Dikter, ja September då och nu

1 Annorlunda nu?    Ja, allt går över
Nöts ner   Och tid bryts ned till grus
Nu ser du det, nu i septembers klara ljus:
Att vi är lika tillfälliga som lönnens löv är

Låt tiden gå då    Det är vägar vi behöver,
Ett sätt att röra oss   Hör du det i lönnens sus
Nu - att vi gick vilse i vårt eget hus?
Att vi blev fångade i höstens skenmanöver

Tre rosor till den sextonde september
Och tre års möjlighet och nostalgi
Och ljus som väcker    Och en doft som söver

Betyder det att vi förlorat allt?    Och vem bär
Bördan, skulden?    Du?    Jag?    Eller vi?
Ett enda vet jag: nästan allt går över



2 Annorlunda nu?    Ja, allt går över
Nästan    Tidens blå kirurghand opererar
Noggrant våra sår   Ett nytt pansar parerar
Allt    Vi går mot höst, förmultning, doft som söver,

Liklukt, tung av väntan    Men behöver
Egentligen de landskap vi passerar
Något namn?    Och är det rätt att vi fixerar
Allt med bilder, kartor, att vi slätar över

Tidens täcke om den säng vi delat?
Och sluter om det som vi en gång ville försöka
Ordningens bedräglighet och skenmanöver

Blir inte just på det viset allting förfelat?
Bestäm dig nu    Låt det som varit spöka
Eller inte   Ett ting är klart: att allt går över


(september 1979)


    Spådomar, Nicos sånger, lätt vind som nästan lyfter staden,
    men bara nästan för den hålls nere
    av bankassörskors sneda leenden och maskiner som stampar asfalt
    och makadam, av alliansaffischer och vetskapen om vinter

    och ropen över torget, halva priset just i dag, det är
    vårt land som säljs ut, vår tid som rinner ner mellan skriken
    och de gnisslande vagnarna, i en doft av överflödig parfym
    och höstrutten stad

    Och obeslutsam står man mellan där och då, och mellan
    här och var, varsam eller ovarsam, vaksam
    eller lika överraskad varje gång
    av tiden som slår igen fällan –
    Och igen
            
(10.9)