Upplever ett av mina återkommande anfall av Nico.
Marble Index är en av de stora skivorna. Kanske borde den ha varit med i den samling jag just gjorde till min kära guddotter.
Någon skriver om ”Nico´s disturbing poetry” men jag inser att jag aldrig har upplevt texterna, annat än som fragment, mönsterlösa stycken som bildar ständigt nya mönster, skärvor som inte kan vändas och vridas hursomhelst men själva vänder och vrider sig – hursomhelst.
Och musiken förstås likadant.
Hittar först inget från just Marble Index på Youtube. De mer ”lättillgängliga” styckena dominerar – These Days, Chelsea Girls med flera. Lättillgängliga, allt är relativt.
Men till slut finns den där, den kanske mest fulländade av alla dessa obegripliga, underbara, sönderbrutna, helande stycken.
And am I not facing the wind?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar