Slussen igen

Processen med att riva Slussen och bygga upp något nytt DDR-liknande fortsätter, hur många nya röster som än stämmer in i kören av protester och ifrågasättanden.
Det får en att undra vad som egentligen driver den, som driver dem som till varje pris vill riva ner och bygga om, oberoende av vad som förloras i värde – ekonomiskt, estetiskt, historiskt.

Jag tror att det handlar om att de ser sig som en frihetsrörelse. I sin egen värld är det de som river DDR-murar. De ser sig som hjältarna som befriar Sverige ur såsse-statens förlamning.

Och då måste Slussen förstås bort; ett storslaget monument som den är över 1900-talets framtidstro och optimism och dess förmåga att faktiskt lösa problem genom att göra något åt dem, inte bara tala om dem.

Vi har alltså att göra med en befrielserörelse. Med hjältarna på barrikaderna. De redobogna martyrerna
De som är redo att stå och falla för den heliga saken.


För alla andra argument är ju trams.
Det finns ingen trafiklösning som upphäver det grundläggande problemet att så många bilar försöker tränga sig igenom samma punkt.
Det finns ingen efterfrågan bland stockholmarna på nya glas&betong-kolosser i området.
Det är inget olösligt problem att reparera skadorna i betongen och fräscha upp bussterminalen så att den upplevs som någorlunda inbjudande, så inbjudande en sådan plats nu någonsin kan bli.
Det finns inget socialt problem som kräver ombyggnader på mångmiljardnivå.
Det finns inget glupande behov av kontorsytor just här.

Det som finns är ett behov av att spränga – till varje pris.

Befrielse genom terror.