En deprimerande bok

Jag hade tänkt vänta tills jag läst den färdigt innan jag skrev någonting om Po Tidholms ”Norrland” som jag fick i julklapp och just nu läser, Men det går inte riktigt.

Mest för att jag inte är säker på att jag orkar igenom den. Det är en så deprimerande bok.

Förstå mig rätt, det är en utmärkt bok på många sätt och vis, väl skriven och sammanställd (huvudmassan är tidigare publicerade texter) – det är bara innehållet, dess budskap, dess påminnelser, som är så deprimerande.

Boken handlar om det som just nu sker, om hur en landsdel som täcker halva Sveriges yta liksom försvinner, raderas ut – det som jag berörde i inläggen om ”Har Vilhelmina ett egenvärde?”.

Tidholm ställer så att säga frågan om Norrland har ett egenvärde och finner att vi som kollektiv tycks besvara den med ett nej.

Summa: den svenska glesbygden dör inför våra ögon. Åskådliggjort och belagt med såväl konkreta case som statsitiska redovisningar. Och inbrända egna närvaroupplevelser.

Det handlar egentligen inte så mycket om att bevisa att Norrland koloniserats, sugits ut och lämnats att förtvina. Det får betraktas som rätt kända och uppenbara fakta. Tidholm inriktar sig på att skildra vad det får för konsekvenser – för människorna som bor eller skulle vilja bo där, för oss som vill kunna vistas där av och till, för hela landet, för naturen, för vår framtid.

Deprimerande.

Det kan sägas, och Tidholm gör det några gånger, att den häpnadsväckande snabba och ofta fullt avsiktliga nedmontering av civilisationen som sker i framför allt Norrlands inland även äger rum i andra delar av vårt land – Bergslagens gamla bruksbygder är inte alltid upplyftande att färdas igenom – men det är nu Norrland och i första hand dess inland som står i fokus.

Tidholm och jag delar, med våra helt olika bakgrunder, ett särskilt intresse för områdena kring Ljusnan, där han växte upp och där jag har tillbringat så mycket tid i den senare delen av mitt liv.

Hans resa från mynning till källor fyller en med igenkänning (fast han likt väg 84 genar förbi älvens krök upp mot Ytterhogdal, där vår ö ligger) och vemod, ett till desperationen gränsande vemod.

Men -

I samband med att boken kom ut och Po Tidholm intervjuades i Jämtlandsnytt hamnade jag i en FB-debatt med en bekants bekant om huruvida Tidholms strategi var den rätta – att lyfta ”Norrlandsfrågan” igen, att visa på utvecklingen som en del av den koloniala processen.

Jag hävdade då att det var riktigt. 

Nu är jag inte lika säker längre.  Det är så lätt att sjukna in i tröstlöshet och uppgivenhet, någonting som Tidholm också skildrar och gestaltar i sina bok. Så lätt att vända sig åt andra hållet, tänka att det är för sent, det går inte, utvecklingen kan inte vändas.

Ta bössan och hunden och gå ut i skogen om man är en sådan man i en sådan situation, sätta sig vid datorn och skriva vemodiga betraktelser om hur det var och hur det kunde vara om man är en sådan.

Å andra eller tredje sidan: jag vet inte om det finns någon annan väg.

Kanske har ”Norrlandsfrågan” ingen lösning.

Kanske är det vad Tidholms bok faktiskt visar, fast hans avsikt väl var den motsatta?

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Återkommer med en ny rapport om och när jag mäktat ta mig igenom sorgevallen och läsa färdigt.