Slussen igen

Processen med att riva Slussen och bygga upp något nytt DDR-liknande fortsätter, hur många nya röster som än stämmer in i kören av protester och ifrågasättanden.
Det får en att undra vad som egentligen driver den, som driver dem som till varje pris vill riva ner och bygga om, oberoende av vad som förloras i värde – ekonomiskt, estetiskt, historiskt.

Jag tror att det handlar om att de ser sig som en frihetsrörelse. I sin egen värld är det de som river DDR-murar. De ser sig som hjältarna som befriar Sverige ur såsse-statens förlamning.

Och då måste Slussen förstås bort; ett storslaget monument som den är över 1900-talets framtidstro och optimism och dess förmåga att faktiskt lösa problem genom att göra något åt dem, inte bara tala om dem.

Vi har alltså att göra med en befrielserörelse. Med hjältarna på barrikaderna. De redobogna martyrerna
De som är redo att stå och falla för den heliga saken.


För alla andra argument är ju trams.
Det finns ingen trafiklösning som upphäver det grundläggande problemet att så många bilar försöker tränga sig igenom samma punkt.
Det finns ingen efterfrågan bland stockholmarna på nya glas&betong-kolosser i området.
Det är inget olösligt problem att reparera skadorna i betongen och fräscha upp bussterminalen så att den upplevs som någorlunda inbjudande, så inbjudande en sådan plats nu någonsin kan bli.
Det finns inget socialt problem som kräver ombyggnader på mångmiljardnivå.
Det finns inget glupande behov av kontorsytor just här.

Det som finns är ett behov av att spränga – till varje pris.

Befrielse genom terror.

Skönt...

Underbart att fotbolls-VM är igång. Nu handlar det mesta rapporterandet om matcher, om fotboll, om skott och räddningar, om resultat, taktik och spelmodeller; och om funktionärsprotester, mästerskapsekonomi och livet i Sydafrika.
Ett tag var jag på väg att storkna av alla stjärnporträtt, alla ändlösa kärleksförklaringar till ”Ronaldo”, till Drogba, till Wayne Rooney – eller Väjn Rouny som Svennis säger – till lille Messi och till och med till Zlatan, som inte ens är med.
Stjärnkult, stjärnkult, blinda ögon, så paradoxalt och så samtidskorkat inför denna den mest kollektiva av sporter.


Och lika skönt att bröllopsspektaklet är över. På ett sätt har det dock varit nyttigt för mig - just att förstå hur de icke sportintresserade känner när de stora mästerskapen drar igång. Känslan av att själv vara komplett ointresserad; känslan av pseudohändelse; känslan av att en del människor som i vanliga fall är helt normala plötsligt snöar in på något som saknar betydelse för deras liv; och kanske framför allt känslan av att mediebevakningen har lämnat alla proportioner.

En dikt från då

Har tänkt att försöka balansera upp lite av det magsura, bittra, gnälliga, griniga, trista, konservativa, utanförstående, misantropiska, sorgsna, irriterade, självrättfärdiga, överseende, outsidermässiga, nedlåtande, trötta, förgrämda, uttorkade i denna blogg. På något vis

Ett sätt kunde vara att ge plats för poesi. Vid städning härförleden fastnade jag i ett par decenniegamla pärmar, från skrivmaskinernas och A5-bladens tid. En och annan av de saker jag hittade föll mig faktiskt i smaken; en del var välbekant, små saker som följt med in i den digitala eran, annat var kvarlämnat i pärmarnas sjuttiotal. Jag är inte säker på att de var de sämsta.

En annan sak är att jag, när jag startade denna blogg, tänkte mig att slänga in en och annan av de dikter jag skriver varje dag, som en dubbelsidig träning i disciplin och frihet. Det har (nästan) inte blivit något av detta.
Jag kunde försöka skylla det på världen. Som den nu är.
Men jag vill inte gärna skylla ifrån mig.

Däremot, kanske, försöka göra saker på ett annat vis.


En dikt från då

Vi var på väg en gång, en sommar
Det är länge sen   Vi rörde vid varann
Ett ögonblick, som snabba ljus när båtar möts
I natten
Och skildes så: en cirkel slöts
Och öppnades igen   Ett ljus försvann
Vi drev åt varsitt håll över ett väldigt vatten
_
Det drog en storm förbi, en virvel
Som tog oss med   Likt löv åt skilda håll
Ett ögonblick som löstes upp   När mörkret föll
Och lika
Självklart stumt   Vi teg och höll
Oss undan - så långt utom kontroll
Det gick     Skall aldrig detta dova mörker vika?



En dikt från nu


Innan jag vänder bilen på Buanvägen
Får jag syn på en älg ute på fälten där vi såg en trana senast
En ensam ko, kanske kviga, nyss ensam, fortfarande ovigt Orienterande sig
I denna gröna värld      Hon rör sig långsamt bortåt
När hon hör bilen, utan brådska men också utan tveksamhet

När jag återvänder
Efter ha vänt vid vägskälet där Åsanvägen tar av
Har också hon återvänt dit där hon stod från början
Bättre bete där   Eller en utsikt
Ut i världen, in i världen, genom det gröna   Jag vet ingenting
Jag stannar några sekunder, ser henne förvandlas
Från en älg på en äng
Till en bild av en älg på en äng

Och kör vidare
Till ett tillfälligt hem
Hungrig som den båge/ som triumfen gått förbi                          (13.6)

Glest...

Mycket att göra. Lite att göra. Mycket att hinna. Mycket annat Få uppdateringar.
Å andra sidan: Hur många läsare?
Det är lite kul att komma hem från ett pass på text-TV och sätta sig att skriva på bloggen.
Extremerna vidröra sig, som det heter på fransyska språket.

Svar från Bruce

Slängde iväg ett mail till Bruce M, tackade för skivan och för att han har börjat spela. Och fick prompt svar, med löfte om att få den otillgängliga skivan från 1980 i gåva...

Den ofta så dystra världen har sina ljuspunkter

Fixeringsbilden som förstummar

Det är klart att jag borde skriva något om det som har hänt.
Det är bara så, att för den som egentligen anser att staten Israel har god rätt att existera, och som tycker att USA är ett bra land som fått en anständig president, är det lätt att drabbas av stumhet nu.

I den groteska fixeringsbild som säger ”Vi är i krig med dem, vi har rätt att bomba deras hus, stänga inne deras folk och döda deras vänner – men de är inte i krig med oss, de har ingen rätt att skicka sina raketer och tillfångata våra soldater”.

Min hustru säger att den bästa protestaktionen nu är om vi alla skickar förbjudna varor till Gaza – koriander, kardemumma och kanel. Hur skall kommandosoldaterna kunna bemöta det?

Dagen efter attacken

Ägnade gårdagen åt att jobba med händelserna nyhetsmässigt. Försökte efter förmåga hålla känsloengagemanget åt sidan.
I dag mest bara tomhet och sorg.

Och påminnelsen om med hur liten vishet världen styres.




Och så gråsuggorna som nu kravlar fram från mörkret under stenarna och jublar och hatar.
Men ofta inte ens lyckas dölja att de i grunden själva är antisemiter. Som på ett perverterat sätt drivits in i att ändå - eller just därför - stödja detta våld.

Kyrkan

Blev föremål för en enkät, som visade sig komma från Svenska kyrkan, och fann att jag svarade följande på frågan "Hur ser du på kyrkan i dag":

Fd Salighetsverket har blivit utlokaliserat och är ängsligt att inte få med sig alla medarbetare i flytten.
Och trevar därvid efter förra årets gångbara trend nästan lika desperat som Dagens Nyheter.

Och de som talade om "andlig vitalisering" o dyl inför skilsmässan från staten står nu med långnäsa.

Är jag konservativ?
Ja, jag är konservativ.