Liv i rymden

Lite förbryllad är jag allt av rapporteringen kring den arsenikätande bakterien i saltsjön och det eventuella livet i rymden, exempelvis Expressen

Såväl forskare som journalist verkar yrvaket förtjusta över vad som presenteras som en ny insikt – att ett eventuellt liv på andra platser kanske inte behöver ha tillgång till just de kemiska ämnen som livsformerna på vår planet behöver.
Ehh, ja...?

Det trodde jag var i det närmaste självklart. Men jag kanske är onaturligt smart? Jag kan faktiskt erinra mig att ha stött på dendär uppfattningen förut, att för att hitta liv i rymden måste vi finna en planet med lagom varm atmosfär full med (lagom mycket) syre.
Och då har jag alltid tänkt att det var en korttänkt forskare – eller journalist – som sade så, för andra livsformen kan ju ha andra villkor.
Men det kanske har varit forskningsfältets egen premiss: ”liv” är lika med kolatomer och fotsyntes på syre och koldioxid?

Jag har alltid tänkt mig att eventuella varelser i rymden lika väl kunde andas kväve eller för den delen gasformigt magnesium, eller ämnen vi inte ens har här i den galaktiska trakten.
Är jag onaturligt smart? Eller är jag tvärtom dum på något vis?
Eller är det bara det att jag egentligen är tämligen ointresserad av små gröna män som gör att jag antingen ser, eller missar, något självklart?

Det finns – förstås – ingen allmänt vedertagen definition av liv, men allas vårt Wikipedia listar några centrala egenskaper:

· Livet förökar sig.
· Vid reproduktionen förs arvsanlag vidare.
· Livet har förmåga att vidareutvecklas.
· Något som är levande kan reagera på yttre stimuli
· Det som är levande söker föda och har en egen ämnesomsättning.

Jag kan inte se att det skulle kräva några av de ämnen som vi är helt beroende av.
Man kan naturligtvis tänka sig helt människoliknande varelser, som bara har en helt annan kemi, anpassat för en helt annan miljö. Att de sedan skulle få problem om de kom hit, och vice versa, är en annan sak.

Sedan kan man ju förstås – och där blir det mera spännande – tänka sig livsformer som inte alls fungerar och är uppbyggda som vi är vana; det finns som jag förstår många exempel på det i sf-litteraturen, som jag dock är dåligt bevandrad i. Är berörda forskare lika illa bevandrade?
Jag minns dock aha-upplevelsen när jag i de tidiga tonåren läste Hoyles ”Det svarta molnet”, som just snuddar vid den frågan.

Detdär sista är lite som insikten att t.ex. myror och bin blir lite mer begripliga om man betraktar stacken eller bisamhället som en individ i vissa avseenden.
Men det är, som den gode HCA skrev, en annan historia.



Not: Vår egen rapportering är inte fullt lika yrvaken, utan tar mer fasta på det vetenskapliga fyndet här på jorden.
Men även här talas om "livsformer som inte följer de regler vi trodde var allmängiltiga".

Det är nog jag som är dum.