Den ensliga björken från Fulufjället, mot en molnig himmel med bara en skärva av ljusblått nere i ett hörn: det är februaris ensamhet.
Den korta frusna månaden, årets kallaste, innan ljuset hittat tillbaka. Hopkrupna går de korta dagarna mot horisonten. Träd och människor böjda.
Nu vet man att det finns ett hopp, någonstans finns ett hopp, men man hittar det inte. Inte ännu.
Inte här. Inte i februaris frusna ensamhet.
För några finns en trygghet i detta: det är inte som mars bedräglighet, dess löften, dess snabba rörelser. Ingen blir någonsin sviken av februari. Det finns så lite att förlita sig på.
Det är detta trädet som på bergskammen vet berätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar