Därför var de oroliga

Jag lovade härförleden en antydan till svar på frågan varför jag tror att politikerna i EU var så angelägna att ruscha in Rumänien och Bulgarien i unionen, varför de var så rädda för att dessa länder annars skulle riskerat att hemfalla åt det värsta av allt, kommunismen.

Det är ingen märkvärdig förklaring.

Men det handlar, tror jag, om att våra politiker ytterst sett inte är några onda människor. Inte ens de (nu talar jag om demokratiskt skolade politiker) som företräder samhällslösningar som i grunden bryter ned och fördummar vårt samhälle, som erbjuder icke-lösningar - inte ens de kan egentligen se någon poäng i fascism och neonazism.

De är i grunden inte oroliga för att den skulle välta demokratin över ändå.

Med kommunismen är det en annan sak. De tycker minst lika illa om den, oftast mer. men de kan inte undgå att se att en omfördelning av resurserna i den riktning kommunister förespråkat skulle kunna vara attraktiv för stora delar av befolkningen.

De kan inte undgå insikten att klassfrågan är högst levande och reell, medan ”nationens ära” är en 1800-talsfiktion.

Det skrämmer dem. Den egna insikten gör dem oroliga.