Jag hade
tänkt vänta tills jag läst den färdigt innan jag skrev någonting om Po Tidholms
”Norrland” som jag fick i julklapp och just nu läser, Men det går inte riktigt.
Mest för
att jag inte är säker på att jag orkar igenom den. Det är en så deprimerande
bok.
Förstå mig
rätt, det är en utmärkt bok på många sätt och vis, väl skriven och sammanställd
(huvudmassan är tidigare publicerade texter) – det är bara innehållet, dess
budskap, dess påminnelser, som är så deprimerande.
Boken
handlar om det som just nu sker, om hur en landsdel som täcker halva Sveriges
yta liksom försvinner, raderas ut – det som jag berörde i inläggen om ”Har Vilhelmina ett egenvärde?”.
Tidholm
ställer så att säga frågan om Norrland har ett egenvärde och finner att vi som
kollektiv tycks besvara den med ett nej.
Summa: den
svenska glesbygden dör inför våra ögon. Åskådliggjort och belagt med såväl konkreta
case som statsitiska redovisningar. Och
inbrända egna närvaroupplevelser.
Det
handlar egentligen inte så mycket om att bevisa att Norrland koloniserats,
sugits ut och lämnats att förtvina. Det får betraktas som rätt kända och
uppenbara fakta. Tidholm inriktar sig på att skildra vad det får för
konsekvenser – för människorna som bor eller skulle vilja bo där, för oss som
vill kunna vistas där av och till, för hela landet, för naturen, för vår
framtid.
Deprimerande.
Det kan
sägas, och Tidholm gör det några gånger, att den häpnadsväckande snabba och
ofta fullt avsiktliga nedmontering av civilisationen som sker i framför allt
Norrlands inland även äger rum i andra delar av vårt land – Bergslagens gamla
bruksbygder är inte alltid upplyftande att färdas igenom – men det är nu
Norrland och i första hand dess inland som står i fokus.
Tidholm
och jag delar, med våra helt olika bakgrunder, ett särskilt intresse för
områdena kring Ljusnan, där han växte upp och där jag har tillbringat så mycket
tid i den senare delen av mitt liv.
Hans resa
från mynning till källor fyller en med igenkänning (fast han likt väg 84 genar
förbi älvens krök upp mot Ytterhogdal, där vår ö ligger) och vemod, ett till
desperationen gränsande vemod.
Men -
I samband
med att boken kom ut och Po Tidholm intervjuades i Jämtlandsnytt hamnade jag i
en FB-debatt med en bekants bekant om huruvida Tidholms strategi var den rätta –
att lyfta ”Norrlandsfrågan” igen, att visa på utvecklingen som en del av den
koloniala processen.
Jag
hävdade då att det var riktigt.
Nu är jag
inte lika säker längre. Det är så lätt
att sjukna in i tröstlöshet och uppgivenhet, någonting som Tidholm också
skildrar och gestaltar i sina bok. Så lätt att vända sig åt andra hållet, tänka
att det är för sent, det går inte, utvecklingen kan inte vändas.
Ta bössan
och hunden och gå ut i skogen om man är en sådan man i en sådan situation,
sätta sig vid datorn och skriva vemodiga betraktelser om hur det var och hur
det kunde vara om man är en sådan.
Å andra
eller tredje sidan: jag vet inte om det finns någon annan väg.
Kanske har
”Norrlandsfrågan” ingen lösning.
Kanske är
det vad Tidholms bok faktiskt visar, fast hans avsikt väl var den motsatta?
Jag vet
inte. Jag vet verkligen inte.
Återkommer med en ny rapport om och när jag mäktat ta mig igenom sorgevallen och läsa färdigt.
Bra text som vanligt. Jag ser inget egenvärde i att Vilhelmina, Forshaga eller Ytterhogdal försvinner men jag tror att det som gäller är "för att bevaras måste vi förändras" - inte bara "finnas kvar".
SvaraRaderaSå skriver en av dem som du inte hyser så varma känslor för:
"I stället för att möta den nuvarande konjunkturnedgången med den vanliga blandningen av arbetsmarknadsåtgärder och kommunala åtgärder skulle regeringen kunna anslå ett villkorat statsbidrag som går till kommuner som lyckas minska antalet avhoppare från gymnasiet, öka andelen ungdomar som antingen studerar eller arbetar, och göra detta utan att höja skatten."
http://www.dn.se/debatt/sociala-problem-vanligast-i-orter-med-fa-invandrare
Han skriver det i en artikel som främst handlar om annat, kanske... men vad JAG menar är att den "hjälp", det stöd som dessa bygder bör få måste vara hjälp till självhjälp och utveckling, inte något som (bara)konserverar.
Har inga invändningar mot detta öht. Tvärtom.
SvaraRaderaDock tycker jag att unge hr Fölster och hans något donquijotska kamp mot sitt släktarv har en del av ansvaret för att saker och ting är mindre bra än de kunde vara.