I hembygden

Läser artikel i dagens tidning om hembygdsbegreppet. Skribenten noterar med lätt förvåning att hembygd kan vara något helt annat än en klichébild av svensk landsbygdsmiljö.

Det gör, å andra sidan, mig minst lika förvånad; jag har alltid tyckt att det är självklart att hembygd är där man har sina rötter, där man känner sig hemma.

För många av oss där man kommer ifrån, för andra dit man har kommit. För några båda delarna. För en del av oss är det fortfarande samma sak.

Det trodde jag alltså var en etablerad sak.

För mig var hembygden från början självklart Gubbängen och kringliggande områden, och i vidare bemärkelse Stockholm. Det var mitt landskap. Och det var ingen märklig eller originell känsla; vi läste om det i hembygdskunskapen. För femtio år sedan och mer.

Med tiden har mina rötter allt mer sänkts ned i Högalid. Här har jag tillbringat största delen av mitt liv, här är mina barn födda, här är numera utan minsta tvekan hemma.

Och fortfarande i vidare bemärkelse staden Stockholm. Min stad.

Det finns andra platser där jag känner mig hemma, mer eller mindre, som de där barndomstrakterna, eller Hogdalsbygden, eller landskapet runt Schlei. Men det är således här som är hemma.

Och, som redan skrivet, det är inte det minsta märkvärdigt eller originellt eller särskilt skarpt iakttaget.

Om det är något som är märkvärdigt är det väl i så fall att tanken lever om att hembygd nödvändigtvis skulle vara en nostalgisk landsbygdskliché av lagom delar pilsnerfilm och smör-reklam.

Naturligtvis finns det de för vilka hembygden ser ut just så, eller nästan så, eller någonting i riktning av så. För att deras rötter finns just där. Men bara därför.

Jag är ett mumintroll som tror

att hemma, det är där jag bor