Tankar i spridda ämnen - ateism m.m.

Läser en understreckare i Svenskan om ateismen. Mycket att tänka på där. Funderar över min egen hållning.
Det mest uppenbara är att hålla isär tro och vetande. Tro är just detta, uppfattningar och bilder av det om vilket vi inget kan veta. Så fort vi vet har vi lämnat tro och så fort vi inte vet har vi lämnat vetenskapen.
Detta må vara gammal 1700-talsfotad upplysningsrationalitet, men det är icke desto mindre sant, eftersom det är ren och enkel logik.
Moderna kreationister och fanatiska snedseglare försöker så gott de kan blanda bort korten, men distinktionen håller. Den är också en enkel prövosten; ett resonemang som leder fram till motsatt slutsats håller inte.
En beslöjad tankefigur som synes peka på en överlappning mellan tro och vetande är felaktig, så är det inte mer med det.

I vissa spetsvetenskapliga aspekter av fysiken kan den praktiska gränsen kanske vara svår att verkligen iaktta, liksom allt som den forskningen ägnar sig åt, men den teoretiska och principiella gränsen är skarp och självlysande.


Och – bland annat – därför är det också åt helvete med alla dem som låter religiösa uppfattningar påverka politiken, samhällslivet, vårt gemensamma.
Din tro kan aldrig få styra mitt liv. Svårare än så är det inte.

Och en religion, en kyrka, som i sig vill hävda rätten att bestämma också om samhälle och andra människors liv, den är inte bara en ond religion, den är också felaktig.
Så länge tron håller sig för sig själv är den uppenbart immun från sådana anklagelser: min tro kan aldrig vara felaktig. Men uppfattningen att min tro skulle få styra ditt liv är det.

I förlängningen av detta ligger förstås tanken att en religiös organisation, en ”kyrka”, i sig är en orimlighet, eftersom en så central funktion i den är att föreskriva andra hur deras tro skall utformas och utövas. Jag är inte beredd att driva den tanken fullt ut, eftersom man kan tänka sig frivilliga sammanslutningar av likasinnade som bara utövar något gemensamt, inte begår själsliga och kroppsliga övergrepp på varandra och omgivningen.
Men det blir lite som den teoretiska kommunismen.

(Detta sista sagt, är det också obegripligt hur en person med liberala hållningar i övrigt kan inordna sig i en kyrka).

Men – om vi lämnar vetenskap och politik och enbart håller oss till tron, så är jag inte säker på att de militanta ateisterna har alldeles rätt.
Det finns fortfarande något av upplysningstidens logiska upptäckarglädje över argumenten: ”Se, det går inte ihop, gud är omöjlig!”.

Jaha, och?
Var det inte hela grejen, liksom?
Om alltihopa gick ihop och var logiskt, resonabelt och vetbart, då skulle vi ju vara inne på vetenskapens område.

Tertullianus ”Quia” ekar genom historien och invändningen att det är svårt att förena den all-skapande världsguden med naturlagarnas finsnickrande omtänksamme ingenjör eller med den personligt ingripande gudsmakten ger jag inte mycket för.
Om det går att tro på, så går det att tro på.

Så länge du får tro på ditt och jag på mitt. Eller avstå från att tro.

Att jag finner din gudstro absurd och osammanhängande är inget skäl till att jag skall tvinga dig att överge den.
Det är här skillnaden mellan en fundamentalistisk och tolerant ateism finns.


Christopher Hitchens liknar religionen vid ett förstadium till vetenskapen, som alkemin är ett förstadium till kemin och astrologin till astronomin. Det är klargörande; som alla liknelser haltar den här och där, men den är klargörande.
Och på samma vis som man får tolerera som någon tror att stjärnorna styr våra öden, så länge som de inte försöker styra andra i den trons namn, så får man acceptera att andra tror på en gudom som man själv finner absurd.