Nätberoende

Vi har tappat förbindelsen med "det stora världsomspännande datanätet Internet" pga något fuffens som Telia har haft för sig. Oklart när vi är på igen.
Det blir en påminnelse om hur oerhört beroende man har blivit (gjort sig) av nätet.

Kommunikation, information, underhållning. Alltihopa.

En snabbinköpt "mobilsticka" reparerar en del av det - och ger mig bl.a. möjlighet att skriva just detta - och telefonerna tar ju hand om annat. Men varken lägenhetsplanritningar, fredagskvällstvprogram eller diktstråk passar så bra i telefonen...

"Några dagar" skulle det ta. Vi får väl se.

Fick du nånsin tag på allt du ville ha?

Det fanns en tid på sjuttiotalet och däromkring när jag tänkte att man skulle översätta sånger. Det var för sent för sådant. Vi lyssnade och kände på engelska och sångerna klarade sig utan svensk dräkt.

Men det var en god övning, och hjälpte mig ibland att se saker som jag annars aldrig skulle sett. 

Här är Steve Goodmans ljuvtbittra Yellow Coat i den svenska dräkt jag då försökte ge den. Med några marginella anpassningar till samtiden. 

Jag länkar till Emmylou Harris version – det är den jag gillar bäst just nu, även om texten förstås på något vis känns närmare en mansröst; genuslåst som man nu är. 

  Det är länge sen jag såg dig sist, har du haft det bra?

 Fick du nånsin tag på allt du ville ha? 

 Har du blommor kvar i fönstret & pratar du med dom 

Fick du nåt av breven som jag skrev? 

 Jag har kuskat runt sen juli, & det funkar rätt så bra 

Annars är det mesta som det är 

 Jo, jag dricker lite mindre nu & har skrivit några sånger till

- Om du inte såg på mig så där 

 Minns du allla morgnar när vi gick längs parken hem 

Minns du de där barnen, som vi såg 

 Och minns du hur vi talade om att själva skaffa barn 

Jag undrar varför aldrig det blev av 

 Spelar grannen ännu lika högt & har dom fixat hissen än? 

Sover du ännu med katten i din famn? 

Går du ännu omkring så där, med ditt huvud högt bland moln? 

Har du hört ett enda ord jag sagt? 

 Å, jag har tolv timmar till Hogdal, jag borde ge mig av 

– Har du märkt, att hösten är på väg? 

 Det är länge sen vi sågs, du Har du haft det bra? 

Fick tag på allt det där du ville ha?

Nehej, den gubben gick inte längre. Nå, Joan Baez, då:

Spridda tankar

Politik grundad i religiös övertygelse är fortfarande politik

.....................................* * *

Stalinist – en som kan förklara att det dåliga är själva verket är bra.

.....................................* * *

I dethär landet är vi ofta benägna att betrakta det allmänmänskliga som ”typiskt svenskt”.

.....................................* * *

Historiskt axiom: Samtiden såg alltid någonting annat.

.....................................* * *

Minnas: Det är inte system som gör människor illa. Det är människor.

.....................................* * *

En enda sak är säker om åtgärder: de leder alltid till andra resultat än avsett

.....................................* * *

Hallunda?

Kan man verkligen köpa barnet en lägenhet i Hallunda?

Är just nu inne i en budgivning. Man skall gripa chanser när de dyker upp, sade någon som är klok.

Men det är jäkligt långt ut från stan

Åter till Budapest

Så har vi beställt en resa till Budapest.

Flyg ner och tåg hem (för att jag skall slippa att vara flygräddnervös medan vi är där). Dyrare blev det, men inte så ohanterligt mycket mer. Mer retsamt var att flygresan hade stigit med en tusenlapp mellan dagen när jag kollade, och dagen efter när jag skulle beställa den.

Men nu blir det iaf några dagar vid Akacfa Utca. Få se hur vädret är i slutet av februari. Här kan det ju vara rätt bistert, som bekant, och Bp har uppenbarligen inte sluppit undan vintern hittills, även om de senaste noteringarna pekar på mildare.

Ser det inte riktigt som en revansch för dagarna som försvann medan bältrosen slog ut, men mer som ett försök till kompensation för det som vi missade då.



Bad? Ja tack!
Konditorier? Otvivelaktigt.
Flanerande? Om vädret.
Vin? Gissningsvis -

Att läsa Ingemann

Läser Ingemann.
Ja, nån jävel måste ju göra det också. Annars skulle han ju inte alls bli läst i detta tjugoförsta århundrade, gamle Bernhard Severin.
(Undras hur han kände det inför sitt präktigt tyska namn, den gamle danskpatrioten; men kanske kom han ännu ur en tid som inte tänkte så).

Hursomhelst så har jag återknutit bekantskapen med ”Erik Menveds barndom”. Det är inte första omläsningen, den gjorde jag väl i tioårsåldern, men det är ett tag sedan nu; minns att jag hittade hela serien med de fyra historiska romanerna på antis nån gång på sjuttiotalet, men jag minns inte om jag läste om Erik M den gången.

Dramatiskt är rimligen boken om Valdemar Sejr den bättre av dem, men det var Erik Menved jag mötte först, i farfars gamla stipendiebok, som han enligt egen anteckning gav till pappa 1961.
Pappa insåg klokt – och ödesdigert – nog att jag troligen skulle ha störst glädje av den och gav den vidare. Jag kan lugnt säga att den boken har ett tungt ansvar för att jag blivit den jag blivit; inte bara bidrog den till att befästa det redan begynnande historieintresset, med tydlig inriktning på Danmark och Slesvig – här finns också diskussioner om plikt och rätt och ansvar som spelat sin roll i både uppror och anpassning, här finns en rejäl del av rötterna till mitt tidvisa svärmeri för det katolska – och här finns inte minst en idealiserad bild av den ”höviska” kärleken.
Så kan det gå.

Länge har jag vetat att Ingemann naturligtvis i hög grad talade om sin tid, om det slutande enväldets och den uppflammande slesvigsnationalismens problem, och att drots Peder är mer 1800-tal än 1200-tal.
Hans föreläsningar om plikten mot kronan, oberoende av vem som bär den, må hänföras dit.

Det som förvånar mig nu är att det finns en nästan modern touch på skildringen av den statsbildningskonflikt som är det underliggande temat i hela boken: hur marsk Stig ses som någon som försvarar en äldre tingens ordning, där kungens makt vilade på stormännens samförstånd, där överenskommelser vid ting och herredagar var centrala för maktutövandet, och tanken på en suverän monark var främmande.
En utredning av vem som egentligen stod för vad, vem som strävade ”framåt” och vem ”bakåt”, på 1200-talet och i det 1800-tal som speglas, skulle vara komplicerad – men jag blev ändå överaskad av att se hur marskens argumentation ställvis ekar vad en del samtida historiker menar att Folkungarna kan ha sagt till Birger Jarl eller Magnus Ladulås (skillnader mellan Danmark och Sverige här ett ögonblick att glömma).


Att jag sedan kastas mellan tiderna, protagonisternas 1200-tal, Ingemanns tidiga1800-tal, farfars sena 1800-tal, mitt eget 1960-tal, mitt eget nu – det är knappast ägnat att förvåna.
Och inte någon odelat obehaglig upplevelse heller. Times present... som kloke gamle TSE säger.

Men jag tvivlar på att så många fler än jag läser Ingemann i dag.

Dikt då och nu igen

Visst finns en trygghet som är rädsla
- det finns en annan trygghet som är mod
Det finns också en som heter väntan
En finns som heter: återstod
......................................................... (ca 1975)





......... Dikterna besvarar inga frågor
......... De är bara en besvärjelse
......... av den tystnad som svaren
......... följs av .........................................................21.12

An offer you cant refuse

Har fått ett underbart meddelande i inkorgen. Jag har vunnit ett pris.
Det är den spanska turistorganisationen, de där som tycker att vi skall skratta och vara glada eftersom vi är i Spanien, som har skickat den.
Jag har alltså vunnit ett pris, och det utan att ens ställa upp i någon tävling.
Det är bara inte riktigt säkert vilket av de fina priserna jag vunnit. De är
1. En resa till Spanien 2. En tapasmiddag för två 3. En årsförbrukning spansk olivolja
Ja, det finns ett fjärde pris också - taramtaram!
4. En säkerhetsnyckelbricka.

Bara att klicka på knappen som ger mig evighetsprenumeration på nyhetsbrev från spanska turistbyrån, och ett av de tre prisen, eller, ja, fyra då, är mitt.

Jag undrar så vilket det kan bli.

Bitterhet...?

Det är olika hur man använder ord. När jag slänger ur mig något sarkastiskt om löjeväckande beteenden i omgivningen, om självgoda makthavare eller pompöst okunniga journalister, eller kanske om folk utan trafikvett eller näthyfs, reagerar mina söner ofta med att säga ”Var inte så bitter”.
Det där begriper jag inte. För mig är bitterhet en stark och ingrodd känsla kopplad till något särskilt, en händelse eller händelsekedja som låst fast en i en hård knut av just – bitterhet.

Bitterhet är en lite mer skavande, lite gnälligare variant av hat. Och en ovilja att ta emot som övergått till oförmåga.
(Av någon anledning kom jag att påminnas om detta när jag tänkte på busschauffören som avskyr sitt jobb och hatar sina passagerare, så att han satt i system att vänta in dem för att köra iväg i sista ögonblicket – långnäsa på de jävlarna.
Där har vi bitterhet, om än nedväxlad till småaktighet i det praktiska.
Större exempel finns förstås.)

Jag tror kanske att sönerna finner det onödigt att ha en hangup på saker, att det inte löser något att vara sarkastisk över dumma ting i sitt eget slutna sällskap.

Det kan de ha alldeles rätt i.
Men bitterhet handlar det inte om.

Åter från paradiset

Fick den gudomliga komedin i julklapp och har just nyss äntligen läst ut den tredje delen, den så förtalade paradisskildringen.
Det går inte att skildra det lyckliga och vackra, brukar det heta, det är bara helvetet som har färg, och bara plågor som i skärselden som kan ge fart åt berättelsen.

Något lite ligger det väl i det, där finns partier där diktaren famlar efter orden och upprepar samma stapplande förundran över hur härligt och fantastiskt och underbart det är – en bal på slottet helt enkelt.

Men av och till bär det ju, jag är rätt förtjust i en del filosofiska spekulationsstycken i de inledande partierna (ehuru jag misstänker att fackfilosoferna har ett och annat att invända och kanske hade det redan på Dantes tid); och den allra sista sången har en stegring genom tankens motstånd som bär än i dag.
Nå, nu har jag läst helheten och kan ägna mig åt att njuta delarna. När jag får tid.

Emedan skådandet förstärker ögat,
   och ej för att det klara ljus jag mötte
   skulle ha framträtt under fler gestalter
ty det förblir ständigt ett och samma,
   tycktes mig denna enda bild förvandlad
   allteftersom jag själv nu blir en annan

Mitt i natten

Kommer hem mitt i natten, sju och en halv grad kallt, känner mig ämlig, med en feberlös feber som rasar och ett huvud som är fel fastskruvat.
Två månader vinter redan och ännu inte vid mitten av januari.
Midmörkerdepression, fladdrande låga.
Äter en pepparkaksälg, känner mig marginellt bättre.
Dricker ett litet glas något. Känner mig ännu mer marginellt bättre.
Tänker på alla saker jag hade tänkt skriva. Har glömt dem.

Ta till sig, ta sig till

Lyssnar på julskivan som jag fick av min kära guddotter. Det är bra, men jag har förlagt fodralet nånstans så jag vet inte vad jag lyssnar på.

Kanske är det bättre så.
Kanske är det så man borde ta till sig allt?

Ett år - jag tänker högt

Ett år.
Ett år har gått sedan jag började denna blogg, med konstaterandet att jag var långt efter alla andra. Vad säger inte det om tiden?

Har jag åstadkommit något under detta år?
Nej. Inte här och inte på några andra ställen. Om man inte menar att det att faktiskt orka följa med tiden är att åstadkomma något. Kanske är det så.

”Här tänker jag odla min grinighet, min misantropi, min rättshaverism och andra vackra egenskaper” skrev jag, och det stämmer någorlunda; så har det väl blivit.

Det blev mindre kulturbetraktelse, mindre levnadsberättelse, mindre flanerande än jag nog hade tänkt mig, när jag – utan djupare tankar – satte igång.

Vad jag har gjort är väl att tänka högt då och då.
Det må väl vara rimligt. Det är väl strängt taget vad sådana här kommunikationsvehiklar är ämnade för.

Någon dagbok är det inte; mitt hjärtas kval må ha snuddats vid i några dikter från där och då och här och nu, men i stort föredrar jag nog att vädra hjärtat i mindre sällskap.
Låt vara att även detta är ett mycket litet sällskap.
Några läsare tycks ni ju vara därute, sporadiska eller till och med återkommande.

Men brev är det inte riktigt heller. Faktum är att bloggen är en ny form. Och som med andra formar är kakans yttre uppenbarelse ganska given men dess smak och andra egenskaper beror på vad man häller i formen.

När jag ögnar igenom är jag förvånad, och en smula missnöjd, med att så mycket är variationer på temat idag-läste-jag-i-tidningen. Visst vet jag att jag är en människa som tar saker på uppstuds, men ändå.
Tänka själv? Initiera? Kreativ? Egna vägar?

Nå. Det har varit stilla under helgerna, på grund av den egendomliga mixtur av mycket jobb & stirrighet som perioden vräker över oss, oss alltid lika illa förberedda, och en depressiv trötthet (eller möjligen trött depression?)

Nu tänker jag iaf komma igång lite igen.

Nutida trettonhelg

Det förbryllar mig en smula att folk slänger ut sin julgran men har adventsstjärnan kvar.

Men det är å andra sidan så mycket som förbryllar mig.

2011

Nytt år utan nya löften.