Mail från Bruce

Jag har fått ett personligt mail från Bruce Murdoch!

Visst, jag beställde en skiva. Men inte trodde jag att jag på köpet skulle få ett personligt meddelande, direkt från mannen själv.

Det här är en kille som delat skiva med Dick Farina, David Cohen/Blue och Patrick Sky. Som gjort en av mina topp 25-skivor, kanske topp-10.
Han skriver till mig.

Jag är överväldigad. Även om det bara står att han skickar skivan på fredag & att han önskar mig allt väl.

Man blir väl aldrig vuxen, antar jag.

90-talet är slut

Nationellt trauma råder. Sverige utslaget i schlagerfestivalen.

Kanske dags att inse att 90-talet är över. Den trippelironiska hållningen – schlager är kult, vi älskar det, fast distanserat – håller inte längre.
Och vi kan inte längre gå ut i Europa, skratta i smyg åt de vulgära töntarna & inkassera deras röster.



Fatta: 90-talet är precis lika slut som 70-talet.

En vandringshelg

Helgen har gått i promenerandets tecken, i vandrandets och flanerandets.
I går gick vi från Djurgårdsbron till Östermalmstorg - via Skansen och Stadion.

Den sista dagen av värmeböljan var hela Stockholm ute. Men även en solstrålande pingstafton finns det hörn på Skansen dit få hittar. Och vi som hittar dem gör det av en slump; en slump måhända som vi utsätter oss för, söker upp, likväl.

Överraskande mycket var dock fortfarande stängt.
Och en ensam varg låg och sov på en klippa. Jag tänkte på Last Campaign Trilogy:
Skjut alla vargar
Och vad har vi kvar?
Och torrlägg vårt vatten
Så vad har vi kvar?

I solen vid en timmervägg fikade vi och lyssnade på en kör som övade i ett hörn, det var körer överallt.
Helt OK eftermiddagsmusik.

Så gick vi till Stadion.
Det var ganska roligt just förbi full tid.
En trist och onödig motståndarkvittering i den 91:a minuten tryckte ned stämningen dit den kanske egentligen hörde hemma, med ett tämligen ängsligt DIF - på många händer och fötter åtminstone - som inte tycktes våga ta ut hela sin kapacitet.
Vad som såg ut att bli ett segermål, vackert slaget av den ängsligaste av dem alla, såg ut att lyfta matchen och eftermiddagen lite högre, men alltså icke.

Vi gick vidare till Östermalmstorg, tog tunnelbanan hem och tröstade oss med lax och spenat och ett glas alsace.


Och i dag, i en regnkyld fuktig men klarare luft, var det skogen vid Tyresta. Vi gick en enkel slinga som vi gått många gånger förut, njöt av det gröna och drack den våta luften; fikade vid Bylsjön och fann att vi glömt kaffet så det fick bli vatten till smörgåsarna i stället, och det gick bra det med; bråkade därvid med fyra herrar gräsänder som var ute och burrade upp sig och hade bestämt sig för att överta rastplatsen.
De var antingen extremt dumma eller dito orädda, uppenbarligen utan vare sig förvärvad eller ursprunglig fruktan för människor.
Väckte minnen från en park i Rotterdam för länge sedan, när ett vildsint gäng med blandade änder och ankor drev iväg oss från vår picknickplats.

Fika i Tyresta by, inköp i Länna på vägen hem och fortsatt fisktema till middag: en utmärkt kolja kokt i ugnen. Att jag hittar tusen ben får man ju räkna med...

Bröllopspar?

Bröllopspar? Bröllopspar? Bröllopspar?

Heter det inte brudpar?

Varför blir det så mycket politik?

Ja, jag vet att det är valår. Ja jag vet att tidsandan är ytlig och vulgär. Ja, jag vet att dumheten triumferar på alltför många fält.
Och jag vet att vi är massor som känner oss som små barn, som utan problem ser att kejsaren är naken, och inte bara kejsaren.

Men jag hade ändå trott att denna blogg skulle syssla mer med annat, med vardagens vedermödor och glädjeämnen, med musiken och litteraturen och årstiderna, dessa sinnrika konstverk vars mekanik vi aldrig begriper oss på, med livet.

Besviken på mig själv. Men ännu inte riktigt uppgiven.



Narcisserna blommar
Man kan inte vara riktigt ledsen
När narcisserna blommar
Och aldrig riktigt glad

(dagsdikten 14 maj)

Ledarredaktionen försäger sig

Borgerligheten brukar göra gällande att det finns en konsensus om att vi skall ha en välfärdsstat i det här landet med en fungerande offentlig sektor.
Och att striden snarast står om hur denna skall organiseras. Men ibland sticker en bockfot fram...

På ledarsidan i dagens SvD skriver en av gaphalsarna om ”...det spöke vänstern skräms med för att bevara offentlig sektor...”.

Hör på den igen: ”...för att bevara offentlig sektor...”. Och tänk över vad motsatsen kan tänkas vara.

Bra. Då vet vi något om de väderkvarnan högern slåss emot.

Tröst kan hämtas i samma tidnings kulturdel från i lördags, där den förre kulturministern mm Bengt Göransson sjunger eftertänksamhetens lov i en intervju: ”Tvivlet är viktigt för att kunna fatta bra beslut”.

Vettiga ord – bland flera – från en man som tänkt mycket och handlat en hel del; allt blev inte perfekt, det är han också beredd att erkänna. Men en som fortsätter att lära, fortsätter att tänka, fortsätter att se; och fortsätter att tala.

Folket tänker fel...

En betydande majoritet av svenskarna tycker att inkomstklyftorna i Sverige är stora, har ökat och anser att de borde minska. Tre av fyra tycker att politikerna ska arbeta för att minska klyftorna, enligt en färsk undersökning som redovisas bl.a. på rapport.se.

Herregud - om folket fick bestämma skulle det ju bli rena såsse-Sverige.
Hur skulle det se ut?

Askmolnet igen

Hur kommer det sig att så många människor tycks finna det naturligt att flyga tvärs över kontinenter för några hundralappar, men betraktar ett vulkanutbrott och ett askmoln som något onaturligt?

Lagom är alltid rätt

Från flera håll hör jag nu att ”det är bra med lite egoism” och att ”girighet skapar värden” och liknande.

Hallå? Haaallåååå...?
Hur var det nu med den här överenskommelsen om att vi skulle ha ett gemensamt språk, så att vi skulle kunna tala med varandra?
När vi hade det betydde girighet och egoism att det var lite (eller mycket) för mycket av något som annars var OK.

Girighet att vilja ha mer än man behöver, att vara ensidigt inriktad på att skaffa sig pengar, även på bekostnad av andra värden, och att vilja göra det på andras bekostnad.
Egoism att bara se till sitt eget och ge tusan i de andra.

Lever vi i en värld där för mycket är bra?
Då har språket tappat greppet om världen.
För mycket är för mycket. Punkt.

Jävligt mycket kan vara bra. Tokjävla helvetes mycket kan vara alldeles lagom. Men för mycket är alltid för mycket.
Och lagom är alltid bra.

Idioterna som hackar på lagom och Landet Lagom har inte fattat. Lagom är alltid bra – det är nämligen så ordet är definierat. Lagom är precis rätt.

Det betyder att lagom kan vara just så där sjuhelvetes tokjävla vanvettigt mycket av något, därför att det är just vad jag vill ha just då.
Lagom kan vara mer än jag pallar med.
Eller lagom kan vara ingenting alls.

Eller mycket ena gången och lite den andra.
Lagom är bra.

Nötterna som tror att ”lagom” måste betyda ett mesigt mittemellan och alltid skyddshjälm på, de har inte fattat något alls.

Anteckning på papperslapp

Jag tror att det står:
En inskränkt människa är en som tror att en förändring bara ger de förväntade effekterna.
En kreativ människa är en som kan utvinna något meningsfullt ur de förändringar som sker.

Tankar vid dagens läsning

Svenska Dagbladet skriver i en puff på sista sidan av kulturdelen:
”Skyskraporna Tors Torn rör upp känslor hos stockholmarna. Att bygga på höjden – ett modernt projekt eller ett hänsynslöst uttryck för makt?”

Varför ”eller”???

* * *

I samma morgontidning ser jag rubriken om att ”Afrikas bästa skidåkning finns i Lesotho”.
Vad i herrans namn berör det mig? Törstar vi information efter var rika sydafrikaner hittar sina favoritpister, eller är verkligen tanken att svenskar i klimatkrisens och finanskrisens tider skall ta sig till Lesotho för att finna nya utmaningar???

Som så ofta kommenterar tidningens olika artiklar varandra. I en recension av en rysslandsbok hittar jag vitsen om mannen som köpt en slips för 500 dollar, varvid hans kompis säger ”du din loser, min slips kostade 5.000 dollar”.

Det sk moderna projektet igen. Häll ut champagnen, krascha Ferrarin och res till Lesotho för att åka skidor.

* * *

Det kallas den kungliga svenska avundsjukan för att den odlas allra mest i kretsar som har anknytning till kungahuset.

* * *

Bläddrar vidare igenom tidningen på jakt efter en artikel. Tvingas vada genom sidor med ändlösa serier av aktier, fonder, optioner, terminer, certifikat...

Varför finns de där över huvud taget? De få människor som behöver täta uppdateringar av dessa data, de har dem redan, och sannolikt en liten liten smula snabbare och tätare än i morgontidningen dagen efter.
En något större grupp har kanhända ett återkommande intresse av att ”kolla hur de ligger till”. Men hur detaljerat, hur omfattande, och hur ofta?
Och i morgontidningen?
I rent informationsvärde, relaterat till insamlings- hanterings- och tryckkostnad, tycks det finnas en diskrepans här.

Således får man leta efter andra skäl till att tidningarna trycker detta. Gammal vana skulle kunna vara ett. ”Det har alltid varit så”. Men detta finansstatistiska material har ju utökats kraftigt de senaste decennierna, närmast exploderat i vissa medier.
Om gammal vana rådde skulle det snarare tyna bort.

Nej, budskapet är sannolikt ett annat:
Detta är viktigt. Detta berör dig; detta styr ditt liv; detta är en inre platonsk verklighet som du kanske inte fattar själv (långnäsa på dig) men som de kloka och snabba och moderna förstår.
De som spelar spelet åt dig, ställföreträdande.
Det är en hyllningshymn åt marknadens makt.

Att sedan dedär spelarna kalkylerar fel oftare än de kalkylerar rätt, att de kan leva sina lyxiga liv inte därför att de genererar verkliga vinster utan därför att de tar provision på de volymer av andras pengar som de låter rinna mellan sina fingrar, det glöms bort.

Liksom alla de förslagna skojare som hade hunnit lura kejsaren, innan det klarsynta barnet hov upp sin röst, vandrar ut ur sagan med fickorna bågnande av guldpengar.

Gammelmansgnäll, ytterkantsgnäll, sveda-i-ögonen-gnäll

Det är ofattbart hur lättmanipulerad (”intellektuellt rörlig”) opionionen av i dag – i min gnälliga gammelmansvärld framför allt en något yngre generation ;-) - tycks vara.
Prövar ingen människa längre själv lödigheten och halten i vad som sägs, vad man får höra?
Finns inga tvivlare mer, inga skeptiker, inga kejsargenomskådare?
I avsaknad av inre tyngd och kompass låter man sig uppenbarligen intalas nära nog vad som helst av i stort sett vem som helst, bara utsagan verkar auktoritativ.

Slussen måste rivas (alt bevaras)
Det är fult att tjäna pengar i Sverige
Danska är omöjligt att förstå.
På sjuttotalet tvingades alla barn att gå med i demonstrationståg
Fyndet är unikt.
Tyskar är maskinmässiga.
Allsvenskan är för jävla dålig.
SJ är ett ont företag.
Milennium-sviten är stor litteratur.
Berlusconi agerade i alla fall snabbt.
Det är klart att uppvärmningen är människans fel.
Det där med uppvärmningen är trams, se bara vilken kall vinter vi har haft.
Vanligt folk bryr sig inte om klimatet.
Kungen gör mycket nytta.
På Södermalm håller alla på Hammarby
Jag tror på något.
Vi är minsann inte bättre än andra.
Ingen vill tillbaka till sossarnas DDR-gråa land
Kultursnobbarna förstår sig inte på verkligt folk.
Det är kult med schlager (dansband, pilsnerfilmer, gangsterserier, bondesåpor...)
Och så vidare, vidare, vidare

Den smitande ministern

Socialminister Hägglund uttalar sig i dag om dilemmat med hur vi hanterar de etiska dilemman som uppkommer kring tidigt födda barn – som allt oftare och allt tidigare kan räddas till livet, men också allt oftare får med sig bestående, ibland allvarliga skador ut i livet.
Eller, han avböjer att uttala sig. Han säger att politiker inte skall lägga sig i, dessa svårlösliga frågor skall vi lämna åt ”professionen” som han uttrycker det, åt läkarna.

Så vänder han på hela ordningen.
För det är ju precis tvärtom. Läkarna skall använda sitt kunnande att rädda de liv som går att rädda, och göra det drägligt för dem som inte går att rädda; de skall också tala om vad som är möjligt och till vilket pris.
Men sedan och i grunden är det vi alla, som samhällsmedborgare och som människor, som skall avgöra hur olika värden skall vägas mot varandra, hur etiska dilemman ska lösas eller åtminstone avgöras. Det är en fråga för oss alla.

Och det är detta som vi valt våra politiska företrädare för. Eftersom inte alla kan komma samman och tala, så har vi en representativ demokrati, där vi låter oss företrädas av människor som vi beslutat är kloka och representativa nog att fatta beslut åt oss alla.

Politiker är inte en särskild sorts yrke vars främsta uppgift skulle vara att inte lägga sig i. Politiker är våra företrädare, valda att formulera våra gemensamma beslut. Man skulle önska att ett statsråd, tillika partiledare, var medveten om detta.

4 maj med mera

Eftersom det är den 4 maj så måste jag länka till lite Cirkusmusik...
På månen och annorstädes

Back in business

Som alla trogna läsare noterat har aktiviteten varit låg här ett tag. Jag fångades av Facebook-hydran. Och så var jag sjuk och på resa i olika omgångar.
Men nu väntar nya uppdateringar, surare och gnälligare än någonsin.