Hemma igen

...efter ett par fina dagar i Budapest. Flygresan ner gick bra, trots all min nervositet - och allt krångel med bestämmelser och kontroller och oklarheter*.
Och hemresan med tåg klaffade fint, från forralt bor på Keleti till räkmackor hos SJ.

Vädret var fint ehuru något kallare än vi trott när vi planlade. Att ha päls var ingen dum idé.
Och i brist på gammeldansk blev det en liten Unicum. Samt "rödvinstott".

Två bad, en operaföreställning & ett antal tårtbitar hann vi med.

Fler bilder kommer.

_________________________________

* (Det är mig t.ex. obegripligt att man inte får köpa en flaska gammeldansk på Arlanda om man skall till Budapest, men däremot om man skall till Zürich - EES som EES, kan man tycka - så mycket mera som man får köpa samma flaska på Puttgarden-färjan - mellan två EU-länder).

Strödda, spridda tankar

Experten i TV råkar snubbla på orden och får in en perfekt träff: Fredskonflikten i Palestina.

............................................ *   *   *

Tjuvjakten på varg är ett problem. Men jägarna älskar licensjakten. Varför inte helt enkelt göra ett rakt byte: Varje tjuvskjuten varg dras av från licenskvoten.

Då får jägarna ett egenintresse av att hålla efter tjuvskyttet. Och det spelar mindre roll om man får fast tjuvskytten eller inte – det viktiga är ju antalet vargar, inte antalet tjuvskyttar.
Men chansen att en tjuvskytt anges torde också öka.

Och om detta ändå inte hjälper ökar man relationen – varje tjuvskjuten varg drar av två licensvargar.
Tills balans är uppnådd.

............................................ *   *   *

60-talisterna börjar fylla 50. Jag förutspår att vi inom kort kommer att se en kraftfull uppvärdering av ”erfarenhet” och ”överblick” med mera i medier och samtidsdebatt.
Kom ihåg var ni hörde det först!

............................................ *   *   *

Vår moderna längtan efter autencitet uttrycker vi ofta – genom kopior.

............................................ *   *   *

Snoilsky
Härförleden skrev jag om Ingemann. Jag har blivit uppmärksammad på att en annan av min barndoms historieromantiska ledstjärnor, självaste greve Snoilsky, tycks ha blivt shanghajad av Jimmie Å och hans kumpaner.
Det stör mig.
Låt vara att den bålde grevens samhällssyn inte riktigt – längre – är min, och låt vara att det finns mycket av signaturpoetisk efterklang i hans verk, så långt jag känner det. Ändå känns det orimligt att hans arbete skall utnyttjas som legitimering för halvlitterata ytterkantsfigurer i jakt på krokar att hänga sitt hat.

Nervös

Det är fullkomligt rimligt att vara nervös inför flygresor. Men är det normalt att vara så här nervös?

Dikter här och där ...... Och sången

Söker tröst i trötthetens tidevarv och lyftning i ledans med de gamla orden och de nya mötena.


  .... Dancing Bear

Det finns ett liv i detta liv
Tiden innesluten i ett kostbart relikvarium
av förfluten tid, bara en doft
av dagar Bråkdelen av en sekund
innan skrinet öppnas, som den svindel
som låter dig falla ned i ett schakt
till nästa dröm, just under vakenhetens yta
Det finns ett liv i detta liv
Musslans skal som sluts och åter öppnas
Och det betyder ingenting om pärlan finns
i denna mussla eller nästa
utan det att pärlor finns
Och att de inte speglar, för en spegling
skulle fylla hela världen
Det finns ett liv i detta liv
Det tunna flor som skiljer oss från världen,
från varandra, kan få en färg
som ger det mening Om en mening då behövs
Jorden bär de dofter den vill
Vinden bär de sånger den måste
Havet bär ett skepp som lägger till
där skepp kan lägga till Och den skatt
som det för med sig är så enkel:
närheten till havet
Vi bär vår vilja som en ros,
som körsbärsblom i regnet, som ett stråk av mening
Det finns ett liv i detta liv
Det finns ett möte
som skall upphäva utplåningen
genom att göra den möjlig En tyngdlöshet
bortanför musiken, en berusning bortanför vinet
och smekningarna,
en förintelse som lever
Ett liv i detta liv



......Bakom sångerna vilar vilan
......Den lyfter inte som en fågel, ens som ett skadskjutet, vinglande
......flygplan   Den har ingen is på vingarna, är avisad, inte
......avisad, avvisad, lyfter
......inte   Som en turist i en medelstor folksamling, ilande
......som en sårig tand   Som en folkräkning, en trålare
......på öppet hav, i februari, sett från strandens dyner,
......innan man vänder i den envisa vinden och går tillbaka
......till bilen, hotellet, kafeet, hemmet    Vi vet allt om det där,
......det är inte vårt fel att skogarna dör, att korallerna sjunger
......i sin sista hyllning, att vågorna kommer till korta
......Och att sångerna vilar seglen
.............................................................................8.1


Under den första dikten, som levde under ytan i lång tid och fick sin form någon gång på det tidiga 80-talet, ligger förstås sången Dancing Bear, en av de vackraste jag vet och på sätt och vis en av de som mest har format livet:



And when I am a grown man
I will taste just what I please
The honey from the bee
The shellfish from the sea
The earth, a wind,
a girl - someone to share these things with me...

Vinter, vinter, vinter

Det är knappast en händelse, men ändå inte riktigt en tanke, att det senaste inlägget handlade om meteorologisk terminologi. Vintern fortsätter, fryser liksom både tankar och känslor, dämpar rörelserna, sätter tillvaron på tröttsam sparlåga.

Och skickar hem mig från jobbet med förkylning och orkeslöshet. Reseförberedelserna krymper, tiden sniglar blixtsnabbt bort, diverse tystnader lägger sig.

Kunde köra inlägget "Winter time" i repris.

Jag tröstar mig, de stunder då jag är uppstigen, bland annat med rekonstruktionen av mina rullband från där och då. Det är inte mycket som återstår, men när de sista bitarna inte alls tycks existera är det lite svårt att få hela pusslet klart.

Många bitar är det dock, många påminnelser, några insikter, några myter, en hel del speglar och några svarta hål.
Och mycket annat.

Normalt?

Det är åter femton grader kallt på morgonen, efter några veckor med mildare och hopp om vår. Men när meteorologerna summerar den gångna tiden kommer det troligen i alla fall vara ”normalt” eller kanske ”något kallare än normalt” eller ”något mildare än normalt”.
Vad tusan är nu normalt?

En liten analys skulle troligen visa att sådär nio dagar av tio är antingen kallare eller varmare än normalt. Och regnigare eller torrare. Blåsigare eller mer stilla.

Ungefär som att alla svenska kvinnor numera föder fler eller färre barn än normalt. Eftersom det normala rent statistiskt är 1,8 barn eller något sådant.

När det gäller vädret är det normala ett undantag.

Varför talar inte meteorologerna om ”genomsnittligt” i stället? Förutom att det är mer korrekt och mindre vilseledande skulle det kanske hjälpa oss andra att minnas att det inte finns något normalt väder, bara en massa tänkbara utfall av klimatsystemens oöverblickbara kaos.

___________________________________________________________

Om St Valentins dag ingenting. Absolut ingenting.

Kom och köp konserverad gröt

Reklam i tunnelbanan för en ”helt ny sorts gröt”. Någon ny sorts röra som bara mikras i 6o sekunder och sedan är klar, färdig med sylt och allt.
Verkligheten överträffar som vanligt dikten, om än med någon fördröjning.
Allting går att sälja med mördande reklam: Kom och köp konserverad gröt.

(Sven Arefeldts verson här)

Tankar kring infrastrukturen

Konkurrensutsättningen av tågen har ju varit en succé.
Varför konkurrensutsätter vi inte vägarna också? Låter olika företag ansvara för trafiken olika tider. Så får vi som bilister teckna kontrakt med resp vägtrafikoperatör.
Om jag vill åka på E4 mellan 10 och 11 får jag köpa trafiktillstånd av Vägia.
Börjar jag resan mellan 11 och 12 köper jag det av International Road Inc.
Efter 12 är det VTVR som har hand om det.
Och så vidare

Och om jag är ute och åker vid en tidsgräns så har man ett smidigt system som gör att jag i min mobiltelefon kan knappa in en kod som gör att ny avgift dras direkt från mitt konto.
Det kommer att fungera de flesta dagar.

På detta sätt ökar valfriheten ytterligare – jag kan ju själv avgöra vilket bolag jag vill köra hos, och behöver inte som i dag vara hänvisad till Trafikverkets och kommunernas vägnät.

Och behöva betala en massa tung skatt.

Ont om - vad?

Nej, jag kom aldrig i väg till någon doktor. Men det ser t.v. ut som om det var falskt alarm med bältan, eller åtminstone som om den höll sig i schack, eller kanske hölls i schack av de dundervitaminer som jag fick av dottoressa Desii i Florens och började proppa i mig igen i förra veckan.

Något antecknande här har det dock inte blivit, och inte heller har jag fått iväg det brev till H som sitter i datorn, alldeles-nästan-klart. Annat har också blivit liggande.

Jag vet inte om det är tid som saknas, eller ork, eller beslutsamhet, eller initiativförmåga, eller något annat. Något är det som saknas, men jag vet inte vad.

Och det är naturligtvis en bild av sakernas allmänna tillstånd: något saknas - men vad?

Inte lätt att vara sjuk

Försöker beställa en läkartid för att få kollat om det verkligen är så att bältrosen är på väg att flamma upp igen, eller om jag bara inbillar mig.
Det är inte lätt.
Mina första försök, i förrgår, var komplett misslyckade. Curera Hornstull ringde inte ens tillbaka, trots två försök att komma upp på listan.

I dag fick jag raskt tala med en sköterska (efter att ha ringt utanför angiven telefontid, för övrigt), men hon var måttligt benägen att ge mig en läkartid.
Flera gånger återkom hon till om "det var något annat jag ville ta upp”, som om läkarkontakten snarare var psykosocial än medicinsk; eller av något annat skäl, jag vet inte.

Till slut tyckte hon att jag skulle komma på öppna mottagningen och sitta där och vänta. Men det känns inte som att det är vad jag behöver nu, så jag avvaktar. Också till priset av att det flammar upp på allvar. Förmodligen är jag bara hypokondrisk.

Men det får mig att undra över hur man egentligen skall navigera genom sjukvården. Jag tror att de väntar sig mer yvighet och stora gester än jag är mäktig. Och så är jag övertygad att de alltid drar av femtio procent för att folk ”söker i onödan”. Vilket lämnar oss som har högre tröskel lite utanför.

Efteråt irriterar det mig lite att jag inte påpekade att jag behövde ett besked innan jag går iväg till jobbet i helgen; jag har märkt att sjukvårdspersonal ofta tycker att man skall luta sig bakåt och ta det lugnt under helgen när man ändå är ledig, så kan man ju känna efter igen när helgen är slut och man har fått vila...

Men jag tror inte riktigt att Mubarak et consortes låter mig ta det så lugnt i morgon.

_____________

Dock några lugnande besked: handpenningen för lägenheten har landat rätt, och kollega Bert tycks vara utom livsfara.

Så man får väl nöja sig med att "three out of three would be pushing it"...

Lägenhetsköp. Men också oro.

Jaha, så köpte vi en lägenhet åt Magnus, till sist. Efter tärande budgivningar och väntan och tvekan och visningar och funderingar, så har vi i dag tecknat kontrakt på 62 kvadratmeter på femte våningen på Terapivägen i Flemingsberg.

Tillträdet är dock inte förrän 1 juni, så vi får hoppas att M kan hänga sig kvar i sitt nuvarande till dess. Men en fin lägenhet är det och även om Flemingsberg inte är någon fashionabel del av stan så är det där han vill bo, och kvadratmeterpriserna är ju något rimligare där ute än här i innerstan.

Riktigt lugn och i land kommer jag inte att känna mig förrän inflyttningen är genomförd, och dit dröjer det alltså ett bra tag, om nu inte säljaren som är på egen bostadsjakt hittar någonting snabbare än väntat.

Dessutom sitter jag just nu och oroar mig över om handpenningen har hamnat på rätt konto och allt sådant löper enligt plan. Väntar på en bekräftelse som dröjer därvidlag.

Oro är dagens lösen, för övrigt.

Det känns som om bältrosen är på väg att flamma upp. Gjorde ett misslyckat försök att få läkartid i går, hade inte tid i dag, nya försök i morgon.

Och i Kairo ligger kollegan Bert S knivskuren på sjukhus. Till den allmänna oron för vad som skall hända där nere kommer den personliga oron för en uppskattad kollega.

Mycket finns i denna värld att ängslas för.