Som så många nybörjarbloggare märker jag snart skillnaden mellan att ha ideer i huvudet, och föreställningar kring vad man skulle kunna skriva, och att faktiskt göra det.
Avsikten med denna blogg har ju heller aldrig varit att bedriva något offentligt dagboksskrivande. Sådant kan nog ha sitt intresse, antingen i en trängre krets som genom bloggen kan dela erfarenheter på avstånd, eller som ensorts tidsskildring, ett snitt.
Men det är inte vad jag avser.
Grundtanken med denna blogg är tankar. Inte nödvändigtvis alltid så djupsinniga eller omstörtande, inte heller alltid i så tungviktiga ämnen, men likväl tankar.
Tankar som avspeglar känslor, tankar som bottnar i handlingar, tankar som omsätter erfarenheter, likväl tankar.
Och då framstår klart och snart ett tidens tydliga tecken: hur lite utrymme som de egentligen finns för just tankar.
Hur tiden snävar in omkring oss, som enskilda, och hur samtalsklimatet, det offentliga, fladdrar runt kring känslor verkliga eller fiktiva, eller kring smarta och osmarta räknestycken.
Så liten plats för tankar – och för eftertankar.
Den raska handlingens evangelium predikas i fraser som om eftertänksamheten stod i motsats till handlingskraft, som om det inte tvärtom är så att det genomtänkta handlingens verkningar har större utsikter att bli bestående.
Och alltför ofta med ett dumdrygt bortseende från det enkla faktum att en åtgärd alltid också har andra effekter än de avsedda och planerade.
Ceterus paribus har spritt sig som en tumör från nationalekonomin in i hela det samhälleliga och hanteras alltsomoftast som vore det en verklighet och inte blott en begreppsfigur.
Se där en känsloreaktion!
21 januari 2010
20 januari 2010
Autistisk - jag?
Ibland undrar jag om jag har ett autistiskt drag; det handlar bl.a. om min svårighet att acceptera ettsorts kontrakt om att ord betyder något annat, egentligen, än det vi synes säga med dem.
Jag tror att min reaktion på kamerahanteringen hänger en hel del samman med att de anklagade mig för åverkan; precis som jag blir förbannad när man på jobbet talar om satsningar och menar att någon skall tas bort; och upprörs över hur utanförskapet används i alliansens retorik, så värjer jag mig när man använder åverkan för något som saknar avsikt (då bortser jag ändå från att det inte heller handlade om exempelvis vårdslöshet eller handhavandefel, som ändå ligger närmare vad man faktiskt anklagade mig för).
Det handlar förstås inte om det gamla kända, att kommunikation är en svår sak och två människor aldrig menar exakt samma sak.
Nej. Mer än jag själv förstått hänger dethär nog samman med att jag uppfattar orden bokstavligt, eller åtminstone enligt gängse lexikalisk innebörd, och omedvetet förutsätter att den talande också gör det – en satsning innebär att man satsar något, man lägger in något av värde och tar eventuellt en risk, man ökar insatsen, och åverkan innebär att någon med avsikt eller av grav vårdslöshet har gjort en uppenbar skada.
Jag tycker inte att utanförskapet minskar om den tidigare sjukskrivne tvingas flytta från hemorten och ta ett arbete som hon inte riktigt orkar med. Jag tycker att det ökar.
(Det är inget problem för mig att man kan vilja driva en politik där fler människor skall tvingas tillbaka till arbete. I en del fall är del kanske nödvändigt, i vissa måhända bra. Men då är det ju vad det handlar om just detta: att tvinga folk i arbete. Inte att minska utanförskapet.)
Jag läser inte mellan raderna på det sätt kontraktet förestavar. Jag läser på raderna det som faktiskt står där.
Om denna blogg hade en bred läsekrets och inte var en tyst monolog i rymden, så skulle jag snart ha ett gäng hatiska kommentarer som – bland annat - frågade mig om det var bättre med ”såssarnas slöseri”, om jag tyckte att folk skulle få lata sig på andras bekostnad, och var det bättre i DDR? och diverse diverse.
Så ibland kan det vara skönt att slippa läsekrets. Jag tänker ändå påpeka det enda svaret: texten handlar inte om politik eller garantiregler, utan om min känsla av att gå med ett tilltagande autistiskt drag igenom världen.
Det gjorde jag för övrigt även när Persson – eller Erlander – var statsministrar, och när Honecker höll sina kamrater instängda...
Mig intresserar mer insikten att det måhända är just detta samma drag som gjorde att jag aldrig blev författare, trots flera goda ansatser.
Jag tänker på en oförmåga att ljuga, på det rätta sättet.
Det är inget fel på min fantasi, snarast är den mig stundom övermäktig.
Ifrån ordlekar och metaforer, över påhittade figurer och sammanhang till helt alternativa scenarior för stora händelseförlopp.
Men det litterära berättandet, det goda litterära berättandet, kräver på något vis att man kan hävda att en lögn är sann. På något stadium måste man hantera den fiktiva gestalten som om han eller hon var verklig. Det är detta jag aldrig förmår.
På ett kort stadium av modernismens utveckling gick det väl att göra litteratur av just den glipan, så att säga av gestaltandets grundläggande orimlighet – och av att det lik förbannat är möjligt.
Men det fönstret slog igen för femtio år sedan eller så.
Ett annat lätt autistiskt drag är det, att jag i grunden tror att den jag talar med menar vad han säger och talar sanning så långt han förmår, och att samtalets primära syfte är att utbyta tankar, erfarenheter, ståndpunkter.
Långt upp i medelåldern bar jag med mig den godtrogenheten, och jag är inte fri från den än, trots ett antal smällar, när jag först i efterhand förstått att syftet var något annat: att klättra över mig, att försöka manipulera mig, att avläsa.
Någonstans djupt inne finns den godtrogenheten ändå kvar, dels som ensorts utopi, det borde vara så, och det är jag ganska nöjd med, men också som till synes outrotligt personlighetsdrag, och det är mindre lyckat.
Jag tror att min reaktion på kamerahanteringen hänger en hel del samman med att de anklagade mig för åverkan; precis som jag blir förbannad när man på jobbet talar om satsningar och menar att någon skall tas bort; och upprörs över hur utanförskapet används i alliansens retorik, så värjer jag mig när man använder åverkan för något som saknar avsikt (då bortser jag ändå från att det inte heller handlade om exempelvis vårdslöshet eller handhavandefel, som ändå ligger närmare vad man faktiskt anklagade mig för).
Det handlar förstås inte om det gamla kända, att kommunikation är en svår sak och två människor aldrig menar exakt samma sak.
Nej. Mer än jag själv förstått hänger dethär nog samman med att jag uppfattar orden bokstavligt, eller åtminstone enligt gängse lexikalisk innebörd, och omedvetet förutsätter att den talande också gör det – en satsning innebär att man satsar något, man lägger in något av värde och tar eventuellt en risk, man ökar insatsen, och åverkan innebär att någon med avsikt eller av grav vårdslöshet har gjort en uppenbar skada.
Jag tycker inte att utanförskapet minskar om den tidigare sjukskrivne tvingas flytta från hemorten och ta ett arbete som hon inte riktigt orkar med. Jag tycker att det ökar.
(Det är inget problem för mig att man kan vilja driva en politik där fler människor skall tvingas tillbaka till arbete. I en del fall är del kanske nödvändigt, i vissa måhända bra. Men då är det ju vad det handlar om just detta: att tvinga folk i arbete. Inte att minska utanförskapet.)
Jag läser inte mellan raderna på det sätt kontraktet förestavar. Jag läser på raderna det som faktiskt står där.
Om denna blogg hade en bred läsekrets och inte var en tyst monolog i rymden, så skulle jag snart ha ett gäng hatiska kommentarer som – bland annat - frågade mig om det var bättre med ”såssarnas slöseri”, om jag tyckte att folk skulle få lata sig på andras bekostnad, och var det bättre i DDR? och diverse diverse.
Så ibland kan det vara skönt att slippa läsekrets. Jag tänker ändå påpeka det enda svaret: texten handlar inte om politik eller garantiregler, utan om min känsla av att gå med ett tilltagande autistiskt drag igenom världen.
Det gjorde jag för övrigt även när Persson – eller Erlander – var statsministrar, och när Honecker höll sina kamrater instängda...
Mig intresserar mer insikten att det måhända är just detta samma drag som gjorde att jag aldrig blev författare, trots flera goda ansatser.
Jag tänker på en oförmåga att ljuga, på det rätta sättet.
Det är inget fel på min fantasi, snarast är den mig stundom övermäktig.
Ifrån ordlekar och metaforer, över påhittade figurer och sammanhang till helt alternativa scenarior för stora händelseförlopp.
Men det litterära berättandet, det goda litterära berättandet, kräver på något vis att man kan hävda att en lögn är sann. På något stadium måste man hantera den fiktiva gestalten som om han eller hon var verklig. Det är detta jag aldrig förmår.
På ett kort stadium av modernismens utveckling gick det väl att göra litteratur av just den glipan, så att säga av gestaltandets grundläggande orimlighet – och av att det lik förbannat är möjligt.
Men det fönstret slog igen för femtio år sedan eller så.
Ett annat lätt autistiskt drag är det, att jag i grunden tror att den jag talar med menar vad han säger och talar sanning så långt han förmår, och att samtalets primära syfte är att utbyta tankar, erfarenheter, ståndpunkter.
Långt upp i medelåldern bar jag med mig den godtrogenheten, och jag är inte fri från den än, trots ett antal smällar, när jag först i efterhand förstått att syftet var något annat: att klättra över mig, att försöka manipulera mig, att avläsa.
Någonstans djupt inne finns den godtrogenheten ändå kvar, dels som ensorts utopi, det borde vara så, och det är jag ganska nöjd med, men också som till synes outrotligt personlighetsdrag, och det är mindre lyckat.
19 januari 2010
Idrottsgalan - nya kategorier
Tittar sällan på de TV-sända galor som uppträder endemiskt i våra vanligaste kanaler, men på jobbet stod nu idrottsgalan på; och sporten är något man kan relatera till.
Dessutom är det ju själva idén att man kan tävla (jfr den numera mer sällan hörda synpunkten ”man kan inte tävla i musik”).
Så stod där Lasse Lagerbäck på scenen.
Jag har aldrig tillhört Lagebäck-ätarna, tvärtom, men var det en försenad ironisk gest att han skulle presentera årets nykomling?
För det var väl det han gjorde?
Att jag då helt plötsligt tyckte att någon talade om Årets Före-detting kändes helt rätt när kameran panorerade från Patrik Andersson till Tomas Brolin.
Tänkte jag: Visst vore det uppfriskande om man verkligen gav ett pris till årets före-detting. En bortglömd typ, någon som ingen bryr sig om mer.
Sedan rann kreativiteten iväg i förvirrade rännilar.
Årets vad-blev-det-av-dem?
Årets fiasko
Årets värsta tavla.
Årets sämsta match
Årets krislag.
Årets fusk
Årets gnällspik
En kollega bidrog med ”årets sopa” innan vi äntligen lade locket på.
Då stod Lagerbäck fortfarande och pratade
Och årets nykomling var en snubbe som fått spela korgboll i USA.
18 januari 2010
Dagens citat
För mig är det säkraste kännetecknet på en civilisation värd namnet att den inte ger efter för kraven på omedelbara lösningar.
- Kerstin Ekman i DN 18.1
Människor som kommenterar på nätet är ett särskilt släkte. Ofta är de så passionerat missnöjda med tillvaron att de får profeten Jeremia att framstå som Thore Skogman.
Tilltalet är i bästa fall gnälligt, i sämsta fall ondskefullt.
- Andreas Nordström i Expressen 18.1
- Kerstin Ekman i DN 18.1
Människor som kommenterar på nätet är ett särskilt släkte. Ofta är de så passionerat missnöjda med tillvaron att de får profeten Jeremia att framstå som Thore Skogman.
Tilltalet är i bästa fall gnälligt, i sämsta fall ondskefullt.
- Andreas Nordström i Expressen 18.1
16 januari 2010
Ordens makt
Ordens makt. Rubrik i DN 15 jan: ”Därför bör Sverige gå med i euro-samarbetet”.
Tänkbar alternativ rubrik: ”Därför bör Sverige överge kronan”.
Samma text, samma förslag. Olika läsning, olika innebörd.
Och, ja, jag vet att emu-samarbetet är mer än en ren valutafråga. Jag talar inte politik, jag talar språk
Tänkbar alternativ rubrik: ”Därför bör Sverige överge kronan”.
Samma text, samma förslag. Olika läsning, olika innebörd.
Och, ja, jag vet att emu-samarbetet är mer än en ren valutafråga. Jag talar inte politik, jag talar språk
Verkliga katastrofer
Mot bakgrund av katastrofen i Haiti framstår såväl mina kamerabesvärligheter som det mesta annat i händelseflödet som klassiska ilandsproblem.
Som flera kommentatorer har påpekat är det som händer därborta av den skalan att det mänskliga förståndet har svårt att alls behandla det. Det går rakt ut i det mytiska; vi måste kanske skydda oss mot inlevelsens smärta med fiktion.
Som flera kommentatorer har påpekat är det som händer därborta av den skalan att det mänskliga förståndet har svårt att alls behandla det. Det går rakt ut i det mytiska; vi måste kanske skydda oss mot inlevelsens smärta med fiktion.
13 januari 2010
Hata OnOff (eller?)
Är det Sveriges värsta lurendrejarföretag? Bortsett från rena svindlare så tror jag det. De gånger jag varit korkad nog att handla där har jag ofta känt mig lurad, alltid utnyttjad och sällan bra bemött.
Skulle vara intressant att göra ett reportage från en av de säljskolor de måste ha, där de uppenbarligen tar normala unga män (mer sällan kvinnor) och avlär dem hyfs och serviceanda - samt i förekommande fall kunskap - och proppar dem fulla med självgodhet, stroppighet och motvilja mot kunder.
Men denhär gången är det inte så mycket det.
Nej, det handlar om företagets affärsidé: att inte ta ansvar för garantier.
Storyn är denna:
Min halvårsgamla kamera (Canon Ixus) inköpt på OnOff slutade att fungera - objektivet hängde sig.
Canon hänvisade till säljaren.
Lämnade in i november. Fick skriva på ett evighetslångt papper med finstilt, där jag förmodligen frånskrev mig alla rättigheter, men jag trodde ju att det var en enkel historia.
Efter ett par veckor kommer brev: Ingen garanti, du har gjort "åverkan". Betala 2000 för reparation, 795 för att få tillbaka utan åtgärd, eller 750 för skrotning(!!).
Blir förbannad, skriver undrande brev där jag bestrider kraven och klargör att jag absolut inte gjort någon "åverkan" på kameran.
Den har varit med om några månaders högst normal användning i en medelålders mans liv. Det värsta den utsatts för är att jag haft den liggande lös i min kavajficka...
Om en Canon Ixus-kamera inte klarar detta måste Canon nog ändra sina bruksanvisningar.
Hör ingenting av OnOff på sex veckor. Så kommer ett mess i mobilen: ditt serviceärende är klart för avhämtning.
Tror naturligtvis att de tagit reson och fixat kameran. I butiken upptäcker jag misstaget. De vill ha 795 spänn för en oreparerad kamera.
Påpekar att jag skrivit brev och bestridit kravet men inte fått något svar. Expediten känns inte vid något brev. Efter en stunds bollande av repliker lämnar jag affären.
Dagen efter - dvs i dag - kommer ett nytt mess: "Du har inte hört av dig - om du inte gör det inom två veckor skickar vi faktura på 795".
Och, håll i er - detta mess går inte att svara på!
Ringer Kundtjänst, som vägrar ta i ärendet eftersom jag inte har "servicenumret". Om detta är så centralt kan man ju tycka att det kunde ha angivits i messet, men icke.
Hänvisar till mitt brev igen.
Flickan på Kundtjänst upprepar att hon inte kan göra något, inte vet något om brevet, och förresten kan ju detta ha kommit bort i posten. Hon kan inte ens säga vart jag skall skicka ett eventuellt nytt brev.
En rad fel: För det första, att OnOff verkar ha satt i system att neka garanti med hänvisning till åverkan. Snabbt utslängda trådar i vänkretsen pekar på flera fall (det här går jag igång på som journalist...)
För det andra: Att OnOff inte svarar på brev.
För det tredje: Om brevet nu verkligen inte nått OnOff, att man inte efterlyser någon respons av kunden, innan man skickar ut det falska beskedet "Ditt ärende är klart".
För det fjärde: Den kunden-har-alltid-fel-attityd som genomsyrar alla kontakter med företaget, hur vänlig och verserad man än anstränger sig att låta.
Fotnot: Efter diskussion på nätet och i mail gick OnOff med på att avstå från att ta ut de 795 kronorna. Jag fick alltså tillbaka min trasiga kamera utan att behöva betala något. Känner mig fortfarande inte som vinnare i detta, men inte heller lika mycket som en loser.
Det skall också noteras att EFTER all denna diskussion och irritation var attityden en helt annan. Det skall firman ha credd för.
OCH det skall noteras att det faller en mörk skugga över kameratillverkaren....
Skulle vara intressant att göra ett reportage från en av de säljskolor de måste ha, där de uppenbarligen tar normala unga män (mer sällan kvinnor) och avlär dem hyfs och serviceanda - samt i förekommande fall kunskap - och proppar dem fulla med självgodhet, stroppighet och motvilja mot kunder.
Men denhär gången är det inte så mycket det.
Nej, det handlar om företagets affärsidé: att inte ta ansvar för garantier.
Storyn är denna:
Min halvårsgamla kamera (Canon Ixus) inköpt på OnOff slutade att fungera - objektivet hängde sig.
Canon hänvisade till säljaren.
Lämnade in i november. Fick skriva på ett evighetslångt papper med finstilt, där jag förmodligen frånskrev mig alla rättigheter, men jag trodde ju att det var en enkel historia.
Efter ett par veckor kommer brev: Ingen garanti, du har gjort "åverkan". Betala 2000 för reparation, 795 för att få tillbaka utan åtgärd, eller 750 för skrotning(!!).
Blir förbannad, skriver undrande brev där jag bestrider kraven och klargör att jag absolut inte gjort någon "åverkan" på kameran.
Den har varit med om några månaders högst normal användning i en medelålders mans liv. Det värsta den utsatts för är att jag haft den liggande lös i min kavajficka...
Om en Canon Ixus-kamera inte klarar detta måste Canon nog ändra sina bruksanvisningar.
Hör ingenting av OnOff på sex veckor. Så kommer ett mess i mobilen: ditt serviceärende är klart för avhämtning.
Tror naturligtvis att de tagit reson och fixat kameran. I butiken upptäcker jag misstaget. De vill ha 795 spänn för en oreparerad kamera.
Påpekar att jag skrivit brev och bestridit kravet men inte fått något svar. Expediten känns inte vid något brev. Efter en stunds bollande av repliker lämnar jag affären.
Dagen efter - dvs i dag - kommer ett nytt mess: "Du har inte hört av dig - om du inte gör det inom två veckor skickar vi faktura på 795".
Och, håll i er - detta mess går inte att svara på!
Ringer Kundtjänst, som vägrar ta i ärendet eftersom jag inte har "servicenumret". Om detta är så centralt kan man ju tycka att det kunde ha angivits i messet, men icke.
Hänvisar till mitt brev igen.
Flickan på Kundtjänst upprepar att hon inte kan göra något, inte vet något om brevet, och förresten kan ju detta ha kommit bort i posten. Hon kan inte ens säga vart jag skall skicka ett eventuellt nytt brev.
En rad fel: För det första, att OnOff verkar ha satt i system att neka garanti med hänvisning till åverkan. Snabbt utslängda trådar i vänkretsen pekar på flera fall (det här går jag igång på som journalist...)
För det andra: Att OnOff inte svarar på brev.
För det tredje: Om brevet nu verkligen inte nått OnOff, att man inte efterlyser någon respons av kunden, innan man skickar ut det falska beskedet "Ditt ärende är klart".
För det fjärde: Den kunden-har-alltid-fel-attityd som genomsyrar alla kontakter med företaget, hur vänlig och verserad man än anstränger sig att låta.
Fotnot: Efter diskussion på nätet och i mail gick OnOff med på att avstå från att ta ut de 795 kronorna. Jag fick alltså tillbaka min trasiga kamera utan att behöva betala något. Känner mig fortfarande inte som vinnare i detta, men inte heller lika mycket som en loser.
Det skall också noteras att EFTER all denna diskussion och irritation var attityden en helt annan. Det skall firman ha credd för.
OCH det skall noteras att det faller en mörk skugga över kameratillverkaren....
12 januari 2010
Obegriplig kritik mot GM
Ännu en gång rapporteras att GM tänker lägga ned Saab, och ännu en gång rasar en kritikstorm.
Det är svårt att förstå. Företaget har bara följt vanlig marknadsekonomisk logik: köpt upp en konkurrent, sugit ut de väsentliga resurserna och lagt ned den. Det är faktiskt så det fungerar.
Möjligen skyms sikten något av att processen har tagit sådär 20 år, men det ändrar ju ingenting i sak. Vanlig simpel marknadsekonomi.
Sedan pågår ju ett ovärdigt skådespel med den svenska regeringen och GM i en löjeväckande pardans.
I konspiratoriska stunder misstänker jag att där finns en uträkning: "vi håller på och tramsar fram och tillbaka, flyttar tidsgränser, kommer med nya utspel, förhandlar eller låtsas-förhandlar, fram och tillbaka, tills folk tröttnar och säger 'lägg ner skiten så vi slipper höra mer!'"
Men vi bör undvika konspirationsteorier. Världen är absurd nog ändå.
Det är svårt att förstå. Företaget har bara följt vanlig marknadsekonomisk logik: köpt upp en konkurrent, sugit ut de väsentliga resurserna och lagt ned den. Det är faktiskt så det fungerar.
Möjligen skyms sikten något av att processen har tagit sådär 20 år, men det ändrar ju ingenting i sak. Vanlig simpel marknadsekonomi.
Sedan pågår ju ett ovärdigt skådespel med den svenska regeringen och GM i en löjeväckande pardans.
I konspiratoriska stunder misstänker jag att där finns en uträkning: "vi håller på och tramsar fram och tillbaka, flyttar tidsgränser, kommer med nya utspel, förhandlar eller låtsas-förhandlar, fram och tillbaka, tills folk tröttnar och säger 'lägg ner skiten så vi slipper höra mer!'"
Men vi bör undvika konspirationsteorier. Världen är absurd nog ändå.
Fem år efter alla andra...
...har jag nu skaffat mig en blogg. När hypen har rullat vidare och vidare, kvittrande längs vägen.
Här tänker jag odla min grinighet, min misantropi, min rättshaverism och andra vackra egenskaper.
Att det mesta som bloggas är en tyst rop ut i det digitala intet oroar mig inte. Herregud, jag har publicerat dikter!
Kanske, kanske, kommer ett och annat inlägg också att tangera det politiska området. Kanske kommer kulturella frågor att beröras. Kanske kan ordet "historia" dyka upp.
Kanske kan någon idrottsklubb bli föremål för sym- eller antipatier.
Kanske kommer banala vardagserfarenheter att redovisas, och lika banala fraser att varieras en gång till. Eller inte ens varieras.
Här tänker jag odla min grinighet, min misantropi, min rättshaverism och andra vackra egenskaper.
Att det mesta som bloggas är en tyst rop ut i det digitala intet oroar mig inte. Herregud, jag har publicerat dikter!
Kanske, kanske, kommer ett och annat inlägg också att tangera det politiska området. Kanske kommer kulturella frågor att beröras. Kanske kan ordet "historia" dyka upp.
Kanske kan någon idrottsklubb bli föremål för sym- eller antipatier.
Kanske kommer banala vardagserfarenheter att redovisas, och lika banala fraser att varieras en gång till. Eller inte ens varieras.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)