Planerar en senhöstresa mot sydväst enligt modell av några tidigare vinterresor, eftersom jag fått ett antal dagar lediga i slutet av månaden.
Funderar över om jag kommer så långt ner som till det slesvigska, och tankarna dras vidare in i
den slesvigska frågan.
Att den i dag är de facto löst, och står som ett vackert – men tyvärr ett av rätt få – exempel på att inflammerade nationella frågor faktiskt kan lösas, är ju just ett faktum.
Redan detta ger en del att fundera över. Vad är det som gör att flera av dessa få exempel finns här runt Norden? – det finns ingen ”skånsk fråga” trots en del knäppskallar i regionen, och även om Ålands framtida status inte är självklar finns det ingen Ålandsfråga heller.
Finns det något strukturellt skäl eller är det bara en slump, förstärkt av min närsynta betraktarvinkel?
Jag vet inte.
Men den slesvigska frågan, som faktisk historisk konflikt och inte minst som historiebrukande motor för annat.
Uppväxt som jag är med Ingemann, vars medeltid är beskriven ur en tid då frågan ställdes på sin absoluta spets, och med bildverket ”Ett hundreårsminde om treaarskrigen” har jag genom åren vridit och vänt på den likt en försenad lillgammal lord Palmerston.
Utan att komma till några bättre lösningar än någon annan.
På senare tid har två tankefigurer dominerat: den ena är frågan om konflikten var nödvändig, om den vid någon tid eller något stadium kunde ha desarmerats, upplösts. En snuddan vid det kontrafaktiska men med positionen kvar i det faktiska.
Några färdiga svar gives förstås inte, men en tentativ ståndpunkt kan se ut som följer: givet ens bild av människans natur och tidens olika ”tidsandor”, och utifrån de geopolitiska förutsättningar som låg utrullade för 1.000-1.500 år sedan är det svårt att se hur man skulle kunnat undvika en långdragen och olösbar konflikt här.
Det finns givetvis tidpunkter när en viss konflikt kunde ha hanterats helt annorlunda och kanske helt undvikits. Man tänker omedlebart på november 1863, men det finns också en del att fundera på kring Knud Lavard, från det lilla man faktiskt vet där, eller tolkningarna av fördraget i Ribe.
Men det underliggande hade inte upphävts.
Först den dubbla utvecklingen av dels produktionsförhållandena, som gjorde Slesvig till ett mindre attraktivt bakland, och av nationalismen, som massproducerade ”lösningar” på olösbara problem, möjliggjorde det utdragna gordiska hugget 1864-1920.
Tror jag.
Nuförtiden.
Kanske.
Den andra frågan handlar om regionens roll för statsbildningen som sådan. Där är min fasta övertygelse att Föreningen Norden borde göra årliga minnesutflykter till Danevirke. För där landar själva idén om en statsmakt i Norden.
Jag föreställer mig att de första ansatserna till en storkonungamakt, dvs en abstrakt idémakt som handlar om Kungens rätt att styra och härska över ett territorium och därvid beskatta transaktioner inom detta, eller annorlunda uttryckt gangstergängens övergång till statlig våldsapparat, börjar med Jellingkungarnas (eller vilka de nu mer exakt är vid det här stadiet) infall att skumma grädden av trafiken över det jylländska näset.
Att byggnadsverken skulle lagts ut i en ursprunglig tanke att värna ”Danmark” mot ”tyskarna” (eller ”venderna” eller någon annan sådan entitet) är helt orimligt. Danevirkes med mera ursprung måste sökas på platsen.
Och vad fanns det att värna där? Jo överlandstrafiken.
Danevirke är enligt min mening inte något annat en en lång stadsmur, bara av de topografiska och merkantila förhållandena utlagd på ett lite oortodoxt sätt.
Tiden är full av skyddsherrar som garanterar handeln på en plats, mot ett lämpligt vederlag i form av tullar, skatter, böter med mera.
Så också här: vallen tryggar handeln, och kungen tar betalt.
Men för att kunna göra det i denna skala krävs en ny idé, den om en makt – en stat skulle vi säga i dag, dåmera talade man väl mer i termer av ”kungens rätt” eller dylikt.
Bakomliggande i båda fallen någonsorts kontrakt.
Den vägen kommer idén om en stat till Norden. Och sprider sig på grund av sin uppenbara framgång.
Hela historien är, som Grållen säger, en historia om klöver.
