Men hur smart var jag själv då?

Jag har ibland gjort mig lustig över en del sk kulturpersonligheter som på sin tid vurmade för att vi skulle bryta tv-monopolet och införa reklam-tv här i landet; särskilt en som förklarade att det ju skulle bli en så mycket bättre marknad för fria filmare, vilket skulle komma oss alla som kulturnyttjare till godo.
Skall vi nöja oss med att säga att han underskattade marknadens kraft...?

Men, jag drabbas nu av insikten att jag själv varit fången i samma naivitet. När jag på 90-talet var en av de drivande i webbens etablerande på bred front i Sverige, så var det med stora förhoppningar på kunskapers spridning, bättre samtalsmöjligheter, nya möten och – i just vårt fall – en helt ny nivå av public service.

Jag tror man får erkänna att även jag underskattade marknadens kraft.

Vad har vi fått? - Klickjakt, schlageryra och näthat.
Självgoda drumlar i kommentarsfälten som högröstat trampar på andra i yttrandefrihetens namn. ”Du borde hålla käften din lilla mes så att jag får fritt utrymme att utnyttja allas rätt att säga sin mening”, typ.
Minsta gemensamma nämnarens populism.
Korttänkthetens skendemokrati.

Och en växande tsunami av vi-mot-dom-dramaturgi i alla upptänkliga sammanhang
Det var så folkmorden en gång bereddes. Hur välbyggt är vårt peralbin-ritade och reinfeldt-renoverade folkhem egentligen?

Hur många kvällstidningsknäck krävs för att vi på allvar skall börja uppfatta våra bröder som våra fiender?