Läsefrukter 2

I dagens tidning citeras statistik från tankesmedjan New Economic Foundation, som säger att en investeringsbankir i London orsakar samhällsskador motsvarande sju pund per pund han skapar i värde, medan en barnskötare skapar sju pund i värde för varje pund som han (eller troligare hon) får i lön.

Bortsett från att sådan räkneexcercis med immateriella och icke prissatta värden är i det närmaste lika trevande och chimärisk som nationalekonomins bollande med ”sanningar” där all verklighet har valts bort, så är det uppfriskande att läsa

Främst är det en påminnelse om var de verkliga värdena ligger i världen; dessutom sätter det ju ljus på den gängse politiska ekonomins otillräcklighet och det absurda i dess pretentioner på att betraktas som ”vetenskap”.

Alla kan inte vara vuxna

Måste bara kommentera något om efterspelet till svensksegern i OS-skiathlon.
Besvikelsen är stor i vårt käraste och närmaste grannland, där man uppenbarligen hade tagit ut en seger i förskott.

Det är förståeligt, även om man kan le lite åt attityden att det inte bara var tråkigt, överraskande eller som sagt en besvikelse att inte vinna; på något sätt verkar det också finnas en känsla av att det var fel. Den här grenen skulle ju en vänsäll och hjälpsam norsk skidåkare vinna. Det kan man i och för sig känna igen från vårt eget land i framfarna tider, vilket gör det lite roande.

Men med besvikelsen blandar sig också inte så få stänk bitterhet. Den vänsälle norrmannen skulle ju ha vunnit lätt om inte Hellner hade brutit hans stav. Det säger han själv (enligt tränaren, för egen del talar han ju med ingen) och han borde ju veta.

Om vi nu bortser från det diskningshot som alltid vilar över en åkare som tränger sig in före en annan, och värderar den norske fair play-specialistens åkning för vad den var:
En världsstjärna i så bra slag att han hade slagit Hellner (och alla andra!) i en spurt utan stavbytet, som han själv hävdar - borde han inte ha kunnat hanka sig före åtminstone Anders Södergren trots stavbyte, och kanske rentav rått på George Grey och Alex Harvey också?

Han ”tappar rytmen”, så till den milda grad att han är 33 sekunder efter Babikov i mål och 28 efter Filbrich – åkare som han är före när han väl fått sin nya stav och närmar sig toppen av den sista backen.
OK, han kanske lägger av inne på upploppet – men då är han redan förbiåkt av ett gäng åkare med mera kvar att ge.
Whiner!

Mannen är inte ”skönt kaxig” som det ibland brukar hävdas, han är bara inte vuxen.

Tankar i spridda ämnen - ateism m.m.

Läser en understreckare i Svenskan om ateismen. Mycket att tänka på där. Funderar över min egen hållning.
Det mest uppenbara är att hålla isär tro och vetande. Tro är just detta, uppfattningar och bilder av det om vilket vi inget kan veta. Så fort vi vet har vi lämnat tro och så fort vi inte vet har vi lämnat vetenskapen.
Detta må vara gammal 1700-talsfotad upplysningsrationalitet, men det är icke desto mindre sant, eftersom det är ren och enkel logik.
Moderna kreationister och fanatiska snedseglare försöker så gott de kan blanda bort korten, men distinktionen håller. Den är också en enkel prövosten; ett resonemang som leder fram till motsatt slutsats håller inte.
En beslöjad tankefigur som synes peka på en överlappning mellan tro och vetande är felaktig, så är det inte mer med det.

I vissa spetsvetenskapliga aspekter av fysiken kan den praktiska gränsen kanske vara svår att verkligen iaktta, liksom allt som den forskningen ägnar sig åt, men den teoretiska och principiella gränsen är skarp och självlysande.


Och – bland annat – därför är det också åt helvete med alla dem som låter religiösa uppfattningar påverka politiken, samhällslivet, vårt gemensamma.
Din tro kan aldrig få styra mitt liv. Svårare än så är det inte.

Och en religion, en kyrka, som i sig vill hävda rätten att bestämma också om samhälle och andra människors liv, den är inte bara en ond religion, den är också felaktig.
Så länge tron håller sig för sig själv är den uppenbart immun från sådana anklagelser: min tro kan aldrig vara felaktig. Men uppfattningen att min tro skulle få styra ditt liv är det.

I förlängningen av detta ligger förstås tanken att en religiös organisation, en ”kyrka”, i sig är en orimlighet, eftersom en så central funktion i den är att föreskriva andra hur deras tro skall utformas och utövas. Jag är inte beredd att driva den tanken fullt ut, eftersom man kan tänka sig frivilliga sammanslutningar av likasinnade som bara utövar något gemensamt, inte begår själsliga och kroppsliga övergrepp på varandra och omgivningen.
Men det blir lite som den teoretiska kommunismen.

(Detta sista sagt, är det också obegripligt hur en person med liberala hållningar i övrigt kan inordna sig i en kyrka).

Men – om vi lämnar vetenskap och politik och enbart håller oss till tron, så är jag inte säker på att de militanta ateisterna har alldeles rätt.
Det finns fortfarande något av upplysningstidens logiska upptäckarglädje över argumenten: ”Se, det går inte ihop, gud är omöjlig!”.

Jaha, och?
Var det inte hela grejen, liksom?
Om alltihopa gick ihop och var logiskt, resonabelt och vetbart, då skulle vi ju vara inne på vetenskapens område.

Tertullianus ”Quia” ekar genom historien och invändningen att det är svårt att förena den all-skapande världsguden med naturlagarnas finsnickrande omtänksamme ingenjör eller med den personligt ingripande gudsmakten ger jag inte mycket för.
Om det går att tro på, så går det att tro på.

Så länge du får tro på ditt och jag på mitt. Eller avstå från att tro.

Att jag finner din gudstro absurd och osammanhängande är inget skäl till att jag skall tvinga dig att överge den.
Det är här skillnaden mellan en fundamentalistisk och tolerant ateism finns.


Christopher Hitchens liknar religionen vid ett förstadium till vetenskapen, som alkemin är ett förstadium till kemin och astrologin till astronomin. Det är klargörande; som alla liknelser haltar den här och där, men den är klargörande.
Och på samma vis som man får tolerera som någon tror att stjärnorna styr våra öden, så länge som de inte försöker styra andra i den trons namn, så får man acceptera att andra tror på en gudom som man själv finner absurd.

Läsefrukter

Ett vackert exempel på att klokt lyssnande inte behöver blockeras av att man inte delar den talandes åsikter. Svenska Dagbladet om Stefan Jonssons Sopornas planet.

En av de effektivaste debattförstörarna är frågan vad man vill ha istället. Frågan underförstår att den som kritiserar något också är skyldig att formulera ett alternativ. Det finns ingen intellektuellt rimlig grund för ett sådant krav. Först ser man ett problem, sedan analyserar man det. Slutligen kanske det är möjligt att utifrån den kritiska analysen formulera alternativ. Men samma person behöver inte göra allt. Kanske är det snarare så att det intellektuella arbetet främst består i den kritiska analysen, i det nedrivande uppdraget. Sedan får andra ta vid.

Även den andra stora morgontidningen har på sin kultursida ett vacker exempel på att skribenter i borgerliga tidningar kan läsa vänstertexter utan att behöva gå i polemik (det skulle vara på samma tidnings nyhetssidor, det!).
Ulrika Kärnborg om ”Jämlikhetsanden”.

Denna text tar upp det för många tänkande människor självklara att medborgarna i ett någorlunda jämställt samhälle, där jakten efter att överträffa grannen inte är det primära, tenderar att vara lyckligare än i armbågs-samhället. Big surprise!

Sedan kan man diskutera vad lycka är, och tillfredsställelse, och om detta någonsin går att mäta på ett meningsfullt sätt.
Författarna till den recenserade boken har tydligen hyfsat ekvationen så att de fokuserat på behandlad psykisk ohälsa sådan den framträder i vetenskaplig forskning utan politiska ambitioner. Det låter som en framkomlig väg.

Vårt samhälle, där individen är lika lösryckt och atomiserad som någonsin på 1800-talet, präglas av konkurrens, alienation och avundsjuka, skriver Wilkinson och Pickett. Statusjakt är något som tycks bli viktigt i tider då människor känner sig osäkra på varandra, är dåliga på att visa tillit, känner bristande trygghet och förankring.

Denna onsdagens DN innehåller ännu en läsvärd artikel, Per Jönssons flanerande i Budapest. Välskrivet och lockande om ett ännu levande resmål. Låt vara att Jönsson slentrianmässigt slänger in något om "fyra decennier av kommunistisk förödelse".
Det var ju inte på stadsplaneringens område som de ungerska stalinisterna begick sina förbrytelser, där kommer de tvärtom undan ganska väl vid en jämförelse med sina liberala samtida.
Annars alltså en fröjd att läsa.

Och hela stadskartan är prickig av torg och öppna platser, med eller utan monument men nästan alltid prydda av gamla och nya planteringar. Det skapar en välsignad rymd och luftighet som förstärks av att Donaus breda vattenstråk skiljer det kulliga Buda i väst från det flacka Pest i öst.

Dagens citat...

...är inte precis från i dag men en påminnelse om att mycket är sig likt:

”Det har väl skorrat i öronen på oss litet hvar, när amerikanarne med den hälsosamma och okultiverade själfmedvetenhet som är nationen egen, förklarat sig deltaga i kriget huvudsakligen i syfte att göra Europa och världen delaktiga af den styrelseform, som detta Guds utkorade folk funnit så välsignelsebringande för alla människor – med undantag möjligen för de svarta i Sydstaterna och de gula i Kalifornien.
En förklaring till denna missionstanke har ju kunnat finnas i genomsnittsamerikanarens absoluta okunnighet om allt som tilldrager sig och tilldragit sig utanför hans lands gränser.”

- redaktionell artikel i Svensk Tidskrift 1918

Nytt liv, ny förståelse

Botaniserar förstrött bland den senaste tidens blandade youtubefynd. Hör plötsligt hur Florent Pagny blåser nytt liv i den en tid så utnötta Ne me quittes pas.




Vad den låten har lurat mig. Vilseförd av poesins makt såg jag aldrig att den stora tragiken är, att just det utbrott som är sångens förtvivlade bön och bedjande förtvivlan, just det utbrottet av mänsklighet, längtan, svaghet, kärlek, sårbarhet, är det som beseglar ödet, som gör att hon aldrig kommer att stanna, alltid kommer att gå, att gå och gå igen.
Den kvinnan vill inte ha en vädjan.
Hon vill ha självfallenhet.

Och så är vägen snitslad till Je ne sais pas...

41 år, rus, sorg

1 februari.
Exakt 41 år sedan dendär egendomliga dagen då jag fick en lidnersk knäpp, satte mig vid skrivbordet och förstod att jag kunde skriva – såväl att det fanns saker inne i huvudet som lät sig formas och uttryckas som ord och tecken på det vita pappert, som att jag faktiskt behärskade finmotoriken i maskinskrivandet; det senare inte minst viktigt när huvudet var fyllt av saker som måste ut genast, och tiden var så knapp, så knapp som den bara kan vara när man är fjorton år.
Jag fick helt plötsligt tillgång till ett eget universum

Det mesta var förstås vagt missuppfattade citat och vändningar som oscillerade mellan omedveten pastisch och tonårsromantisk ömkan, samt en heldel stycken i konkretistisk efterklang. Men det var mitt, eller: det var jag.
Plötsligt stod jag mitt i språket. Det var inget annat än en uppenbarelse.
Och ett rus.


Och nu skall vi slutligt skiljas från huset. I dag ännu en vända efter böcker, en fåtölj om den får plats i bilen, kanske den gamla förstoringsapparaten, den har jag svårt att skiljas ifrån.
Det är så mycket jag har svårt att skiljas ifrån, och nu själva huset som var själva ramen om detta.

Men K sade något viktigt om detta när vi var där senast: att detta är inte längre det huset, för huset var i hög grad – förutom förstås människorna – alla sakerna, dvs allt det liv som levdes där. Nu är det tomt eller nästan-alldeles-tomt, och då är det inte samma hus.
Den insikten gör det oändligt mycket lättare.
Och ändå är det svårt att göra sig av med saker som är så fyllda av minnen.

All sorg handlar om att man förlorar ett stycke av sig själv.