Sångaren född 77 sjunger ut till verkligheten Drömmen och jag begriper helt plötsligt något om vad som skiljer hans generation (också de klokaste) från min (även många bland de inskränkta dumhuvudena): upplevelsen att verkligheten är någon annanstans, hos ”dom andra”.
Att den verkliga verkligheten, den verkligaste, för en del är det som man ser på TV, inte det man själv lever i.
Platon meets McLuhan, så att säga.
Helt annorlunda då tanken, som befanns naturlig förr, att tillvaron må vara torftig eller tillochmed ond, men detta är likväl verkligheten.
Flera konstigheter kan förklaras där, till exempel förtjusningen i ställföreträdande liv, kändiskulten; den ständiga otillfredsställelsen.
Även om det inte alls var det sången handlade om, och alla kan känna igen sig i en dröm...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar