Iliaden

Läser – i min egenhändiga serie ”saker som aldrig blivit av förr” – Iliaden, och fascineras av att den är så frånstötande.

Jag finner inga skimrande hjältar att högakta och ingen heroisk tid att längta till; jag finner ett skrupelfritt gangstergäng i tidig statsbildningsprocess, när rätten sitter inte bara i spjutstångs ände utan också i skrävlars tunga, ett gäng med svåra machoideal där sandlådestriden har ”förädlats” till att riva ut varandras inälvor.
Sant, att Homeros förmår skildra detta inälvsutrivande på ett ingående och åskådligt sätt som inte 1800-talssvenskan kan dölja, men det är inte riktigt min tekopp.

Man kunde säga att det finns en del lärdom om sakernas eviga tillstånd att hämta, i det att maktberusade empatifria machomän, som skrävlar och skramlar med vapen, fortfarande har en del att säga till om.
Man – jaha? Visste vi att det var så? Visste vi att det var så förr också? Visste vi att en del har blivit mer polerat sedan dess, åtminstone i vår del av världen? Att andra, viktigare delar av det hellenska arvet har gjort det möjligt att leva tillsammans lite tryggare, lite rättvisare, kort sagt lite bättre än i den homeriska epikens järnålder?
Jo, det gjorde vi ju.
Så...?

En speciell, frånstötande del av berättelsen är hur männens lustar och begär projiceras på gudar, som så underbart tydligt är bara just detta – bekväma undanflykter för de stridsberusade och ha-galna som inte ens har kurage nog att stå för sitt eget.

Nå, det är kanske inte heller någon ny insikt, men vid läsningen av Iliaden vadar man genom århundradens, årtusendens heroiserande bråte, där annars kloka människor har skildrat homeriderna som aktningsvärda människor, deras ”tro” som sann och äkta, deras konflikter som viktiga.
När texten faktiskt bara skildrar ett gäng anabola våldsverkare, som hämtade från vilket gym som helst i dagens och lagens periferi.

Jag lovade dikter...

...från förr och nu. Så här, till exempel:


Folkvisa för ett sjuttiotal

Vart gick du med dina sista stenar
Vart gick du under vatten
med rimfrostringar dinglande i öronen
och blåklockor som spelade
från murarna

Vart gick du sen bland gräsets gravar
högt och spårlöst,
silverflingor flimrande i vinden
och trötta fåglar vilade
på grenarna

Vart gick du i det sista tysta tåget
ögonlös som skymningen
med händer sammanknutna i varandra
och döda tiggare blir liggande
på gatorna

(1974)


  Kanske är det faktiskt dags att koncentrera sig på de kommande åren
  i stället för de förflutna  Eller kanske är frågan fel ställd  
        Det enda som finns
  är en massa ojämnt distribuerad osynlighet

  Ja    Det finns en besvärande fysikalitet över livsfrågorna

  Det finns väldigt mycket natt att komma hem till,
  väldigt mycket hav att glömma, ren yta, subarktiskt och subatomärt
  Så mycket tättslutande som inpackningsplast i våra samliv

  Är det meningsfullt att klä det närvarande i päls?

  (17.8 oavsl)

Hemma igen

Hemma igen från de djupa skogarna.
Närhet till de närmaste och observationer av bäver.
Fiskande lom och rusande rådjur. En ärligt talat ganska misslyckad fjällutflykt avslutade; gav i alla fall några burkar hjortron. På de vanliga och vanda ställena var det tunt; liksom än mer med blåbär, det fanns nästan inga på ön.

Såg lommen fiska och hörde tranorna ropa; slapp möta björnen även i år.
Satt på Svedjevallen och såg laget i orange äntligen början vinna, medan skymningen föll över Kyrksjön och Middagsberget.

Och hade det för det mesta ganska bra. Det blev väggar på vedbon på ön, det blev hyllor i garaget, det gamla svajiga förrådet i byn blev uppstagat och klarar sig ännu ett år, så att vi hinner ordna ett nytt. Några småträd blev nedtagna, men den stora trädfällningen blev inte i år.

Och så hemma och snabbt inkastad i vardagslunken igen.