Fler skivomslag och Hjalmar

Ni minns ju skivomslagen, eller hur?
Annars kan ni tjuvtitta här.

Nu har jag gjort en ny rulle.
Och skälet är, precis som förra gången, den enda och ena: att det roar mig.

Det är ett av gamla och griniga gubbars många privilegier, att då och då få göra saker bara för att de roar en.

Jag misstänker att det var något sådant som Hjalmar S var ute efter då han skrev att det skulle bli skönt att bli gammal.

Jag vill inte jämföra mig med honom, men en del av hans senare skrifter känns väl som om de kunde ha varit bloggmaterial, om den gode Hjalmar varit född, säg 1969 i stället för 1869.

Såväl en del religionskritik som avståndsbetraktande av dambadhus (läs mer om denne vår kanske störste stilist på Wikipedia här)

Nåväl, skivorna var det. Som förut mestadels egna bilder, några frysbilder från tv-flöden, någon tagen av fotografer i den nära kretsen, någon enstaka möjligen nedladdad, minns inte riktigt.

Bearbetade och härmed utlagda
Det borde förstås vara musik till dem, men då blir det lätt något med rättigheter och sådant.

Ni får föreställa er...

The Great War - sångerna

Som den konstiga människa jag är, så är jag förstås en smula insnöad på första världskriget.
Eller Det stora kriget, som det heter i flera länder.

Inte så där monumentalt eller bisarrt insnöad dock, som de som förlägger alla sina semestrar till skyttegravarna eller tillbringar alla sina vinterkvällar böjda över generalstabskartor med stegvis armékårsförflyttningar inritade.

Jag har några böcker, det har jag. Men de är avsevärt färre än avdelningarna ”Europeisk topografi” eller ”Samtida poesi”. (Samtida betyder i min värld 1900-talet…), och troligen är de färre än  ”Dansk historia” eller ”Eyvind Johnson & johnsoniana” också. (I de båda senare fallen finns det kanske en viss överlappning – nu var det 1914 eller kanske 1920 och dags för folkomröstning.)

Men det var inte detta jag skulle tala om.

Nej, det var musiken.

Jag har en spelningslista på datorn som heter The Great War.

Ni vet vad jag tycker om engelska titlar, men nu handlar det ju om ett krig som engelsmän och amerikaner (och Anzac-soldater) utkämpade och svenskar inte, så det får bli så.

Ur denna spelningslista har jag plockat ut några stycken och lagt på Låtarna-bloggen.

Välkommen dit.

Att fylla år på Facebook

Tänk att det är så roligt...

Man talar om de sociala medierna som avskärmande, som någonting som som fjärmar oss från varandra i stället för att för oss nära, som står i vägen för verkligt liv.
Ibland är det kanske så.

Men ibland är det roligt också.
Plötsligt får en lagom insignifikant födelsedag i övre medelåldern, en gråmulen dag i slutet av april, en smula festglans.

Muntra tillrop från när och fjärran når en, och man ser människor framför sig.
Tänker på dem, och försöker formulera svar på tillropen, svar som man tänker och hoppas skall nå tillbaka.

Det är inget märkvärdigt, inget som behöver utropas till världsförändring och nya tiders instundande.
Det är bara lite kul.
Man blir lite glad.
Människor finns.

Allt är mitt fel

Jag erkänner: det är mitt fel.
Det här med våren som dröjer.

Allt beror på en dragkamp mellan mig och Makterna.

Det är så att jag försöker hålla liv i en ros.
När vi sålde huset i Gubbängen tog jag sticklingar av klängrosorna, de på spaljén mot närmaste grannen, de skära som fyller julikvällarna med ljus och doft.

Jag har lyckats hålla liv i en av dem, men det är nätt och jämnt.
Tanken är förstås att den skall kunna sättas ut en gång, i jorden, och tåla vinter och allt.
Men i sin kruka, i denna sin späda barndom karar den inte det.

Å andra sidan klarar den inte riktigt inomhusklimatet heller.
Den får spinn.
Ett större syskon, halvmeterhög och hoppfull, dukade under under vintern
Men denna, den kvarvarande,  hämtade sig när den kom ut på balkongen under värmeperioden där i slutet av mars.

Det gillade inte Makterna.
De anser inte att det är meningen att jag skall ro det här projektet i land.
Nämligen.

Så de sände aprilvintern på oss.
Blåst, snö, nattfrost, elände. Tungt för människor och inget vidare för  späda rosor heller.
Avsikten är uppenbar.

Men tiden fortskrider, det blir obönhörligen lite lite varmare, lite mindre risk för frostnätter åtminstone i Stockholms innerstad, och jag har börjat sätta ut den igen, åtminstone dagtid, och det mår den synbarligen väl av.

Men Makterna är inte glada.
Och de har varit tappra i sin vägran att släppa till vår, det får man erkänna.

Allt för en enda stackars ros skull...

                                                       Rosen ifråga

Spretiga tankar i april

Alltför många verkar inte ha fattat att sociala medier är just sociala: du träffar din egen krets där.
Förr låg innebörden av ”alla pratar om det” något närmare att alla faktiskt pratade om det.
I dag betyder det inget annat än att ”alla i min sociala krets pratar om det”.
I andra kretsar kan de prata om något annat. Det gör de troligen.
Det är häpnadsväckande hur många som har missat detta.

                                          *  *  *  

Reklamen uppmanar mig att köpa en tidning, eftersom den har ökat sin upplaga igen och igen. ”Följ med de andra”, ropar affischerna. Men jag vill inte vara som de andra. Och jag vill inte vara tvärtemot heller.
Jag vill inte definiera mina val i förhållande till andras hållning, utan till min egen.

                                          *  *  *  

Alla de som blandar ihop ”inte få säga” med ”inte få medhåll”.
Alla de som tror att yttrandefrihet är att alltid få säga vad man vill VAR man vill, NÄR man vill och HUR man vill.
Alla de som kallar det censur när andra också får tala.

Galenskaper. Och sådant.

Det pågår en debatt om språkgalenskaper i filmtitlar, med utgångspunkt i den bisarra översättningen av En kongelig affaere till A Royal Affair.

Villsäga, den pågår bland folk som bryr sig, språkintresserade, kulturfolk, gnälliga äldre herrar som undertecknad, och liknande. Bland dem som har makten är det mera tyst.

Huvudsakligen, tror jag, för att man saknar redskap att förstå problemet. Människor som tycker att engelska – eller knackig pidgin - låter fint och lyfter deras status har givetvis inget problem med att den används.

Men filmtitlarna är bara en liten del av problemet. De följer naturligt av en marknadsföringens stordrift, där man vräker ut samma kampanj över ett större geografiskt område. Då blir det billigast att hålla allt på samma språk, och det blir samtidspidgin, det där som många kallar ”engelska”.

Det grundläggande som har inträffat, en förändring som skett ganska nyligen, är hur denna pidginengelska har gått från att vara ett – stundom irriterande, stundom löjligt, undantagsvis motiverat – inslag i marknadsföringen, har övergått till att bli dess bärande språk.

Ibland till och med dess budskap - reklam är ju framför allt förmedling av känslor, inte information som man ibland fortfarande får höra - och det finns kampanjer där känslan mest tycks vara "vi är med, vi är på, vi pratar pidgin – köp av oss så får du del av det".

Men även i de fall där budskapet är mer sammansatt än så har engelskan på ganska kort tid tagit över helt, i alla fall i den stad vars horisont jag någorlunda väl kan överblicka.
Det heter sällan rea längre, det heter sale eller sales.
Nyligen kungjordes att HM skall kalla sin nya kedja ”& other stores”.
Varje tunnelbaneresa genom staden bjuder omedelbart på tiotals nya exempel.

Det slår nu igenom i hela kedjan. Från butikernas namn, över produkternas beteckningar till tilltalet i annonserna – allt framvärkt av människor med yrkesbeteckningar på samma språk, i kampanjer med amerikaniserade ”koncept”.

Det kan jag leva med.
Man kan leva med så mycket.

Svårare har jag att hantera insikten att de som driver det själva tycker att de är så mycket smartare, så mycket duktigare, så mycket bättre.

Och ännu svårare med insikten att så många av dem som köper, också köper detta: att den som inte längre kan formulera sig på svenska är beundransvärd och efterföljansvärd.
Smart.
På.
Att det är ett tecken på att denne någon vet.

För, och nu börjar det brännas, detta hänger ju också samman med den växande mördande auktoritetstron i samhället.
Så vanlig bland de unga som borde ha vett att revoltera: önskan att få veta vad som är rätt.
Som är det rätta.

Driften att kasta iväg alla alternativa tolkningar för att få höra av auktoriteten vad som är sant.
Ofta sammankopplad med den där åstundan att få göra som chefen säger, att få inordna sig på hierarkins stege.

Den kan man häpna över.
Men inte bortse ifrån.



Det finns ett annat spår också, det ”internationella”.
Det där med att ”utomlands”, där ”pratar man engelska”. Eller ”det heter så internationellt”. Det där som några av oss ibland sammanfattar som Danubefloden-tänkandet.

Det tar vi dock en annan gång.

Igenom Tranströmer

Har nu, i min serie läsningar eller omläsningar av diverse klassiker, läst mig igenom Tranströmers samlade dikter, i den pocketupplaga som jag fick i julklapp av min arbetsgivare. 

För att utmana själen en smula läste jag den baklänges; även för att inte låsa läsningen genom att börja med de fyra första samlingarna som jag ägde sedan förr och läste ganska intensivt en period i början-mitten av 70-talet. 

 Å andra sidan blev ju de kvar till slutet, och fyller upp bilder när jag nu tittar bakåt-framåt mot läsupplevelsen. Det gör inget. De står sig väl, det mesta av dem. Mer än väl. 

Det är inget under att Tranströmer etablerade sig så snabbt. Den debuten måste ha varit bedövande, och på en gång inspiration och örfil för generationskollegerna. 

Samtidigt är det på detta längre avstånd möjligt att tydligare se sambanden bakåt och framåt. Det är mera 40-tal kvar i Tranströmers 50-talssamlingar än vad jag noterade vid ungdomens läsning. 

Om än på sapfisk strof är det några stycken i den första samlingen som kunde ha fogats in i ”Litania” utan att man hade reagerat nämnvärt. Och de långa dikter som avslutar den första samlingen har väl ibland varit hos Eliot och vänt innan de fick sin slutliga form. 

Jag är förvånad över hur få hänvisningar till Eliot det varit i kommentarerna. Låt vara att formaten lätt lurar en, så talar vi ändå om två diktare som vill skriva in Gud i dikten och i tiden, och kanske tvärtom också, och gör det med en högspänd omsorg om orden. Eliot var ju högaktuell i tiden kring Tranströmers debut. O mörker grå som Bockstensmannens kapprock! Och ön som svävar mörk i vattenröken Det råder stillhet som när radarn svänger sitt varv på varv i övergivenhet 

Det som fortfarande slår mig vid läsningen av dessa första samlingar, precist inräknade vart fjärde år, är hur osökta och självfallna de mångomtalade metaforerna är. 

De injagar ingen känsla av uppvisad briljans; de bara vidgar världen något. Eller ibland mycket: ”ett kilo vägde 700 gram, inte mer”. 

I andra änden av verket – och boken – är jag likaledes starkt berörd av Sorgegondolen. Den präglas åter av den lätthet med vilken det mystiska och det vardagliga knyts ihop, som såpbubblor i evigheten. Eller som haikudikter i en sen samling. Ett par trollsländor fasthakade i varann svirrade förbi 

De mellanliggande samlingarna berör inte lika mycket – nu. Kanske skall en senare omläsning ge annat resultat. Om det finns tid till sådant. Kanske inte. 

Men visst finns mycket även där, låt vara utspritt, liksom mer tankspritt. Östersjöar, en smula avvikande, en länk i kedjan av annan form, en skrovligare sten. Enstaka dikter, strofer, rader, ord. Och tillsammans ett helt. 

Tack för julklappen kära arbetsgivare!

Nya låtar

Låtarna-bloggen fortsätter att växa.

I dag ställer vi oss frågan: Vem?

Jag kan redan avslöja att vi knappast får något svar.

Det är ju så det är.

Spretiga tankar ett stycke in i april

Den offentliga byråkratin är lika med ordning och reda. Det är det som är byråkratin: att man håller ordning. Den som vill ”skära ned på byråkratin” vill alltså minska på ordning och reda.
En del av dem gör det medvetet, men de flesta knappast.

                                          *  *  *  

Alla dessa människor som tror att de är i takt med tiden. Det finns aldrig någon som är.

                                          *  *  *  

Felet med utvecklingstanken är föreställningen att rörelsen går uppåt. Det gör den inte.
Den går bara, riktningslöst. Som tid.

                                          *  *  *  

En gång var det en viktig journalistisk merit att komma med ett avslöjande som fick en politiker på fall. I dag är det en merit att få en politiker på fall.

                                          *  *  *  

Att veta saker som andra inte vet är mycket tröttande.

                                          *  *  *  

Att vi fortfarande ibland tycks tycka lite synd om de ”efterblivna” människor som är religiösa.
En kvardröjande positivism.

                                          *  *  *  

Hemmapremiär

 

Det är alltid något särskilt med årets första allsvenska hemmamatch. 

Blir det dessutom läge att efteråt stämma upp "Å en sådan härlig dag..." så blir det ju inte sämre. 

Att domaren är en pajas och att det blev onödigt spännande i andra halvlek kan vi därmed överse med. 

Lite kallt var det i början, innan solen hann runt hörnet vid Valhallavägen och det blev dags att ta fram solglasögonen. 

 Å andra sidan värmde spelet under första 30 innan den märkliga utvisningen kom. Med en man mindre var Djurgårn faktiskt bara marginellt bättre än Sundsvall. Men det räckte ju.

 

Långfredagen och rädslan för att ha tråkigt

Långfredag. Och samtidens skräck för att någonting skall vara tråkigt. Att det inte hela tiden skall hända något. Att pumpa på.
Och så undrar människor varför vi är stressade.

Det kan också vara ett tllägg till texten om kyrkan: ett problem är kyrkans rädsla för att någon skall ha tråkigt. Det är den moderna rädslan framför andra.
Och ändå är just det så viktigt: att kunna hantera tider när det är ”tråkigt”.

Och likadant med alla, med allt: jakten på händelser.
Rädslan för lugnet, vilan, tystnaden.

Och vi är alla offer för den jakten, och deltagare i den.

Långfredagen. Så många vill att den skall vara ”nu mer som en vanlig dag”.
Dagarnas entropi.

Skivomslag

Jo, jag är ju så gammaldags och efter att jag fortfarande gör (och lyssnar på) cd-skivor.
Jag gillar formatet, överskådligheten, den konkreta känslan.
Musiken som fysik.
Från olika källor, skivor och (naturligtvis lagliga) nedladdningar sammanställer jag spellistor som brända blir till skivor.

Och skivorna måste ju ha omslag.
Så med ett enkelt bildprogram bearbetar jag bilder så att de passar - i mitt tycke - som omslag till skivserierna, av vilka den senaste har fått namnet Tidlösa sånger (för att den avlöste serien Moderna sånger, med vilken titel jag retade folk som inte delade min uppfattning att allt efter 60talet är modernt).

Ovan finns en video med ett antal av de senast gjorda skivorna. Det är genomgående bilder jag har tagit själv.
I början använde jag en hel del bilder från nätet (vilket rimligen måste vara upphovsrättsmässigt problemfritt eftersom de inte distribuerades någonstans utanför min skivhylla), men numera arbetar jag nästan undantagslöst utifrån egna bilder, nya eller gamla.

Varför har jag gjort en film och lagt ut, då?

För att det roar mig.

Räcker det?

Om svenskheten och att sticka ut

”Svenskar vågar inte sticka ut”, heter det i dagens tidning.
Är det så?
Eller är det i själva verket mycket enklare: Svenskar vill inte sticka ut, kanske?
Jag, för min del, vågar mycket väl gå på hårdrockskonsert, speedwaytävling eller thai-restaurang.
Men jag vill inte.

Det finns i delar av den moderna debatten en föreställning att det ”att sticka ut”, ”att vara kaxig”, att ”inte vara så lagom”, i sig är bra, är rätt.
Men varför skulle det behöva vara så?
Det återstår faktiskt att bevisa.

Det som är uppenbart är att det är ett populärt mode för närvarande att säga så. Och inga är så snara att anamma moden som svenskar.

Det är det typiskt svenska, det minst osvenska av allt: att till varje pris vilja hänga med, ta in det nya.
Och då modernt i ordets båda betydelser: förr mest i betydelsen ”nytt”, ”oprövat”.
I dag allt oftare i betydelsen ”inne”, ”moderiktigt”

Den värsta synden i Sverige är inte alls att inte vara lagom. Den är att inte hänga med.

(Här finns för övrigt en viktigt del av också förklaringen till socialdemokraternas långa maktinnehav liksom moderaternas frammarsch de sista åren – de har i båda fallen lyckats etablera föreställningen att de representerar det nya, det moderna.
Medhängandet).

Och där kommer återigen det där egendomliga ordet osvensk in.
Bara i Sverige är vi så generade över vad vi faktiskt är, och så benägna att försöka lura oss själva och andra att vi inte är det.
Bara i Sverige, gott folk!

Att vara oamerikansk kommer inte på fråga. Ingen vettig människa vill vara o-fransk. O-dansk är ett skällsord, och ordet o-norsk går antagligen inte att konstruera; till och med undeutsch är negativt, trots tyskhetens historiska belastning.
Bara osvensk är ett positivt begrepp.

Fast vi är så jäkla svenska att vi till och med har lånat in ett danskt begrepp för att för försöka förklara vad ”de andra” svenskarna är – fast inte kloka kaxiga JagJagJag som talar förstås.

Det är bisarrt.

Svenskar är inte alls rädda för att sticka ut. De är rädda för vad andra skall tycka. Och just nu är det till exempel många som är rädda för att andra skall tro att de inte vågar sticka ut.

DET är svenskt.

Den första april.
Ny bild.

Vårflod i Hoan, våren 2010. Björkarna stod till anklarna i vatten och visste inte i vilken riktning de skulle gå.
Alla färger tonade över i fjolårsgrågrönt. Kylan i luften rörde sig snabbt mot friskhet, men det fanns ett stycke väg kvar.

April är naturligtvis alltid förväntan.

Men finns det inte ett litet, litet stråk av fullbordan också?