Radikalism här och där

Att Europa blev – relativt – politiskt radikalt, och USA inte blev det, är kanske inte så märkligt: Europa var en gång statiskt, hårt klassbundet, slutet.   Här hade de fattiga och rättslösa inget att förlora på att hejda överklassens välde och begränsa dess möjligheter.
I Amerika åter levde drömmen om allas möjligheter, där kunde ”alla” nå toppen, enligt självbilden. Då var det plötsligt sig själv man riskerade att sätta stopp för och stänga inne.

När man nu har fört in den amerikanska idén om att alla är sin egen lyckas smed, och parat den med Europas numer hyggligt genomförda tanke om lika rätt och lika möjligheter, då har den amerikanska anti-jämlikheten fått fäste även här.
Så blir den tänkta jämlikheten den verkligas fiende...

Verkligheten Drömmen

Sångaren född 77 sjunger ut till verkligheten Drömmen och jag begriper helt plötsligt något om vad som skiljer hans generation (också de klokaste) från min (även många bland de inskränkta dumhuvudena): upplevelsen att verkligheten är någon annanstans, hos ”dom andra”.
Att den verkliga verkligheten, den verkligaste, för en del är det som man ser på TV, inte det man själv lever i.
Platon meets McLuhan, så att säga.

Helt annorlunda då tanken, som befanns naturlig förr, att tillvaron må vara torftig eller tillochmed ond, men detta är likväl verkligheten.

Flera konstigheter kan förklaras där, till exempel förtjusningen i ställföreträdande liv, kändiskulten; den ständiga otillfredsställelsen.

Även om det inte alls var det sången handlade om, och alla kan känna igen sig i en dröm...

Jämkade uddatalsmetoden...

Mycket väsen för ingenting var det. Ett gäng måttligt pålästa journalister gick igång på förfärliga orättvisor i ”det svenska valsystemet”, som – hör och häpna – antyddes gynna ett visst, större parti som länge innehaft regeringsmakten.
De lyckades få med sig en eller annan statsvetare som gavs tillfälle att vädra käpphästar, till exempel att ett majoritetsvalsystem vore bättre emedan det skulle ge ”stabilare regeringar”.

Och vi fick följa jakten på den borgerliga alliansens tre ”förlorade” mandat, dvs de mandat som i all överensstämmelse med vårt proportionella valsystem hade hamnat hos andra partier enligt den första räkningen.
Noggrann kontrollräkning flyttade ett av dem och lät de andra två stanna. Systemet fungerade.

Och när röken skingrats var proportionaliteten imponerande.
Alliansen nådde nästan hälften av rösterna och fick därför nästan hälften av mandaten i riksdagen.
SD var stora nog att hindra något av blocken att få egen majoritet, och ges därmed en vågmästarställning i riksdagen.
Allt har fungerat, såväl demokratin som administrationen av den som den jämkade uddatalsmetoden har bestått provet.

Men kvar i webbkommentarernas och obskyrbloggandets undervegetation finns en ”sanning” om att valsystemet som vanligt gynnar såssarna och lurade borgerligheten på dess rättmätiga seger...

Det gjorde vi väl bra, kolleger i medierna!

Ur led är tiden - pärlhyacinter

Snabbresa till Roslagen, Borlänge och Hogdal, för att flytta prylar, för att titta till, för att komma ut i landet, för att komma ifrån – inte minst valrörelseraseriet, inskränkthetens och den andliga indolensens många triumfer i stort och smått.
Vid garaget vid Näverön fick jag förklaringen till de liljeartade små blad som sent i somras sköt upp i den lilla rabatten vi byggt: där stod plötsligt några blommande pärlhyacinter.
Ur led är sannerligen tiden.

Vilket parti tar upp pärlhyacinten som symbol?

Valet - en seger...

...för alla dem som tror att man kan behålla det man kastar bort.

Dikter, ja September då och nu

1 Annorlunda nu?    Ja, allt går över
Nöts ner   Och tid bryts ned till grus
Nu ser du det, nu i septembers klara ljus:
Att vi är lika tillfälliga som lönnens löv är

Låt tiden gå då    Det är vägar vi behöver,
Ett sätt att röra oss   Hör du det i lönnens sus
Nu - att vi gick vilse i vårt eget hus?
Att vi blev fångade i höstens skenmanöver

Tre rosor till den sextonde september
Och tre års möjlighet och nostalgi
Och ljus som väcker    Och en doft som söver

Betyder det att vi förlorat allt?    Och vem bär
Bördan, skulden?    Du?    Jag?    Eller vi?
Ett enda vet jag: nästan allt går över



2 Annorlunda nu?    Ja, allt går över
Nästan    Tidens blå kirurghand opererar
Noggrant våra sår   Ett nytt pansar parerar
Allt    Vi går mot höst, förmultning, doft som söver,

Liklukt, tung av väntan    Men behöver
Egentligen de landskap vi passerar
Något namn?    Och är det rätt att vi fixerar
Allt med bilder, kartor, att vi slätar över

Tidens täcke om den säng vi delat?
Och sluter om det som vi en gång ville försöka
Ordningens bedräglighet och skenmanöver

Blir inte just på det viset allting förfelat?
Bestäm dig nu    Låt det som varit spöka
Eller inte   Ett ting är klart: att allt går över


(september 1979)


    Spådomar, Nicos sånger, lätt vind som nästan lyfter staden,
    men bara nästan för den hålls nere
    av bankassörskors sneda leenden och maskiner som stampar asfalt
    och makadam, av alliansaffischer och vetskapen om vinter

    och ropen över torget, halva priset just i dag, det är
    vårt land som säljs ut, vår tid som rinner ner mellan skriken
    och de gnisslande vagnarna, i en doft av överflödig parfym
    och höstrutten stad

    Och obeslutsam står man mellan där och då, och mellan
    här och var, varsam eller ovarsam, vaksam
    eller lika överraskad varje gång
    av tiden som slår igen fällan –
    Och igen
            
(10.9)

Fyra dagar ledigt

Arbetsveckan slut. Fyra dagars ledighet. Och jag tänker fly från valdebatter och valvakor och valsummeringar och hela jävla analysen av varför vi får fyra år till.
Minns ni Richard Nixons anhängare skrålande "Four more years!"?
Nähä, tänkte väl det. Men jag minns.
Nåja, nuförtiden är ju intrång hos motståndare OK, de leder till makt och inte till avgång.
I am not a quitter.
O tempora, o mores.

Ja, ja, självklart kommer jag att gå och rösta. Klä på mig kostymen och knyta slipsen och vara en högtidligt stämd deltagare i demokratins rit.
Givetvis.
Jag gör det som uttryck för en djup tacksamhet över att få leva i detta land.

Men allt det andra, allt det mediala tuggandet och rabblandet, politikerjournalistsymbiosen, nej tack.
Sociala medier körda ner i halsen, nej tack.
Slutdebatter presenterade som schlagerfinaler, nej tack.

Hogdal, here I come.

Politiskt korrekt

Politiskt korrekt.
En gång var det ett bra uttryck, som fångade in den lite räddhågsna benägenheten att säga det som var rätt och gångbart i (den politiska) samtiden.
Men det har förändrat karaktär.

I takt med att de räddhågsna och trendridna har tagit över samtalen har det kommit att betyda ungefär ”utsagor av dem som – till skillnad från den talande – inte förmår frigöra sig från den bedövande såsse-hegemonin”.

Ett användbart begrepp har blivit oanvändbart.
Så kan det gå, som KV skrev.

Am I not facing the wind?

Upplever ett av mina återkommande anfall av Nico.
Marble Index är en av de stora skivorna. Kanske borde den ha varit med i den samling jag just gjorde till min kära guddotter.

Någon skriver om ”Nico´s disturbing poetry” men jag inser att jag aldrig har upplevt texterna, annat än som fragment, mönsterlösa stycken som bildar ständigt nya mönster, skärvor som inte kan vändas och vridas hursomhelst men själva vänder och vrider sig – hursomhelst.
Och musiken förstås likadant.

Hittar först inget från just Marble Index på Youtube. De mer ”lättillgängliga” styckena dominerar – These Days, Chelsea Girls med flera. Lättillgängliga, allt är relativt.
Men till slut finns den där, den kanske mest fulländade av alla dessa obegripliga, underbara, sönderbrutna, helande stycken.

And am I not facing the wind?

Spridda anteckningar

Jag tar alldeles för mycket på allvar Det är därför jag skrattar så förtvivlat


Minnesregel: Folk som skriver vackert om kärleken har vanligtvis problem med den. De som inte har problem ägnar sig åt att älska.


Den förtryckte är inte alltid god; den förtryckte har inte ens alltid rätt.


Kvinnor tänker att män är likadana. Män tänker att kvinnor är annorlunda.


Åldrande är kanske bland annat att kunna säga: ”Jag vill inte ha det där eller det där. Jag är inte rädd för det, har inget bekymmer med det. Jag vill bara inte ha det.”


När jag växte upp var det fult att lura någon. I dag anses det bara smart.

Bilder...

...har tillkommit från sommaren, en bit ner