En del av Norden

På väg mot nästa resa, redan, några rader från den förra, tankar kring begreppet Norden som föll över mig i Slesvig-Holstein. 

Gottorps slott i sommarljus

Norden. 
Man talar ibland om att vidga - det i dag iofs inte särskilt livaktiga - begreppet Norden. 

Man vill gärna dra in de baltiska staterna, särskilt de två nordligaste.

Skälen till detta är lite oklara, man pekar vagt på historien, på den föregivna kärleken till svensktid som en lyckligare guldålder eller på täta geografiska förbindelser.

Men i grunden är väl tanken politisk; som med ambitionen att ruscha in Rumänien och Bulgarien i den europeiska unionen - rädslan för att de på något vis skulle drabbas av det hemskaste av allt, att åter hemfalla åt kommunismen.

Varför detta är det hemskaste av allt kan vi tala om en annan gång. Det har att göra med att man kan förstå det.

Men Baltikum alltså. Det är en annan del av Europa.

Bortsett från några sista spillror estlandssvenskar finns det ingen som talar ett nordiskt språk. 

Estniskan är hyfsat lik finskan men som grund för nordism är det inte mycket att bygga på. Finskan var ju även under nordismens glansdagar snarare ett problem än en möjlighet

Och att delar av regionen för kortare tider har hyllat danska eller svenska kungar? Då kunde man lika gärna dra in Trankebar eller Guldkusten. Eller åtminstone Rügen.

Delaware, någon?

Men det finns en region som har en solid nordisk historia, som har räknats som en del av Norden under större delen av den tid som kan överblickas, där alla talar besläktade språk, många ett närbesläktat och några rentav ett nordiskt språk. Det har tät geografisk närhet, skilt från den övriga Norden bara av en av världens mest porösa gränser.

Jag talar förstås om den region där detta skrives,  det tyska förbundslandet Schleswig-Holstein.

Dess nordliga delar var under lång tid en del av Danmark.

Här är inte tid att utbreda sig om Ejder-gränsen, men man kan säga att fram till 1920, ja kanske till 1946-48 var det en levande tanke.

Men sambanden är många många fler än så.

I en annan text har jag funderat över hur statstanken kommer till Norden över just de här trakterna. De förlopp vi lite vårdslöst kallar 'vikingatiden' utspelar sig till icke ringa del häromkring.

Kalmarunionens strider handlar i hög grad om förhållandena här, där unionsmonarkens - Nordens konungs - överhöghet var satt i fråga.

Och det man brukar kalla för det största slaget på nordisk mark, det vid Idsted 1850, stod ju här

Så mycket för krig och kungar.

Så är det ju språken. Om sönderjydska är en ovanligt svår danska för många (även andra danskar) så är ju platt en lättare tyska. Om man bara lyssnar.

Det finns de som säger att de nordiska språken bara är varianter av platt.

Det må vara vanvördigt, men släktskapen är uppenbar. Svårare än isländska är det definitivt inte.

Kulturellt är det klart att de nordiska inslagen har bleknat något i takt med en allmäntysk strömlinjeformning, så mycket mer effektiv i den globaliserade demokratiska kapitalismens tid än i de drakoniska preussiska påbudens.

Men globaliseringen gör oss ju alla mer likformiga. Det är samma HM-butiker och samma Mediamarkt-lador här i Schleswig i dag som i Randers i går och i Varberg i förrgår.

De finare sambanden tar längre tid både att uppbygga och att plåna ut. Gränsen norrut är som sagt porös, och även om den just nu tycks ha en väldigt påtaglig betydelse vad gäller alkoholpriserna, att döma av alla danska bilar med släpkärror på E45, så är den i hög grad en teoretisk och legal linje rakt igenom en kultur. 

Dagens gränslinje drogs för mindre än 100 år sedan, i helt nya trakter där aldrig någon statsgräns gått. Det är sant att man här ovanligt omsorgsfullt prövade den wilsonska m fl tanken om folkens självbestämmanderätt, och att avsikten verkligen var att dra en linje mellan 'tyskt'  och 'danskt' - men det man nådde var framför allt en språklig gräns. 
Med överlagring av det nittonde århundradets nationalistiska motsatsställningar.

Hur man byggde sina gårdar, dikade sina åkrar, smyckade sina kyrkor skilde inte. 
Båtarna, så viktiga i detta land mellan två hav, såg inte olika ut i zon 2 och zon 3.
De kulturella gränserna går här snarare i nordsydlig riktning och avdelar marsk, geest och hügellandskap.

Och för övrigt hamnade ju ganska stora grupper på 'fel' sida gränsen språkligt och sinnelagsmässigt.

Ett problem är förstås att SH inte är särskilt enhetligt.

Staden Lübeck åsido, med sina trots långvarig inblandning i Nordens affärer alldeles särskilda förhållanden, så är skillnaden betydande mellan Slesvig, det gamla Sönderjylland, och grevarnas Holstein.

Mycket av det som sagts ovan gäller i första hand norr om Eider.

Men det finns många trådar till Holstein också. En är de dynastiska. De holsteinska greve- och hertigsläkterna har till exempel levererat drottningar i mängd norröver. 
Mechtild på 1200-talet var till exempel gift både med kung Abel av Danmark och med Birger Jarl.

I tur och ordning, må tilläggas.

Gustav II Adolfs mor var holsteinska - fast vid det laget var det en sidolinje av det danska. Eller måhända tvärtom, om man vill se det så. 
Karl XII:s syster var å andra sidan gift här nere, vilket ledde till att vi med tiden fick, just det, den holstein-gottorpska ätten på tronen.

Gottorps slott gick jag förbi i morse i novemberregnet, det ligger där vilande vitt i utkanten av staden Schleswig.

En del av Norden, om ni frågar mig.

En annan väv av trådar är de kommersiella. En stad som Lübeck ingick förvisso inte i det historiska Holstein, men är i dag en del av förbundslandet. Och Hansans betydelse för Norden, kanaliserad just genom staden L, kan knappast överbetonas. De svenska städerna fick mycket av sin form den vägen (när jag gick i skolan hade det ännu gått an att skriva att de i grunden är tyska skapelser, men vi har lärt oss en del om statsbildning och stadsgrundande sedan dess som nyanserar bilden).

Nog av, att mycket av det som formade Sverige kom via Hansan i allmänhet och Lübeck i synnerhet går inte att komma runt. Man kan för övrigt argumentera för att det var Lübecks pengar som skapade Sverige, om man vill ge Gustav W credd för det senare. Det vill jag dock inte.

Och det är egentligen alltså inte i första hand Holstein det handlar om, det är bara för att det nuvarande förbundslandet SH bör behandlas över ett.

Den verkliga släktskapen, känslan att detta hör ihop, den gäller främst de norra delarna. Och allmänbegreppet.

Inte alldeles oväsentlig är härvidlag upplevelsen att invånarna själva gärna verkar vilja knyta an norröver.

Det kanske mest är turistindustri, vad vet jag? 

Men det är mycket 'Porten till Norden' och många älgar i butikerna. 
Och som nordbo känner man sig välkomnad, just i den egenskapen.

Men vare sig köpmännen vet om det eller inte så är det förstås en sanning med djupa rötter. Långt före E45 och fågelflyktslinjer gick den gamla ox-, här- och pilgrimsvägen över den nuvarande gränsen och började inte dela på sig på allvar förrän nedåt Hamburg.

Och nånstans i trakten av dagens Schleswig korsade den en annan klassisk väg mot norr, den som korsade det jylländska näset för att slippa den långa och svåra och potentiellt farliga vägen upp runt Skagen,  omvägen, Ommelandsvägen. 
Här fanns verkligen porten till Norden långt före marknadsförarnas tid

Så varför inte inbegripa denna region?

       Glücksburg - flera kungaätters vagga