Trött...

...blir man av nyheterna att lika hjärnlösa som hjärtlösa människor har tvingat bort ledningen från ens favoritklubb.

Jag var förvisso inte hundraprocentigt nöjd med hur allting har fungerat, men sådant här finns liksom inte ens i fantasin.
Värre än mardrömmar.

Man kan också, tyvärr, konstatera att den "inofficiella supportergrupp" som pekats ut som ansvarig faktiskt tycks ge sitt gillande, eftersom man inte kommit fram och fördömt den, så som man prompt gjorde med de nästan lika hjärndöda päronkastarna.

Det hade varit klädsamt med en liten markering annars. Men slutsatsen måste bli att gruppen i fråga kraftfultl tar avstånd från päronkastande - för att det skadar klubben - men tycks anse att "kvartssamtal" och hot är OK.

Skakar på huvudet.
Trött.

25 april 1988

25 år sedan i dag.

En födelsedag i Venedig.

En nybliven sjuåring åkte gondol, klättrade upp i kampanilen och åt födelsedagsmiddag på Guldtuppen – allt sådant som hade hägrat sedan boken om gondoljären Gregor först kom in i vårt gemensamma liv.

Elegantaste sjuåringen i hela Veneto, på Campo S. Bartolomeo

Och vad fick vi se på Riva degli Schiavoni om inte farmors gamla ramsa om glassen!

'

Far och son tar igen sig en stund från turistandet på en kyrktrappa

En dag som stannade i minnet, på en resa med mycket glädje. 

Och på ett kvartssekels avstånd är vi fortfarande tacksamma för att ha fått vara med.

Bra firat, Johan!

Välkommen i rosa och blått

Har ni tänkt på hur teknologi kan bidra till samhällsklimatförändringar på det mest oväntade sätt? 

Till exempel hur ultraljudet skyndat på könsindelandet av små barn, rosagullandet med flickorna och blålyftande av pojkarna.

Ännu när våra barn föddes på 80-talet var det okänt om det skulle bli en pojke eller en flicka.

Släkt och vänner på jakt efter dopgåvor eller välkommen-till-världen-presenter fick tänka neutralt. 
Kläder i rosa eller blått gick bort.  Leksaker som sände tydliga genussignaler likaså.

I dag något annat – marknaden tillhandahåller beredvilligt ting för den lilla flickan, för den lilla pojken, och fällan slår igen: Välkommen till en värld i rosa och blått.

Att fylla år

Vi har konstaterat det förut: det är någonting särskilt med det här med att fylla år på Facebook.
Man känner sig egendomligt sedd.

Det är ingenting märkligt, och märkligt i alla fall.

Vi vet alla hur lätt det är att trycka på en gillaknapp, och hur jämförelsevis snabbt det går att slänga iväg ett grattis till den som vi just påmints om fyller år.

Men likväl.
I några sekunder, eller ibland betydligt längre, finns den där människan i våra tankar. Kanske hittar vi på ett speciellt sätt att önska lycka till och gratulera, något som handlar om varför och hur just vi blev vänner, på FB och i verkligheten där ute.
Kanske inte.
Men i alla fall - en liten liten stund av dagen är vi där.

Det tar inte bort ett dugg av glädjen i att uppvakta och uppvaktas IRL - det lägger någonting till det.
Och det krävs inte alls att det är några stora skaror, ändlösa ringlande köer av gratulanter.

De vänner vi har på FB, eller några av dem - låt oss säga: de som vi en smula umgås med - har tänkt på oss en liten stund, gratulerat, skrivit något litet, vänligt eller fyndigt eller bådadera.

Det är ett litet glädjeblink varenda gång, ett litet fyrverkeri av glädjeblink över dagen.
Det kan man vara tacksam över.
Tack, mina vänner!

Spretiga tankar någonstans i april

Man talar ofta om att det ena eller andra är som en dröm som slår in. Men hur stämmer det med att verklighetens drömmar så ofta handlar om tillkortakommanden?

                                               *  *  *

Så många som glömt att det bästa är det godas fiende.

                                               *  *  *

Artificiell intelligens. Det kommer naturligtvis aldrig att gå att framställa en helt och hållet människolik maskin. Den fina samspelet mellan känsla och tanke, mellan analys och upplevelse, kommer man aldrig helt och hållet att kunna efterlikna.

Och om man, mot förmodan och rimlighet kan göra det, så har man ju inte skapat en ny maskin, utan en – människa.

                                               *  *  *

Folk som älskar kombibilar. Och deras förnöjsamhet med världen.

                                               *  *  *

Det utmärkande för mina ungdomsår var när allt kommer omkring inte politiken. Det var allvaret. 

                                               *  *  *

Alla ni som hänger med i dag. Hur förbereder  ni er för den dag då ni inte längre hänger med?  Den kommer.

                                               *  *  *

Samma människor som nöjer sig med att säga ”vi ses på stan” och sedan använder mobilen till att finkalibrera mötesplatsen, samma människor bokar sitt umgänge månadsvis i förväg i sina agendor. Är inte det underligt?

                                               *  *  *

Man lär sig så mycket varje dag – och gissa hur mycket man glömmer…

                                               *  *  *

Fascinerande att tänka på att hela den politik som förs bygger på antagandet att den som tjänar mer kommer att jobba hårdare och bättre. Och att den som tjänar mindre kommer att jobba hårdare och effektivare för att få tjäna mer.

                                               *  *  *

Om minnet, som Valery säger, är en diktare som inte bör tvingas att skriva historia, så är det lika sant att historien bara finns i dikten.

                                               *  *  *

_____________________________________

Tidigare spretiga tankar
                    
Senare i mars  * Tidigare i mars *

Februari  *  December 2  *  December 1  * 

November   *  Oktober  *  Juli  *   Maj

Klämkäckt om död och pina.

Och så operan igen. Trubaduren.

Det är ju Verdi-år i år. 

Verdi-år och Wagner-år.

Skall jag vara riktigt uppriktig är jag ingen stor älskare av någon av de båda herrarna.

Mycket förenklat tycker jag att Wagner trallar för lite och Verdi för mycket.

Det är något skumt med det där, att passionerna flödar (i operavärldens sedvanligt skruvade intrig), känslorna svallar, kärleken och döden möts på de mest plågsamma vis – och allt till en klämmig melodi av den typ som redan en annan grinig gammal gubbe för över hundra år sedan kallade ”positivhalarmusik”.

Det skär sig en smula.

Kungliga Teatern kör just nu en föreställning av Verdis Trubaduren som bjuder på några tydliga exempel på det. Till exempel i sista aktens sorgesamma samtal mellan mor och son (som dock inte är mor och son visar det sig, för det är ju som sagt i operaintrigernas speciella verklighet) där det helt plötsligt faller ut i sådana där små positivhalarsekvenser.

Klämkäckt sjunget om död och pina och andra sådana lustigheter.

Jag kanske springer in genom sedan länge uppslagna dörrar, jag vet inte. Det är i alla fall så påtagligt att man sett sig föranlåten att kommentera det i programmet, och vända det till Verdis styrka, att han på något vis ställer livets paradoxer i centrum eller hur det nu var.

Det fungerar inte riktigt för mig. Min smak är så banal att jag vill att musiken skall uttrycka stämningen och känslorna, inte kontrastera dem på något fiffigt kontrapunktiskt vis.

(Undras förresten om inte årets andre jubilar ibland kan beslås med motsatsen – känslor av svallande lycka eller bara genuin glädje som musikaliskt uttrycks i vibrerande högdramatik eller stormande storslagenhet?)

Vi kom närmast från två föreställningar av Turandot, och även om Yana Kleyn förgyller också Trubaduren som Leonora så når den inte upp till hennes gestaltning av Liu – helt enkelt därför att rollen inte ger den möjligheten. 

Visst gör hon en vacker Tacea la notte placida, men den följs omedelbart av en klämkäck gatuvisa – Di tale amor che dirsi – tralala trallali trallallalala – som förtar mycket av effekten.  Men som å andra sidan stannar i huvudet. 

Det är inget fel på Verdis förmåga att skriva låtar som fastnar.

Men Kleyn har inte många tillfällen att skapa den där magin när hon drar ut de högsta tonerna till svindelspindeltrådar av ren overklighet som hon gör som Liu.

  

Nu skall jag inte göra mig surare än vad jag är. 
Det bjuds förstås på mycket bra musik, och ett stycke som D’ amor sull’ali rosee till exempel ger Yana Kleyn möjligheter att visa upp sin förmåga, och har alla förutsättningar att förbli en favorit. 

Förutom Kleyn är Stuart Neill riktigt bra som Manrico (en gammal paradroll för Jussi B, har jag insett genom självstudier på Youtube och annorstädes, så det finns att konkurrera med) och Agneta Lundgren likaledes som Azucena, zigenarkvinnan som egentligen är berättelsens centralfigur.

Lite svårare har jag för Alberto Gazales greve Luna, det är lite för mycket manér och kliva fram till scenkanten för min smak. Det är öht en föreställning med ovanligt mycket sådant, och en glad eller artig publik som applåderar så fort tillfälle ges och ibland annars också.

Att inte kunna vänta ut den sista tonen innan man börjar klappa är ett oskick.

Vad jag tycker om töntskallar som prompt ska få ropa ”Bravo!” efter varenda genomförd aria kan vi lämna därhän.

Scenlösningarna är listiga och lite lustiga som de brukar vara, med två jättelika halvcirkelformade murstycken som fyller flera funktioner.  Enkelt och funktionellt.

Däremot är klädkoden knäpp.

Att låta Leonora se ut som utstigen ur Ett dockhem och spela mot Luna som en blandning av 20-talsvivör och samtida Balkangangster och med Manrico som en italiensk operatenor är svårbegripligt, för att uttrycka det försiktigt; och raffset med kräftskive-hattar på Lunas soldatgäng när det förbereder sig för striden är bara löjligt.

Missnöjd alltså?

Inte alls. Bara en smula grinig som vanligt ;-)

___________________

Här inledningen till en komplett föreställning från 90-talet, en spellista i 15 klipp som rullar, som jag använt för att lyssna in mig. Det klämmiga förhållandevis nedtonat. Ett välbekant ansikte som Manrico.

Hela spellistan till denna föreställning här.

Ytterligare några tankar kring Thatcher

Var firandet av Thatchers död smaklöst?

Tja, det kan man väl säga. Men att målmedvetet förstöra det svaga kitt som ännu håller ihop våra samhällen i någon sorts skugglik reflex av godhet – det är för mig betydligt mera smaklöst.

There is no such thing as society.

                                                  * * *

Att dra in Thatchers kön i hyllningarna är inget annat än sexism. Om du gillade hennes politik, hylla henne, om du ogillade den,  kritisera. Men ge henne ingen särskild credd för att hon var kvinna.

                                                  * * *

"Jag bryr mig inte så mycket om deras politik, men Hitler och Stalin var viktiga förebilder, för de visade hur långt en man med mustasch kan nå. Det är lite tråkigt att folk talar illa om dem nu när de är döda"

                                                  * * *

Ett problem med samtidens högermänniskor i Thatchers efterföljd är att de vill vidga klassklyftorna – men av någon anledning inte vågar säga det.

                                                  * * *

Konservativ, jag? Jo då.

Talar med en uppskattad och klok kollega om att vara konservativ. 

Han bestrider att jag är det. 
Att sådär i allmänhet förespråka frasen ”if it aint broken, dont fix it” räcker inte, menar han. En konservativ vill bevara saker, enkannerligen i politiska sammanhang, även om de inte är bra, för bevarandets skull, säger han.

Eller ungefär så, jag lovar inte att jag kan göra hans resonemang riktig rättvisa.

Bland annat därför att vi inte är överens. Jag menar nämligen att jag är i grunden konservativ.

Man måste nämligen skilja mellan konservatism som livshållning och konservatism som samhällssyn.  Den som är konservativ i fråga om politik vill bevara strukturer; den som har en konservativ livshållning vill få känna igen sig.

Jag tror att det var där som N och jag – nej, inte egentligen var oense, men talade om olika saker.

För jag är ingalunda särdeles konservativ i den enkla politiska meningen, den som hette ”höger” en gång i tiden när världen ännu var begriplig; tvärtom för mig min konservatism ganska ofta till vad som brukar definieras som vänsterståndpunkter (”ge fan i att sälja ut våra gemensamma ägodelar”, ”bevara Slussen”,”ge landsbygden rimliga möjligheter att leva” etc etc).

Men alltså i fråga om livshållning. Och det går längre än vännen N postulerade. 

Men det är bra att få sambanden ifrågasatta; jag skall försöka reda ut det för mig själv här.

Vi behöver inte spilla många ord på skillnaden mellan konservativ och reaktionär, mer än att konstatera att den finns, och påpeka att det förstnämnda främst är – eller således: kan vara - en inställning till tillvaron, det senare i högre grad handlar just om politik.

Och att den konservative snarast vill skademinimera effekterna av världens oundvikliga gång, medan den reaktionäre hoppas på att kunna ändra densamma.

En svårighet är att jag inte vet vad man skall kalla motsatsen till den konservative.

”Förändringsbenägen”?  Nej, det stämmer inte. Förutom att det är ett tramsigt konsultord av newspeak så missar det att även en konservativ person kan vara förändringsbenägen i en mening, nb de sällsynta gånger hen finner förändringen väl grundad och motiverad.

”Liberal”?  Nej, det var på 1800-talet. Och i dag är ordet liberal så kontaminerat och samtidigt så uttunnat att det snart är meningslöst att använda. Dessutom fokuserar det för mycket på den rent politiska dimensionen.

”Radikal? ”  Inte heller riktigt bra, eftersom det ordet faktiskt implicerar inte bara en lust till förändring, utan till (just) en radikal förändring, en uppryckning med roten. Och det är ju inte nödvändigtvis det som avses.

Men låt gå för ”radikal” för ett ögonblick. För att ha något att använda.

Då tror jag man kan fånga in en viktig dimension av skillnaden så här:

En ”radikal” söker efter saker som behöver förändras – en konservativ ser i första hand saker som bör bevaras.

Den konservative har en hög tröskel för att betrakta saker som förändringsmogna.

En konservativ vill som sagt kunna känna igen sig.

En viktig faktor, tror jag, är att den konservative inte tror att världen blir bättre.

Somliga tror att den blir sämre, de är pessimister och (tycks det mig) ofta även politiskt konservativa; andra tror (som jag) att detta är meningslösa kategorier som kvarlever från en annan tid, och att man inte kan motivera några åtgärder eller handlingar alls med utvecklingsoptimistiska kalkyler.

Eller, för den delen, avvisa dem på sådana grunder.

Då måste varje handling, varje åtgärd, varje idé om förändring, motiveras på sina egna meriter.

Det ställer genast högre krav. ”Utvecklingen” kräver inte längre något.

Det är vi som väljer. Och vem blir då inte tvekande, trevande, famlande – och konservativ?

Jag vill hävda att väldigt mycken radikalism – även fashionabelt postmodernistisk och post-postmodernistisk och gud vet vad – fortfarande ytterst bygger på en utvecklingsoptimism med sina rötter ner i 1800-talets ohöljda framtidsglädje.

Låt oss också slå fast att en konservativ INTE motsätter sig alla förändringar, a priori.

Dels vet hen att världens tillstånd är dynamiskt, det vore meningslöst att drömma om ett tillstånd helt utan förändringar och till en viss gräns får man gilla läget, dels kan även konservativa uppfatta vissa förändringar som huvudsakligen positiva. Det är en gradskillnad.

Men notera ordet ”huvudsakligen” – jag tror, dock utan att kunna bevisa det, att konservativa är  mer klara över att varje förändring drar med sig en rad effekter i släptåg, och ingalunda bara de avsedda.

Och att summan även av den i bästa mening genomförda åtgärden kan vara negativ.

I den mån man alls tror sig om att kunna summera – det tror ju oftast förändringars upphovsmän, medan den konservative snarast har en skepsis mot den sortens enkel matematik.

Men vi vet att vägen till helvetet har en särskild stenläggning.

En annan distinktion är den att de förändringar den konservative är beredd att ge sitt bifall i första hand är de som är avsedda att fullända något, medan den ”radikale” vill se förändringar som syftar till att just förändra något, avskaffa, bygga nytt.

Själva ordet nytt är för den konservative en varningssignal, för den radikale en kvalitetsstämpel

Det handlar således också om förväntningar inför förändringar: en konservativ är mer benägen att inte tro på att det blir någon förbättring.

Ett annat sätt att se det är så här: Om det finns två alternativ som i grunden är precis lika attraktiva (ja, jag vet att det är teoretiskt, men låt oss anta!), precis lika lockande i sig och på egna meriter, så kommer den konservative att föredra det som ligger närmast status quo, och den ”radikale” att föredra det som innebär förändring.

Det är två olika livshållningar, och de finns hos olika, konkreta personer.

Och i den meningen är jag obotligen konservativ.

Hur kommer det sig? 

Jag vet inte, men jag tror att min konservatism har med personliga upplevelser att göra; och jag tror att det i mycket handlar om döden.  Om den rädslan. I de tidiga åren.

Min tomma ekande saknad efter Anders död, min vildsinta vrede efter mormors plötsliga bortgång och min unga skräck för allas död under de där viktiga åren.

Motviljan mot att se de viktiga människorna slitas ifrån mig, slitas ut ur mitt, vårt, allas liv.

Det som blev kvarblivandets, samlandets, återerinringens, minnets förbannelse. 

Och dröjandets: de försiktiga stegens prövande väg.

Det är därför jag inte kan göra mig av med mina böcker och inte har något behov av att byta gardiner.

Det är därför jag är konservativ.

Tror jag.

Byta namn?

Funderar starkt på att byta namn på den här bloggen.
Har via google förstått att det finns någon eller några som använder samma signatur i kommentarsfält, alltså inte "Grinig Gammal Gubbe" utan sammanskrivet som jag har det - GrinigGammalGubbe.

Det tycker jag är närmast varumärkesintrång, men inser att det inte går att skydda sig emot.

Dock har det fått mig att fundera.

Min tanke har hela tiden varit att titeln skall uppfattas som å ena sidan fullt allvarligt - jag är en smula grinig ibland, jag börjar bli gammal, och visst har jag gubbiga drag - men å andra sidan med någon liten självdistans, eftersom jag tycker att jag har viss förmåga att småle åt de där dragen, betraktade utifrån.

Men nu tycker jag mig märka att det finns mer förgrämda naturer (det trodde ni inte!) som på något vis  tycks känna att om de väl draperat sig i GGG-kläderna så har de carte blanche för att strunta i småleendet och distansen, och bara vara griniga.
Eller mer.

Det är ju inte så kul.
Det är ju inte jag.

Så jag funderar alltså på att byta namn.
Det enda är att jag inte vet till vad.

Egendomligt inslag i hyllningskören

Ett av de mest egendomliga inslagen i hyllningskören till Maggie Thatcher är det här med att hon bör uppskattas för att hon var kvinna, och att kritikerna – utsagt eller underförstått – vänder sig mot henne av genusskäl, eventuellt ren misogyni. 

Men, alltså, liksom, va!?

Visa mig en enda jämställdhetsreform hon genomförde, ge mig ett enda genuspolititiskt ställningstagande – eller nämn åtminstone en kvinnlig politikerkollega som hon tog hand och och hjälpte fram.

Inte det, nä.

Nej, visst – detta är kvinnan som sade ”As a woman?!? I am not a woman. I thought I was the Prime Minister”.

Margaret Thatcher kunde komma till makten därför att feminister av båda könen hade kämpat för att bryta ned hindren för kvinnor i samhällslivet. Där finns hjältedomen. 

Ingen annanstans.

Nionde april

   Nionde april   De grå fartygsskroven i gryningen   Alltid

   Tyngden över morgonen, över dagen   Tyngden över världen

   En hårt sammanpressad tidsboll av de dödas skrik

   Allt som vi måste minnas, allt som alla har glömt

   Och en övergiven mänsklighet vars skri har tystats

   De grå fartygen    De mullrande planen    Den tunga  vinden

   som för fem långa år upp över vattnen, över landen, med

   sin mörka fällning av död,  sin frätande fällning av smärta,

   sin förtvivlan, sin stumhet, sin sorg, sin hopplöshet   Fem år

   av ingenting, av allt, bortkastat, söndersläpat, uthungrat

   Den grå morgonen   Sirenerna   Larmen   Mullrandet

   Och avståndet som växer och växer och växer i världen

                                                                                       9.4.13

Det "genompolitiserade 70-talet", igen.

Författaren just i början av det genompolitiserade 70-talet 

Det här med det politiska 70-talet igen. (Apropå dendär filmen å det...)

Att det var så inkrökt, så hårt, så ensidigt.

Det var det kanske, för några. Några få.

Några som på ett olyckligt sätt har tillåtits att prägla bilden av tiden.

Men vi.

Vi andra.

Vi som också var med.

Vi som också såg oss som en del av förändringen, upproret, revolten.

Vi var ju så många fler.

Det var ju inte så att man ägnade sig åt politik hela tiden. 

Den mesta tiden ägnade man åt att plugga eller jobba och det mesta av den tiden som blev över delades mellan att drömma och att umgås med sina vänner.

Därvidlag var det så som nu.

En viktig skillnad var dock hur umgänget med vännerna såg ut.

Av teknologiska skäl föregick det IRL – om man dit räknar de långa telefonsamtalen, närmast ändlösa, i alla fall många gånger flertimmeslånga.

Men oftast möttes man, i fysiska rum, som då liksom nu kunde vara hemmarum eller caféer, krogar eller skolkorridorer. 

Och man talade.

Och talade.

Det gör man väl nu också, även om det för en medelålders man ibland kan se ut som om 17-åringarna av i dag mest kommunicerar nedböjda över en liten liten skärm.

Skillnaden dyker upp när man tänker på vad vi talade om.

Mycket var sig likt, är sig likt genom seklerna.

Man talade om relationer. Om pojkar och flickor, om män och kvinnor, om vuxna och ungdomar, om grupper och individer, och närvaro och utanförskap.

Om kärlek, detta underliga djur som var så svårt att tämja.

Men man talade också, och här kommer skillnaden, om samhället.

Vi satt på dagar, kvällar, nätter och pratade om det ena eller andra, och gång på gång kom man in på hur samhället var organiserat, hur det kunde vara organiserat, hur det borde vara organiserat.

Vi tyckte att sådana saker var viktiga. Vi trodde att sådana saker var påverkbara.

Vi tog samhället på allvar, och vi trodde att också vi betydde något, kunde betyda något.

Vi blev som oftast nedslagna av erfarenheterna, då och senare, vilket efterlämnade en bitterhet - som hos många nog har bidragit till att ta avstånd från sig själv, från verkligheten, från drömmen. 

Men det var så.

Det är den stora skillnaden mellan de åren och nu:

Politiken var inte allt.

Men den var på riktigt. Och den var allvar.

Livet var här och nu och framtiden i ett. Inte nån jävla postmodern teaterscen.

Och de hårdföra sekterna med de despotiska sektledarna då?

De fanns.

Men de var ju så få!

Och de spelade så liten roll.

Vi som var den stora massan av allmän vänster, FNL-märkesbärande, spontandemonstrerande, långhårig, frikärleksdrömmande, oändlighetsdiskuterande, rockmusiksbesatt, gärdesfestivalande, upprorisk, drogexperimenterande, marxläsande, poesiskrivande, frihetstörstande – och allt som oftast tämligen vilsna, vi var ju så många fler!

Och ännu många fler, det måste man minnas, var de som stannade hemma på kvällen och åt rotmos med fläsklägg och sedan gick till jobbet eller skolan på måndag och inte mer med det.

Det är också något som så lätt tappas bort.

Liksom att dedär sektledarna, de finns i lika grad i dag.

Bara att deras påbud gäller andra saker i dagens genomnischade samhälle. Du är vad du klär dig i. Du blir vad du köper.

Och att det verkar betydligt svårare att glida iväg ur deras grepp.

I dag verkar ungdomens liv vara så hårt nischat – man tillhör en viss grupp, är på ett visst sätt, och det är benhårt strikt; det finns bara ett sätt att passa in. 

Men det var ju just så det INTE var under dedär virvlande åren. Man kunde, som en närstående säger, ha en Mahjongblus och en sidenscarf hängande i samma garderob.

Att den friheten fanns är svår att kommunicera i dagens klimat.

(Inte så att det saknades utstötning, självutnämnda maktpaschor, rigiditet, ren mobbning – vilken människa har gått genom ungdomsåren utan att konfronteras med sådant?  Men det präglade inte tiden, och det var inte institutionaliserat som i dagens shoppingsamhälle).

Jag skulle vilja skriva en skönlitterär text om detta.

______________________________________

Det kunde ju vara på så många sätt:  Här är ett.

Har jag varit inne på de här tankarna förr?  Visst. En gång handlade det om 68.

Après Mai

Så kom vi i elfte timmen iväg och såg filmen med den idiotiskt översatta titeln ”Efter revolutionen”.

Originaltiteln är ”Après Mai” och även om begreppet maj inte har samma konnotationer här som i Frankrike så hade det varit bättre att behålla den eller ta något helt annat.

Om inte Scola redan för länge sedan hade använt ”Vi som älskade varandra så mycket” hade det kunna vara en bra titel. Och på något paradoxalt plan liknar  Olivier Assayas film faktiskt Scolas en smula, fast utan nu-plan. 

Allt utspelas under några febriga månader 1971, det är i slutet av tonåren och början av årtiondet, och det är alltså som titeln anger efter den maj 68 som redan vid det här laget var ett myomspunnet förflutet.

Kampen har inte slutat, men den har på en gång hårdnat och blivit vardagligare, och i vissa avseenden skärpts.

Våra protagonister rör sig åtminstone delvis och ibland i gränslandet mellan utomparlamentariska aktioner och små terroraktioner, ständigt i underläge mot en allt mer heltäckande repression, och i ständiga diskussioner och splittringar kring vad som är den rätta vägen.

För den som var med – ehuru med lite längre distans till det utomparlamentariska -  klingar allt detta oerhört välbekant.

Men än mer välbekant klingar det andra som filmen berättar, hur ”allt är politik” bara var en del av livshållningen och tillvaron, och (hur allvarligt man än tog det) stundom en mindre del.

De många revolterna var sammanflätade och överlappande, och konstnärsdrömmarna stod inte i någon enkel motsättning till politiken – tvärtom ägnades i verkligheten alldeles som i filmen mycket tid och kraft åt försöken att sammanjämka dem. Det vridandet och vändandet på argument och känslor och ställningstaganden och drömmar och inordning och självhävdelse och visioner tycker jag är en av filmens verkliga styrkor.

Och den ”fria” sexualiteten, som måhända för ett historiskt ögonblick var en liten smula mer jämställd än tidigare (och kanske senare) var likväl inte fri från smärta, triumf, saknad, positionering, glädje, svek – och revolt.

Och så drogerna. Visst fanns det en motsättning den gången mellan ”politisk” vänster och ”flumvänster”, som med lätt hand berörs i filmen, men många var vi som gled emellan och fanns i båda lägren eller inget – något som också filmen skildrar väldigt tydligt. Och väldigt fint.

Det är fint och exakt skildrat, och fullt av små tidsmarkörer, inklusive det eviga rökandet, och många små blinkningar.

Jag uppskattade att det repressiva samhällets representanter (med något undantag) inte framställdes som svarta monster, utan som människor.

Jag älskade att allt överhuvudtaget framställdes just så komplicerat  (och samtidigt enkelt) som det var.  Och hur Assayas hade fångat dendär febriga känslan, när man var 17 och det var 1971, av att alla beslut var så stora, alla händelser så viktiga, alla steg så avgörande. Och att han gjort det utan att svika de unga – oss unga, då, nu – för det var ju så.

Och jag älskade att historien berättades just så som en berättelse ur livet är – in medias res och alltid oavslutad, fortsättande, utan avrundande och överslätande förklaringar.

På köpet fick jag bilder från såväl Paris som den franska landsbygd jag för första gången mötte just det året, sommaren -71 – och ovanpå det så väl Florens som Pompeji och till och med några scener från Bolivia i en film i filmen. Och tågresor och liftande på 70-talet. Praktiskt taget hela ungdomen. Konsten som en spegel? Jag vet inte.

Att soundtracket till valda delar var plockat ur min gamla skivsamling skadade ju inte. Man måste älska en film som ger plats för Dr Strangely Strange: 

Återbesök - Turandot igen

Vi tog ett andra varv med Turandot.

Nina Stemme har dragit sina färde och lämnat över titelrollen till Teresa Mancini, men i övrigt var föreställningen sig lik.
Vill säga, så långt vi kunde bedöma, för vi hade denna gång endast lyssnarplatser med bara en litet hörn av scenen synligt. (Om förra besöket här - och om Budapestupplagan här)

Dock det hörn där Yana Kleyn rörde sig när hon framförde "Signore, ascolta", som allt mer framstår som föreställningens absoluta höjdpunkt, och återigen gav henne välförtjänta ovationer.
Mer om detta längre ner.

Ms Mancini gjorde ett blandat intryck, det kändes som om hon kom lite fel in i "In questa reggia" - jag har inte kunskaper nog att bedöma vad som hände men nog kändes det som att hon halkade lite.
Effekten av detta, och/eller hennes hela stil, var att hennes Turandot kändes betydligt mer desperat (A-L:s formulering) än Stemme och hennes Turandot av stål.

Efter pausen kändes det som om Mancini liksom kommit igång, och hela stegringen efter Lius död upp mot finalen var nästan lika mäktig som förra gången.
Vad gäller Massis Calaf upplevde vi det som om han tog i lite mera denna gång. Eller kanske var det bara att vi var relativt sett mer fokuserade på lyssnande, jag vet inte.
Om det var bättre så, eller inte?  Jag vet inte det heller.

Men Yana Kleyn, alltså.
Jag vet att jag tjatar.

Men den där rösten, dess förmåga att vara mjuk och stark på en gång, och så det där avslutande partiet i "Signore, ascolta" när hon liksom drar ut de högsta tonerna till fina tunna trådar som hänger ovanom allting och man vill aldrig att det skall ta slut och kanske gör det inte det heller.
Kanske fortsätter det för evigt.
Någonstans.
Inne.
Utanför



(...och en inspelning gör ändå inte upplevelsen tillnärmelsevis rättvisa.)

Vintervandring i Tanto

Ni kan lägga av nu. Det är bra. Skämtet är inte kul längre. 

Det var det förresten inte från början heller.

Det skall inte se ut så här i Tantolunden i april. Inte ens på månadens första dag.

Alltså, liksom, va!  Vid talar sydbrant. Vi talar om extremt gynnat läge. Vi talar om hängande trädgårdar, där terassodlingar fångar upp de bästa av villkor.

Då skall inte gångvägarna se ut så här:

Himlen var i alla fall blå när vi tog år vinterpromenad i Tanto, blå ovan kolonilotterna, blå ovan de nakna träden, blå ovanför snötäcket.
Vinterblå.

Men vi måste vara rättvisa. Vintern står inte alldeles oemotsagd.

Faktum är att vi stötte på såväl snödroppar...

...som vintergäck...

                                                  ...och till och med krokus...        

Dagens mest oväntade fynd var dock mykologiskt. Vi lät dem stå.

(ja, vi lät blommorna stå också)

Mor och son begrundar kampen mellan Gubben Vinter och Gumman Tö...

...innan alla tröttnade på kampen och de vita gångarna och vintern och allt det där och gick och fikade på Zinkens vandrarhem.