Tosca & fullmåne

Tosca på operan. Chansade på sistaminuten-biljetter. Det var fler som hade gjort, men det ordnades strax en kö till kölapparna och så småningom fick vi två acceptabla platser i hovlogen; bara det var ju en liten upplevelse.

Föreställningen mycket njutbar, inte minst Lena Nordin i titelrollen. Låt vara att hon kanske inte framstår som den unga skönheten. Det är trots allt sången det handlar om.

Men just Tosca är ju en ovanligt mycket sammanhängande och - åtminstone för att vara opera - snudd på rimlig historia.
Inte så upplyftande, dock.

Pluspoäng för att man inte försökt modernisera, "göra det tillgängligt för moderna människor" eller dylikt. Historien utspelar sig i ett (lätt fiktivt) Rom år 1800, det fick den göra.
Att Scarpia är en i hög grad modern människa, som vet att ta för sig, framgår ändå

Ett extranummer eller två bjöd utsikten från terrassen på, i första pausen solnedgångsljus, i den andra månsken över Strömmen, Slottet, riksdagshuset, Sophia Albertina och det hela.
En regnig sommar har det varit, visade vattenflödet i strömmen.

En fin kväll.

(Vi hade tyska filmen Barbara som reservalternativ, om vi inte skulle ha fått biljetter.  Nu har vi den kvar. Det känns också bra.)

  Edit: Några veckor senare kom vi iväg och såg Barbara - några tankar här.
_________________________________________________

Har inga upptagningar från föreställningen.
Maria Callas får duga som surrogat.

Det fanns en julibild också -

- som jag likaledes tycks ha glömt att lägga in när det var dags.

En väg.
Någonstans i Härjedalen och ingenstans i världen.
Över allt.

Således, en väg.

Augustibilden, när månaden nästan är slut

Ja, jag erkänner.
Jag missade månadens almanacksbild.
Skulle kunna skylla på att jag var i trakten där den togs, med begränsad tillgång till datorer och nät, men det är knappast någon gångbar ursäkt.

Men här är den.
Det är utsikten från...   ....hmm, jag blandar alltid ihop Överberg och Duvberg...   en av dem i alla fall, en  av höjdlägesbyarna utanför Sveg, de ålderdomliga med de vida utsikterna.
Jag tror att det är Duvberg.

En annan av dessa byar skymtar på höjden i bakgrunden. Skulle kunna vara Herrö, bekant för sina ostar, om jag nu tänkt vinklarna rätt.
Annars är bilden taget åt rakt motsatt håll mot vad jag tror. Då skulle det möjligen kunna vara Ytterberg.
Annars någon annan.
Byarna i Härjedalen är små, knappt skönjbara gläntor i den stora skogen, och gläntorna är på väg att växa igen.

Ofta när vi reser i det där väldiga utanför tullarna får vi en känsla av att hela landet håller på att försvinna, sjunka ned i glömskans förtvivlan. Och att väldigt få bryr sig.

Det kan göra mig ledsen.

Jag minns...

Var i går och såg den franska filmen Jag minns en sommar (Le Skylab). Till skillnad från bloggkollega Anne-Charlotte var jag och sällskapet ganska roade av den.

Ingen stor  eller verkligen minnesvärd historia kanske, och ibland saknade man en skämskudde när igennkännings&pinsamhets-faktorn blev lite väl hög, men absolut ett par väl tillbringade timmar.

Inte minst imponerade unga Lou Alvarez som berättelsens huvudperson och drivkraft (och regissörens alter ego), elvaåriga Albertine som tillsammans med sina något bohemiska föräldrar reser från Paris till den bretonska landsbygden för att fira farmors 67-årsdag med hela släkten.  

Och alla dess inbyggda konflikter.

Hennes storögda nyfikenhet och totala närvaro bär upp mycket av en film som ju tycks handla om att upptäcka och förstå världen – vilket som bekant inte är någon lätt uppgift.

En uppgift som å andra sidan förelades oss som åskådare var att försöka bena ut vem som egentligen var gift med vem och vem som var syskon och vem som var ingift och vilka barn som hörde till vilken familj.

Vi ägnade hela hempromenaden åt detta lilla pussel, och fick ändå ge upp på några av barnen. Troligen är detta fullt avsiktligt, då släkten tonar fram också som ett kollektivbegrepp, där de enskilda personernas positioner inte nödvändigtvis är viktiga i varje läge.

Den inramande nutidshistorien om den vuxna Albertines tågresa med familjen och hennes konfliktfyllda – ja, aggressiva – strävan efter att alla skall få sitta tillsammans fick vi dock  inte riktigt att foga sig till den övriga historien. Och jag undrar om någon annan får det heller.  

Inledningen, och egentligen hela dramaturgin, pekade mot att två tidsplan skulle ställas mot eller vid sidan av varandra och i bästa fall belysa varandra, men det var svårt att se. Liksom att begripa sig på den uttalade men oklara fårsymboliken som återkom under filmens inledande del.

Däremot var det intressant att påminnas om oron världen kände inför den hotande kraschen av rymdfarkosten Skylab. Många av oss som var med kan nog minnas det – fast vi hade glömt.

Tidsmarkörer var för det mesta fint inprickade; dock är tågluffaren i mig skeptisk till valet av järnvägsvagnar för det tåg som skulle ha rullat från Paris Montparnasse till Saint Malo sommaren 1979.  De kändes betydligt mer ålderstigna än de som ett antal gånger tog  mig samma eller ungefär samma väg betydligt tidigare under det decenniet.  Interiören var däremot underbart välbekant.

Vi minns ju somrar, vi också.

Och hem igen (part 3 of this earnest epic)

Vi gjorde en sväng in i Norge...

---där man trots en mer ambitiös regionalpolitik också kan stöta på nedlagda affärer.

Om det var en kommentar till detta sakernas tillstånd eller något annat, i eller utanför tiden, står inte klart, men någon hade i alla fall skurit in ett kärnfullt budskap i bordet där vi rastade mellan Stöa och Nybergsund (den senare orten bekant från april 40):

A-L fastnade för ett helt annat fotomotiv på samma plats. 

Åter i Sverige. Utsikt från Tossebergsklätt, kavaljerernas på Ekeby Gurlita klätt.

Bergsrygg efter bergsrygg i sprickdalslandskapet.

Natten tillbragtes på Hammarö, där vi hann med en spektakulär solnedgång vid stranden av innanhavet Vänern. Också Värmland är kontrasternas landskap.

Även svalan på sin tråd tycktes meditera över solens nedgång och tidens flykt.

Fotograferad fotograf.

Känslan av hav snarare än sjö var påtaglig, även om doften alltid är en annan.

Och solen sjönk och sjönk och sjönk och hängde kvar.

Kameran spelade mig ett spratt och den dolska trollskogen blev lätt psykedelisk.

Hammarö kyrka - vacker och med fint läge, men kanske inte fullt så medeltida som den annars föredömligt klara broschyren från vapenhuset vill framhålla.  Mest 1700-tal, som det verkar.

Något vidare svampår har det inte varit i våra trakter. Men vi passerade ju Örebro.

A-L begrundar att kaffestunden på Svampen var semesterns sista rast.

Men det var ganska skönt att komma hem också.

___________________________

Första delen av hemresan här

Bilder från dagarna på ön - här.

Resan hem (1)

Med stugan vederbörligen tillbommad, luckorna hängda, stenar på brunnen, härbret låst,  båten uppdragen...

...var det dags att ge sig ut i det okända...

Först åkte vi norrut, sedan västerut, och sedan söderut igen, över Flatruet.

Så att det blev lite fjäll, på vägen upp mot molnen.

Här med Helags snett i bakgrunden.

Även längre söderut finns ju fjäll.

Vi stannde vid Fulufjället och tog en titt på nationalparken

Nästa dag inleddes med en vandring upp igenom parken till Njupeskär; det var synnerligen lättvandrat men riktigt fint.

Här forsar Njupån ett stycke nedströms fallet (Marcus Larsson släng dig i väggen!)

Toltan blommade.

Granarna, fallna och stående, var gigantiska, till och med kraftigare än min fallna jätte på ön, några av dem.

Så fick vi syn på fallet - här genom rutan i en närbelägen raststuga.

Det approcherades via en lång träspång.

...och var mer imponerande i verkligheten än vad en pocketdigitalkamera förmår återge.

A-L stannade på behörigt och behagligt avstånd.

Medan andra prompt skulle närmare.

 Denna bild blev resultatet:

 och denna:

Hjortronen frodades högt upp på fjällsidan, bland stenskravlet. Men ännu bara kart, tyvärr. En vecka senare hade varit rätta tiden.

På återvägen passerade vi en formation som gav det slitna skämtet om myrstackarna en ny mening.

Ännu en forts följer förmodligen.

Nämligen del 3, som finns här.

Del 1 finns här

Hemma från ön

Det blev kortare på ön i år än det brukar.
Flera är skälen till detta, och skall inte ordas om här och nu.
Men några veckor bland bävrar och blåbärsris blev det.

Här är några bilder.

Magnus och Claudia var uppe en en vecka. Här med A-L vid stationen, i väntan på J.

Även Urban och Lena kom på besök. Urban funderar över bygglösningar på Svedjemon, sittande någonstans där en veranda skulle kunna vara belägen på ett framtida hus

Rymdmonstret har landat? Nej, yours truly rensar stormtall.

Rensningsarbetet var tungt men gav viss effekt; tallen  framför härbret är borta (nåja, det allra nedersta stycket ligger kvar, utanför bild...)

Och det blev rätt mycket ved av det, även om jag inte hann hugga upp allt.
Här en del av härbre-tallen i sågad men inte huggen form.

Av rensade grenar blev kaffeved. Ganska mycket sådan.

. Det var inte bara mulna dagar med skogsarbete, utan även en och annan solig utfärd.

Här M och C på kyrktrappa i Kårböle

Dåligt blåbärsår, talade experterna om.  Hmm...

 

Vi skålade förstås...

...för den vita ljungen, i enlighet med gammal tradition från svärfars tid.
I regnet.

En utflykt tog oss till grusgropen vid Överhogdal - där det står en massa järnvägsvagnar, svenska godsvagnar som nyss var i trafik, och norska passagerarvagnar som har en hel del år på nacken men också har varit med för inte så länge sedan.

Tyvärr har lokala marodörer gått ganska hårt åt framför allt de senare.

J begrundar förödelsen på en av vagnarna från Ofotbanen.

En konstnärligt orienterad fotograf hittade dock ett mer roande motiv bland övergiven järnvägsräls - en rallarros som hamnat på rätt plats.

 Mer skogsarbete. Till slut var det dags att angripa den gigantiska granen som fallit över ängen.  Dess nedre delar var inte till att tänka på att rå på med min motorsåg, men själva överhänget.

Först såga upp. 

Och sedan bära bort. Resultatet blev ganska hyggligt.

Tillsammans med J hann vi också med en liten utflykt till fjällen.

Här baksidan av Sylarna, från den norska sidan.

På hemvägen träffade vi vägrenarna. Ett ganska ståtligt exemplar på väg 84 riktning Hede. Troligen med engelskt påbrå eftersom den tillämpar vänstertrafik.

Dags för J att åka. En ensam väska på en plattform i nedre Norrlands inland.

Och en gul rälsbuss tog honom söderut.

Medan vi stannade och forslade grot till tippen...

(samlat i februari - läs mer här)

En absurt lågt liggande regnbåge över bron

Sista dagen, när vi höll på att plocka ihop, kom en - sedvanligt argsint - liten näbbmus farande vid diskbordet. Efter en stund insåg han att vi nog inte var ätbara, och gömde sig i blåbärsriset, innan han dröp av.

Tid för avfärd. Luckor på, även på norrfönstret.

forts följer här:

Resan hem

Resan hem, forts

__________________________________________

Och för dig som inte kan få nog av sommarens resor - bilder från Italienresan:

Berättelsen börjar här här

och fortsätter här

och sedan här

och avslutas här