 
Mechtild på 1200-talet var till exempel gift både med kung Abel av Danmark och med Birger Jarl.

I tur och ordning, må tilläggas.

Gustav II Adolfs mor var holsteinska - fast vid det laget var det en sidolinje av det danska. Eller måhända tvärtom, om man vill se det så. 
Karl XII:s syster var å andra sidan gift här nere, vilket ledde till att vi med tiden fick, just det, den holstein-gottorpska ätten på tronen.

Gottorps slott gick jag förbi i morse i novemberregnet, det ligger där vilande vitt i utkanten av staden Schleswig.

En del av Norden, om ni frågar mig.

En annan väv av trådar är de kommersiella. En stad som Lübeck ingick förvisso inte i det historiska Holstein, men är i dag en del av förbundslandet. Och Hansans betydelse för Norden, kanaliserad just genom staden L, kan knappast överbetonas. De svenska städerna fick mycket av sin form den vägen (när jag gick i skolan hade det ännu gått an att skriva att de i grunden är tyska skapelser, men vi har lärt oss en del om statsbildning och stadsgrundande sedan dess som nyanserar bilden).

Nog av, att mycket av det som formade Sverige kom via Hansan i allmänhet och Lübeck i synnerhet går inte att komma runt. Man kan för övrigt argumentera för att det var Lübecks pengar som skapade Sverige, om man vill ge Gustav W credd för det senare. Det vill jag dock inte.

Och det är egentligen alltså inte i första hand Holstein det handlar om, det är bara för att det nuvarande förbundslandet SH bör behandlas över ett.

Den verkliga släktskapen, känslan att detta hör ihop, den gäller främst de norra delarna. Och allmänbegreppet.

Inte alldeles oväsentlig är härvidlag upplevelsen att invånarna själva gärna verkar vilja knyta an norröver.

Det kanske mest är turistindustri, vad vet jag? 

Men det är mycket 'Porten till Norden' och många älgar i butikerna. 
Och som nordbo känner man sig välkomnad, just i den egenskapen.

Men vare sig köpmännen vet om det eller inte så är det förstås en sanning med djupa rötter. Långt före E45 och fågelflyktslinjer gick den gamla ox-, här- och pilgrimsvägen över den nuvarande gränsen och började inte dela på sig på allvar förrän nedåt Hamburg.

Och nånstans i trakten av dagens Schleswig korsade den en annan klassisk väg mot norr, den som korsade det jylländska näset för att slippa den långa och svåra och potentiellt farliga vägen upp runt Skagen,  omvägen, Ommelandsvägen. 
Här fanns verkligen porten till Norden långt före marknadsförarnas tid

Så varför inte inbegripa denna region?

       Glücksburg - flera kungaätters vagga

Födelsedagsbrev

Grattis på födelsedagen!  Som vanligt

är det ganska grått, det var länge sedan

vi hade en sådan där självlysande höstdag

på din födelsedag, hördu.

Jag har inte gjort någon tårta, tyckte

att det kändes väldigt överflödigt,

det blir svårt att träffas i alla fall

Ingen present heller    Kanske tar jag med mig,

någon blomma, en som står sig, en som klarar av

det bistra klimatet där borta, havet, de salta vindarna

Men jag tänker på dig denna dag

Som alla dagar, men du vet, lite mer

just denna dag, din födelsedag, denna gråa dag

i november, i det växande mörkret

fallandets tid

Själv har jag det ganska bra

fast jag aldrig blir vän med det där mörkret

Lite spänd och uppskruvad inför en resa,

som alltid, det är ju egendomligt

hur förväntan växlas in i oro,

hur lusten snurrar in i något annat

Kanske finns det ändå en tröst i att vila,

vila stilla bortom tid och önskan –

Jag vet inte   Och du har aldrig berättat

Eller jag har inte förstått vad du har kunnat säga

Det blir aldrig riktigt som förr   Inte det där självklara

Att jag visste för att du visste   Det är borta

Men jag tänker på dig    Du finns    

Det är bara allt det andra

som för evigt är förlorat                                                          21.11

Korf

I helgen var det dags för årets Korf.
AB Förenade Korf Eftr hade sammanträde med tillverkning, för första gången i en ny lokal, nämligen hemma hos M.


Vi saknade Claudia, som ju är i Bolivia - och även övriga barn-respektive var frånvarande av olika skäl, men kärnfamiljerna fanns på plats.

Och gången var den vanliga:

Först mäta upp och blanda ihop de olika ingredienserna...

och sedan själva korfstoppningen.

 En kitslig knapp på assisstenten, som bara M hade riktigt koll på, gjorde honom till centralfigur i hanteringen. Känns helt rätt att det är sällskapets ende vegetarian som sköter sådant.

En viktig förberedelse är tillklippningen av snören i lagom längd - det går åt ganska många snören till tolv kilo korf. Här Andrea som klippare.

Det färdiga resultatet, dvs vår del. Traditionsenligt delar vi i tre delar, en till Sköndal, en till Hornsgatan och en till moster Diddi. 

Länge ansåg jag att korfen skulle premiärätas först på julafton, men vi har alltmer övergått till att testa årets omgång i anslutning till tillverkningen. 

Så även i år. Den befanns smaka utmärkt.

15 november

Man måste se att det finns sanningar på flera plan.
Just för ögonblicket regnar det inte, här i Stockholm, till exempel.

Inte just nu.
När vi i den tidiga eftermiddagen gick från lunchen på Filmhuset var det till och med sol, en vacker höstdag, en sådan som man nästan inte tror på längre.

Men någonstans regnar det alltid.

Och det där med att det inte händer någonting, inte någonting av vikt, är också en sanning med flera bottnar.
Hur mycket av det som vi rapporterar är av vikt och för vem?

Att problematisera är inte svårt.
Men att ta sig ur problemen är inte heller omöjligt.
Det handlar ofta bara om detta: att se de många sanningarna.

Det finns de som skräms av detta. De är inte så få.
Jag önskar att jag kunde säga att det var deras problem. Ansvar. Skuld.

Tyvärr är det inte så.
Aldrig bara så.

Det är en sanning: Vi kommer aldrig undan att dela.

Varken den femtonde november eller någon annan dag.


___________

En annan text om samma låt.

Nätet. Och formen. Då. Och nu

Tänk vad jag hade älskat att ha tillgång till nätet när jag var ung, under den där tiden när man har ett närmast outtömligt uttrycksbehov, när inga ord är för stora och inga saker för små.

Att kunna kommentera ALLT i sina statusuppdateringar,  att kunna vräka ur sig det hela i ett omedelbart hopslängt blogginlägg, att kunna leka med identiteterna i en hel serie av bloggidentiteter, att kunna säga och ta tillbaka, alla dessa möjligheter att berätta för världen hur det egentligen står till med den och med mig.

Att det sedan kanske inte når eller skulle ha nått fler än vad skrivmaskinslapparna som hamnade i byrålådan gjorde, och de långa breven och de korta blyertsanteckningarna, det är liksom en annan sak. 

När det är själva möjligheten som är det viktiga.

Då, när formulerande är en del av formandet

Då, när man är på väg att bli.

Nu, i efterskördens tid – och ibland möjligen eftertankarnas – har det en annan betydelse. Visst handlar det fortfarande i hög grad om att få uttrycka sig, och det i så hög grad att antalet läsare är av mindre intresse, det avgörande är att det finns några läsare alls, att man någon gång når någon. (Inte är jag fri från hoppet att nå flera, nå många, men det är liksom inte måttet på textens betydelse).

Men i detta livets senare stadium handlar det i så mycket högre grad om att hålla fast.  Det är formulerandets centrala innebörd avskalad: att ge form.

Det jag ser. Det jag tänker. Det jag skriver.

Form.

Hålla fast. Ett ögonblick, en del av det ögonblick som är livet.

Ingenting är evigt, minst av allt vårt eget. Själva glaset är en vätska som rinner långsamt men stadigt nerför rutans plan. Stjärnor slocknar.

Men en stund blir någonting verkligt, blir på riktigt, finns.

Här. Nu,

Och en liten stund till.

De tre elvorna, gråväder

Tillbringar de tre elvornas dag med att resa hem från landet i tröstlöst novemberväder, grått regn över brunmurrigt landskap, grått regn över gråsvarta vägbanor, grått regn över nyfrusna vattenytor, grått regn över dagen, landskapet, själstillståndet.

Och funderar lite över att det snart är hundra år sedan det krig började som tog slut just i dag för nittiofyra år sedan, fast det förstås aldrig riktigt tog slut, förrän kanske 1920 eller 1945 eller 1989 eller någon annan gång. Alla århundraden är så långa, så korta, så invävda i varandra.

And today began a thousand years ago.

Spretiga tankar i början av november

Dikten besvarar inga frågor. Den är bara en besvärjelse av den tystnad som svaren följs av.

                                                  * * * 

Den egendomliga framstegstanken. Varför skulle ett musikstycke från 2012 vara bättre än ett från 1966?

                                                  * * * 

Det är klart att människor som tvingas vänja sig vid att vänta blir annorlunda än de som förväntar sig att få allt direkt.

                                                   * * * 

Jag hade en bra barndom. Det är inte nödvändigtvis samma sak som en lycklig barndom

                                                  * * *  

Verkligheten inträffar i dikten     

                                                  * * *  

Människor som talar om ”romantik” när en bortskämd prinsessa gör en kalkonfilm…

                                                  * * * 

Och om ni visste vad det gör gott!

Fortsättning: Teaterråttan Emmas monolog.

"Och i morgon skall jag städa vidare efter alla som glömmer saker efter sig skräpar ner överallt. Och om ni visste vad det gör gott!"

Nog tror jag vi anar, bästa Emma...

Det här med att sätta mumintrollen i händerna på små barn, hur begåvat är det? Själv fick jag en skiva med sånger som fyra-femåring och fattade ärligt talat inte ett dyft, hur brådmogen jag än var.

OK, bilderböckerna, Vem kan trösta knyttet, de fungerar, fungerade.
Men denna kloka lyrik och trösterika musik, att inte tala om kapitelböckernas djupa landskap, det är ju knappast något som små  barn kan ta till sig.
För egen del återupptäckte jag dem i övre tonåren, och är i någon mening kvar i den världen ännu.

Särskilt den här tiden, när hösten blir sen och mörk, när det är på väg att bli sent i november,
what is late November doing, och man vill krypa djupare in i drömmens grotta, man är en liten homsa med ett stort arbete att få rätsida på världen.

Särskilt då.
Men alltid.






Mer:  Mumintrollens slutsång

Det är mera än låtsas och leka

Läser (om) Mumintrollen.
Letade efter visorna på nätet - Mumintrollets egen, Misans melankoliska, Filifjonkans uppsluppna, men framför allt Teaterråttan Emmas bitska monolog och den bitterljuva slutsången.

Hittade ingen av dem i de original som jag själv har på skiva från 50-talet, och Emmas monolog inte alls.

Så jag bestämde mig för att lägga upp dem åtminstone här. Först slutsången:

En sorts fortsättning: Teaterråttan Emmas monolog.

Novemberbilden

Utsikten från ön. En blank gråskala som berättar något om månaden november, där och här och på alla andra ställen.
November som oundvikligen är en hel skala av själstillstånd, av landskap, av förnimmelser.

Himlen förblir grå. Träden har glömt sin färg. Berget är borta i dimman, i diset, i molnen, i en tom förtätning.

Det går en väg över en bro, men det går inte att avgöra dess riktning mer, vem kan ana om den leder hem eller bort eller vilse, eller bara runt i en krökt novemberdags rymd?

Och vattnet är blankt igen.


November.


________________________


________________________

Oktober.
September.

Saknad

Skulle så gärna ha velat skriva några meningsfulla ord om den kloka Cordelia Edvardssons bortgång, eller rättare om hennes betydelse med anledning av hennes bortgång.
Men finner dem förstås inte.

Jag vet bara att det offentliga samtalet kommer att tappa något väsentligt, att det riskerar att bli tystare och dystrare, och inte minst: mindre eftertänksamt.

Få kunde som hon kombinera tydliga känslor med varsam eftertanke. Det är en gåva.

Nu är det vår sak att förvalta den.