Pappa

Den 30 januari, min pappas födelsedag. Han skulle ha fyllt 91 i dag om han inte hade gått bort för snart sju år sedan.

Jag är överraskad över hur ofta jag slås av att jag saknar honom.

Naturligtvis saknar man sina bortgångna, och sina föräldrar kanske särskilt, med den där gungande tomhetskänslan som varje människas frånvaro lämnar efter sig.

Men jag tänker också mera rent konkret, det här ”det skulle jag fråga pappa om” eller ”det skulle vara så kul att få berätta för pappa”

Det är självklart intill det banala att ens pappa är en förebild. Men det var lite mer än så.

Det handlar mer om själva papparollen. Mina föräldrars äktenskap var långt ifrån jämställt, de var sällan det på 50-talet – min mamma var ju till och med hemmafru under ett antal år – men han var väldigt närvarande, alldeles särskilt med oss barn.

Först så småningom kom jag underfund med att kamraternas fäder oftast befann sig på ett helt annat avstånd. Och att jämställdheten hade ännu längre kvar i deras hem. Sällan sågs dessa fäder diska eller dammsuga. Hos oss var det något man retade pappa för, att han inte var något vidare på att laga mat – i grannfamiljerna var det en icke-fråga.

Visst fanns det en stränghet, en strikthet, där ibland som kan verka väldigt avlägsen i dag.  Men den hörde till tiden, eller till en närmast föregången tid. Och den motiverades – min far trodde starkt på övertygandets betydelse. Hans personlighet var pedagogens.

Tonårskonflikterna hade vi ju, den stormen fanns, och de politiska skillnader som utvecklades bestod livet ut – men de sista trettio åren innebar de intressanta diskussioner i stället för tröttande gräl.

Jag är glad och lite stolt att jag hann med att uttrycka lite av min uppskattning i tid innan han gick bort, Det är så lätt att skjuta upp sådant och vi har så svårt att säga att vi tycker om någon.  Jag skrev också några rader till honom och försökte berätta  (rader som senare kom att bilda stommen i det material jag gav Tony Gulbrandzén i underlag för griftetalet vid pappas jordfästning).

Jag vill gärna tro att han tog till sig och uppskattade det.

Ett utdrag ur denna text:

  

Pappa  – utkast till ett aldrig hållet tal (inledning)

  

När jag som barn skulle fabulera om hur framtiden skulle formas, och vad man ”skulle bli när man blev stor”, hade jag ingen vidare glädje av min pappa.

Som förebild för en yrkeskarriär var han inte vidare användbar. Jag menar ”studiesekreterare”, vad är det?

Inte är det riktigt som ”polis” eller ens ”rörmokare”.

Jag måste erkänna att jag inte ens i dag vet riktigt vad det betyder att vara studiesekreterare. Ibland misstänker jag att det är en sådan där titel som man uppfinner för att etikettera en person som gör en massa nytta men inte riktigt passar in i organisationen; jag har själv haft sådana titlar.

Nej, pappas talanger som förebild var inte så påtagliga för mig på den tiden.

Jag har tyvärr inte heller riktigt ärvt hans självfallna förmåga att använda händerna praktiskt och kunna sätta igång nödvändiga arbeten i hemmet, så att ett rum plötsligt har fått nya tapeter eller en veranda blivit inglasad.

Visst följde jag med barnslig beundran pappas arbeten av denna sort, och jag minns fortfarande med stolthet hur vi tillsammans målade Hennings rum på Bråtemad; jag var väl fyra eller fem och även om jag vet att jag faktiskt bidrog till att få på rödfärg på väggen var min arbetsinsats troligen försumbar.

När jag i mer framskriden ålder blivit m.l.m ansvarig för diverse hus här och där i landet har jag insett att ett och annat måste ha fastnat, genom den förnämliga pedagogik som kallas exemplets makt, men pappas förmåga att omge det med självklarhet får jag aldrig.

-   - - 

Men det är på ett annat område som pappas roll som förebild står starkast för mig.

Som pappa, nämligen.

Resultatet av den där bristen på yrkesmässig förebild – och kanske en naturgiven hållning – gjorde att det jag ville bli när jag blir stor, det var att bli pappa.

Och det var förstås inte vilken pappa som helst, utan Pappa.

Min pappa var inte ALLTID närvarande i min barndom, och jag har långt senare förstått att han periodvis jobbade väldigt mycket och att detta kunde vara påfrestande för min mamma.

Men i min barndom var pappa MYCKET närvarande.

Jag minns en pappa som ständigt gjorde saker med oss barn, som ropade ”Kom killar, bada”, som svarade på oändliga rader av frågor, som visserligen sällan lagade maten (och det kanske var klokt), men i hög grad såg till att man fick den i sig; när Kerstin var liten minns jag en pappa som bytte blöjor och matade – inte varje gång naturligtvis och långtifrån ens varannan, men ibland när det hampade sig så. Hur många pappor i den generationen gjorde ens det?

Jag minns en pappa som lärde mig att finna ökande jämställdhet i hemmet normalt, inte genom att berätta om det utan genom att praktisera det – återigen dendär geniala pedagogiken med exemplets makt.

Jag vet att mitt barndomshem var långt ifrån jämställt, med en hemmafru och en yrkesarbetade make som dessutom inte sällan var på resa. Min avsikt är inte att idyllisera.

Men jag minns en pappa som diskade efter maten, som drog runt med dammsugaren, som fixade i trädgården  - och som framför allt och viktigast för mig inte bara såg till sina barn utan såg dem.

  

   Det har varit den viktigaste manliga förebilden i mitt liv.

Far och son, 1954

Tröttheter

Så trött.

Lördagen bjuder på ett av årets trevligaste tillfällen, den årliga fonduemiddagen med Urban och Lena, det ser jag fram emot, men jag är ändå trött. Så trött.

Och planeringen för vinterns och vårens och sommarens korta och långa resor är i gång. Det lockar mig, det roar mig.

Men jag är så trött.

                                                          * * *

Dethär med missunnsamheten: ”Jag tänker minsann inte betala för andra”. Och inte minst hur människor inte ser att det är ett politiskt ställningstagande. 

Att de blir politiker när de säger så.

Och förstås, att de inte förstår att det är just genom att vi betalat för varandra, för varandras skolor och vägar och järnvägar och statsapparater och försvar och hamnar och fabriksbyggen och forskningsprogram och förskolor och kyrkbyggen och sjösänkningar som vi nått våra framgångar i det här landet, liksom i många andra.

                                                          * * *

En del av irritationen kring anglicismer har nog att göra med att de inte bara är språkliga onödor som visar på lättja. Det finns också ett uppenbart inslag av obildning i användandet, som stör oss som har en benägenhet att störas av sådant. 

För den som inte vet något om bärsärkar låter det kanske häftigt och modernt att säga ”gå bärsärk” istf att gå bärsärkagång, och den som inte har koll på matrisers funktion och innebörd kan lockas av "mäjtrixen".

Många Danubefloder hör ju också hit, man har helt enkelt ingen aning om geografin i våra europeiska grannländer och hör därför inte galenskapen, ser inte schwarzwaldskogen för bara blackforestträd.

  

                                                          * * *

Skillnad

När teknologiutveckling och välståndsökning gör det möjligt för någon att skaffa till exempel sin första bil, sin första TV, sin första mobiltelefon, är det fullt rimligt i mina ögon.

När det innebär att en funktionsduglig bil, en helt användbar TV eller en användbar telefon byts ut är det genast lite mera tveksamt.

Men när bilen, TV:n, telefonen byts ut medan de fortfarande är nya, enbart därför att det har släppts en nyare modell, eller samma modell med ett nytt namn, då är jag inte med.

Då handlar det inte om ett kvalitativt språng, då handlar det om positionering.

Det är inte välstånd, det är kamp.

Söndagsresan: Med Tvärbanan till monokulturen

Sedan flera år har vi som projekt att åka med regionens olika spårbundna färdmedel. Inget högtidligt och inget vetenskapligt men ett sätt att se lite andra delar av stan och röra sig i nya kvarter.

En promenad och kanske en fika vid ändhållplatsen och sedan tillbaka igen, med samma linje eller på andra vägar.  
Ibland inte så mycket promenad. I snöstorm i Hagsätra blev det inte långt, minns jag.

Påfallande ofta hittar man ett gångbart fik där banan tar slut

Vi har hittills avverkat tunnelbanans alla linjer samt Lidingöbanan och funicularen vid Nybohov (väl egentligen inte spårbunden, men som sagt är det inget vetenskapligt).

I dag var det dags för Tvärbanan.

Vid Alvik hade det lokala konditoriet ännu inte öppnat men vi slog oss ned på By George och tittade ut på förortsbussar och snö och byggkranarna vid den gamla tennishallen som numera är något helt annat, den som brann en gång och lockade J att gå hela vägen tillsammans med en kompis för att titta på förödelsen.

Vägen över Essingen och vattnen var mycket vacker i det gnistrande blå ljuset, det måste även en vinterhatare som jag medge. Och stadens syner dök upp i nya och ovana vinklar.
Och det är ju liksom just sånt som är meningen med resan.

Vägen mellan Liljeholmen och Gullmarsplan är mer bekant, även om jag aldrig hade hört talas om en plats som hette Linde innan jag åkte den sträckan första gången.

Andra sidan Gullmars har jag faktiskt bara åkt en enda gång förut och då var det sommar, och redan några år sedan, så mycket har hunnit hända. Det gamla industriområdet i södra Hammarbyhamnen är tämligen upp&nedvänt. 
Jag minns när vi var där och tittade efter ny bil i slutet av 80-talet, då stod det mesta av mellankrigstidens funkisfabriker kvar. Så inte riktigt längre.

Hammarby sjöstad är sedan något alldeles speciellt.

”Monokultur”, sade A-L och det fångar mycket av det:
Husen likadana allihop fast de försöker vara olika, de små krogarna och serveringarna som var så trendriktiga alldeles nyss – ungefär som en Dagens Nyheter – och alla människorna av samma sort.

Intressant men bedövande.

Men lunch fick vi och en promenad i den vackra kylan, längs med vattnet och inne bland husen.

Så färjan hem till vår egen ö, varifrån vi såg kråkorna stå på isen som måsar. Sedan en buss till Slussen där vi köpte palestinsk olivolja och boliviansk choklad på Emmaus, först en stund hejdade på gatan av en jovialisk herre som med visselpipa kommunicerade med några andra gentlemän som hackade is från det branta taket.

Det var Tvärbanan.

När våren närmar sig kanske vi vågar oss på Saltsjöbanan, om den inte är för farlig.

Gamla dikter, forts

Fortsätter att gräva i de gamla pappren efter den där försvunna texten. Ett lätt sisyfosartat arbete – jag var väldigt produktiv i mina unga år.

Själva grundsökandet är fortfarande lika resultatlöst.

Är det verkligen ingen som känner igen en text som börjar ”Vi älskar havet men som strand”…???  Det låter som om det har något med muminvärlden att göra, men säker är jag inte.

Under utgrävningarna hittar jag dock strövis en och annan annan text som är läsbar än i dag. Låt mig upprepa att jag inte talar om Den Stora Litteraturen här, men om lustfyllda – och någon gång smärtfyllda – hälsningar från en annan tid, som är både avlägsen och nära.

Som alla tider.

If we do these things in the greenwood

Om vi gör

Kom till mig med dina nötta ögon

kom till mig i öppna och slutna rum

låt oss inte förneka ögonblicket
if we do

om vi gör

kom till mig utan alla dikterna
om vi gör

kom till mig därför att du har lust

därför att du inte tvekar längre

därför att du inte vill välja

därför att du bryr dig om

om vi gör

kom till mig för att läsa på insidan

av mitt huvud och ditt

för att koppla ur mörkermätarna

och sluta brinna, ja,

och för att stjärnorna inte längre bränner dig  
                                                                              (1975?)

I dag skulle jag nog ha arbetat om slutet en smula, det finns en självmotsägelse där och en upprepning som är mera oskön än inskärpande. Men vad fan. Tiden finns.

Vädret och dess verkan förändras dock inte i grunden.

 Snön täcker våra sista dagar

 Spår i nysnö,

 sedan mera snö som täcker

 dessa spår

 Det blir inte mörkt eller ljust

 runt huset

 Bara ett flimrande, ett spårlöst

 där allting kryper närmare

 Där ute går alla vilse

 Snö täcker våra sista dagar

 All rörelse blir långsam,

 liksom tvekande 

 Men vinden lämnar dörren öppen                                                                             (74/75)

Även kärlekens villkor är sig omisskännligt lika. Inte minst förvirringen:

      din frånvaro är ensorts sår

      & jämför mig inte med mina misslyckanden

      & var snäll och trampa inte på min tunga

     ”I refuse to be forgiven for loving you”

      jag tänker inte säga

      att jag inte kan leva utan dig

      utan att jag kan

      leva

      med dig

      "frukta den dag då ett tåg

      inte betyder något för dig”

  

      & var snäll och följ med

      mina spårvagnar,

                               din

      frozen dream addict,

    orangely.                                                                                                                    (1975)

Tidens anarkistpoesi (och –poseri) satte uppenbarligen mera spår än vad jag mindes.

Inklusive (o)vanan att på vad som egentligen är klassiskt modernistmanér införliva andras goda formuleringar.  
Men en mer klassisk hållning dominerar:

  

     Nej med kärlek har detta ingenting att göra  

     Kärleken är ett milt och möjligt arbete,  ett

     stycke musik för två,  någonting att lära sig

     Detta är en besatthet, rädsla, skuggstråk ur

     det mörka, någonting mycket främmande

     Med kärlek har det mycket lite att göra

     Det förföljer mig med bilder, färger, oväntade

     sammanträffanden, reflexer av ett ansikte

     Det gömmer sig bakom dörrar, bakom hörn och

     pelare, bakom ord, himlar, speglar, vykort,

     glasväggar   Det kommer tillbaka överalltifrån

     Men har det egentligen någonting med kärlek att göra?

                   kärleksdikt omöjlig

sadly you cant chose

därför att jag inte längre behöver dig

kan jag stanna

du kommer att genomgå många förvandlingar

du kommer att ha något att säga

om fåglar

du kommer att driva som en dimma

och växa som ett träd

men du kommer inte att vara något i en dikt

av mig

eller någon annan med varmare händer

varje dag kan vi säga

att vi inte behöver varann

en dag kommer du att vakna

utan bilder

och när du ropar på mig

kommer jag att ge mig av                                                                                                         (troligen 1975)

Hmm. Jag tror att jag minns vem den där dikten var riktad till – i den utsträckning som dikter existerar i sinnevärlden.

Det är inte stolthet som minnet fyller mig med i första hand.

Utgrävningarna understryker också insikten att allt må vara politik, men att det var mycket annat som rörde sig i ens huvud då. Men visst är politiken i hög grad närvarande. Ofta problematiserad. Inte sällan som en brottning.

Ibland bara som ett blänk av självklar närvaro:

if you so wish

när alltför många gamla vänner

har samlats i gallerierna

för att ta livet av dig

när dina sånger slutgiltigt fastnar

i postrestante-luckorna

när pajkastningsscenerna

får alla att gråta

& alla atlantångarna

har brunnit upp

när det regnar på stureplan

& du har lämnat ut din sista hacka

till polarfararna

då är det dags

att förråda revolutionen

inte förr

Ibland som huvudfråga, men på snedden:

Om man kan vara poet och kommunist?

Om man kan vara människa och människa

Om man kan vara människa och poet

Om man kan vara kommunist och kommunist

Om man kan vara människa och kommunist

Om man kan vara poet och människa

Om man kan vara kommunist och poet

Om man kan vara poet och poet

Om man kan vara kommunist och människa

Kan man ställa sig utanför skeendet

Kan man gripa tag i sitt eget

och bära det till andra

Och bära andras, närma det till sitt eget

Vill vi överhuvudtaget mötas

Man kan förkasta det nödvändiga

Men knappast hindra det från att ske

Lägg märke till att frågetecken saknas utom i den allra första frågan. Lägg märke till hur Alexander Weiss tittar fram i bakgrunden. Lägg märke till att den världsvise 20-åringen avstår från att försöka besvara frågan, utan bara försöker belysa den.

Tidigare arkeologi.

Tänk själv för helvete.

Hamnade i en liten diskussion på FB med en av de bästa vännerna.

Det handlade om förväntningarna på en grinig gammal gubbe.

Han tänkte sig att en sådan alltid tar ställning för fasta traditioner och fasta värden och motsätter sig alla förändringar.

Men så är det ju inte.

Sant, att just denne griniga gubbe är konservativ till sin läggning. Om det inte är trasigt, laga det inte.

Men den hållning som denna blogg försöker förmedla, och som dess skrivare efter förmåga försöker hålla fram i världen, kan sammanfattas i en fras som min gode men understundom elake vän omedelbart parodierade, nämligen: Tänk själv, för helvete!

I mina ögon är det vad som saknas mest i samtiden, en vilja att tänka själv, att skärskåda och fundera och sedan nå egna ståndpunkter, fatta egna beslut, forma egna hållningar.

Jag är väl medveten om att det inte är så enkelt, om att vi alla är utsatta för olika påverkningar som ofta är så subtila att vi inte ens är medvetna om dem och andra gånger så massiva att ingen kan värja sig. Jag inbillar mig inte att denne Grinige Gubbe är fri från slentrian och utifråntryck, att jag står fri och klok och rakryggad i ett fält av böjliga rön.

Det gör ingen.

Men det jag saknar i samtiden är ambitionen att göra så.  

Lusten att handla si eller så för att man efter övervägande har funnit det vara det bästa eller det rätta, alldeles ensam eller i samspel med andra människor.

Viljan att tänka och tänka om igen, att pröva sina beslut mot erfarenhet och värdering av möjligheter, att väga in.

Jag skräms av tidens uppenbara vilja att få veta vad som gäller, och hålla sig till vad som är bestämt, att inrätta sig i hierarkier, att göra rätt - inte i någon etisk betydelse utan i förhållande till omgivningens förväntningar.

Och jag skräms inte så lite av de löjliga små revolterna mot vad man skall, av typen ”jag är minsann så självständigt osvensk att jag äter semlor i december”.

Nej. Tack men nej tack.

Det är som sagt inte så enkelt, och kanske når vi inte så långt, men mottot måste ändå fortsätta att vara detta:

 Tänk själv, för helvete.

Tappad fart

Har tappat farten här.
Vet inte vad det beror på.

Jo, det vet jag nog.  Det är vintern, mörkret, djupen.

Allt det där.

Och den trevande insikten att, ja visst vi rör oss snabbt mot ljuset nu, men det är inte riktigt så lustfyllt att konstatera att livet rullar snabbt framåt som det var för tio eller tjugo eller fyrtio år sedan.



Och apropå fyrtio år, så tänkte jag i dag på något som hände eller pågick 1973, och att det är just fyrtio år sedan.
Och gick då ytterligare fyrtio år bakåt.  Varvid jag hamnade i 1933, Machtübernahme, historien.

Fy fan vad gammal man är.

Gamla dikter

På jakt efter en gammal text som jag VET skall finnas någonstans bland mina papper – fast jag inte är säker på om det är jag själv som har skrivit den – hittar jag en hel massa gamla dikter av mycket varierande kvalitet.
Men några var ganska gångbara, inte minst om man tänker på att det var en mycket barnslig 17-åring eller 20-åring som skrev dem.

                                                                 väderleksrapport

Man kunde tillexempel säga: det har snöat. Om man sa

det på morgonen, tidigt på morgonen innan man dragit från

gardinerna, tillkom ett element av  hasard. Det kunde ju

ha regnat istället, eller en kvist kunde ha

brutits från trädet av vinden.  Men om man väntade

spelade ingen roll.  Var det vinter så var det.

Var det inte vinter så var det något annat.

Var det inte det ena så. Alltid var det någon som kom

förbi, hälsade och mumlade något likgitligt om vädret.

                                                                                                             (1971)

sedan skall han vandra genom det

ofruktbara landskapet och tänka

att han kunde vara någon anannstans,

hos henne    Där det börjar, där allt

är likadant, dit allting återvänder

sedan det fullbordats och förändrats

Sedan skall han vandra bland tavlorna

på en utställning, med huvudet i händerna

gå förbi dem en efter en och samtidigt

tränga in i dem igenom dem och tänka något

om en konstnärs rätta själ.  Och känna

sig själv i bilden av en råttfångare

som gått vilse.   Sedan skall han vandra

ensam fast han inte kunde vara det

Slutligen skall han stanna, utan att

                           se sig om

                                                                                                     

        (1971)

                Solidaritet

Det oroar mig

att du säger dig känna mer solidaritet

med mig

än andra   Vad är det jag begär

Jag vet inte

Jag begär ditt begär

och sedan eftertanke

Jag begär av dig en orimlig solidaritet                      

                                                                                                          

   (1974)                                        

                      Den sista dikten till Birgitta

Väl hemma igen

fann jag att jag faktiskt inte ätit

på fyra dagar   Då åt jag

en tallrik filmjölk & dina ögon

Det gjorde mig sömnig

Allihop är vi monster                                                          

    (1974)

Nej, jag påstår inte ett ögonblick att de är omistligt bra eller något. Men jag tyckte att de var ganska roliga att läsa. Och möjligen lite mer hållbara än jag minns min ungdoms dikter. Och ja, det finns ett antal som tyvärr rätt väl motsvarar mitt mer skamsna minne av den tiden.

Och texten som jag letade efter?  Den har jag fortfarande inte hittat.

Den börjar: "Vi älskar havet -  men som strand"

Jamen vad skall man göra då?

Ja, det var alltså det här med om att ge hela landet en möjlighet att leva.
Det som jag skrev om i går med rubriken: Har Vilhelmina ett egenvärde?

Om svaret är ja så följer omedelbart frågan hur det skall gå till.

Och mitt svar är alltså just detta - ja!

Så vad skall man göra?

Nej, jag har förstås inga lösningar, inga färdiga lösningar.

Men jag har åtminstone några tankar om i vilka riktningar lösningarna skall sökas.

Dags för upprustning?

De kan lite löst delas upp i fyra huvudlinjer, enligt följande:

1.      Satsa på infrastrukturen

Och se det då i samhällsekonomiska 50-årstermer, inte i korta lönsamhetsperspektiv. Järnvägar förstås, men absolut bilar också, vägar, och strategiska (gärna mindre) flygplatser – och vettiga villkor för trafik längs dessa olika leder.

Men infrastruktur är inte bara transport.

Tänk fungerande bredband. Till exempel – tänk utifrån behov – framåt.

Tänk postgång (inte för gammaldags brev i första hand, men fysiska försändelser är fortsatt viktiga)

Tänk skola: skolan är en central infrastrukturresurs. Vi kan inte både uppgivet konstatera att ungarna mår bättre i mindre grupper och lägga ner skolor för att klasserna är för små.

Tänk brett. Tänk långsiktigt.

Över huvud taget: Tänk.

2    2. Använd skatterna

Tillämpa ett skattesystem som låter en betydligt större del av vinsten stanna där råvaran finns – där kalhyggena väller fram över bergen, där kraftverkssjöarna breder ut sig och där städerna måste flytta.

Exakt hur skall det utformas? Det vet jag inte. Men jag vet att det låter sig göras om man vill.

Kommer företagen att fly Sverige då?   Knappast. 

Kommer det bli orimligt dyrt att leva i Stockholm?   Skulle inte tro det.

Jamen, om bonnjävlarna nu bara köper flanellskjortor, fyrhjulingar och SUV:ar för pengarna de får över?

Tja, det är knappast värre än nu, när folk på Östermalm och i Danderyd köper SUV:ar, fyrhjulingar och exklusiva flanellskjortor för samma pengar.

3..Ett incitamentprogram 

- som gör det ”lönsammare” att verka på och för landsbygden, i första skedet för sådana grupper där det offentliga kan påverka.

Kanske ett ”Norrlandstillägg” eller skattereduktion för vissa områden. Det kan inte vara värre att en lågavlönad bibliotekarie får ekonomisk stimulans för att stanna i Storuman än att en högavlönad it-konsult på Södermalm får det för att slippa läsa läxor med sina barn.

Man kan också pröva ett system som finns i en del andra länder, att akademiker  som väljer att arbeta (inom det yrke de utbildats till) i vissa regioner får en snabbare skuldavskrivning på sina studielån.

Inte en påtvingad ”exil” utan en ekonomisk morot.

Här finns säkert utrymme för fler idéer. Medföljandestöd?

Det där ordet igen: Tänk.

Tänk fritt. Tänk brett

4. Tänk kreativt över huvud taget.

Samverka över gränserna.

Inom landet, lyft huvudet över kommun- och regiongränser, snöa inte in på storregionernas förmenta rationalitet utan tänk konkret, i faktiska projekt, här och nu. 

Och utom landet. En del av Sveriges glesaste bygder ligger faktiskt inte så långt från mer befolkade regioner i grannlandet. Vad kan vinnas av det?

Tänk på kulturens betydelse. dela ut kulturstipendier knutna till bosättning – fem år, tio år, livstid.

Turismen. Alla som tycker att turistnäringen verkar väl optimerad för att dra folk till hela landet räcker upp handen!

Tänk.

Varje resa börjar – inte med ett steg, utan med en tanke.

Ja, vad skall vi ta oss till med det här, egentligen?

Har Vilhelmina ett egenvärde?

"Den siste som reser släcker ljuset"

                             "Norrlandsbilden är en konsekvens av nationalstatens  

behov av en motpol i berättelsen om den moderna, urbana nationen."         Po Tidholm: Norrland, sid 12

På jobbet diskuterar vi de de mindre – och krympande - orternas existens. Och deras rätt till fortsatt existens. Deras eventuella rätt.

-Jag kan inte se något egenvärde i att Vilhelmina existerar, säger Ö, med utveckling av en kommentar från en besökare från väster – ”In the States, we help people, not villages”.

För min del är det tvärtom: jag ser ett definitivt värde i att orter som Vilhelmina, eller Sveg, eller Surahammar, eller Valdemarsvik eller Lönsboda fortsätter att existera.

Dels har det för mig ett egenvärde i sig, att hela landet kan leva. 

Det är ingenting man kan argumentera för, inget uttalande om fel och rätt; det är som en uppfattning om färger eller musik.

Ö har rätt till sin och jag till min, och andra till sina.

För min egen del grundar sig den känslan förstås mycket i hur jag sett Hogdalsbygden, som jag lärt mig uppskatta så, liksom krympa ihop, skrumpna, under tidens tryck.

Men inte bara det. Detta Sverige är i dag över huvud taget ett land som det gör ont att resa i; den gamla galghumoristiska slogan från 70-talets Montevideo faller en i åtanke: ”Den siste som åker släcker ljuset”.

Men. För det andra ser jag ett värde i att dessa orter får fortsätta att leva, får möjlighet att erbjuda alla möjligheten att välja att leva där, därför att vi måste upprätthålla en infrastruktur för att kunna fortsätta att utvinna och konsumera eller exportera de produkter som fortfarande utgör landets ekonomiska ryggrad – malmen, skogen, vattenkraften.

Samt den allt viktigare turismen.

Utan Vilhelmina stannar Sverige, skulle man kunna travestera en gammal slogan.

Det är inte bokstavligen sant, man kan förvisso tänka sig ett fullgott välfungerande land även om det bara råder tomrum mellan Dorotea och Storuman.

Men man kan inte operera bort alla orterna i Norrlands inland (eller Svealands bruksbygder, eller inre Småland, eller Markerna, eller Skånes risbygd). I den processen når vi så småningom en brytpunkt där själva helheten börjar få problem med att fungera.

En del menar att vi redan är där. Så negativ eller pessimistisk är inte ens denna Griniga Gamla Gubbe, men det synes mig klart att vi rör oss i den riktningen.

(Att, i andra änden, Stockholm har växt på ett sätt som menligt inverkar på trivseln i det som är min hembygd, det är till dels en annan sak. Vi lämnar det tills vidare därhän).

Det finns ett tredje argument också. Det handlar om framtiden.

En gång, för kanske 30-40 år sedan,  var det mindre orter än Vilhelmina eller Sveg det handlade om.

Småbyar ett stycke längre in i den där skogen, den som ser så obefolkad ut sedd från Nytorget och Stureplan.

Då var det Vilhelmina som var centralorten som skulle satsas på och leva, på byarnas bekostnad.

I dag är det Umeå, med universitet och kaféer och flyget till Stockholm, som skall få leva.

Men om 30-40 år?   Vad säger att den utvecklingen, i sin kyliga marknadsekonomiska logik, påhejad av trendkänsliga hajpmedier, plötsligt skulle stanna av?

Om 30-40 år så är det kanske Umeå och Karlstad och Kalmar som vi inte längre ser något egenvärde i.

Och sedan?  Stockholm, Göteborg – det beror väl på vad de styrande i Peking eller Rio eller var det nu blir beslutar sig för.

Om man inte bryter eller åtminstone försöker hejda processen förstås.

Vi pratade i det sammanhanget också om Norge.

Där har man ju på ett helt annat vis en ambition om att – inte att "hela landet skall leva" - men att det skall gå att leva i hela landet.

Det betyder inte att Norge inte har en urbaniseringsprocesse, inte att landet är fritt från glesbygdsproblematik, inte att verksamheter inte slår igen.

Men attityden är en annan. Och det tar sig konkreta uttryck.

Då är den vanliga invändningen ”jamen, Norge har ju råd, de vadar i oljepengar”.

Sant att Norge har en stark ekonomi.

Men som bekant fonderas en mycket stor del av oljepengarma, en så stor del att ett politiskt parti kunde bygga en central del av sin plattform på kravet om att sätta mer sprätt på dem. De rasslar inte rakt in i årets statsbudget, som många svenskar tycks tro.

Och den syn på regionalpolitik och landet som en helhet som finns i vårt grannland var ingenting som kom med oljan.

Den har djupare rötter och längre tradition än så.

Den bottnar i en syn på vad landet är.

Nämligen något mer och något annat än förmågan att hänga med i den senaste hajpen från USA (eller Paris, eller Lübeck, eller Rom, för att nu vandra bakåt i tiden), som är källa till stolthet i vårt land.

Vårt land som är så naivt självförnekande, på ett sätt som brölande kommentarsfälts-våldsverkare aldrig kan förstå, vad de än gastar om.

Nästa gång: Jamen vad kan man göra då?

Är det något bortom bergen?