En promenad i närområdet

Går en promenad i närområdet och funderar över varför de lite äldre husen, de från förra århundradets första halva, är så mycket behagligare att betrakta än de modernare – även än sådana moderna hus som byggts efter brutalfunkisens borttynande (många av de postmoderna husen har förresten har förresten något väldigt artificiellt över sig i sin riktningslösa sökan bort från det alldeles uttryckslösa).

En tydlig faktor är att de äldre husen genomgående är mer välproportionerade. Vare sig de är sekelskiftes-eklektiska, nationalromantiska, protofunkis eller tidig funktionalism så finns det något välbetänkt och balanserande hos dem.

Och det slår mig att en väsentlig faktor naturligtvis är våningshöjden, den interiöra. I de nyare husen har man sänkt takhöjden för att kunna pressa in fler våningar i samma hushöjd. Det är ekonomiskt rationellt, men det tycks som om det avgörande minskar möjligheten att balansera fasaden. Fönster och muryta samspelar inte. En del byggnader är bara fönster, andra är en sorts murar av glas eller stål eller något annat.

Väldigt uppenbart när man väl har tänkt på det.

Sedan finns det naturligtvis en massa andra faktorer, saker som offrats i den förmenta rationalitetens namn. 
”Utsmyckningar” behöver inte vara påklistrade ornament, de kan vara genomarbetade detaljer.

Även här finns ett gemensamt drag: det är som att det finns en tanke bakom de äldre husen.

Bakom de nyare husen, känns det som, finns endast en kalkyl.

Så kan man fundera under en promenad i omgivningarna.