Men jag jag har i alla fall bakat kakor – de små formar som vi kallade sandbakelser hemma och som vi brukar fylla med sylter från sommaren: hjortron, blåbär, hallon – och till helgen är det dags för årets Korf.
Med min skeva tidsuppfattning betraktar jag fortfarande dethär att K och jag med familjer gör korv till jul som en ny grej.
Att vi har hållit på längre än vad våra föräldrar hade gjort när jag lämnade hemmet kan jag liksom inte ta till mig.
Lite häftigt är det dock att vi länkar in oss i en nu cirka hundraårig tradition; mammas farmor, Granny, gjorde korv efter samma recept när förra seklet var hyfsat ungt. Och sedan mormor, och så mamma och pappa och nu vi.
”Korf” heter det, eftersom det var så morfar skrev det. Ständigt denne outplånlige påstridige lille streber-patriark, som fortsätter att lägga sig i våra liv ett tredjedels sekel efter sin död. Inte lika dominerande längre, det är sant, men lik förbannat.
Hans vägran att acceptera stavningsreformen (stafningsreformen) har jag förstås lättare att begripa i dag, när jag med knarrig förundran ser mig omkring i en värld där fortfarande många tror att all förändring apriori är av godo; som ung fann jag den bara töntig och ärligt talat en smula pinsam.
Numer tänker jag mest att det var opraktiskt.
Korf skall det i alla fall bli. Med någon möda hittade jag späck (i Hötorgshallen och fick tillfälle att köpa ingefära på kuppen). Det andra nålsögat, att få tag på fjälster, passerade vi i helgen. Fast den unge charkuteristen visste inte riktigt vad ”fjälster” var.
Hur många människor gör det?
Sandbakelser i vardande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar