Marknaden fungerar. Tankar om te.

Har ni märkt att man kan börja få te på en hel del fik i Stockholm igen?  Ett tag var det i det närmaste omöjligt, om man nu med te menar den där drycken som är beredd av tebuskens blad, utan smaksättning med bär eller blommor.

Och jag menar: verkligen omöjligt.

På många ställen har det gått att få Earl Grey, det har varit den ”icke smaksatta” varianten, väl i tanken att det är en smaksättning som är så etablerad. Men för den som nu inte gillar bergamott har dörren varit stängd.

Jordgubb? Javisst!

Svart vinbär? Självklart.

Söderglödermedallajävladsmakervikanlassapå? Det är klart.

Och så vidare.

”Hur då, menar du svart te? Allt te här är ju svart”.

I arbetsplatsernas pentryhörnor nästan likadant, fast där kanske någon billighetsupplaga av English Breakfast har kunnat lokaliseras i något hörn.

Men oftast har den varit slut, för det är häpnadsväckande i vilken grad tedrickare tycks favorisera te framför fruktdrycker.

I andra hand har Earl Grey försvunnit.

Sedan har någon förbarmat sig över citronteet.

Och så har en halv låda svartvinbär och en nästan orörd jordgubb stått kvar till nästa påfyllning.

Det där har vi pratat om ibland vid kaffeautomaten.

Att de som sköter inköp (och marknadsföringen till dem som sköter inköp) inte har reagerat.

Till synes inte noterat detta mönster.

Men nu har något hänt.

På sista tiden har vi fått inte bara två sorters Earl Grey på jobbet utan även ett riktigt gott Darjeeling-te. Åtminstone ibland.

Och nyss på lördagspromenad fick jag ett rakt och sakligt Assam-te som den alldeles naturligaste sak på ett fik på St Paulsgatan. 

Det hände förra helgen också på ett annat ställe.

Något har hänt.

Är det marknaden som har börjat fungera?