Mörker

O dark dark dark They all go into the dark
The vacant interstellar spaces, the vacant into the vacant




Mörka dagar, mörka nätter, frusna övergångar mllan skymning och gryning och skymning igen.
Inget ljus.
17 minusgrader.
Inget ljus.


.
.
.
.

Ingen gran, ingen jul

Det har bestämts att vi inte har någon julgran i år. För mig, som tycker att doften av gran och stearinljus är något av det mest centrala i julen, är det både en besvikelse och en befrielse.
Besvikelse, eftersom det inte blir någon riktig jul.
Befrielse, eftersom man inte behöver jäkta med allt det andra.
Inget trixande med pepparkaksstugebygge.
Ingen jäktjakt på julklappar.
Inget pynt att jaga reda på.
Bara en vanlig helg som kommer och går.

Phil Ochs in memoriam

I dag skulle Phil Ochs ha fyllt 70 år, obegripligt nog.
Ett kort klipp av Changes, ett långt av Crucifixion





Dikt 1976

And the Ship sets the sail...
Krukan som bär vattnet och vattnet som krukan bär
Krukan som bär vattnet och krukan som spricker
När matadoren har kastat sig på sitt lånade svärd
När inte ens tystnaden är tillräcklig för att
....fylla ut de tomma rummen
och ingen trött whisky kan rensa lungorna
.... från tårgas
Krukan som bär vattnet och krukan som spricker
När regnet, regnet, regnet störtar över städerna av
.... svavel
och nyheterna är för sent ute
.... för att längre sjungas, torra nu och smattrande
.... som kpistsalvor i ruinerna
och åsnor och elefanter trampar på dockhuset
Krukan som vattnet bär och vattnet som rinner bort
.... när krukan spricker
Och var och en av oss står på bron och
.... vill se dig hoppa
Krukan som bär vattnet och krukan som spricker
.... och vattnet som svartnar där du står och
.... skriker mot stranden
Och krukan som spricker
Och bombplanen som flyger rakt in i drömmarna
Och alla ansikten fylls med med motorvägar och alla rum
.... med avlyssningsapparater, å dessa knastrande insekter
.... som kryper överallt,
dessa affischansikten som vänds i vinden men
.... ingenting ändrar, till slut
blir också uppmaningarna att härda ut bara
haltande ekon av piskslag från de omsorgsfullt slutna rum
.... där den verkliga tortyren äger rum
Krukan som bär vattnet och vattnet som krukan bär tills
.... rösten äntligen spricker


(Phil Ochs in memoriam)

Goda nyheter för terrorister

I spåren av bombdådet på Bryggargatan utlovas nu polisen bättre möjlighet att övervaka och få ut nätuppgifter kring brottsmisstankar.
Nu skall det även kunna gälla brott som endast ger böter, rapporterar medierna.

Goda nyheter för terrorister – det finns terrorbrott som bara ger böter...
Eller?

Och folk undrar varför

Socialdemokraterna meddelar nu svenska folket att
”Nyss gick vi till val med en politik som vi inte längre tror på, med en partiledare som vi kände att vi vill göra oss av med, i allians med partier som vi inte längre vill samarbeta med”.
Och så undrar folk varför partiet går bakåt.

Nu börjar snart vintern

Snövind, halvmörker, kramkyla.
Enstaka svarta strykfåglar fladdrar omkring som lösrivna stycken hopplöshet.

Det är den sextonde december och en trött erinring meddelar att det var först vid den här tiden förra året som den långa bistra vintern 2009/2010 satte in, den ändlösa och kvävande.

Fram tills nu, till nästan nu, för ett år sedan, hade hösten varit mild och utdragen, och inga tecken fanns på annat än ännu en grönvinternotering i serien om den globala uppvärmningens effekter.

Kommer det en likadan nu – och det gör det nog, nu när vi har landet snötäckt, kärn-is på sjöarna och till och med stenarna frusna - så är vad vi hittills upplevt av denna vinter bara ett preludium.

Snart börjar det på riktigt.

Mannen från Athabaska

Man snöar in på så konstiga saker. På julklappsjakt efter musik från 1972-73 fastnar jag i Joe McDonalds ”The man from Athabaska” efter Robert W Services dikt.
Med dess perspektivväxlingar från Kanadas stora skogar till Västfrontens skyttegravar, där berättarens poilu-kamrater lyssnar andäktigt till hans berättelser.
I all enkelhet en stor hyllning till freden och till arbetets vedermödor, trots det stridslystna anslaget i inledningsstroferna.

(Och så inser jag att dessa rader nu ställts på huvudet:
   Says the pacter, ”Mike, you´re crazy,
   they have soldier men a-plenty
   You´re as grizzled as a badger
   and you´re sixty year or so
   But I havent missed a scrap, says I,
   since I was one and twenty,
   Shall I miss the biggest then?
   You can bet your whiskers – No!
När jag först hörde dem var jag ju där någonstans runt one and twenty, men i dag är jag mera som sixty years or so)

Men hur som helst sitter den där sitter den där i huvudet ...oh the wife she tried to tell me...

Och eftersom allt finns på nätet, så hittar jag den, i två versioner dessutom. Länkar upp till den relativt färska live-versionen, fast den egentligen är lite svagare, iaf rent tekniskt. Men bilden på skivversionen är så himla ful :-(



Skivversionen finns här. I närheten hittar man också den sorgliga Jean Desprez och en version av inledningsdikten War War War.


Och, ja, ibland heter det Aphabaska, ibland Athabaska.
Det får man leva med. Ibland skevar det lite i tillvaron.

Vi namnsdagsbarn

   ................................   ................................& jag.

Lite måste vi väl få fira!

Terror och infrastruktur

Kanske borde jag som alla andra svenskar bloggare skriva om terrordåd och Sveriges plats i världen, men efter en dag i nyhetsströmmen orkar jag inte riktigt.

Vill dock länka till en artikel av Per Wirtén, som gör upp med dendär trista ”naiva-svenskar-måste-få-upp-ögonen”-mentaliteten (aka UlfNilsson-resonemang).
................"Att Sverige varit en skyddad vik är inte bara ett ofta upprepat tankefel. Det närmade sig status av offentlig lögn."


Tänker i stället på hur Sveriges infrastruktur verkar rasa inför våra ögon.
Tågen stannar, vägunderhållet chanserar, elpriset skjuter i höjden när kärnkraftverken inte tycks gå att reparera.
Och elevernas skolprestationer sjunker.

Jag tillhör ju som bekant dedär som var och är skeptiska inför avregleringar, marknadsutsättningar, utförsäljningar och allt vad det heter.
Men jag skulle vilja att någon som är entusiastisk för det faktiskt tog sig före att förklara för mig vad som är vinsten med processen för mig – antingen som medborgare/skattebetalare, eller som nyttjare/brukare/kund.

Det räcker med att man gör det ifråga om elmarknaden.
Vad har jag egentligen vunnit?
Jag skulle uppriktigt vilja veta det.

Uppdrag utfört

...eller mission accomplished som det heter på modern svenska.
Årets korf, eller åtminstone ett representativt urval av den (vår del, nämligen).


Provsmakad till middag i dag, befanns utmärkt ehuru något intetsägande.
Var lite orolig, eftersom fjälstren hade någon mystisk doft, men av den märktes intet vid avätandet.
Så kan det bli jul, då.

Kakor, korf, med mera

För den som som skall jobba på julafton och som just lämnat sina barndomsminnen till försäljning eller återvinning kommer inte de stundande helgerna med samma doftande lockelse som förr.

Men jag jag har i alla fall bakat kakor – de små formar som vi kallade sandbakelser hemma och som vi brukar fylla med sylter från sommaren: hjortron, blåbär, hallon – och till helgen är det dags för årets Korf.

Med min skeva tidsuppfattning betraktar jag fortfarande dethär att K och jag med familjer gör korv till jul som en ny grej.
Att vi har hållit på längre än vad våra föräldrar hade gjort när jag lämnade hemmet kan jag liksom inte ta till mig.

Lite häftigt är det dock att vi länkar in oss i en nu cirka hundraårig tradition; mammas farmor, Granny, gjorde korv efter samma recept när förra seklet var hyfsat ungt. Och sedan mormor, och så mamma och pappa och nu vi.

”Korf” heter det, eftersom det var så morfar skrev det. Ständigt denne outplånlige påstridige lille streber-patriark, som fortsätter att lägga sig i våra liv ett tredjedels sekel efter sin död. Inte lika dominerande längre, det är sant, men lik förbannat.

Hans vägran att acceptera stavningsreformen (stafningsreformen) har jag förstås lättare att begripa i dag, när jag med knarrig förundran ser mig omkring i en värld där fortfarande många tror att all förändring apriori är av godo; som ung fann jag den bara töntig och ärligt talat en smula pinsam.
Numer tänker jag mest att det var opraktiskt.

Korf skall det i alla fall bli. Med någon möda hittade jag späck (i Hötorgshallen och fick tillfälle att köpa ingefära på kuppen). Det andra nålsögat, att få tag på fjälster, passerade vi i helgen. Fast den unge charkuteristen visste inte riktigt vad ”fjälster” var.
Hur många människor gör det?


    Sandbakelser i vardande

Exakt!

Göran Rosenberg har skrivit en text i dagens DN om dagens debattklimat. Den är absolut huvudet på spiken, det känns som om det inte finns mer att tillägga.

Den finns att läsa här.

Eftersom jag inte längre håller DN höll jag så när på att missa den. Tack kollega Mikael som fäste min uppmärksamhet på den.

Så här skriver Göran R bland annat:

Misstänksamhet och bitterhet är den gränslösa debattkulturens allt vanligare drivkraft, påståenden utan gensvar dess främsta samtalsform. Möjligheten för vem som helst att anonymt skriva vad som helst under exempelvis den här kolumnen på Dagens Nyheters webbsida kan möjligen ses som ett framsteg för yttrandefriheten, men för debattkulturen tror jag det är förödande. En debattkultur värd namnet förutsätter att den som yttrar sig tar ansvar för sitt yttrande. När vad som helst kan yttras offentligt utan ansvar är det snart inte mycket kultur kvar i debatten och inte heller så mycket bett kvar i yttrandefriheten.

Så sant.
Lustigt nog skriver den förarglige men stundom underhållande Hakelius en liten drapa i dagens skymningsblad, som i sak säger samma som Rosenbergs inlägg.
Fast på Hakelius eget vis.
Vågar man hoppas på en motrörelse i tiden?
Att sådant som lyssnande, eftertänksamhet och ansvarstagande skulle komma tillbaka?

Nej, det är nog att hoppas för mycket. Men kanske en liten justering av färdriktningen trots allt.

Liv i rymden

Lite förbryllad är jag allt av rapporteringen kring den arsenikätande bakterien i saltsjön och det eventuella livet i rymden, exempelvis Expressen

Såväl forskare som journalist verkar yrvaket förtjusta över vad som presenteras som en ny insikt – att ett eventuellt liv på andra platser kanske inte behöver ha tillgång till just de kemiska ämnen som livsformerna på vår planet behöver.
Ehh, ja...?

Det trodde jag var i det närmaste självklart. Men jag kanske är onaturligt smart? Jag kan faktiskt erinra mig att ha stött på dendär uppfattningen förut, att för att hitta liv i rymden måste vi finna en planet med lagom varm atmosfär full med (lagom mycket) syre.
Och då har jag alltid tänkt att det var en korttänkt forskare – eller journalist – som sade så, för andra livsformen kan ju ha andra villkor.
Men det kanske har varit forskningsfältets egen premiss: ”liv” är lika med kolatomer och fotsyntes på syre och koldioxid?

Jag har alltid tänkt mig att eventuella varelser i rymden lika väl kunde andas kväve eller för den delen gasformigt magnesium, eller ämnen vi inte ens har här i den galaktiska trakten.
Är jag onaturligt smart? Eller är jag tvärtom dum på något vis?
Eller är det bara det att jag egentligen är tämligen ointresserad av små gröna män som gör att jag antingen ser, eller missar, något självklart?

Det finns – förstås – ingen allmänt vedertagen definition av liv, men allas vårt Wikipedia listar några centrala egenskaper:

· Livet förökar sig.
· Vid reproduktionen förs arvsanlag vidare.
· Livet har förmåga att vidareutvecklas.
· Något som är levande kan reagera på yttre stimuli
· Det som är levande söker föda och har en egen ämnesomsättning.

Jag kan inte se att det skulle kräva några av de ämnen som vi är helt beroende av.
Man kan naturligtvis tänka sig helt människoliknande varelser, som bara har en helt annan kemi, anpassat för en helt annan miljö. Att de sedan skulle få problem om de kom hit, och vice versa, är en annan sak.

Sedan kan man ju förstås – och där blir det mera spännande – tänka sig livsformer som inte alls fungerar och är uppbyggda som vi är vana; det finns som jag förstår många exempel på det i sf-litteraturen, som jag dock är dåligt bevandrad i. Är berörda forskare lika illa bevandrade?
Jag minns dock aha-upplevelsen när jag i de tidiga tonåren läste Hoyles ”Det svarta molnet”, som just snuddar vid den frågan.

Detdär sista är lite som insikten att t.ex. myror och bin blir lite mer begripliga om man betraktar stacken eller bisamhället som en individ i vissa avseenden.
Men det är, som den gode HCA skrev, en annan historia.



Not: Vår egen rapportering är inte fullt lika yrvaken, utan tar mer fasta på det vetenskapliga fyndet här på jorden.
Men även här talas om "livsformer som inte följer de regler vi trodde var allmängiltiga".

Det är nog jag som är dum.

Winter time it brings me down...

Vintern fortsätter.

Tre veckor till jul och redan tröstlöst tröttande trist. En strängvinter som börjar redan i mitten av november och sedan bara håller i, det har jag faktiskt aldrig upplevt.

Man hör faktiskt inte så ofta, längre, dendär korkade synpunkten ”ja men klimatförändringen skulle ju göra att det blir varmt, så det här visar ju att det var fel...”.

Dels har det kanske trängt fram att det är varmare än vanligt på andra delar av klotet även om vi har denna idiotvinter; dels kanske en och annan har begripit att ingen någonsin har sagt att den globala uppvärmingen skulle ge oss ett mildare och behagligare klimat apriori.
Tvärtom, det man har varnat för är ju extremare väder, större utslag, ett opålitligare klimat.
Just det som vi moderna människor har så svårt att hantera: osäkerhet.





Edit Rubrikens citat från en låt på Family´s "Music in a doll´s house", en rad som kändes rätt 1968 och rätt i dag.

Edit 2: Hittade låten på youtube: Winter

Läsvärt

Fast man ibland förtvivlar om journalistikens utveckling händer det att man hittar läsvärda och upplysande artiklar.
Här är några aktuella exempel

Att några monumentkåta politiker drev ett helt eget race när det gällde Slussen, det vet vi (jag har skrivit om det förut), men här har Svenska Dagbladet klarlagt och berättat hur.


Det var rekordhöga odds på att jag skulle rekommendera en artikel i Svenskan som lyfter fram Angela Merkel - men här är den .


Ganska höga odds var det också på att E24 skulle tycka att Göran Greider har bättre koll än Anders Borg - men här är den.

Så gick det några dagar...

...igen, och jag har inte skrivit.


Men jag har härdat ut i iskylan, och jag har arbetat. Bland annat har jag skrivit
en text som jag är ganska nöjd med, om kaoset på de svenska järnvägarna. Inte det "tågkaos" som kvällstidningarna och ibland även min egen redaktion ropar om, utan det kaos som råder på organisationens område; det närmast oöverblickbara.

Den heter "Men är det verkligen SJ:s fel...?" och hittas här.
Och det jag är nöjd med är inte texten iofs, den är inget under av stilistisk briljans, men att någon - dvs jag - tog sig före att försöka reda ut detta en liten smula.