Några dikter om fåglar, och annat

Tranan flyger uppströms

Vi har aldrig förut sett den här

Hört den har vi många gånger gjort

Klagande rop utifrån myrarna,

en ensamhet som knappast tillhör tranan,

men vår inbillning, ett urtidsrop

om andra samband    Ingenting vi vet

Men denna flyger, ovigt majestätisk,

uppströms, upp mot stenhavet

Den har en riktning    Men inget ärende

En fågel har aldrig några budskap

- annat än vårens ankomst eller höstens,

men vi är nu djupt inne i sommaren

och vemodet i flykt och flyttning undflyr oss –

en fågel saknar budskap, tiotusen budskapslösa

sångare omger oss i skogen,

de sjunger för varandra, något annat, det

är lätt att glömma, de är inga meddelanden

om slutna samband, vi är inte signalister

Vi står nedanför   Vår värld tillhör inte fåglarna

En trana flyger uppströms

Det är dit den är på väg                                                                   23.6 för 22.6

Det är för långt avstånd

för att se vad det är för fågel

En sjöfågel    Kanske skraken,

i så fall hannen i kvardröjande

praktdräkt, kanske en knipa

För långt avstånd    Fast vattnet ändå

krymper både avstånd och tid

Det kan behövas

när träd ligger över stigarna

och till och med röken är osäker

om ritningen

De passerande ute på bron

vet inget om detta    De är vägfarande

De saknar ärende, de är redan

någon annanstans, de finns inte längre   Så mycket

som inte längre finns

Senare på sommaren

händer det att någon båt kör förbi

på väg mot spärrarna av sten och vatten

som förvandlar ön till icke-ö,

till något mitt emellan, något väntande

någonting som ännu inte finns

och redan inte längre finns   Vi bor här

på en icke-ö   Sådant är vårt tillstånd,

sådan är vår belägenhet i världen

På avstånd ser vi sjöfåglar

Men vi vet inget om dem                                                                        
                                                                                                                23.6

Dagar kan också rusa emot oss

med väldigt få fåglar

Också dem får man ta emot                      
                                                                                                                24.6

När vandrarna vänder hem med året

Och vågen ett ögonblick vilar

går det en kort stund att se mörkret

Snart nog är allting borta   Vinden

blåser härifrån    Snart är det dagarna

som är så korta     Snart är det vi

som blåser iväg, vi som är sommaren

som drog förbi   Men vi finns här än

Själva vår existens är en protest

mot intighetens vårdslösa triumfer

Mot tanken att det är för sent, att

varje handling bara är en gest

Också därför måste man fånga

dedär ögonblicken   De är inte många

Men de famnar allt, de innesluter

allt    Alltets epifani   Eller, så mycket enklare:

det finns ögonblick när också vi finns

Just då   När vandrarna vänder hem - 

Och vårt enda val är att följa dem                                                       26.6

Besök på ön

Och så har vi varit ute på ön, och - bland annat - beskådat följderna av vinterstormen.
Vi visste redan att husen hade klarat sig, det var ju ändå det viktigaste. Men hur det såg ut i övrigt hade vi just ingen aning om.
Svaret var: så där.

Det låg fyra-fem tallar uppe på "tomten", varav en blockerade härbrestigen och hade rivit med sig lite dekoration från härbret i farten, samtidigt som den krossade den gamla trappan som stod uppställd utanför.

Ett stort åbäke till gran hade placerat sig över ängen, Den vet jag ärligt talat inte hur vi skall angripa - övre delen av stammen, den som drar in över ängen, hänger sådär två meter över marken.

Och ett annat stort åbäke, tall i det fallet, vände upp sin rotvälta mot stigen något tiotal meter från huset.

Den får nog ligga, efter lite kvistning, och kanske något skyddsarbete på själva vältan:

Tallen vid härbret. 

Det är sådant man kallar för att komma undan med liten marginal...

Det fanns andra glädjeämnen. Till exempel ljuset.

 Så här såg det ut när vi anlände till Hogdal. Klockan är 23.24 när den här bilden tas:

Man kan glädjas åt en äng full med blommande violer...

...eller ett oväntat fynd av åkerbär vid bryggan!

Bävern?
Nu talar vi om något annat.

Tillbaka (1994 i en pärm)

I en pärm som har stått lite avsides hittar jag en serie dikter från vintern och våren och sommaren 1994.

Och finner dem betydligt mer läsvärda än jag minns.

Mer minnesvärda än jag minns dem…

Vill säga, i det privata, i min värld. 

Det är den jag bor i. 

Det är inga märkvärdigheter men jag tycker om deras kunskapsteoretiska frimodighet och deras oförställda längtan efter kärlek.

Om det handlade om att sammanställa en diktsamling, om jag vore en poet med sjurumslägenhet, så skulle här krävas bearbetning, förtätning, utglesning, tillägg, avdrag, omarbetning, genomgång, återskapande, arrangemang, analys, referens.

Men nu är jag inte det, utan en amatörpoet emeritus, med några pärmar stående i hyllan och  ett dagsversprojekt rullande i datorn.

Bland annat.

Så jag tänker publicera några av dem här, kanske alla, vem vet.   Just icke-uteslutandet lockar mig mera än det gjorde förr.




  Regniga vinterdagars chimärer förklädda
  till minnen, till följbara spår 
  Men jag har ingen lust att haka år vid år
  Jag betvivlar att det längre går att rädda
  särskilt mycket   Var det mödan värt
  att samla så mycket    Den tid som tärt
  min styrka har också ätit dessa spån
  Det jag lagt till har den dragit ifrån
  Och nu är jag utanför


  Regniga vinterdagars ledsnad, droppande
  Och dessa ekon otydbara, vissnande
  Snösmältning vid medelpunkten


  Det måste finnas något annat än: uthärda
  Annat än: fragment


  Annat än: nötta skosulor,
  väg nedåt, tvivel


  Det måste det väl?

Danubefloden hela vägen...

Ur led är tiden.
Min egen redaktion svarar i dag för följande groda:

Federala poliser slog till mot "klubbar" i bland annat Schleswig-Holstein, Lower Saxony, Berlin, Bavaria, North Rhine-Westphalia och Hesse.


För nordmännens jävla okunnighet bevare oss milde herre gud!

Sommar, fotboll

Jo men.
Dagarna går.
De tänkbara inläggen här vispar förbi som blixtrande tankar och är borta.

Som tornseglare.
Nej: för tornseglarna är här.
Är kvar.
Tornseglarna har kommit med sommaren.
Det är en grön och fuktig och måttligt varm sommar, men det är sommar.

I går gick vi längs villaträdgårdarnas staket och häckar på förstadsgatorna i Enskede efter studentuppvaktning.
Och där var den, den där obestämbara fuktklara sommardoften, den som kommer efter regn, i det gröna och ovanför asfalten.   Den som aldrig går att fånga och är svår att beskriva.
Den finns.

Än finns det liv.

__________________________

Och just nyss har jag sett Jogi Löws Mannschaft besegra Holland i en match som lovade betydligt mer än den mot Portugal senast där de kom undan med blotta förskräckelsen.
Att Mario Gomez gör tre mål på två matcher är inget annat än en praktsensation.

I dag var Schweini ju tillbaka i normalt slag, och min specielle favorit Hummels fortsatte att storspela - även om han lät sig luras vid holländarnas reducering. Han hade vid ett tillfälle en magnifik uppmarsch mot målet, från egen planhalva till motståndarnas planhalva och var ytterst nära att peta in sin egen retur.
Imponerande.
Killen är 23 och dominerar i Tysklands försvar i EM.

I morgon får vi se om det andra favoritlaget kan fortsätta att lyfta sig.

Sparka igång!

Så där, nu skall vi bara genomlida invigningen, så är fotbolls-EM igång.

Känns konstigt att - för första gången på tolv år - inte vara på väg till Maasholm ett mästerskapsår, men det får man väl stå ut med.

Det har inte varit samma uppskruvade snack kring stjärnor och deras fysiska företräden som inför VM senast, kanske (paradoxalt nog) för att Sverige är med denna gång; på något vis leder det tillbaka intresset till själva fotbollen.
När det är CL-stjärnorna som skall fladdra förbi blir det mera idoldyrkan.

Men det har nog också att göra med att det är något lite avslaget över hela mästerskapet. Jag kan inte riktigt förklara det, men det känns som om förväntan i allmänhet inte är så hög,  förväntan på spänning, dramatik, överraskningar, underhållning, bragder.
Eller det kanske bara är jag.

Inledningsmatchen känns, som ofta, lite matt också - även om jag är nyfiken på de tre BvB-spelarna i Polens lag.

Sveriges chanser då?
Nja.  Talade om det på lunchen med kollega David B i dag  - och om vårt andra favoritlag Italien - och insåg att vårt grundtips var exakt det samma: två oavgjorda, en förlust, ut ur gruppen som trea eller fyra.
För Italiens del var han mera optimistisk. Jag är inte lika hoppfull. Det känns så otroligt profillöst (vilket David tolkade i positiv riktning).

Han trodde på mina tredje favoriter Tyskland som mästare. Inte heller där är jag lika säker längre, efter att ha sett dem förlora mot Schweiz med 3-5 härförleden.
Låt vara att Bayern-kontingenten, halva laget, saknades. Men inte ens ett tyskt B-lag (och det var iaf ett A/B-lag) skall bli så avklätt.

Å andra sidan ligegr det mycket i uppfattningen att Spaniens spelare nog är väl mätta nu.
Så jag har inga andra riktigt bra förslag.

Holland förstås. Och öppet för överraskningar. Polen? Portugal? Frankrike (om det nu vore en överraskning)  Ryssland (dito).
Good old England? Njae, väl ändå inte.

Sverige? Nix.

Nå, om ett par veckor vet vi.

Nationaldagen

Nationaldagen.
Det är så himla svenskt så att man vill gråta:
"Vi har ingen gammal tradition, så vi får bestämma oss för att införa en".

Missuppfattade sentenser

Vilken är den mest missbrukade och missuppfattade sentensen?

Bortsett från uttrycket publish and be damned som de flesta journalister tycks uppfatta som en maning till konsekvensneutralitet, när det i själva verket är en kärnfull anmodan att faktiskt dra åt helvete, så sätter jag en slant på stackars Horatius käcka uppmaning till oss att gripa dagen – carpe diem.

Kladdat på whiteboardtavlor, utspritt som flytgödsel i bloggar och – nu senast, det var det som väckte mina tankar – inpräglat på billiga berlocker tolkas det oftast som en frisedel för att leva livet, strunta i både morgondagen och allt vad konsekvenser heter och överhuvudtaget ha det så bra som man kan; kort-kort-kortsiktigt, och alltför ofta med en kraftfull dos egoism: ”jag unnar mig, jag tar för mig, jag ser till mitt, och vad ni tycker om det skiter jag i”.

Riktigt så var det väl inte gamle H menade, va?

Jag har alltid tänkt mig det mer som – se vad du har, glöm inte bort att leva i nuet eftersom morgondagen är osäker, snöa inte in på hur det kunde vara utan hämta glädjen från det som faktiskt är – ett epikureiskt tankesätt, för att nu fortsätta längs missförståndens väg, för epikureerna var ju inte de omoraliska vällustningar som de kristna gärna ville ha dem till.  Epikuros lärde att sinnesfrid var livets mål och det vi bör söka är det som ger varaktig lycka.

Horatius uppmanar oss knappast att strunta i morgondagen och vad som komma skall. Han vill tvärtom varna oss för att lita för mycket på att den skall bringa bättring; det är bara här och nu vi finns, låt oss därför göra det bästa av det, säger den vise mannen.

Och hur var det nu med publish and be damned?

Jo, det var ju den gamle tvärviggen – ursäkta vitsen om en tory – Arthur Wellesley, förste hertig av Wellington, som myntade den, när en dam ur hans tidigare bekantskapskrets hotade att publicera några amorösa brev, om hon inte kunde få en lämpligt rund summa pengar.

Wellington skall då ha skickat en kortfattad biljett med texten: Dear Harriette, publish and be damned.

Hur det nu är med sanningshalten i historien, och om uppmaningen eventuellt riktades till damens förläggare eller henne själv, är oklart. 
Men hela historien bygger hursomhelst på att frasen har en helt annan innebörd än den man nu oftast ser, och som t.ex. återfinns på svenska Wikipedia.

Havamal har fel. Kunskap kan vara en tung börda.

Majbilden en månad för sent: Varning för skidåkare

I efterhand har jag insett att jag glömde majbilden när det var dags.
Lite synd, för den är ganska fin.
Men här är den nu

I utkanten av Ytterhogdal, på vägen mot Kvarna och återvinningsanläggningen, ett stycke bortanför där Grahn hade sin verkstad förut, den med det lite oväntade namnet Värmdö Bil & Marin, passerar ett skidspår över vägen.

Byn har visserligen en för sin storlek ganska fin skidanläggning, men under de tider när vi oftast är i trakten får man betrakta risken att kollidera med en skidåkare just här som mycket liten.

Rullskidåkarna som man ser ibland håller sig på andra vägar. Det här spåret går ut över myren och ner mot Hoan och kräver definitivt vintervägläg för att kunna nyttjas. Men säsongen är lång, sommaren kort, och det är inte någon mening med att plocka ned skylten mellan varven.

Så där sitter den, som en stadig påminnelse om att sommaren i Norrland är och förblir en parentes.




_____________

Junibilden: Gammelträde.
April: Vårflod i Hoan

Junibild - Gammelträde

Juni.

Bilden från hembygdsgården Gammelträde, där vi många gånger har druckit det på bilden erbjudna kaffet.
Kokkaffe förstås, som fortfarande ofta i nedre Norrlands inland.

Ibland har det dock varit så varmt, även i detta avlägsna hörn av tillvaron, så att det blivit saft i stället, serverad vid det bord som inte ses på bilden men där fotografen rimligtvis har suttit.

Andra gånger får man krypa innanför och ta sitt kaffe med bröd – till ett mycket konkurrenskraftigt pris för den som kommer med Stockholmsögon –  i rummet innanför fönstret med pelargonerna, ett rum där man hela tiden väntar att den lilla gumman med huckle skall komma och sjasa iväg sin katt så att den springer till skogs och aldrig mer kommer hem igen…

Lägg märke till den något egendomligt formade milstolpen, av den i regionen klassiska typen med landshövdingen Fabian Adolf Ulric Cronstedts påteckning.

Enligt familjehumorn är den vackert böjda linjen resultatet av en av dessa varma sommardagar, när även järnet smälter lite. Någon annan förklaring har vi aldrig sökt.
M har – eller hade framför allt som barn - ett särskilt gott öga till denna artefakt, eftersom den är precis 200 år äldre än han själv.

Själva gården Gammelträde (eller bara Träde, eller någon gång Trädet)  ligger fint vid Kyrksjöns strand, med flera intressanta byggnader från trakten, huvudsakligen inredd ungefär som vid förra sekelskiftet. Vi brukar också ofta fastna i den omfattande och växande samlingen av fotografier från Hogdalsbygden..

Tyvärr är där bara öppet för allmänheten ett antal helger under sommaren; men det är å andra sidan då vi oftast är där.