Från drömmen till öknen - fler gamla texter

Tredje och sista utsläppet av texter som flöt upp på jakt efter den borttappade texten som havet och stranden.

Fast… ”sista”?  Jag har ju inte hittat den ännu. Börjar funderar på att skriva den nu istället.  Jag vet ju hur den började och ungefär vad den skulle förmedla. Garvade författare brukar hävda att det är allt som krävs, har man kommit så långt är texten skriven.

Med mig var det oftast tvärtom, det var så långt jag kom – till ett bra anslag och en idé. Sedan orkade jag inte eller förmådde jag inte att fullfölja.

Så blev jag aldrig författare heller.

  På natten drömde jag att det var dag

  då vaknade jag och fann att det ännu

  var natt

  det gjorde det omöjligt att somna om

  så kom gryningen – då somnade jag

  och drömde att det var natt

  och att jag sov

  och drömde

  att jag vaknade

  hela dagen

Det är inte så att alla tankar man tänker när man är 20 är fullkomligt originella, och kanske inte ens så att man förmår ge dem en helt originell utformning, Men jag kan ändå inte låta bli att småle en smula när jag ser in i dedär drömspeglarna.

En dikt med en mycket oväntad inspirationskälla är denna:

En dag sätts det vingar på monstret

Och natten slår hop om din hals

Då hjälper dig dina konster

och ditt spegelskåp inte alls

En dag börjar bilderna blekna

Och inte ett snöspår blir kvar

Då hjälper det inte att leta

Efter ett dräpande svar

Till slut störtar väggarna samman

Och pusslet glider isär

Då ropar du hjälplöst på mamma

Men minns inte mer vem hon är

_ _

En dag tystnar mörkret din fråga

Vart världen kommer och går

Och bara de hypnagoga

Bilderna återstår

Arbetet med sånger för band i vänkretsen – några få blev någonsin spelade – avsatte fler rimmade, ”sångbara” dikter än jag mindes. 

I många fall finns det goda skäl till att jag inte mindes dem. Ovanstående är knappast diktarens största stund, och känns s.a.s några decennier post festum.

Men jag gillar codans stup ner i de hypnagoga bilderna, dem man halvt medveten ser under insomnandet – för natten, eller för tiden.

Inspirationen?  Det var faktiskt en rad i en sång av Karl Gerhard.  Som kan avlyssnas här.    
Gamla Majpojkar – och den i texten omnämnda restaurangen Henriksberg – har en särskild betydelse i min värld, men i detta sammanhang var det endast den suggestiva raden En dag sätts det vingar på monstret som satte igång tankarna.

Och apropå livet:

All rörelse är stulen tid

Det finns en smärta hos allt som växer

  att lämna bakom sig    En knappt dold

  insikt om fåfänglighet

och flykt   Men tiden är också planlös

  Inget spår kan föra dig utanför,

inget mönster förklara    Vad finns det

att förklara?    Ingenting   Att ingenting

  En svart rörelse genom en tomhet,

en rymdklocka, ett vakuum    Ingentid

kan ge dig hopp om en struktur

  som inte finns    Ingen tid

Inget hopp    Det finns

din egen ensamhet    Och den

  går utanför allt

Usch ja, att allt skulle vara så politiskt på 70-talet.

Eller kanske inte. (Du som undrar: pröva att fråga några som var med. Gärna flera stycken.)

Själv tog jag också ibland upp teman med viss religiös anknytning.

Den arbetslöse snickarlärlingen

fann en väg ut i öknen

Förvittrade namnlösa skelett & enstaka

läderartade växter, öknens hemlösa gäster

Därute fångas han

av det ”vilt majestätiska”

”hallucinatoriska landskapet”

Han talar med solen

Han löper efter markens sprickor

Han ger tystnaderna namn
Han lever som en fågel
Men det finns ingen väg tillbaka

Nu förvirringen: spåren

för honom i cirkel

Solens skiva stannar

Han har inga ord kvar

Bergen glider undan – fanns det någonsin

berg där borta?

Vad är ett berg?  Någonting

som glider undan,

ett svävande och en förstenad dyning

Vad är en dyning?

Fanns det ett hav?

Finns det en värld utanför cirkeln,

ett spår att följa,

mönster, språk, strukturer?

Vad är en cirkel?

Här är allting cirkulärt, slutlöst

Markens sprickor vidgar sig

Var slutar marken och var börjar sprickan?

Solen rör sig inte

Ljuset täcker himlen

Klart och brännande

Var börjar ljuset och var slutar sprickan?

Härifrån leder inget ljus

Härifrån leder inga ord

Han kallar ljuset ljus

och det upphör att vara ljus

Han kallar öknen öken

och den slår samman omkring honom,

begynnelselös, slutlös

Han kallar cirkeln cirkel,

muren mur, orden ord

Så slår allt samman

Här börjar ingenting

Här finns inga spår tillbaka,

finns inget ”tillbaka”,

inget ”vidare”

All rörelse saknar riktning

All förbindelse bränns bort

av ökensolen

Här slutar alla spår

(1975)