Plikt

Den kloka Merete Mazzarella tar upp det nästan bortglömda ordet ”plikt” i en artikel i dagens SvD.

Det var länge sedan man hörde.

Kanske gjordes det omöjligt av all den tid då det bara användes om andra: Det är din plikt!

Men kanske skulle det inte skada om vi lite vara funderade över vår egen plikt ibland.

Liksom vårt ansvar.

Vem vet vart sådana tankar kan leda?

Hur det är.

Alla dessa människor som är besatta av hur det är. 

Men det är ju aldrig bara så.

Alltid på andra sätt också.

Alltid lite på sidan, något på tvärs, möjliga alternativ. Alltid tolkning.

Alltid lite skevt.

Tant Marita

Naturligtvis kommer begravningarna för tätt numera. Så är det, och så kommer det att fortsätta att vara.

Men en del av dem är ändå mindre dystra. Det händer att det faktiskt gäller, som prästen talar om: att vi påminns även om glädje.

Så var det på fredagen, då min barndoms ”Tant Marita” jordfästes i Heliga Korsets kapell på Skogskyrkogården.

Det var inte självklart enkelt för mig att få de nödvändiga timmarna lediga från jobbet, men jag är glad att det ordnade sig, glad att jag kom iväg.

Det var en fin och stilla akt i det stilrent vackra kapellet, med musik som delvis anknöt till den bortgångnas hemtrakter i Svenskfinland – hon kom från Seitlax strax utanför Borgå – och en rofylld värdig stämning.

Och som jag satt där påmindes jag förstås om vad hon betytt i mitt liv.

Grannfrun i huset på änden av radhuslängan, som blev en nära vän till mina föräldrar, en trygg och kär barnvakt för oss barn, en central punkt där i femtiotals- och sextiotalslivet på Fanérvägen.

Inte kan hon ha haft det lätt under den tiden, med en svårt polioskadad man som behövde – och fick! – omsorg och hjälp just hela tiden (fast Farbror Bertil minsann inte placerade sig i någon mjäkig offerroll, han var verkligen en man som förhöll sig till situationen som man numera säger, med sin egenhändigt ritade rullstol och andra hjälpmedel, sin nya karriär som framgångsrik försäkringsförsäljare och sitt, mot bakgrund av hans eget öde, häpnadsväckande goda humör. Han lärde mig att spela schack).

Men det var Marita som var centralpunkten.

Inte kan hon ha varit så där glad jämt, egentligen, inuti. 

Men det verkade aldrig tillkämpat, det tycker jag man borde ha känt i så fall, barn är känsliga för sånt.

Hur många gånger satt hon barnvakt?  
Barnvakt på det sättet att jag helt enkelt flyttade in hos dem på kvällen och återvände till vårt eget hus, eller så småningom gick i väg till skolan, först på morgonen. 

En trygghet där som var självfallen och svårbeskrivbar.  Och som måste ha varit till stor hjälp för mina föräldrar.

Men det var inte enda gången man besökte det spegelvända huset, det som var likadant som vårt eget fast allt var tvärtom, källartrappan till höger i stället för till vänster, köket till vänster i stället för till höger, allt välbekant, allt annorlunda.

Välbekant, hemtamt och ändå lite annorlunda.

Som Maritas nyländska dialekt och ordvändningar. Det där med att tvätta tänderna var ju alltid lite lustigt.

Nej, ofta var man där. Få och korta var stegen dit.

Det var kalas ibland och mindre högtidliga träffar ibland. Och det var förstås jularna när vi gick in med pepparkaksstugan som mamma brukade baka och dekorerar till Marita med familj parallellt med vår egen (och ibland några till…).

Det var en viktig del av traditionen på julaftons förmiddag.

Allt sådant och mycket annat kom för mig när jag satt där i kapellet,

Och jag kände, där och då, mer glädje än sorg, hur underligt det än annars kan låta.

Berättelse med förhinder (Jag, Anna)

Det kunde ha blivit så bra. Om de bara hade gått ett steg längre.

De borde ha haft förstånd att skära bort ett stycke av historien

Det hade blivit bättre så   Det kanske inte hade blivit lika många skikt av mystifierande möjligheter, men det hade varit bättre   
Just mystifikationernas syfte var väl måhända att stimulera oss, att nära våra tankar.  I så fall misslyckades det i grunden. 
Annars var syftet att lägga på ett pretto-djup, en skenbar tankespegling. Då misslyckades det nog också.

Allt det var, var provocerande

Jag talar om filmen ”Jag, Anna” som just nu rullar på de stockholmska biograferna och som vi såg på favorithänget Victoria i går.

Den har förutsättningarna att bli en bra berättelse. Med fenomenala Charlotte Rampling och lite-väl-machomelankoliske-men-fullt-uthärdlige Gabriel Byrne i huvdrollerna och ett antal väl besätta biroller.

Med en trevande spännande grundsituation utlagd, där hon successivt kommer att bli den jagade och hans jagande efter hand ändrar innebörd, och där mycket sorgset om kärlekens och seendets tillkortakommanden kan sägas, även utan så många ord.

Där de populära paneldebatt-ämnena etik och moral får kött och blod, utan ansträngning, gratis nedlagt i berättelsens grundstruktur.

Man kunde börjat där och slutat där, och kunnat säga väldigt mycket.

Men nej.

Det skulle lagras över med den där andra historien, om vad som (kanske) en gång förevarit hade, och om hur det (eventuellt) grep in i ett nu som (möjligen) inte var något nu.

Och in i det vackert ödsliggörande fotot av en anonym storstad som ändå omisskännligen var London skulle pressas små blinkande markörer – telefoner, bilnycklar, sådant -  av att tiden (sannolikt) inte bara var en nutid men ändå inte heller en dåtid. Blink, blink.

Och så vidare.

Och det skulle prompt göras – eller var det oavsiktligt? – så att historien faktiskt inte gick ihop – ”om A så icke B”. 

Och det som (kanske) bara var en önskedröm i någon agerandes fantasi berättades dessutom som vore det faktiskt filmplanets verklighet; den som skulle duperas av berättelser om ting som icke skett i filmplanets ”verklighet” var inte någon av filmens protagonister, utan vi i publiken.

Möjligen fanns det en litterär förlaga som den unge regissören (Ramplings son, tydligen)  hade föresatt sig att följa.  Men det fungerade ju inte. 
Någon borde ha sagt detta: Det fungerar inte!

Ett mer övertydligt fall av kill your darlings var det länge sedan man såg.

Alternativt: väv ihop historierna då. Ta en kvart till och berätta den andra historien, den om de bortglömda barnen, låt den spela en roll, vårda berättelsen.

Det är inte en surrealistisk experimentfilm från 1929.

Det är någonting som folk skall tro på, i dag.

Men nej då.

Brassa istället på med klichémässigt ”oroande” korsklippningar från vad som kanske är olika tidsplan, eller kanske olika inbillningar, eller kanske olika berättelser om samma sak, eller bara en rak berättelse där regissören inte kommer ihåg vad som hände nyss.

Eller något annat som lämnar betraktaren i sticket.

Det kunde ju ha blivit så bra.

Granen, 5 augusti

Den stormfällda granen är större än dagen

Men jag kan inte höra dess berättelser

Svepet av skägglav är en oåtkomlig tid

Grön är smärtan som jag känner efter arbetet

Grön är yrseln, sensommarens vilsenhet, kvällen

Men bakom vilar den störtade stammens gråhet

Jag står i stormens skugga när jag sågar   Mitt arbete

förblir absolut ensamt   Det finns ingen valfrihet

när vinden har dragit förbi   Inga flyktpunkter

Skogens stumhet nu är överväldigande

Gräsets ordlöshet, de grova grenarnas torra brist

Här finns inga tider mer där vi kan mötas

Evigheten är bara ett ögonblick i skogsranden

Och jag en bifigur i scenens utkant   Vi är skuggor

som skogens avbild kastat här, i skymningen

Granen finns inte längre   Den har aldrig funnits

Torrt rör sig tiden i en annan riktning                                       
                                                                                         15.9 för 5.8

Dåtiden som samtid (Barbara)

I går kom vi äntligen iväg och såg den tyska filmen Barbara.

En alldeles underbar liten pärla till film.

På ett plan en ganska rak och välspelad – välregisserad, välcastad, etc – berättelse om några människor i livet och de dilemman och någon gång glädjeämnen de har att möta.

På ett annat plan ensorts porträtt av den sena realsoscialismens värld, dess småaktiga tillkortakommanden och dess överlevnadsmöjligheter, ett samhälle vars våld snarare riktades mot integriteten och rätten att vara sig själv än mot själva överlevandet (som i en del samtida diktaturer) – en skarp erinring för oss som var med i den tiden, och kanske ett memento när vi funderar över vad vår realkapitalistiska tid kan göra med oss.

På ett tredje plan en liten moralitet över ondskans och godhetens många bottnar, vem som kommer till att utföra vilka handlingar och med vilka bevekelsegrunder. Det är väl främst på det planet som filmen lär fortsätta att verka i det medvetna och  undermedvetna.

Miljöskildringen är fin.

Ett ögonblick i början tyckte jag att de fått väl mycket av det närvarande och nutida, att det såg för nystruket ut, men efter hand tog sig filmen liksom in i detdär gråa, den beläggning av liksom-bara-nästan-bra som så ofta vidlådde länderna där på andra sidan ridån.

Hur mycket denna egentligen satt i betraktarens ögon, och hur mycket den verkligen berodde på kolrök, taskig bensin, bristande underhåll och kollapsad service är förstås svårt att säga. Men den fanns där, och filmen förmedlade det.

Åtminstone, återigen, för oss som upplevde det på plats.

För det är en del av den svindel jag kan känna: att detta som nyss var vår samtid i dag är historia.

Insikten att vuxna välinformerade människor mycket väl kan gå och se denna film och känna att de ser en historisk film, en skildring av något som i en mening är lika mycket dåtid som, säg, En kunglig affärs 1700-tal.

Samtiden har blivit dåtid medan vi har levt i den.

För oss, som färdades genom det så kallade landet ett par gånger just det år då filmen utspelas, och då själva var någonstans i den ålder som de agerande i filmen är (lite yngre än huvudpersonerna, lite äldre än de desperata ungdomarna) är det förstås en annan sorts beröring, någonting som också kommer inifrån.

Det nordtyska östersjölandskapet känns också så välbekant; jag ägnade lite väl mycket tid åt att försöka räkna ut exakt var filmen utspelas, om i en verklig eller fiktiv plats, 

Något svar fick jag inte, annat än att det uppenbart är nära kusten och att det går järnväg till platsen. Samt att det finns ett någorlunda kvalificerat provinssjukhus. En gång uppfattade jag något om vägen till Wittenbeck. Och att vi inte är så långt från Rostock framgår också. Längre kom jag inte, och det är förstås måttligt meningsfullt. Men typiskt mig…

En enda sak störde mig, och det var en del av översättningen. 

Huvudpersonerna niar förstås varandra på det vanliga tyska sättet, även efter att André har tagit det djärva steget att kalla Barbara vid förnamn (en liten förskjutning som svenskan inte riktigt medger hur vi än betraktar niandet, eftersom förnamnsbruk och duande hos oss alltid varit två sidor av samma mynt – man blev du och bror och umgicks därefter ”på förnamnsbasis”, som det hette.)  

Först mot slutet sker en knappt märkbar övergång till duande i vissa lägen.

Men översättningen laborerar från första ögonblicket med duande.  
Bortsett från att det känns fel, när filmen nu faktiskt handlar om DDR 1980 och inte Sverige långt senare, så missar man möjligheten att skildra denna gradvisa process av minskad distans, och dessutom går en tragikomisk poäng i en av filmens scener tämligen förlorad för den som inte följer den tyska dialogen.

Nå, detta är en marginell anmärkning kring en mycket sevärd film.


__________________________________

Bloggkollega A-C var också nöjd med filmen.

Om arbetets glädje, eller inte

Vi diskuterar förvärvsarbete kontra sådant arbete som man gör på eget initiativ, och jag finner mig säga att skälet till att jag vantrivs med förvärvsarbeten – hur intressanta de än i grunden kan vara – är att det är någon annan som bestämmer över mig.

Men vid närmare eftertanke inser jag att det inte är detta som är problemet – utan snarare den följd och förutsättning detta har: att man är tvungen.

Att andra bestämmer, det är ju tillvarons villkor, man är alltid invecklad i nät av relationer där någon bestämmer med den ena eller andra makten och auktoriteten. Ibland är denna någon man själv, i förhållande till andra.

Det kan och får och måste man leva med.

Men lusten går lätt ur allt det som man är tvungen till.

Att det sedan också finns ett ytterligt störande moment i det att andra människor vill granska, nagelfara, kritisera, plocka isär det som man har gjort - och gör så inte för sakens eller verksamhetens skull utan för sitt eget positionerande, det är i någon mån en annan sak.

Det kan man finna strategier mot.

Och det är sällan dessa människor, rädda och föraktliga, som i sista hand är de som har makten.

Brist på sjukdomsinsikt

Börjar långsamt återhämta mig efter en vecka i sjuksängen.

Inte bokstavligen i sängen hela tiden, jag har gjort mina försök att vara uppe då och då, men man blir så trött så fort.

Vet inte vad det är för en sjuka, det känns som om kroppen liksom är i fel storlek och inte passar ihop; det liknar dendär känslan av obehag man har just när en förkylning är på väg att bryta ut – men det har som sagt suttit i, nu i nästan en vecka.

Nå lite förkyld är jag ju också, men det inte på en nivå som i sig skulle hållit mig hemma.

Feber?  Njae, det får jag ju sällan, men lite slängar har jag nog haft.

Och trött, trött, trött.

Kanske är det kroppen – eller den där andra mystiska substansen på S som man brukar sätta som dess motsats – som protesterar mot någonting, någonting som jag eller världen gjort fel.

Men jag vet inte vad.

Allt är ju mest som vanligt. Somligt lite bättre, annat lite värre, det mesta ungefär lika bra, lika dåligt, lika mittemellan.

Så jag vet inte.

Jag löser korsord, läser bortglömda böcker, sitter en stund vid datorn när jag orkar och sorterar filer – och sover…

Munter som Ior.

Ösommar (1994 i en pärm 3)

Två gäddor i nätet

Klapprande sjungande älgklövar mot stenarna

där forsen inte längre går  
Årsringar i granved

Mossan knastrar efter fem veckors torka

Vinden släpar dagarna genom trädens kronor

men utan brådska, som om det var allvar nu

Dagsverken lätta som sländans flykt

samlas bortanför skuggorna

och brunnens smak av järnålder

bär en frihet större än stormen

Våra vingar hänger på tork

medan julidagarna mognar en efter en

i blåbärsriset

Vi håller andan: när som helst

är vi framme

Åkallan

Min far brukade ställa den retoriska frågan ”Vad är det för skillnad mellan en idisslande ko och en tuggummi-tuggande flicka?”.

Och svaret var förstår ”Det intelligenta uttrycket i kons ögon”.

Jag fann det visserligen slagfärdigt – det är väl därför jag minns det – men en smula orättvist, emedan jag såg en del andra poänger med unga tuggummi-tuggande flickor. 

Om detta gjorde mig till en bättre människa är förvisso en annan fråga.

I dag vill jag dock tillägga att det finns en annan högst påfallande skillnad: Kon kan inte vråla ”Omajjgaadd” så att det ekar genom hela tunnelbanesystemet.

Kon är nämligen icke språkkunnig.

Septemberbilden

- visar två härbren som tillsammans ser ut att betrakta vyn över Hoans och Ljusnans sammanflöde vid Flor.

I alla fall vänder de ryggen mot oss, föga intresserade av vad vi har för oss där uppe på vägen.

Flor är fortfarande en levande liten by, ehuru krympande och med en åldrande befolkning, som så många andra i trakten och landet, och det bedrivs en smula jordbruk där.

Det var väl också en gång den för området ganska goda jorden på sluttningarna ner mot oset som lockade till bosättning, liksom i nästa by nedströms, Huskölen, och på många andra ställen. 

Byarna är gläntor i skogen, som jag skrev nyss.

Men även om visst jordbruk ännu drivs är det inte troligt att härbrena längre används i sin ursprungliga funktion som visthus. Kanske för annan förvaring, kanske som gäststugor. Eller kanske står de helt tomma nu, ensamma med utsikten över det strömmande vattnet.

Flor är en smula lokalt känt för sin strid för att få heta just Flor och inte Floren, som det tills helt nyligen stod på vägskyltarna och fortfarande på många kartor. 

Den sortens saker kan vara viktiga för den som bor på en plats, viktigare än många förstår som vill bestämma åt andra. 

Själv hävdar jag bestämt att jag bor i Högalid, inte i Hornstull som nyare stockholmare brukar säga. 

Vid Hornstull, javisst, även om det är ett stycke ned längs gatan till Hornsplan och ytterligare en bit ned till den plats där tullen en gång låg. 

Men i Högalid.

Men med Flor är kartograferna och lantmätarna dock en smula ursäktade, eftersom byn uppenbarligen ofta omnämdes i bestämd form som Florens by, dvs själva byn till skillnad från till exempel Florbodarna eller de fåtaliga mer avsides beliggande gårdarna. 

Men byn heter alltså Flor och får nu fortsätta att heta det - så länge den nu finns kvar.

För mig som en gång kom till trakten med en besvärlig men dock kärlek till staden Florens i bagaget var det onekligen ett lustigt sammanträffande.

Flor är också något mera vitt bekant som platsen där den förträffliga silversmeden och romska förkämpen Rosa Taikon bor.

Låt vara att det mest får heta att hon bor i Ytterhogdal när hon omnämnes i riksmedier.

I något litet avseende får alltså Ytterhogdal vara en metropol som famnar ut över omgivningarna.

Vad det är för vatten som skymtar i bakgrunden är egentligen lite oklart.

Det ursprungliga sammanflödet låg nedströms den plats där härbrena står, så det är inte i egentlig mening Ljusnan. Men i dag är det hela i princip en kraftverkssjö med svårbegripliga svängningar i djup och utbredning ända ned till Storåströmmen, och var oset egentligen befinner sig är inte gott av avgöra. 

Innan kraftverket byggdes löpte nog Hoan här igenom några små sjöar och tjärnar, tycks det av kartorna att döma. En av dem har hetat Norra Trollsjötjärnen, lärde jag mig nyss.

Vi får nog anse att detta fortfarande är Hoan. Och det är inte så illa. Den lilla (med norrländska mått) älven har ju givit namnet till hela trakten, Hoadalen har blivit Hogdal och via Överhogdal har dess namn flutit in i vår förhistoria, och den har under lång lång tid varit ledstång åt en viktig trafikled mot norr och nordväst. 

Ett av de många stråk som pilgrimer följde mot Nidaros gick här, men även färdades förstås människor av många andra skäl.

Med norrlandsmått är Hoan alltså en föga anmärkningsvärd biflod; i sydligare trakter skulle den kanske vara mer imponerande. 

Här med Flornipan i bakgrunden, berget som ingalunda är någon nipa utan toppen av en av dessa sprickdalsåsar av vilka detta landskap är så fullt.  

Flornipan är även vårt märkesberg, som dominerar utsikten från ön.

_________________________________________________

Aprilbilden är också tagen något stycke uppströms i Hoan, vid bron på vägen ned mot Flor.